Närliggande

4.283. Theilgaard m. fl., Kebeloven: med kommentarer, s. 493. 118 Andersen och Lookofsky anser att när det gäller straffande viten, »synes der at v:ere d:ekning i domspraksis for et almindeligt krav om culpa som betingelse for at lade vilkårets retsvirkning komme til anvendelse. Om det gäller »de vilkår, der alene tilsigter at afsk:ere en vanskelig tabsopgerelse, må formodningen v:ere for, at konventionalboden forfalder, blot den relevante misligholdelse foreligger, men uden hensyntagen til, om der foreligger subjektiv skyld fra debitors side«. De författare, främst danska och norska, som förespråkar ett culpaansvar i relationen mellan avtalsvitet och dess och huvudförpliktelse återger en dispositiv huvudregel. Detta framgår av påpekandena att parterna har möjlighet att i vitesklausulen införa ett strikt ansvar, liknande en garanti. Taxells uttalande far istället förstås som att det finns en (i sig dispositiv) regel vars rättsverkan är att utfyllande dispositiva regler avtalas bort, trots att en sådan verkan inte framgår av avtalsklausulens lydelse. Taxells uppfattning är emellertid inte självklar. Den dispositiva rättens uppgift är tvärtom att fylla ut avtalsvillkor om de inte har något innehåll på en viss punkt. Det framgår inte heller varför en oreglerad fråga i ett avtalsvite just i detta fall inte ska fyllas ut, eftersom utfyllning onekligen sker i andra fall. Istället är det ett vanligt sätt att tolka eller att fylla ut ett avtal, att göra det med stöd av innehållet i den dispositiva rätten. En möjlig lösning skulle vara att frånvaron av reglering innebär en icke-reglering av en viss fråga, och att denna aktiva åtgärd gör att avtalet inte har en lucka på denna punkt och att den dispositiva rätten därmed inte blir tillämplig. För avhandlingens del har jag också i denna del valt att genom min definition av avtalsvitet lösa detta problem. Avtalsvitet är enbart villkorat av att dess subjekt överträder huvudförpliktelsen. Av detta följer att 285. Bryde Andersen och Lookofsky, Lcerebog i obligationsret Ydelsen, bejejelser, s. en förpliktelse som är villkorad av skada eller vårdslöshet inte räknas som ett avtalsvite. I linje med detta bör en motsvarande verkan av definitionen följa såvitt gäller frånvaron av ett subjektivt rekvisit i relationen mellan avtalsvitet och dess huvudförpliktelse. Eftersom detta är villkorat enbart av överträdelse av huvudförpliktelsen skulle ett krav på vårdslöshet i förhållande till vitesförpliktelsen innebära -precis som exemplifieras av Theilgaard -att vitesförpliktelsen är villkorat av något mer än överträdelse av huvudförpliktelsen. Eftersom ett culpa-ansvar, av dess förespråkare, följer av den dispositiva rätten, är det också möjligt att parterna genom avtalet och avhandlingen genom definitionen sätter tillämpningen av denna dispositiva rättsregel ur spel. I linje med det är min uppfattning att förhållandet mellan avtalsvitet och dess huvudförpliktelse är strikt. 3.5 EXEMPELKLAUSULER I detta avslutande avsnitt ska visas på vilket sätt olika egenskaper har eller inte har betydelse för huruvida en viss förpliktelse ska räknas som ett avtalsvite. Om inte annat anges i exemplen är A och B parter i det avtal där klausulen förekommer. Första exemplet är följande klausul från AB 04, 5 kap. 3 §. (3.7) För varje påbörjad vecka varmed entreprenören överskriders. 73