Enligt NJA 2017 s. 203, •Kravmjölken•, p. 9 följer det av allmänna kontrakts- rättsliga principer att en avtalspart som vill göra gällande påföUder på grund av avtals- brott, t.ex. skadestånd, inte kan förhålla sig passiv. Jag utgår nedan dels från att detta gäller även för vitesfordran, dels att något slags reklamation har skett, varför påföUder kan göras gällande.
Hänvisas från p. 2 (s. 177)
2.I och med två avgöranden från Högsta domstolen, NJA [^2010]s. »Temarör och den borttappade huvudnyckeln« och s. »Det Andra Bolaget« har frågan om relationen mellan avtalade avtalsbrottspåföljder och avtalsbrottspåföljderna i den dispositiva rätten åter aktualiserats. Kapitlet utgör mitt försök till lösning av detta sedan länge identifierade problem. 8.2 UT G AN G S PUNKTER 8.2. r Allmänt A vtalsvitets betalningsskyldighet följer av en avtalsnorm medan ersättning enligt det positiva intresset följer av en dispositiv rättsnorm. Att dessa två ersättningsformer existerar är i sig ostridigt. Istället är det vad som styr deras inbördes relation som sedan länge har diskuterats. Mer precist ska undersökas om och i så fall hur avtalsvitet påverkar rätten till skadestånd och andra avtalsbrottspåföljder.s. 177