23.4.1 · Betaltjänstlagens relevans

1.Några normer som det finns anledning att beakta finns i betaltjänstlagen, SFS 2010:751. Den lagen är avsedd att uppfylla regleringskraven i betal­ tjänstdirektivet 2007/64/EG och sedermera i det andra betaltjänstdirektivet 2015/2366/EG. I betaltjänstlagen 5:11 stadgas att en betaltjänstleveran­ tör inte får vägra att utföra en godkänd betalningsorder. En förutsättning är dock att villkoren i det s k ramavtalet mellan parterna är uppfyllda och likaså att utförandet av betalningsordern inte strider mot någon lagregel. 502 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” För de fall då en transaktion inte genomförs finns det reglering. Betaltjänst­ leverantören skall då återbetala beloppet utan onödigt dröjsmål, 5:48.s. 23

2.En annan relevant regel i betaltjänstlagen är 5:38 som reglerar betaltjänst­ leverantörers möjlighet att göra avdrag från det belopp som skall överföras vid en betaltjänst. Enligt första stycket får betaltjänstleverantören ”göra avdrag” från det belopp som skall överföras endast i vissa fall, som stadgas i andra och tredje stycket. Inget av de fall som stadgas i de senare styckena är aktuella i den relation mellan bank och kontanthanterare som detta kapitel handlar om. I här relevant avseende stadgar lagregeln därför att en betaltjänstleverantör inte skall få ”göra avdrag”. Vad som avses med avdrag framgår inte av lagtexten, men i andra och tredje stycket i 5:38 ges föreskrifter om ”avgifter”. Andra regler i kapitel 5, såsom 5:1, 5:32, tar också upp ”avgifter”. Det är därför följdriktigt att den svenske lagstiftaren i lagens förarbeten förefaller ha tänkt sig att regeln i 5:38 skall användas för att förhindra att betaltjänstleverantören gör avdrag för ”avgifter”.s. 502

3.Regleringen kan, vid en första anblick, förefalla användbar på förhål­ landena där en kontanthanterare lämnat medel till en bank för kreditering av kundernas konton. Betaltjänstlagen innebär emellertid inte någon given lösning. Det finns nämligen flera punkter som framstår som oklara.s. 502

4.Beträffande 5:33 kan banken stödja sig på villkor i ramavtalet som ger betaltjänsthavaren möjligheter att vägra fullgöra en transaktion vid förväntan om kontraktsbrott. Avtalsvillkor som ger avtalsparterna sådana möjligheter får generellt sett antas vara vanliga i näringsidkarrelationer. Även om betaltjänstlagen genom 5:59 stadgar att 5:33 är en tvingande lagregel mellan näringsidkare, handlar det med andra ord om en i realiteten dispositiv regel. Vad som krävs är tydligen viss form för avtalet.s. 502

5.Därtill går det att, som jag gjort ovan, peka på att en bank kan vägra att utföra en tjänst även om de inte har en godtagbar rättslig grund för det. Det vore förstås möjligt att banken därmed blir skadeståndsskyldig gentemot betalningsmottagarna, men av betaltjänstlagens reglering, 5:47–57, framgår inte klart en sådan skadeståndsskyldighet i den relationen. Vilka möjlig­s. 502

6.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 503 heter till skadestånd som kunderna kan ha på grund av sitt eget avtal med banken återkommer jag till, se avsnitt 23.8. Med en skadeståndsskyldig­ het mot kunderna vore det hur som helst dumt av banken att vägra att utföra uppdraget från kontanthanteraren. I så fall minskar banken först sitt krav på kontanthanteraren genom att tillgodogöra sig medlen och sedan måste banken ändå betala kunderna. När det gäller betaltjänstlagen 5:38 och rekvisitet ”göra avdrag” går det att peka på att regeln förefaller reglera uttag av avgifter, och detta därtill i de fall transaktionerna genomförs. Rättshandlingen att kvitta skulle därför kunna betraktas som något annat än att ”göra avdrag”. En ytterligare oklarhet är om betaltjänstlagen alls skall anses tillämplig på de aktuella förhållandena. Det är förstås egentligen en mer grundläggande fråga än de jag redan pekat på, men eftersom det handlar om just en oklarhet som jag inte har ambitionen att ge en normativ lösning på, passar det bäst att redovisa denna aspekt sist. Rubriken ”betaltjänstlagen” antyder att lagen skall tillämpas på tjänster som avser betalningar. Att en kontanthanterare för kunders räkning lämnar upphämtade medel till en bank som skall omvandla dem till kontomedel, skulle kunna betraktas som något annat än en tjänst avseende betalning. Förhållandet skulle kunna betraktas som omvandling av medel eller som att kontanthanteraren fullgör sin redovisningsskyldighet. Lagtexten ger dock inget besked om syftet med åtgärden skall tillmätas betydelse, annat än att det skall handla om ett syfte att ”överföra”: ”Med betaltjänster avses i denna lag … genomförande av betalningstransak­ tioner, … genom … penningöverföring … [d v s] en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande, …” betaltjänstlagen 1:2 st 1 p 1 och p 6, och 1:4 st 35. 504 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” Lagtexten anger således bara att syftet med ”överföringen” skall vara att ”överföra”. Med en sådan formulering ger lagstiftaren ingen vägledning för rättstillämparen beträffande om den intention som funnits bakom lagstiftarens regleringsåtgärd skall anses relevant i ett ställningstagande om lagens tillämplighet. Intentionen bakom betaltjänstlagen är över huvud taget otydlig, relativt sett. Lagstiftaren förefaller dock ha haft intentionen att standardisera betalningssystemet genom reglering av avgiftsuttag, genom att påverka förutsättningarna för betalsystemanvändarnas beslutsfattande med minimistandarder för information, och genom att reglera ansvarsleden mellan de inblandade. Denna intention och regleringen ger motsägelse­ fulla argument beträffande i vilken mån det finns anledning att använda regleringens tvingande bestämmelser på professionella aktörer i detta system. Regleringen om lagens tillämpningsområde är därtill formalistisk och inbjuder till ett instrumentellt förhållningssätt. Även övriga relevanta rekvisit saknar nämligen sådan antydan om koppling till lagens intention som kan ge en rättstillämpare ledning.s. 23

7.Ett sådant rekvisit är ”betaltjänstleverantör”. Eftersom det är ett centralt rekvisit i flera lagregler får det antas att regler med detta rekvisit bara skall tillämpas på sådana. Av lagen följer att bland annat kreditinstitut är betal­ tjänstleverantörer, betaltjänstlagen 1:3. Någon lagregel som föreskriver atts. 504

8.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 505 kontanthanterare skulle vara att betrakta som betaltjänstleverantör, eller en aktör som skall omfattas lagen, finns inte. Däremot anges uttryckligen att en av deras tjänster inte omfattas av lagen: ”Denna lag gäller inte tjänster soms. 23

9.1. består av yrkesmässig, fysisk transport och därmed sammanhängande hantering av kontanter, med undantag för uppräkningsverksamhet, …”, betal­ tjänstlagen 1:6. Eftersom kontanthanteraren inte förefaller syssla med vad som i lagen defi­ nieras som en betaltjänst, och inte heller är ett kreditinstitut eller något annat slag av sådan betaltjänstleverantör som definieras i lagen, blir det inte aktuellt att undanta dem från lagens tillämpning med stöd av följande undantag: ”Denna lag gäller inte betalningstransaktioner soms. 23

10.4. genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning, …”, betaltjänstlagen 1:7. Ett undantag som däremot förefaller kunna bli aktuellt är: ”Denna lag gäller inte heller transaktioner som genomförs mellan ett moder­ företag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, …”, betaltjänstlagen 1:7 st 3. I beaktande av de stadganden jag redovisat finns det möjligen utrymme för tvekan kring om lagen skall tillämpas på de uppdrag att omvandla medel till kontomedel för kunderna som en kontanthanterare ger till en bank. Att de olika medlemsstaterna tydligen gjort olika tolkning kring hur kontant­ hanterare skall hanteras i betaltjänstdirektivet är en indikation på det. Jag menar emellertid inte att det vore överraskande om lagen ansågs tillämplig i ett sådant fall. För den analys som jag gjort är ett normativt ställningstagande dock inte huvudsaken. 506 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare”s. 23

11.Ett skäl till att en normativ konstruktion inte är huvudsaken är att betaltjänstlagen skulle kunna tillmätas betydelse även i de fall som den inte skulle vara tillämplig. Den skulle kunna anses markera vikten av att betalningar når fram till betalningsmottagaren. På så sätt utgör den ett argument avseende inriktningen för de konstruktioner som det kan bli aktuellt att jurister åstadkommer i dessa sammanhang.s. 506

12.Vad jag särskilt vill framhålla med detta avsnitt är dock att betaltjänst­ lagen inte utgör någon entydig reglering av den möjlighet till prioritet som bankerna kan skaffa sig i sammanhanget. Det finns ett antal oklarheter som gör att det behövs ett konstruktivt moment för att använda regleringen.s. 506

13.En sådan insats behöver inte alls vara märkvärdig. Den kan utgöra en tolkning som jurister gör i vardagen. I detta kapitel redovisar jag emel­ lertid underlag som kan användas för vad som skulle kunna bli en relativt omfattande konstruktiv insats. Som jag nämnt i avsnitt 23.3 innebär den redovisningen emellertid samtidigt att det blir tydligt hur olika aktörer och rättstillämpare har anledning att agera. Någon specifikt normativ konstruk­ tion blir därmed inte nödvändig.s. 506

Dogmer om kvittning vid betalningsuppdrag

1.En andra norm handlar om kvittning vid betalningsuppdrag i allmän­ het. Enligt en utsaga i dansk doktrin är det antagligen en allmän nordisk obligationsrättslig princip att den som fått ett betalningsuppdrag inte får kvitta. Utsagan stödjer sig bland annat på Norges ”Lov om finansavtaler och finansoppdrag”, (Finansavtaleloven) där det finns ett lagstadgat sådant kvittningshinder. Enligt lagen får en bank inte innehålla medel eller kvitta när banken fått medlen på grund av ett betalningsuppdrag.s. 506

2.”Institusjonen kan ikke utøve tilbakeholdsrett eller foreta motregning i beta­s. 506

3.lingsmidler som institusjonen har til disposisjon for å utføre en betalingsordre.s. 506

4.Institusjoner og andre involvert i betalingstransaksjoner skal overføre heles. 506

5.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 507 beløpet for transaksjonen uten å trekke fra gebyrer. Betalingsmottakeren kan likevel avtale med sin institusjon at institusjonen skal trekke fra sine gebyrer fra det overførte beløpet før det godskrives betalingsmottakeren. I så fall skal beløpet for transaksjonen og gebyrene skilles fra hverandre i opplysningene som gis betalingsmottakeren. Dersom gebyrer trekkes fra det overførte beløpet i andre tilfeller enn nevnt i tredje punktum, skal betalerens institusjon dersom betalingstransaksjonen er iverksatt av betaleren, eller betalingsmottakerens institusjon dersom betalingstransaksjonen er iverksatt av eller via betalings­ mottakeren, sørge for at betalingsmottakeren mottar det fulle beløpet for transaksjonen.” Lov om finansavtaler och finansoppdrag 29 § stycke 2. Den i dansk doktrin hävdade allmänna nordiska obligationsrättslig principen stödjer sig också på en tidigare utsaga i norsk doktrin om att det ”i teorin” antagits att det gäller ett generellt kvittningsförbud vid betalningsförmed­ ling. I denna kortfattade norska utsaga är motiveringen behovet av att ha öppna betalningskanaler också när betalningsmottagaren är insolvent. Även i svensk i doktrin har anförts att hinder för kvittning föreligger vid betalningsuppdrag. För att motivera denna norm har anförts principen att en gäldenär skall ha rätt att välja vilken skuld en betalning avser. Dessutom har några ändamålsskäl anförts. Vid betalningsuppdrag kan ban­ ken inte vid något tillfälle ha hyst en ”berättigad” kvittningsförväntning. En kvittning leder till att betalningsuppdragsgivaren drabbas av påtagliga konsekvenser. Därtill kan betalningsmottagaren, som faktiskt kan ha berät­ tigade förväntningar på att få medlen, ”komma i kläm”. Betalaren, d v s bankens uppdragsgivare, skulle också kunnat välja en annan betalningsväg om det varit nödvändigt. 508 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare”s. 23

6.Som framgår innebär motiveringen att såväl betalningsuppdragsgivaren som betalningsmottagarens intressen ligger bakom avvägningen. Någon redovisning av skäl för en annan avvägning och överväganden där exem­ pelvis även betaltjänstleverantörens intressen beaktats, handlar det inte om. Normativt sett är utsagorna om kvittningshinder dock relativt tydliga.s. 508

Avtalsvillkor mellan banken och kontanthanteraren

1.Även om doktrinutsagorna om den hävdade allmänna principen och vad som anförts i den svenska doktrinen om kvittningshinder är tydliga, finns det anledning att beakta också normer om avtalsvillkor. Banker använder standardavtal och dessa omfattar vanligtvis villkor om rätt för banken att ta betalt för sina anspråk även utan motpartens medverkan. Det kan handla om villkor som formulerats som kvittningsrätt, rätt att hålla sig skadeslös, generalpantvillkor och innehållanderätt. Avtalsvillkoren mellan kontanthanterare och bank kan förstås innehålla motsvarande generellt formulerade villkor.s. 508

2.På ett obligationsrättsligt plan går avtalsreglering före allmänna principer och doktrinutsagor. Vid betalningsuppdrag påverkas emellertid även tredje man av en kvittning. Betalningsmottagaren får inte den av betalaren avsedda krediteringen på sitt konto. Här behöver därför normen om att avtalsvillkor inte skall kunna binda tredje man beaktas. Likaså blir det relevant att beakta om avtalsvillkoret ger prioritet framför tredje man på ett otillåtet sätt.s. 508

3.Beträffande bundenheten går det att konstatera att ett avtalsvillkor som ger banken rätt att kvitta visserligen påverkar tredje man, men att det inte handlar om någon bundenhet. Tredje man, betalningsmottagaren, får inte den betalning som det var tänkt, men det innebär inte att betalningsmot­ tagaren blir förpliktigad att göra något. För betalningsmottagaren handlar det om att betalaren är ett subjekt med den dåliga egenskapen att vissa betalningar som betalaren försöker göra inte når fram.s. 508

4.Det förefaller heller inte vara fråga om att ge prioritet på något otill­ låtet sätt. Vad banken gör är att kvitta i enlighet med avtal. Kvittning ärs. 508

5.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 509 inom vissa ramar en godtagen rättshandling även när kvittningen innebär företräde framför andra fordringsägare. Jag återkommer till de ramar som aktualiseras i en konkurs och som inte utgör något hinder för kvittning, se avsnitt 23.7. Att ge avtalsvillkor verkan mellan parterna är inte särskilt märkvärdigt. Ett gångbart argument för detta skulle kunna vara principen om avtalsfrihet. Avtalsfrihet för just de aktuella situationerna skulle i sin tur kunna motiveras med att parterna har behov av att kunna reglera sitt risktagande. Något avgö­ rande argument behöver avtalsfriheten emellertid inte utgöra. Avtalsvillkor kan underkännas på olika grunder. Att AvtL 36 § skulle kunna komma till användning är inte omöjligt. I vilken mån avtalsvillkor som ger banken kvittningsrätt ges verkan mellan parterna är därför inte givet, trots den normativa relevans som avtalsvillkor brukar tillmätas mellan parterna. Av vad jag redovisat i detta underavsnitt är det möjligt att dra slutsatsen att en bank som har avtal om kvittningsrätt med kontanthanteraren också kommer att ha vissa möjligheter att använda kvittning. Trots doktrinutsagor och allmänna principer finns det en möjlighet (eller risk) att avtalsvillkor att ges företräde.s. 23

Transportsrättsliga dogmer

1.Så länge relationen mellan banken och kontanthanteraren betraktas som ett uppdragsavtal finns det också ytterligare normer som möjligen skulle kunna beaktas. Det uppdrag banken har kan jämföras med uppdraget som en transportör har. Åtminstone har tanken på banken som en transportör övervägts när det gäller betalningsförmedling. En transportör har vissa lagreglerade möjligheter att säkra betalning genom godset. Dessa stadgas i 20 § tredje stycket lag (1974:610) om inrikes vägtransport och sjölagen 13:19–20. Enkelt uttryckt innebär de transporträttsliga principerna att det är transportkunden som skall betala frakten men eftersom transportören inte är skyldig att lämna ut godset innan han får betalt, kan det i praktiken 510 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” bli så att mottagaren får betala frakten. Det kan bli fallet även om det är avlämnaren av godset som slutit avtalet med transportören. Att banken ges prioritet är inte nödvändigtvis märkligare än att en transportör får möjligheter att säkra betalning genom godset. Skillnaden är bland annat att bankens fordran inte har samma koppling till godset som transportö­ rens fordran i transporträttsregelsammanhanget. Därtill brukar fordran för frakten vara mindre än värdet av godset, inte lika stor eller större.s. 23

Betoning av argumentationslinjen

1.Vad jag redovisat i detta avsnitt, 23.4, är en argumentationslinje som bygger på att förhållandet mellan banken och kontanthanteraren betraktas som ett uppdragsförhållande. Det handlar just om argumentation och som framgått omfattar argumentationen ett par osäkerheter kring hur förhållandet skulle bli bedömt. Det skulle vara möjligt att utesluta kvittning med exempelvis hjälp av betaltjänstlagen 5:16. Likaså skulle det vara möjligt att underkänna kvittning genom ett normativt ställningstagande om att avtalsvillkor inte skall godtas. Det är emellertid även möjligt att en kvittning skulle godtas.s. 510

2.För att komma vidare i frågan om hur relationen skall hanteras gör jag ingen ytterligare analys av vad betaltjänstlagen, eller 36 § AvtL, skall anses innebära. Resultatet av sådana analyser är argumentation där de normativa ställningstagandena blir avgörande delar av konstruktionen. Jag har i detta fall emellertid sett anledning att istället göra analyser av andra relevanta argumentationslinjer kring den aktuella relationen. Därför går jag inte vidare med argumentationslinjen avseende de normer som har direkt bäring på bankens kvittningsrätt. Istället redovisar jag de analyser som lett till andra argumentationslinjer som är relevanta.s. 510