1.Utöver de fyra argumenten som min analys ledde till gjorde jag en rätts dogmatisk utredning av svenska rättskällor. Den visade att det fanns flera normativa utsagor i praxis och doktrin. Likaså visade den att lagtexten snarare talade för forskningsresultatet än för något alternativ. Jag skall strax återkomma till detta. Att lagtexten inte kunde användas för att utan vidare hantera problemet var förstås något som jag hade konstaterat redan initialt, eftersom det annars inte funnits anledning att göra en analys. Den delen låg med andra ord i upptäckten av forskningsfrågan. I praxis fann jag att minoriteten av justitieråden i ett rättsfall, NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll), menade att insättningar i kontokreditförhållanden inte skulle anses utgöra betalningar. Deras argument var att vad som sattes in kunde tas ut igen. En av de två framhöll att gäldenären inte hade betagits rätten att göra uttag. Argumentationen byggde alltså inte på normativa argument utan på ett ställningstagande utifrån en analys av omständighe terna kring kontokrediter. Majoriteten i samma mål tog inte upp rätten att ta åter ut medel. De beaktade istället de faktiska uttagen: 152 6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationers. 6
2.”Vad angår krediteringarna … måste vid tillämpning av reglerna om återvinnings. 152
3.i konkurs varje å checkräkningskredit gjord insättning anses såsom betalnings. 152
4.i den mån beloppet motsvaras av saldo räkningshavaren till last och ej åters. 152
5.uttages.” Deras argumentation avser således främst omfattningen av vad som skall återvinnas, se nästa kapitel. De ger inget direkt skäl till att det skall vara insättningar som återvinns. Som normativt argument är det dock ett klart ställningstagande. De skriver som nämnts – ”insättning anses såsom betalning” – och betalning var även enligt den då tillämpliga lagtexten en återvinningsbar åtgärd.s. 152
6.Sedan dess har HD bedömt återvinning i kontokreditförhållanden vid tre tillfällen. I NJA 1990 s 649 (Travtränaren) återvanns två insättningar om totalt 100 655 kr. Insättningarna var de enda transaktionerna som gjorts på kontot under hela året innan konkursen. NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction) gällde KonkL 4:10 och en insättning om 1 080 937 kr vid ett tillfälle. Båda dessa fall är tydliga normativa argument för att återvinna insättningar.s. 152
7.Innan de nyss nämnda fallen hade HD också avgjort NJA 1978 s 194 (Stelvio) och återvunnit 33 523 kr. Det framgår inte vilka insättningar och uttag som gjorts. Vad domarna återvinner är ett netto av insättningar och uttag under en period om tre veckor innan konkursen. Domarna i målet verkar dock inte ha haft några andra uppgifter att gå på. I domskälen anges: ”Det är upplyst, att beloppet utgör skillnaden mellan det totala belopp som under den aktuella tiden inbetalats av gäldenärerna och summan av de utbetalningar Stelvio under samma tid gjort från kontot.” Avgörandet talar inte emot att insättningar skall återvinnas. Det är insättningarna som åstadkommer den yttre gränsen för vad som återvinns. I frågan om det är insättningar som skall återvinnas får avgörandet ses som ett stöd för att så skall vara fallet.s. 152
8.I doktrin finns det flera uttalanden av innebörden att insättningar skall vara återvinningsbara. Ett exempel är illustrativt för samtliga: ”Insättning på ett checkräkningskonto, som har ett saldo till mottagarens förmån, ärs. 152
9.6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationer 153 en betalning.” Således handlar det om mycket kortfattade utsagor av påståendekaraktär. Det skall noteras att det inte förefaller finnas någon som i doktrin menar att det inte är insättningarna som skall återvinnas. Däremot finns det flera som i den angränsande frågan om omfattningen av återvinningen, menar att det är ”nettot” som skall återvinnas, d v s skillnaden mellan alla insättningar och alla uttag under en viss period, vilket jag återkommer till i nästa kapitel. I den här aktuella frågan, om det är insättningar som skall återvinnas, kan även dessa utsagor ses som ett stöd för att så skall vara fallet. Den nuvarande lagtexten består av KonkL 4:5 och 4:10. I dessa paragrafer anges som sagt att ”rättshandling” respektive ”betalning” är objektet för vad som skall ”gå åter”. Lagtexten ger inte stöd för att insättningar skall vara föremål för återvinning. För detta krävs att insättningarna betraktas som ”betalning”. Att begreppet ”betalning” anses omfatta rättshandlingen ”insättning” ligger närmare till hands än motsatsen. Båda rättshandlingarna handlar om att tillföra eller i varje fall gottskriva banken medel. Det går därför att göra ställningstagandet att insättningar i ett visst fall skall vara återvinningsbara för att de betraktas som rättshandling eller betalning, eller jämställs med åtminstone någon av dessa. Med lagtexten i KonkL 4:5 stadgas att det är en rättshandling som skall återvinnas. Både ordet ”en” och ordet ”rättshandling” kan föranleda problematisering. När flera rättshandlingar behövs för att åstadkomma en transaktion kan det finnas anledning att fråga sig hur återvinningsreglerna skall användas. Sådan problematisering har gjorts i doktrin, men inte heller i sådana sammanhang framkommer något stöd för att undanta insättningar från återvinning. Det förekommer heller inte stöd för att något annat än insättningar skall vara den återvinningsbara handlingen i kontokreditrela tionen. I sammanhanget kan jag härtill påpeka att även insättningar på en kon tokredit som gjorts av tredje man, såsom gäldenärens kunder, har ansetts återvinningsbara. Förhållandet kan betraktas som att gäldenären bemyndi gat sina kunder att betala till kontokreditkontot. Gäldenären har därmed 154 6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationer företagit rättshandlingarna som huvudman för dem han givit anvisning att betala på detta sätt.s. 6
10.I min utredning av doktrin noterade jag att det fanns utländska rön i frågan om kontokredit. Dansk, Australisk och Nya zeeländsk diskussion anfördes. Jag har inte gjort någon självständig utredning kring diskus sionen i dessa jurisdiktioner.s. 154