Se exempelvis NJA 2014 s 272 (BDO Nordic), stycke 16–17. Jan Kleineman, Ren förmö genhetsskada – särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987 s 2–5, 15–16, 19–20, 122–129, 135–142, s 231–248. Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997
Hänvisas från p. 2 (s. 17)
1.I nästa del av analysen uppmärksammar jag att skadeståndsansvaret i de olika relationerna är reglerade på olika sätt. Som nämnts utgår jag från att skadevållaren är en bank som brutit mot ett villkor i sitt avtal med bolaget. För bankens skadeståndsansvar gentemot bolaget är det nödvändigt att beakta avtalet och den kontraktuella reglering som parterna valt. Bankens skadeståndsansvar gentemot ägarna är däremot inte reglerat i avtal. Dets. 360
2.17 (M) Uppsägning av kredit som leder till bolags konkurs 361 är inte heller bankens skadeståndsansvar gentemot fordringsägarna. De aktuella skillnaderna i reglering är betydande. Regleringen innebär i princip att en skada som en avtalspart orsakar genom att inte prestera avtalsenligt skall ersättas gentemot avtalsmotparten. Ägarna och fordringsägarna är inte avtalspart med banken. Deras skador betraktas typiskt sett som såväl tredjemansskador som rena förmögenhets skador. Det är väsentligt eftersom den allmänna skadeståndsregleringen innebär att ersättning då, som regel, inte skall utgå, skadeståndslagen 2:1–2. För skada som någon orsakar ett annat subjekt än en avtalspart skall ersätt ning i princip inte utgå. Som framgått i föregående underavsnitt kan vissa sätt att definiera bola gets skada innebära att någon annan än bolaget får kompensation för sina skador. Det skulle i så fall innebära ett annat resultat än de följder som ovan nämnda reglering utpekar. Bolagets fordringsägare och bolagets ägare skulle då få ersättning p g a att banken inte fullgjort bankens avtal med bolaget. Det skulle innebära att bolaget får ersättning för att kunna kompensera skador som tredje man lider. I vilken mån ett bolag som gått i konkurs har anledning att vilja kompensera dessa tredje män kan ifrågasättas, men det vore förstås möjligt att konstruera en lösning med sådan innebörd, jfr nedan, avsnitt 17.7–9. Det förekommer också att närstående subjekt ges självständig rätt till ersättning när det föreligger ”konkreta och närliggande intressen” mellan den direkt skadelidande och den som lider en mer indirekt skada. Vad jag härmed gjort är att peka på en grundläggande skillnad i regle ringen och på en konsekvens av denna skillnad. Skillnaden i regleringen är just grundläggande och jag menar därmed att det inte finns skäl att problematisera om regleringen verkligen skall anses ha denna innebörd. Vad jag lyfter fram i detta avsnitt är bara ett ytterligare argument för hur bolagets skada skall definieras. Det vore dock möjligt att just problematisera vad regleringen skall anses innebära. Ett skäl är att frågan om en skadelidande skall ha rätt till ersättning för rena förmögenhetsskador inte är så klar som jag nu redovisat. Det finns fler normativa utsagor som pekar på att rena förmögenhetsskador skall ersättas i fler fall än vad som framgår av regleringen. 362 17 (M) Uppsägning av kredit som leder till bolags konkurss. 17