Enligt NJA 2017 s. 203, •Kravmjölken•, p. 9 följer det av allmänna kontrakts- rättsliga principer att en avtalspart som vill göra gällande påföUder på grund av avtals- brott, t.ex. skadestånd, inte kan förhålla sig passiv. Jag utgår nedan dels från att detta gäller även för vitesfordran, dels att något slags reklamation har skett, varför påföUder kan göras gällande.
Hänvisas från p. 2 (s. 177)
1.8.I INLEDNING F att förekomsten av ett avtalsvite inte påverkar den utomkontraktuella ersättningsskyldigheten som kan uppkomma vid överträdelse av ogiltiga förpliktelser. I detta kapitel ska istället relationen mellan avtalsvitet och avtalsbrottspåföUderna i den dispositiva rätten undersökas. En fullständig sådan undersökning kräver emellertid en grundlig genomgång av den dispositiva rätten och är alltför omfattande för att inrymmas i en avhandling om avtalsviten.Jag har istället valt att fokusera på det mest relevanta såvitt gäller avtalsvitet: vad som styr relationen mellan avtalsvitet och den dispositiva rättens avtalsbrottspåföljder. Fokus kommer vara på det »klassiska« problemet -förhållandet mellan avtalsvite och skadestånd-men även vitets relation till fullgörelse, prisavdrag och hävning ska utredas.s. 176
2.I och med två avgöranden från Högsta domstolen, NJA [^2010]s. »Temarör och den borttappade huvudnyckeln« och s. »Det Andra Bolaget« har frågan om relationen mellan avtalade avtalsbrottspåföljder och avtalsbrottspåföljderna i den dispositiva rätten åter aktualiserats. Kapitlet utgör mitt försök till lösning av detta sedan länge identifierade problem. 8.2 UT G AN G S PUNKTER 8.2. r Allmänt A vtalsvitets betalningsskyldighet följer av en avtalsnorm medan ersättning enligt det positiva intresset följer av en dispositiv rättsnorm. Att dessa två ersättningsformer existerar är i sig ostridigt. Istället är det vad som styr deras inbördes relation som sedan länge har diskuterats. Mer precist ska undersökas om och i så fall hur avtalsvitet påverkar rätten till skadestånd och andra avtalsbrottspåföljder.s. 177
3.Relationen omfattas av parternas avtalsfrihet. De kan därför själva välja hur relationen ska regleras. Om så är fallet gäller deras överenskommelse enligt principen om avtalsbundenhet. Relationen regleras i Obligationsretten: almindelig del, Arnholm, C. J. (1974), Privatrett. J, Almindelig obligasjonsrett, Augdahl, P. (1 978), Den norske obligasjonsretts almindelige del, Kriiger, K. (1 989) , Norsk kontraktsrett, Hagstrnm, Obligasjonsrett, Gomard, B. och !versen, T. (2011), Obligationsret. F. {1857), Lärobok i Sverigesallmänna nu gällande civil-rätt. D. Förmögenhetsrätten, s. 686. så fall av en avtalsnorm. Om relationen däremot inte fö~er av en avtalsnorm är frågan om den istället styrs av en dispositiv norm och i så fall vilket innehåll denna har. Att relationen är dispositiv är sedan länge vedertaget och framgår av både litteratur och praxis. Till exempel säger Högsta domstolen att tillämpningen av en sådan typ av norm förutsätter att »innebörden inte framgår av avtalet«. En variant på samma tema är att frågan om »vedtagelsen berever fordringshaveren andre misligholdelsesbefojelser, beror i forste r.-ekke på aftalen«. Den norm som styr relationen kallas nedan för N (och här antar jag initialt att den faktiskt existerar). N reglerar förhållandet mellan avtalsvitet och ersättning enligt det positiva intresset. I förhållande till andra dispositiva påföljder gäller andra motsvarande regler. Eftersom avtalsvitet alltid kommer att utgå enligt principen om avtalsbundenhet måste det vara den dispositiva rätten som påverkas, inte tvärtom. N styr därigenom vid vilka omständigheter ersättning enligt det positiva intresset inte ska utgå eller utgå i begränsad omfattning. Detta är N :s rättsverkan. Ett tänkbart rekvisit för denna rättsverkan är »närvaro av en vitesfordran«. Om det föreligger en vitesfordran är N :s rekvisit uppfyllt och således aktualiseras dess rättsverkan: att ersättning enligt det positiva intresset -det vill säga ersättning för hela skadan - inte ska utgå alternativt att en begränsad ersättning ska utgå.s. 177