1.Rättspraxis är som nämnts en viktig faktor bakom de utsagor som gjorts om att bristtäckningsansvaret skall vara en exklusiv sanktion mot olaglig värdeöverföring. En till synes tydlig utsaga i denna riktning finns i en allmän aktiebolagsrättslig framställning. Författaren påpekar först att det p g a de ”hårda verkningar” som 17:6–7 ABL kan få är nödvändigt att påföljdsreglerna kringgärdas av säkerhetsventiler som baseras på objektiva och subjektiva faktorer. Sedan framför han att sanktionssystemet blivit tämligen komplicerat i sådan mån att dess effektivitet tål att diskuteras. Därefter skriver han:s. 320
2.”Håller vi oss inom ABL (och näraliggande civilrättsliga regler) vilar däremots. 320
3.domstolspraxis på att ABL 17:7–7 ska ses som en i huvudsak uttömmande regs. 320
4.lering av påföljderna mot olovliga värdeöverföringar från ett aktiebolag. I praxiss. 320
5.har således avvisats propåer om att tillämpa allmänna förmögenhetsrättsligas. 320
6.regler om skadeståndsansvar för den som samverkar med annan för att skadas. 320
7.ett aktiebolag, NJA 1997 s. 418 (SÖMÅfallet …) och NJA 2005 s 608. Ens. 320
8.tillämpning av ogiltighetsregeln i 8:42 ABL har också avvisats med hänvisnings. 320
9.till att den främst tar sikte på bolagsinterna kompetensöverskridanden, NJAs. 320
10.1999 s 426 (Sturetvättsfallet). På så vis kan man säga att 17:6–7 utvecklats tills. 320
11.exklusiva sanktioner mot olovliga värdeöverföringar. Därför är det möjligt att ens. 320
12.domstol kan komma att ge 17:6–7 en vidare analogisk tillämpning.” I denna utsaga pekar författaren på vad som framgått beträffande NJA 1997 s 418 (SÖMÅ). Allmänna förmögenhetsrättsliga regler om skadeståndsan svar skall inte användas för den som samverkar med annan för att skada ett aktiebolag. I detta avseende skall ABL:s regler anses exklusiva. Istället kans. 320
13.15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? 321 ABL 17:6–7 komma att användas analogt i de fall det finns behov. Förfat tarens utsaga tillför inget annat än att hans tolkning är att ”sanktionerna” skall anses exklusiva i detta avseende. Utsagan skall betraktas mot bakgrund av att samme författare klargör att den handlar om sådana handlingar som bara angrips med grunden olovlig värdeöverföring. I en fotnot till redovisade textparti förtydligar författaren: ”Förutsatt att en olovlig värdeöverföring är den enda grunden. Men är den rättsliga grunden för ett krav att ett kompetensöverskridande skett (t.ex. jäv), att likhetsprincipen åsidosatts, att en organledamot vållat bolaget skada eller att reglerna i 21 kap. ABL åsidosatts kopplas även andra påföljdsregler in.” Här pekar författaren på att han gör skillnad på olika grunder. Med en annan grund än olovlig värdeöverföring, såsom att en organledamot orsakat skada, menar han tydligen att påföljder för vållad skada blir aktuella. Vad förfat taren menar med detta är kanhända inte annat än att om rekvisiten för en skadeståndsregel, såsom ABL 29:1, är uppfylld, så skall den regeln tillämpas. Eftersom 29:1 stadgar ansvar för bolagsföreträdare som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget skulle det kunna bli fråga om en bedömning som inte beaktar att ABL 17:1–3 utpekar vissa handlingar som typiskt sett skadar bolaget. Därmed skulle det handla om en fristående grund. Oavsett vad författaren menar med sina utsagor kan de knappast användas som stöd för att skadeståndssanktionen i ABL 29 kapitlet inte skall kunna användas på ett koncernbidrag som görs genom att ett dotterbolag efterger en fordran på moderbolaget. Den exklusivitet han anser sig ha anledning att uttrycka handlar om en annan relation. Han håller som nämnts uttryckligen öppet för skadeståndssanktionen när en organledamot vållat bolaget skada.s. 15
Ytterligare doktrinutsagor om exklusivitet i viss mening
1.En annan författare har i en annan allmän aktiebolagsrättslig framställning också gjort utsagor som i hög grad bygger på tolkning av rättspraxis. Denne författares analys slutar i utsagor som, åtminstone vid en första anblick, framstår som att författaren förespråkar exklusivitet i något hänseende: ”En ansvarsgrund är mer än tillräckligt. … Från samhälleliga utgångspunkter är parallella grunder för ansvar ’overkill’.” 322 15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? Utsagorna handlar enligt sin lydelse om grunderna för ansvar. Vad förfat taren vänder sig mot är parallella grunder för ansvar. Mer precist handlar det om att författaren förespråkar att det räcker med de grunder för ansvar som finns i ABL. Han vill avfärda de grunder som skulle gå att konstruera med allmänna förmögenhetsrättsliga principer, såsom grunder för ansvar vid sidan av ABL. Författaren gör nämligen detta i beaktande av HD:s domskäl i NJA 1997 s 418 (SÖMÅ).s. 15
2.Till sammanhanget hör att författarens resonemang förs under rubriken ”Återbäringsskyldighetens innebörd – det sakrättsliga perspektivet”. Han framför där att frågan om huruvida aktiebolagsrättslig ogiltighet har sak rättsliga verkningar avgjordes i rättsfallet NJA 1997 s 418 (SÖMÅ). Den slutsats han drar är att bolaget A, som gjort en olaglig vinstutdelning till aktieägaren B som sedan avhänder sig egendomen till C, som är i ond tro, inte kan använda vindikation mot C. Däremot kan A kräva C för att C kan anses ersättningsskyldig analogt med ABL 17:6–7. Författaren förefaller mena att HD i fallet tog ställning mot ogiltighet som automatiskt verkande i sakrättsligt hänseende och mot skadeståndsskyldighet vid sidan av ABL. När han i de följande finstilta styckena gör ovan citerade utsagor om paral lella ansvarsgrunder är det som kommentar till att någon särskild grund för vindikation eller skadestånd vid sidan av ABL inte kan anses stå öppen.s. 322
3.Vad författaren skrivit är av nämnda skäl inte något som det finns anledning att, utifrån vad som står, använda som normativt argument för att sanktionerna i ABL 17:6–7 skall anses exklusiva i förhållande till den lagreglerade påföljden skadestånd i ABL 29 kap. Däremot skulle det gå att bygga vidare på författarens utsagor, jfr nästa avsnitt.s. 322
4.15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? 323s. 15