som kan följa

1.Förhållandet mellan banken och kontanthanteraren kan beskrivas på olika sätt. En variant av sådana beskrivningar innebär att förhållandet betraktas som ett uppdragsavtal. Med en sådan föreställning har parterna en långvarig avtalsrelation där kontanthanteraren återkommande ger banken uppgifter att genomföra. Varje gång kontanthanteraren överlämnar medel till banken får banken en ny uppgift inom ramen för det avtalade uppdraget. I den mån banken vid en viss tidpunkt bedömer att kontanthanteraren inte längre kan fullgöra sina förpliktelser kan banken häva avtalet. Enligt allmänna avtals­ rättsliga principer skall en avtalspart kunna häva vid bristande fullgörelse eller förväntan om sådan, jfr KöpL 61–62 §. Om banken häver efter att kontanthanteraren lämnat medel till banken innebär en hävning att banken inte genomför uppgiften att kreditera kundernas konton. Istället skall banken lämna tillbaka vad banken fått. I den mån banken tagit hand om medlen blir det fråga om återbetalningsskyldighet. Den innebär atts. 500

2.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 501 kontanthanteraren får en fordran på banken. Banken kan i ett sådant läge välja att hävda att de kvittar den fordringen mot de fordringar som banken sedan tidigare har på kontanthanteraren, för krediter som denne fått av banken. I den mån banken inte anses ha hävningsgrund kan banken ändå nå en motsvarande position av motstående fordringar. Genom att vägra utföra uppdraget att kreditera kunderna får kontanthanteraren rätt att häva och rätt att återkräva medlen från banken. Kontanthanteraren kan då visserligen också få rätt till skadestånd, men storleken av detta är en speciell fråga. Den skada kontanthanteraren lider är i princip att kontanthanteraren blir ersättningsskyldig till kunderna för dröjsmålet. Eftersom kontanthante­ raren går i konkurs blir skyldigheten i princip aldrig fullgjord utan ett evigt dröjsmål följer. I konkurs är dröjsmålssanktionen dock mycket begränsad, KonkL 5:11 st 3, och någon egentlig sanktion som kontanthanteraren får utstå gentemot kunderna blir det inte. Av dessa skäl skulle banken helt enkelt kunna låta bli att genomföra uppdraget att kreditera kunderna, för att istället nå en möjlighet att hävda kvittning gentemot kontanthanteraren. Beträffande bankens eventuella ansvar gentemot kunderna återkommer jag nedan, avsnitt 23.8. Med detta betraktelsesätt på relationen blir några olika normer relevanta när det gäller bankens rätt att kvitta.s. 23

Betaltjänstlagens relevans

1.Några normer som det finns anledning att beakta finns i betaltjänstlagen, SFS 2010:751. Den lagen är avsedd att uppfylla regleringskraven i betal­ tjänstdirektivet 2007/64/EG och sedermera i det andra betaltjänstdirektivet 2015/2366/EG. I betaltjänstlagen 5:11 stadgas att en betaltjänstleveran­ tör inte får vägra att utföra en godkänd betalningsorder. En förutsättning är dock att villkoren i det s k ramavtalet mellan parterna är uppfyllda och likaså att utförandet av betalningsordern inte strider mot någon lagregel. 502 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” För de fall då en transaktion inte genomförs finns det reglering. Betaltjänst­ leverantören skall då återbetala beloppet utan onödigt dröjsmål, 5:48.s. 23

2.En annan relevant regel i betaltjänstlagen är 5:38 som reglerar betaltjänst­ leverantörers möjlighet att göra avdrag från det belopp som skall överföras vid en betaltjänst. Enligt första stycket får betaltjänstleverantören ”göra avdrag” från det belopp som skall överföras endast i vissa fall, som stadgas i andra och tredje stycket. Inget av de fall som stadgas i de senare styckena är aktuella i den relation mellan bank och kontanthanterare som detta kapitel handlar om. I här relevant avseende stadgar lagregeln därför att en betaltjänstleverantör inte skall få ”göra avdrag”. Vad som avses med avdrag framgår inte av lagtexten, men i andra och tredje stycket i 5:38 ges föreskrifter om ”avgifter”. Andra regler i kapitel 5, såsom 5:1, 5:32, tar också upp ”avgifter”. Det är därför följdriktigt att den svenske lagstiftaren i lagens förarbeten förefaller ha tänkt sig att regeln i 5:38 skall användas för att förhindra att betaltjänstleverantören gör avdrag för ”avgifter”.s. 502

3.Regleringen kan, vid en första anblick, förefalla användbar på förhål­ landena där en kontanthanterare lämnat medel till en bank för kreditering av kundernas konton. Betaltjänstlagen innebär emellertid inte någon given lösning. Det finns nämligen flera punkter som framstår som oklara.s. 502

4.Beträffande 5:33 kan banken stödja sig på villkor i ramavtalet som ger betaltjänsthavaren möjligheter att vägra fullgöra en transaktion vid förväntan om kontraktsbrott. Avtalsvillkor som ger avtalsparterna sådana möjligheter får generellt sett antas vara vanliga i näringsidkarrelationer. Även om betaltjänstlagen genom 5:59 stadgar att 5:33 är en tvingande lagregel mellan näringsidkare, handlar det med andra ord om en i realiteten dispositiv regel. Vad som krävs är tydligen viss form för avtalet.s. 502

5.Därtill går det att, som jag gjort ovan, peka på att en bank kan vägra att utföra en tjänst även om de inte har en godtagbar rättslig grund för det. Det vore förstås möjligt att banken därmed blir skadeståndsskyldig gentemot betalningsmottagarna, men av betaltjänstlagens reglering, 5:47–57, framgår inte klart en sådan skadeståndsskyldighet i den relationen. Vilka möjlig­s. 502

6.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 503 heter till skadestånd som kunderna kan ha på grund av sitt eget avtal med banken återkommer jag till, se avsnitt 23.8. Med en skadeståndsskyldig­ het mot kunderna vore det hur som helst dumt av banken att vägra att utföra uppdraget från kontanthanteraren. I så fall minskar banken först sitt krav på kontanthanteraren genom att tillgodogöra sig medlen och sedan måste banken ändå betala kunderna. När det gäller betaltjänstlagen 5:38 och rekvisitet ”göra avdrag” går det att peka på att regeln förefaller reglera uttag av avgifter, och detta därtill i de fall transaktionerna genomförs. Rättshandlingen att kvitta skulle därför kunna betraktas som något annat än att ”göra avdrag”. En ytterligare oklarhet är om betaltjänstlagen alls skall anses tillämplig på de aktuella förhållandena. Det är förstås egentligen en mer grundläggande fråga än de jag redan pekat på, men eftersom det handlar om just en oklarhet som jag inte har ambitionen att ge en normativ lösning på, passar det bäst att redovisa denna aspekt sist. Rubriken ”betaltjänstlagen” antyder att lagen skall tillämpas på tjänster som avser betalningar. Att en kontanthanterare för kunders räkning lämnar upphämtade medel till en bank som skall omvandla dem till kontomedel, skulle kunna betraktas som något annat än en tjänst avseende betalning. Förhållandet skulle kunna betraktas som omvandling av medel eller som att kontanthanteraren fullgör sin redovisningsskyldighet. Lagtexten ger dock inget besked om syftet med åtgärden skall tillmätas betydelse, annat än att det skall handla om ett syfte att ”överföra”: ”Med betaltjänster avses i denna lag … genomförande av betalningstransak­ tioner, … genom … penningöverföring … [d v s] en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande, …” betaltjänstlagen 1:2 st 1 p 1 och p 6, och 1:4 st 35. 504 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” Lagtexten anger således bara att syftet med ”överföringen” skall vara att ”överföra”. Med en sådan formulering ger lagstiftaren ingen vägledning för rättstillämparen beträffande om den intention som funnits bakom lagstiftarens regleringsåtgärd skall anses relevant i ett ställningstagande om lagens tillämplighet. Intentionen bakom betaltjänstlagen är över huvud taget otydlig, relativt sett. Lagstiftaren förefaller dock ha haft intentionen att standardisera betalningssystemet genom reglering av avgiftsuttag, genom att påverka förutsättningarna för betalsystemanvändarnas beslutsfattande med minimistandarder för information, och genom att reglera ansvarsleden mellan de inblandade. Denna intention och regleringen ger motsägelse­ fulla argument beträffande i vilken mån det finns anledning att använda regleringens tvingande bestämmelser på professionella aktörer i detta system. Regleringen om lagens tillämpningsområde är därtill formalistisk och inbjuder till ett instrumentellt förhållningssätt. Även övriga relevanta rekvisit saknar nämligen sådan antydan om koppling till lagens intention som kan ge en rättstillämpare ledning.s. 23

7.Ett sådant rekvisit är ”betaltjänstleverantör”. Eftersom det är ett centralt rekvisit i flera lagregler får det antas att regler med detta rekvisit bara skall tillämpas på sådana. Av lagen följer att bland annat kreditinstitut är betal­ tjänstleverantörer, betaltjänstlagen 1:3. Någon lagregel som föreskriver atts. 504

8.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 505 kontanthanterare skulle vara att betrakta som betaltjänstleverantör, eller en aktör som skall omfattas lagen, finns inte. Däremot anges uttryckligen att en av deras tjänster inte omfattas av lagen: ”Denna lag gäller inte tjänster soms. 23

9.1. består av yrkesmässig, fysisk transport och därmed sammanhängande hantering av kontanter, med undantag för uppräkningsverksamhet, …”, betal­ tjänstlagen 1:6. Eftersom kontanthanteraren inte förefaller syssla med vad som i lagen defi­ nieras som en betaltjänst, och inte heller är ett kreditinstitut eller något annat slag av sådan betaltjänstleverantör som definieras i lagen, blir det inte aktuellt att undanta dem från lagens tillämpning med stöd av följande undantag: ”Denna lag gäller inte betalningstransaktioner soms. 23

10.4. genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning, …”, betaltjänstlagen 1:7. Ett undantag som däremot förefaller kunna bli aktuellt är: ”Denna lag gäller inte heller transaktioner som genomförs mellan ett moder­ företag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, …”, betaltjänstlagen 1:7 st 3. I beaktande av de stadganden jag redovisat finns det möjligen utrymme för tvekan kring om lagen skall tillämpas på de uppdrag att omvandla medel till kontomedel för kunderna som en kontanthanterare ger till en bank. Att de olika medlemsstaterna tydligen gjort olika tolkning kring hur kontant­ hanterare skall hanteras i betaltjänstdirektivet är en indikation på det. Jag menar emellertid inte att det vore överraskande om lagen ansågs tillämplig i ett sådant fall. För den analys som jag gjort är ett normativt ställningstagande dock inte huvudsaken. 506 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare”s. 23

11.Ett skäl till att en normativ konstruktion inte är huvudsaken är att betaltjänstlagen skulle kunna tillmätas betydelse även i de fall som den inte skulle vara tillämplig. Den skulle kunna anses markera vikten av att betalningar når fram till betalningsmottagaren. På så sätt utgör den ett argument avseende inriktningen för de konstruktioner som det kan bli aktuellt att jurister åstadkommer i dessa sammanhang.s. 506

12.Vad jag särskilt vill framhålla med detta avsnitt är dock att betaltjänst­ lagen inte utgör någon entydig reglering av den möjlighet till prioritet som bankerna kan skaffa sig i sammanhanget. Det finns ett antal oklarheter som gör att det behövs ett konstruktivt moment för att använda regleringen.s. 506

13.En sådan insats behöver inte alls vara märkvärdig. Den kan utgöra en tolkning som jurister gör i vardagen. I detta kapitel redovisar jag emel­ lertid underlag som kan användas för vad som skulle kunna bli en relativt omfattande konstruktiv insats. Som jag nämnt i avsnitt 23.3 innebär den redovisningen emellertid samtidigt att det blir tydligt hur olika aktörer och rättstillämpare har anledning att agera. Någon specifikt normativ konstruk­ tion blir därmed inte nödvändig.s. 506

Dogmer om kvittning vid betalningsuppdrag

1.En andra norm handlar om kvittning vid betalningsuppdrag i allmän­ het. Enligt en utsaga i dansk doktrin är det antagligen en allmän nordisk obligationsrättslig princip att den som fått ett betalningsuppdrag inte får kvitta. Utsagan stödjer sig bland annat på Norges ”Lov om finansavtaler och finansoppdrag”, (Finansavtaleloven) där det finns ett lagstadgat sådant kvittningshinder. Enligt lagen får en bank inte innehålla medel eller kvitta när banken fått medlen på grund av ett betalningsuppdrag.s. 506

2.”Institusjonen kan ikke utøve tilbakeholdsrett eller foreta motregning i beta­s. 506

3.lingsmidler som institusjonen har til disposisjon for å utføre en betalingsordre.s. 506

4.Institusjoner og andre involvert i betalingstransaksjoner skal overføre heles. 506

5.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 507 beløpet for transaksjonen uten å trekke fra gebyrer. Betalingsmottakeren kan likevel avtale med sin institusjon at institusjonen skal trekke fra sine gebyrer fra det overførte beløpet før det godskrives betalingsmottakeren. I så fall skal beløpet for transaksjonen og gebyrene skilles fra hverandre i opplysningene som gis betalingsmottakeren. Dersom gebyrer trekkes fra det overførte beløpet i andre tilfeller enn nevnt i tredje punktum, skal betalerens institusjon dersom betalingstransaksjonen er iverksatt av betaleren, eller betalingsmottakerens institusjon dersom betalingstransaksjonen er iverksatt av eller via betalings­ mottakeren, sørge for at betalingsmottakeren mottar det fulle beløpet for transaksjonen.” Lov om finansavtaler och finansoppdrag 29 § stycke 2. Den i dansk doktrin hävdade allmänna nordiska obligationsrättslig principen stödjer sig också på en tidigare utsaga i norsk doktrin om att det ”i teorin” antagits att det gäller ett generellt kvittningsförbud vid betalningsförmed­ ling. I denna kortfattade norska utsaga är motiveringen behovet av att ha öppna betalningskanaler också när betalningsmottagaren är insolvent. Även i svensk i doktrin har anförts att hinder för kvittning föreligger vid betalningsuppdrag. För att motivera denna norm har anförts principen att en gäldenär skall ha rätt att välja vilken skuld en betalning avser. Dessutom har några ändamålsskäl anförts. Vid betalningsuppdrag kan ban­ ken inte vid något tillfälle ha hyst en ”berättigad” kvittningsförväntning. En kvittning leder till att betalningsuppdragsgivaren drabbas av påtagliga konsekvenser. Därtill kan betalningsmottagaren, som faktiskt kan ha berät­ tigade förväntningar på att få medlen, ”komma i kläm”. Betalaren, d v s bankens uppdragsgivare, skulle också kunnat välja en annan betalningsväg om det varit nödvändigt. 508 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare”s. 23

6.Som framgår innebär motiveringen att såväl betalningsuppdragsgivaren som betalningsmottagarens intressen ligger bakom avvägningen. Någon redovisning av skäl för en annan avvägning och överväganden där exem­ pelvis även betaltjänstleverantörens intressen beaktats, handlar det inte om. Normativt sett är utsagorna om kvittningshinder dock relativt tydliga.s. 508

Avtalsvillkor mellan banken och kontanthanteraren

1.Även om doktrinutsagorna om den hävdade allmänna principen och vad som anförts i den svenska doktrinen om kvittningshinder är tydliga, finns det anledning att beakta också normer om avtalsvillkor. Banker använder standardavtal och dessa omfattar vanligtvis villkor om rätt för banken att ta betalt för sina anspråk även utan motpartens medverkan. Det kan handla om villkor som formulerats som kvittningsrätt, rätt att hålla sig skadeslös, generalpantvillkor och innehållanderätt. Avtalsvillkoren mellan kontanthanterare och bank kan förstås innehålla motsvarande generellt formulerade villkor.s. 508

2.På ett obligationsrättsligt plan går avtalsreglering före allmänna principer och doktrinutsagor. Vid betalningsuppdrag påverkas emellertid även tredje man av en kvittning. Betalningsmottagaren får inte den av betalaren avsedda krediteringen på sitt konto. Här behöver därför normen om att avtalsvillkor inte skall kunna binda tredje man beaktas. Likaså blir det relevant att beakta om avtalsvillkoret ger prioritet framför tredje man på ett otillåtet sätt.s. 508

3.Beträffande bundenheten går det att konstatera att ett avtalsvillkor som ger banken rätt att kvitta visserligen påverkar tredje man, men att det inte handlar om någon bundenhet. Tredje man, betalningsmottagaren, får inte den betalning som det var tänkt, men det innebär inte att betalningsmot­ tagaren blir förpliktigad att göra något. För betalningsmottagaren handlar det om att betalaren är ett subjekt med den dåliga egenskapen att vissa betalningar som betalaren försöker göra inte når fram.s. 508

4.Det förefaller heller inte vara fråga om att ge prioritet på något otill­ låtet sätt. Vad banken gör är att kvitta i enlighet med avtal. Kvittning ärs. 508

5.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 509 inom vissa ramar en godtagen rättshandling även när kvittningen innebär företräde framför andra fordringsägare. Jag återkommer till de ramar som aktualiseras i en konkurs och som inte utgör något hinder för kvittning, se avsnitt 23.7. Att ge avtalsvillkor verkan mellan parterna är inte särskilt märkvärdigt. Ett gångbart argument för detta skulle kunna vara principen om avtalsfrihet. Avtalsfrihet för just de aktuella situationerna skulle i sin tur kunna motiveras med att parterna har behov av att kunna reglera sitt risktagande. Något avgö­ rande argument behöver avtalsfriheten emellertid inte utgöra. Avtalsvillkor kan underkännas på olika grunder. Att AvtL 36 § skulle kunna komma till användning är inte omöjligt. I vilken mån avtalsvillkor som ger banken kvittningsrätt ges verkan mellan parterna är därför inte givet, trots den normativa relevans som avtalsvillkor brukar tillmätas mellan parterna. Av vad jag redovisat i detta underavsnitt är det möjligt att dra slutsatsen att en bank som har avtal om kvittningsrätt med kontanthanteraren också kommer att ha vissa möjligheter att använda kvittning. Trots doktrinutsagor och allmänna principer finns det en möjlighet (eller risk) att avtalsvillkor att ges företräde.s. 23

Transportsrättsliga dogmer

1.Så länge relationen mellan banken och kontanthanteraren betraktas som ett uppdragsavtal finns det också ytterligare normer som möjligen skulle kunna beaktas. Det uppdrag banken har kan jämföras med uppdraget som en transportör har. Åtminstone har tanken på banken som en transportör övervägts när det gäller betalningsförmedling. En transportör har vissa lagreglerade möjligheter att säkra betalning genom godset. Dessa stadgas i 20 § tredje stycket lag (1974:610) om inrikes vägtransport och sjölagen 13:19–20. Enkelt uttryckt innebär de transporträttsliga principerna att det är transportkunden som skall betala frakten men eftersom transportören inte är skyldig att lämna ut godset innan han får betalt, kan det i praktiken 510 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” bli så att mottagaren får betala frakten. Det kan bli fallet även om det är avlämnaren av godset som slutit avtalet med transportören. Att banken ges prioritet är inte nödvändigtvis märkligare än att en transportör får möjligheter att säkra betalning genom godset. Skillnaden är bland annat att bankens fordran inte har samma koppling till godset som transportö­ rens fordran i transporträttsregelsammanhanget. Därtill brukar fordran för frakten vara mindre än värdet av godset, inte lika stor eller större.s. 23

Betoning av argumentationslinjen

1.Vad jag redovisat i detta avsnitt, 23.4, är en argumentationslinje som bygger på att förhållandet mellan banken och kontanthanteraren betraktas som ett uppdragsförhållande. Det handlar just om argumentation och som framgått omfattar argumentationen ett par osäkerheter kring hur förhållandet skulle bli bedömt. Det skulle vara möjligt att utesluta kvittning med exempelvis hjälp av betaltjänstlagen 5:16. Likaså skulle det vara möjligt att underkänna kvittning genom ett normativt ställningstagande om att avtalsvillkor inte skall godtas. Det är emellertid även möjligt att en kvittning skulle godtas.s. 510

2.För att komma vidare i frågan om hur relationen skall hanteras gör jag ingen ytterligare analys av vad betaltjänstlagen, eller 36 § AvtL, skall anses innebära. Resultatet av sådana analyser är argumentation där de normativa ställningstagandena blir avgörande delar av konstruktionen. Jag har i detta fall emellertid sett anledning att istället göra analyser av andra relevanta argumentationslinjer kring den aktuella relationen. Därför går jag inte vidare med argumentationslinjen avseende de normer som har direkt bäring på bankens kvittningsrätt. Istället redovisar jag de analyser som lett till andra argumentationslinjer som är relevanta.s. 510

Kvittning mot redovisningsskuld

1.Vid sidan av den argumentationlinje som jag redovisat i föregående under­ avsnitt skall jag här behandla tanken att medlen som banken fått skall anses ha en särskild status. I det ögonblick banken bestämmer sig för att inte fullgöra uppdraget från kontanthanteraren blir banken skyldig att återlämna medlen till kontanthanteraren. Det är möjligt att banken skall anses varas. 510

2.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 511 såväl redovisnings­ som avskiljandeskyldig i denna situation, i relationen till kontanthanteraren. Med denna argumentationslinje blir det relevant att återvända till frå­ gan i föregående avsnitt om huruvida banken skall kunna kvitta gentemot kontanthanteraren. Det handlar om att beakta ytterligare normer vid sidan av de som tar direkt sikte på frågan om kvittningsrätt för den som häver eller vägrar genomföra ett uppdrag att förmedla en betalning. Eftersom jag i tidigare avsnitt redan redovisat de normer som är direkt inriktade på frågan, är min redovisning här just en redovisning av argument vid sidan av. Det handlar om normer vid sidan av så länge förhållandet betraktas som ett betalningsuppdrag och de normativa argument som tar sikte på betalningsuppdrag därför innebär anspråk på att de är direkt relevanta. Vad jag redovisar i detta avsnitt kan hur som helst ses som en utveckling av den allmänna frågan om hur omfattande kvittningsmöjligheter som skall accepteras av rättsordningen.s. 23

En central dogm

1.Det finns normativa utsagor om möjligheterna för en redovisningsskyldig att använda kvittning. En sådan norm är rättsfallet NJA 1971 s 122 (Kli­ entmedelskvittning). Avgörandet ger stöd för kvittningsrätt även till medel som är redovisningsmedel. ”Den omständigheten att medlen avskilts på sätt [som] föreskrives i lagen om redovisningsmedel innebär ej att Nordin förlorat honom eljest tillkommande rätt att, vid fullgörande av sin redovisningsskyldighet, påkalla kvittning för motfordringen å provision.” 512 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” Med stöd av 1971 års fall skulle karaktären av redovisningsmedel i förhål­ lande till kontanthanteraren således inte hindra banken från att kvitta. Ytterligare stöd skulle kunna hämtas i kommissionslagen 30 § och den lagens historik.s. 23

2.Det finns också stöd i doktrin för en kvittningsmöjlighet även vid redo­ visningsplikt. En författare konkluderar:s. 512

3.”Det kan således konstateras att de särskilda moment som mer eller mindres. 512

4.regelmässigt ingår i ett avtal på vilket en redovisningsfordring grundas intes. 512

5.föranleder till uppställandet av något kvittningshinder. På grund av det ochs. 512

6.då heller inte komputabilitetssynpunkter föranleder något annat …, så måstes. 512

7.rättsläget anses vara att redovisningsfordring kan infrias kvittningsvis.” Författaren stöder sig på andra författares huvudsakligen normativa utsagor och på förarbetena.s. 512

8.Samtidigt finns det dock även doktrinutsagor för motsatsen. Doktri­ nen är således inte entydig.s. 512

9.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 513 Rättsfallet NJA 2014 s 935 (Independent Finans) skulle enligt kritiker möjligen kunna tolkas som att 1971 års prejudikat blivit överspelat. Jag har här inte anledning att behandla temat, utan konstaterar att förhål­ landena i NJA 2014 s 935 (Independent Finans) är andra än de som jag behandlar. Banken och kontanthanteraren har här motstående fordringar, det är just en bank som vill kvitta, o s v.s. 23

Nyansering av den centrala dogmen

1.Kvittningsinstitutet bygger i första hand på allmänna principer och det är inte självklart vad som skall godtas. Ett exempel på normativt stöd för att en kvittning behöver kvalificera som godtagbar, finns i det rättsfall som jag nämnt ovan, NJA 1971 s 122 (Klientmedelskvittning). Domarna påpekar specifikt att det finns anledning att vara försiktig med att generalisera. De skriver: ”Ej heller har framkommit någon annan omständighet som hindrat Nordin att begagna provisionsfordringen till kvittning mot konkursboets redovisningsfordran.” Således förefaller domarna tänka sig att det kan finnas sådana omständigheter. I överväganden kring vilka fall av kvittning som skall godtas eller inte godtas, kan flera argument vara relevanta. Det nämnda rättsfallet erbju­ der en ingång till några av dem. I fallet hävdade den part som utsatts för kvittningen att äganderätt till medlen förhindrade kvittning och likaså att den obeståndsrättsliga likhetsprincipen utgjorde sådant hinder. Inget av argumenten övertygade domarna. Som jag nämnt ovan skriver de kort: ”Den omständigheten att medlen avskilts på sätt [som] föreskrives i lagen om redovisningsmedel innebär ej att Nordin förlorat honom eljest till­ 514 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” kommande rätt att, vid fullgörande av sin redovisningsskyldighet, påkalla kvittning för motfordringen å provision.”s. 23

2.Fallet handlar om mäklare som kvittat sin fordran på provision mot skyldigheten att redovisa den handpenning som köparen betalat och som utgjorde klientmedel. Vid fastighetsköp betalas handpenningen till mäkla­ ren för att denne agerar mellanman som tillvaratar båda parters intresse att underlätta affären. Den utgör säkerhet för säljaren i förhållande till köparen, men kan också fylla en funktion av säkerhet för mäklaren. Det kan rent av utgöra en praktisk rutin att mäklaren tar betalt ur handpenningen. I fallet förefaller domarna också utgå från en föreställning om handpenningen som säkerhet även för mäklaren. De använder i varje fall uttrycket ”eljest tillkommande rätt” och menar att mäklaren inte förlorat denna rätt för att medlen avskilts.s. 514

Äganderättsargumentens relevans

1.Med hänsyn till utgången i fallet NJA 1971 s 122 (Klientmedelskvitt­ ning) är det konsekvent att inte lägga avgörande vikt vid argument om äganderätt och likhet mellan borgenärer. Emellertid finns det anledning att ändå utveckla dessa argument i olika aspekter. Det blir en sorts undersök­ ning av om de kan vara beaktansvärda i ett fall som bankens kvittning vid kontanthantering.s. 514

2.En aspekt av äganderättsargumentet kan tydliggöras genom en jämfö­ relse med mäklarfallet. I mäklarfallet görs kvittningen i förhållande till den part till vilken medlen är på väg. Mäklaren är redovisningsskyldig till säljaren och kvittar mot sitt anspråk på provision i förhållande till säljaren. I kontanthanteringsfallet är medlen på väg att krediteras kunderna, men banken kvittar gentemot kontanthanteraren. Därmed kan det framstå som att banken tar ”kundernas” medel. Bakom argumentet ligger emellertid också en föreställning om vad som förefaller förutsebart. Systemet som parterna byggt skall leda till att banken får medlen från kontanthanteraren för att kreditera kunderna. Med denna utgångspunkt förefaller det mer förutsebart att inte göra undantag vid kontanthanterarens obestånd. Särskilt inte om systemet innebär att kontanthanteraren skall behandla medlen som främmande. Risken för att banken skulle göra anspråk på pengarna kan ur detta perspektiv framstå som överraskande. Med en jämförelse mellans. 514

3.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 515 mäklare och bank kan det ses som relevant att mäklarens kvittning följer rutin, medan bankens kvittning närmast utgör motsatsen. En äganderättsföreställning ligger i viss mån också bakom tankar om att bankens agerande skulle vara omoraliskt. I ett annat sammanhang där kvittning mot redovisningsskuld blir aktuellt har det anförts att ett sådant agerande skulle vara ”förtjänt av beteckningen självtäkt”. Det har då handlat om att en panthavare som realiserat panten men fått ett överskott efter att han tagit betalt för huvudfordran. Om panthavaren använt över­ skottet för att ta betalt även för andra fordringar har omdömet blivit som nämnts. Jag har också tidigare kommit till slutsatsen att en panthavare inte skall kunna förfara på detta sätt gentemot pantsättaren. Det är en ganska enkel slutsats att dra eftersom en panthavare som vill kunna göra på detta sätt borde ha förbehållit sig motsvarande möjlighet genom generalpantklau­ sul. Eftersom pantsättare som låter panthavare realisera panter typiskt sett också är illikvida, föreligger särskilda risker för både pantsättaren och övriga fordringsägare om kvittning tillåts. Med motsvarande argument skulle man kunna hävda att en bank som vill kunna kvitta borde behöva förbehålla sig den möjligheten i avtalsvillkor. Om en bank inte klargjort att de vill ha den möjligheten, eller med andra ord minska sin risk på detta sätt, skall banken i så fall inte ges kvittningsmöjlighet. I beaktandet av de olika aspekterna av äganderättsföreställningar och likhet mellan borgenärer, finns det anledning att också jämföra med andra liknande förhållanden och de avvägningar som gjorts där. Att banken ges prioritet är inte nödvändigtvis märkligare än att en transportör får möjlighe­ ter att säkra betalning genom godset. För den köpare som betalat priset till säljaren och bara väntar på leverans, framstår det kanhända som ”självtäkt” att transportören inte levererar till köparen bara för att han inte fått betalt av sin uppdragsgivare. Detsamma kan för övrigt bli aktuellt även när en hyres­ tagare lämnar tillbaka den hyrda egendomen med hjälp av en transportör. I båda fallen får föreställningar om ”äganderätt” stå tillbaka. Såväl nybliven som gammal ägare kan således drabbas. Förhållandena vid transport av gods skiljer sig givetvis från förhållandena vid medelsomvandling i flera avseenden. Som just värdeargument har jämförelsen ändå relevans. 516 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare”s. 23

Betoning av argumentationslinjen

1.Vad jag redovisat i detta underavsnitt är en argumentationslinje kring möj­ ligheterna för en redovisningsskyldig gäldenär. Det handlar om dennes möjligheter att använda sin redovisningsskuld för att kvitta. Denna linje pekar på vissa möjligheter att kvitta. De normativa argumenten innebär att möjligheterna är större än de som följer av den argumentationslinje jag redovisat i föregående avsnitt. Med den här redovisade linjen kan kvittning komma i fråga även utan avtal om kvittningsrätt.s. 516

Relevansen av medlens status

1.Nästa argumentationslinje handlar kundernas intresse av att banken inte får kvitta. En linje av argument som går att föreställa sig beträffande deras intresse har att göra med medlens status. I varje fall finns det anledning att reda ut i vilket avseende denna status skall anses relevant.s. 516

2.I RvmL stadgas att medel som någon mottagit för annan och har inne­ stående på räkning i bank, skall vara förbehållet huvudmannen. Av ordaly­ delsen framgår inte i förhållande till vem som medlen skall vara förbehållna huvudmannen. Lagtexten skulle därför kunna anföras för att prioriteten skall gälla även gentemot den bank där medlen är ”innestående”.s. 516

3.En sådan tolkning innebär emellertid en selektiv läsning av texten. RvmL är avsedd att avgöra konflikter i förhållande till den redovisningsskyldiges fordringsägare. Även om det inte framgår i förhållande till vem medlen skall vara förbehållna huvudmannen, är den möjliga konflikten mellan de redovisningsberättigade och banken inte vad lagen adresserar. Det är en helt annan typ av konflikt. Rekvisitet ”avskilt” reglerar relationen till den redovisningsskyldiges övriga tillgångar. I förhållande till banken innebär uppdraget från kontanthanteraren inte att medlen skall vara avskilda från bankens övriga tillgångar. Tvärt om skall banken få medlen i kredit. I förhål­ lande till kunderna skall banken bli gäldenär. Att banken anses redovisnings­ skyldig i förhållande till kontanthanteraren, leder med detta resonemang inte till att banken blir redovisningsskyldig i förhållande till kunderna.s. 516

4.Vad det med denna beskrivning handlar om är att hålla isär olika rela­ tioner. Att medlen anses vara redovisningsmedel i kundernas relation med kontanthanterarens borgenärer, har inte relevans för kundernas relation med banken. Tanken på att medlens status i en relation skulle vara aktuell också för en annan relation har att göra med äganderättsföreställningar. För den som utgår från föresatsen att medlen ”är kundernas”, blir analysens. 516

5.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 517 därefter. Äganderättsbegreppet kan ha en stark makt över tanken. Bakom denna tankegång ligger dock värderingar som att det är orimligt att kun­ derna råkar illa ut. Sådana värderingar kan förstås vara relevanta att beakta i konstruktionen av en lösning. När det gäller analysen i detta avsnitt hör den värderingen emellertid inte till saken. Kundernas relation med banken behöver betraktas som en kreditrelation. Att banken som mottar medlen från kontanthanteraren skulle avskilja kontanta medel för respektive kund, eller öppna konton i annan bank, är inte vad banken och kunderna vill. De vill ha en kreditrelation. Det är själva poängen med bankens roll som medelsomvandlare. Vad jag redovisar i detta avsnitt är att medlens status i en relation givetvis inte bör ges någon relevans i andra relationer. Det faktum att medel kan ha status av redovisningsmedel i förhållandet mellan kontanthanteraren och kunderna saknar i princip relevans för medlens status hos banken. Värderingen att det är ”kundernas medel” är mer relevant, men då som en värdering som kan beaktas i konstruktionen av en lösning på frågan om banken skall få kvitta.s. 23

Relevansen av återvinningsmöjligheterna

1.Efter att jag i de tre föregående avsnitten redovisat argumentationslinjer som samtliga handlar om bankens möjligheter att kvitta skall jag i detta avsnitt redovisa en argumentationslinje kring vad möjligheterna att återvinna en kvittning får för betydelse. Om banken väljer att kvitta eller på annan grund tillgodogöra sig med­ len som kontahanteraren överlämnat kan återvinning bli aktuellt. Detta förutsätter att kontanthanteraren går i konkurs. Bankens kvittning innebär nackdel för fordringsägarna och en fördel för banken. Eftersom banken satt sig i skuld till kontanthanteraren på ett extraordinärt sätt, genom att inte acceptera uppdraget eller genom att häva avtalet, kan redan den objektiva regeln i KonkL 4:10 användas med hänvis­ ning till 5:16 st 2. Med hänsyn till att banken varit i ond tro och det 518 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” handlat om att tillgodogöra sig medel som andra fordringsägare skulle ha fått, kan även KonkL 4:5 hävdas.s. 23

2.I den mån återvinningsreglerna tillämpas på det sätt jag nu beskrivit synes återvinningsreglerna kunna användas för att hantera frågan om banken skall få tillgodogöra sig medlen. Genom återvinning omintetgörs en kvittning som banken genomfört och återvinningsreglerna utgör också en prevention mot att banken alls gör ett försök. Återvinningsreglerna utgör dock inget hinder mot att banken trots allt försöker.s. 518

3.En anledning för banken att försöka tillgodogöra sig medlen är att en sådan rättshandling innebär att motparterna måste agera. De måste göra något för att undvika att banken behåller den prioritet de tagit sig. Bankens möjligheter påverkas av att förhållandena kan vara sådana att det inte nöd­ vändigtvis behöver vara klart vem av motparterna som skall agera.s. 518

4.Om förhållandena är sådana att det råder konsensus om att medlen utgjorde redovisningsmedel så länge de var i händerna på kontanthanteraren, har konkursboet ingen anledning att agera. Ett återvinningsanspråk som konkursboet gör gällande skulle leda till att konkursboet får en återbetal­ ning som omfattar en summa som konkursboet sedan behöver fördela till kunderna. De allmänna borgenärerna i konkursen skulle inte få ut något av en sådan omgång. Under dessa förhållanden har istället kunderna anledning att agera. De kan, som borgenärer i konkursen, använda återvinning för boets räkning gentemot banken. Konkursförvaltaren kan hänvisa de kunder som berörs att själva hantera återvinningen och agera på egen risk, jfr KonkL 4:19 st 2 och 4:20 st 2.s. 518

5.Här utgår jag från att återvinning skall vara möjlig trots att återvinningen skulle avse medel som utgör främmande medel, och inte konkursboets. Eftersom borgenärerna påverkas, genom förändrad dividend, synes det inte finnas skäl att utesluta återvinning.s. 518

6.Om förhållandena istället är sådana att det råder konsensus om att medlen inte utgjorde redovisningsmedel så länge de var i händerna på kontanthan­s. 518

7.23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” 519 teraren, har konkursboet anledning att agera för de allmänna borgenärernas räkning. Ett anspråk på återvinning blir då aktuellt. Förhållandena kan emellertid vara oklara och omtvistade. En kontant­ hanterare kan ha misslyckats med att upprätthålla de rutiner som krävs och det kan vara oklart om kundernas anspråk på separationsrätt till återbetalade medel, skall godtas. Det faktum att kontanthanteraren överlämnat medel till banken innebär visserligen ett avskiljande, men detta kan kontanthante­ raren ha gjort när han är insolvent. Enligt RvmL blir det i så fall inte fråga om separationsrätt. Konkursboet kan vid oklara eller omtvistade förhållanden bedöma att det inte är värt risken att försöka återvinna. Är prognosen att medlen kommer att anses utgöra redovisningsmedel riskerar återvinningen inte att leda till en förbättring för boet. Kunderna kan göra samma bedömning om prognosen är att medlen med viss sannolikhet kommer att anses utgöra allmänna medel. Resultatet skulle kunna bli att vare sig konkursboet eller kunderna tar risken. Vid perfekt information och perfekta förhållanden för förhandling mellan boet och kunderna kommer de att lösa frågan om vem som skall återvinna även vid situationer av oklarhet kring om kunderna skall ges prioritet. De båda sidorna kan då helt enkelt komma överens om att fördela den möjliga förtjänsten av återvinningen, och likaså kan de reglera risken för en förlust vid ett anspråk gentemot banken. Emellertid föreligger aldrig sådana omständigheter att informationen är perfekt. Förhållandena för förhandling är heller aldrig av sådan karaktär. Det finns därför ett utrymme för banken att lyckas skaffa sig prioritet genom att tillgodogöra sig medlen, även om möjligheten till återvinning står öppen enligt lag. Den enkla och egentligen självklara slutsats som jag vill peka på är således att återvinningsreglerna inte utesluter att banken lyckas skaffa sig prioritet. De påverkar bara bankens chanser att lyckas. En särskild fråga beträffande återvinning är vilken rättshandling som återvinningen skall avse. Ovan har jag utgått från att det handlar om ban­ kens rättshandling att kvitta eller på annat sätt tillgodogöra sig medlen. En återvinning skulle dock kunna inriktas på överlämnandet av medel till banken. Överlämnandet är en rättshandling och KonkL 4:5 kan användas för rättshandlingar. För konkursboet skulle det möjligen vara en poäng med en sådan inriktning. Då skulle banken vid förlust vara skyldig att återbetala medlen till boet. Banken skulle inte komma undan med att istället kreditera 520 23 (S) Prioritet för ”medels omvandlare” kunderna. Det senare kan annars vara något som banken skulle föredra, eftersom banken står kunderna närmare än konkursboet.s. 23

Beskrivningen kontoavtal och de dogmer