Rättsfallet NJA 2014 s 935 (Independent Finans) skulle möjligen kunna tolkas som att 1971 års prejudikat blivit överspelat, enligt Torgny Håstad som är kritisk till avgörandet 2014, se Rättsdogmatik in absurdum? i SvJT 2017 s 357, särskilt s 365 och 368. Jag har här inte anledning att behandla temat, utan konstaterar att förhållandena i NJA 2014 s 935 (Independent Finans) är andra än de som jag behandlar. Banken och kontanthanteraren har här motstående fordringar, det är just en bank som vill kvitta, osv.
Hänvisas från p. 1 (s. 23)
1.Det finns normativa utsagor om möjligheterna för en redovisningsskyldig att använda kvittning. En sådan norm är rättsfallet NJA 1971 s 122 (Kli entmedelskvittning). Avgörandet ger stöd för kvittningsrätt även till medel som är redovisningsmedel. ”Den omständigheten att medlen avskilts på sätt [som] föreskrives i lagen om redovisningsmedel innebär ej att Nordin förlorat honom eljest tillkommande rätt att, vid fullgörande av sin redovisningsskyldighet, påkalla kvittning för motfordringen å provision.” 512 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” Med stöd av 1971 års fall skulle karaktären av redovisningsmedel i förhål lande till kontanthanteraren således inte hindra banken från att kvitta. Ytterligare stöd skulle kunna hämtas i kommissionslagen 30 § och den lagens historik.s. 23