NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446.
Hänvisas från p. 6 (s. 70)
1.Gradindelning av brott kan på olika sätt påverka bedömningen av enskilda gärningar som ett fridskränkningsbrott. Rubriceringen kan innebära att ett brott ska dömas för särskilt och därmed inte ingå vid bedömningen av fridskränkningsbrott. Detta kan i sin tur leda till att de gärningar som återstår inte är tillräckligt många eller kvalificerade för att bestämmelsens krav på flera gärningar är uppfyllt. Omvänt kan en strängare rubricering, t.ex. att en gärning bedöms som misshandel av normalgraden i stället för som ringa misshandel medföra en kvalificering av de gärningar som kan 240 ingå i fridskränkningsbrottet, vilket i sin tur kan medföra att det inte krävs lika många gärningar för att de sammantagna ska konstituera brott enligt BrB 4:4a.s. 60
Principer för gradindelning av brott
1.I vissa fall kan den omständigheten att brott har begåtts mot en närstående, eller annan skyddslös person medföra att brottet bedöms enligt en allvarligare svårhetsgrad än vad som annars hade varit fallet. HD har i bl.a. NJA 2011 s. 89 särskilt behandlat principerna för gradindelning av brott. Fallet rörde frågan om en misshandel var att bedöma som grovt brott eller som synnerligen grovt brott enligt den då nya straffskalan för synnerlig grov misshandel. HD konstaterade att utgångspunkten för till vilken svårhetsgrad ett visst brott är att hänföra är den aktuella straffbestämmelsens utformning. Domstolen framhöll emellertid också att också faktorer som inte har direkt anknytning till de grundläggande rekvisiten för brottet kan vara av betydelse för gradindelningen och att detta kan framgå av de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av ett brott som grovt brott. Sådana omständigheter, när det gäller misshandel, kan vara att våldet tillgripits som medel för ett visst ändamål, som ofta kan innebära att våldet är allvarligare än om våldet är impulsstyrt. Ett uttryck för särskild hänsynslöshet eller råhet kan också enligt HD vara att gärningen företagits i direkt avsikt att skada eller plåga. Som exempel anges att våldet utförts under särskilt integritetskränkande former, att våldet riktat sig mot ett barn, handikappade eller andra skyddslösa personer eller att våldsutövningen fortsatt efter det att den utsatte blivit försvarslös.s. 61
2.Utifrån de principer som HD anger så skulle sådana omständigheter som att en gärning företas i direkt avsikt att skada eller plåga eller att det är fråga om våld mot en skyddslös person, vilket oftast torde vara fallet vid fridskränkningsbrott, göra att förutsättning för att hänföra brottet tills. 61
3.241 en grövre straffskala föreligger. En förutsättning för att sådana omständigheter ska kunna beaktas är dock naturligtvis, vilket också framhålls av HD, att de grundläggande rekvisiten för den aktuella bestämmelsen är uppfyllda.s. 61
Närstående som försvårande omständighet
1.När det gäller brott mot närstående får möjligheten att hänföra brott till en grövre straffskala särskild betydelse. Att det förhållande att brottet riktat sig mot en närstående kan utgöra en sådan särskild omständighet som ska beaktas vid gradindelningen framgår av motiven till flera bestämmelser. I motiven till ändringen av brottet grov misshandel (BrB 3:6) framgår detta särskilt tydligt.s. 62
2.Vidare råder ingen tvekan om att våldshandlingar mot den som är fysiskts. 62
3.väsentligt svagare – t.ex. ett litet barn eller en äldre person – ofta framstårs. 62
4.som verkligt kvalificerad misshandel, även om våldet inte varit livsfarligt ellers. 62
5.skadorna så svåra att misshandeln enbart på dessa grunder kan anses soms. 62
6.grov. Vid kvinnomisshandel – som i regel också avser fysiskt svagare perso-s. 62
7.ner – består våldet ofta av örfilar, knytnävslag och sparkar och är inte sällans. 62
8.förenade med hot. De synliga skadorna kan vara begränsade till blåmärken,s. 62
9.svullnader, frakturer eller mindre tandskador. Pågår misshandeln under ens. 62
10.längre tid utgör den ett led i upprepade och allvarliga övergrepp, framstårs. 62
11.den ändå som utslag av särskild brutalitet. Det försvårande momentet vids. 62
12.denna typ av misshandel ligger främst i den påtagliga integritetskränkning-s. 62
13.en liksom i det förhållandet att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sins. 62
14.karaktär. Samma förhållningssätt återfinns i ett flertal bestämmelser där det vid bedömningen av om ett brott är grovt särskilt ska beaktas om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet. Vid införandet av en särskild straffskala för grovt olaga hot ansågs faktorer av betydelse, förutom hotets innebörd och hur akut det framstått, vara att hotet riktats mot någon i en särskilt skyddslös ställning eller att det var fråga om upprepade allvarliga hot.s. 62
15.Vid införandet av fridskränkningsbrotten påpekades att den då gällande lagstiftningen i viss utsträckning medgav att hänsyn kunde tas till den särskilda utsatthet som följde av att offret var en närstående person 242 och att domstolarnas praxis också tydde på att så gjordes. Behovet av att uppgradera straffvärdet också för de fall där grovt brott inte bedömdes föreligga ansågs dock finnas eftersom kränkningarna i dessa fall ofta bestod av upprepade relativt lindriga gärningar.s. 62
16.Den omständigheten att ett misshandelsbrott har begåtts mot en närstående kan göra att gärningen är att bedöma som grov med hänvisning till den i BrB 3:6 särskilt nämnda omständigheten att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Detsamma gäller den gradindelningsfråga som rör gränsen mellan misshandel, ringa brott, och misshandel av normalgraden där vägledning kan hämtas i de försvårande omständigheter som anges i BrB 29:2. I motiven till ändringen avseende grov misshandel 1988 anges att våldshandlingar mot den som är fysiskt väsentligt svagare, t.ex. ett barn, ofta framstår som verkligt kvalificerade, även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln enbart på dessa grunder kan anses som grov. Särskilt försvårande ansågs också kvinnomisshandel vara. Särskilt i de fall där misshandeln skett vid upprepade tillfällen ansågs den försvårande omständigheten främst ligga i den påtagliga integritetskränkning sådan misshandel innebär samt i det förhållande att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär.s. 63
17.Möjligheten att beakta att fysiskt våld begåtts mot närstående vid bedömning av brottets svårhetsgrad finns alltså. Om denna möjlighet används i någon större utsträckning är svårt att säga. I propositionen till fridskränkningsbrotten anges att domstolarnas praxis tyder på att domstolarna vid grövre brott bedömer upprepad misshandel mot en närstående eller tidigare närstående som grov i de fall det fanns skäl för det. Om samma hänsyn togs när de enskilda gärningarna inte nådde upp till den nivån kunde dock ifrågasättas. Jareborg och Zila menar att frågans. 63
18.243 om straffvärdet för brott mot närstående kvinnor är högre än mot andra vuxna torde ”besvaras jakande” i underrättspraxis, åtminstone när det gäller att bedöma ringa misshandel som misshandel av normalgraden. De menar däremot att det är tveksamt om straffmätningen inom ramen för brott av normalgraden påverkas. Burman menar att den omständigheten att offret varit en närstående inte utgör någon framträdande faktor vid brottsrubriceringen eller vid bedömningen av straffvärdet för misshandel. Burman pekar på ett fall där omständigheten har åberopats i försvårande riktning, vilket härrör från tiden innan införandet av fridskränkningsbrotten. Även om våldet varit begränsat och skadorna förhållandevis lindriga, ansågs misshandeln inte kunna bedömas som ringa med hänsyn till att det varit fråga om upprepade övergrepp mot en nära anhörig.s. 63
Närstående som förmildrande omständighet
1.När det gäller att bedöma gärningars straffbarhet, kan omständigheter som provokation, alkoholmissbruk eller andra omständigheter göra att gärningar bedöms som mindre grova eller inte straffbara. Särskilt tydligt blir gränsdragningsproblematiken när det gäller förmildrande omständigheter när det gäller brott mot barn i förhållande till föräldrars rätt att uppfostra och skyldighet att utöva tillsyn över barnet. 7.5.2.3.1 Tillrättavisning eller misshandel – kopplingen mellans. 64
2.brottsbalken och föräldrabalken Agaförbudet i FB 6:1 anger att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Med kroppslig bestraffning avses våld i bestraffningssyfte, dvs. åtgärder som riktas mot barnet i efterhand för något som det har gjort eller underlåtit. Förbudet har ansetts innebära ett klarläggande av att aga mot barn är brottsligt om motsvaran244 de handling mot en annan person är straffbar som misshandel. Enligt FB 6:2 har föräldrar ett ansvar och en skyldighet att se till att barn står under uppsikt. I förarbetena sägs också att föräldrar måste ha en viss rätt att övervinna fysiskt motstånd för att kunna utöva sin fostran av barnet utan att det ska medföra straffansvar. Bortsett från vad som skulle kunna vara fallet i en nödsituation och skyldigheten att utsätta barn för smärtsam läkarvård, torde inte andra ingripanden vara tillåtna än sådana som annars skulle utgöra ett tämligen lindrigt fall av ringa misshandel.s. 64
3.För att misshandel i brottsbalkens mening ska föreligga krävs att barnet tillfogats kroppsskada, sjukdom eller smärta (BrB 3:5). Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt, dvs. att den kroppsliga störningen inte har varit alltför lindrig eller hastigt övergående. I förarbetena till införandet av agaförbudet anges däremot att förbudet omfattar varje handling som medför att barnet tillfogas kroppsskada eller smärta, även om störningen är av helt lindrig eller hastigt övergående karaktär. Agaförbudet går därmed utöver det straffbara området för misshandel. I straffrättsligt hänseende kan dock sådana misshandelsliknande gärningar som inte medfört kroppsskada, sjukdom eller mer än lindrig eller hastigt övergående smärta aktualisera ansvar enligt bestämmelsen om ofredande (BrB 4:7). En förutsättning för att en misshandelsgärning ska kunna konstituera fridskränkningsbrott är därmed att handlingen är otillåten. I flera fall som rör barn har domstolarna behandlat gränsdragningsfrågan mellan vad som utgör en tillåten och en otillåten gärning. Var gränsen går för vad som är en tillrättavisning av ett barn och misshandel är inte tydlig.s. 65
4.HD har i NJA 2003 s. 537 uttalat att ”[e]n systematisk användning av aga som uppfostringsmetod får anses vara en klart försvårande omständighet även om smärtan eller skadan i varje enskilt fall skulle vara ringa”.s. 65
5.245 I ett annat uppmärksammat fall bedömde tingsrätten att den örfil och knuff som pappan gett styvdottern efter hon hade spottad på honom, inte utgjorde en kroppslig bestraffning utan en ”befogad tillrättavisning”. I hovrätten bedömdes gärningen som ringa misshandel.s. 65
6.Flera exempel förekommer i underrättsavgörandena där föräldrar som står åtalade för grov fridskränkning förnekar brott med hänvisning att det varit fråga om tillrättavisningar. Som exempel kan nämnas en pappa som stod åtalad för grov fridskränkning av sina fyra barn men förnekade brott med hänvisning till att han endast tillrättavisat barnen i uppfostringssyfte. Den tilltalade medgav att dessa tillrättavisningar bl.a. hade handlat om örfilar, att han dragit dem i håret samt i öronen och vid vissa tillfällen löst sparkat till dem när de inte gjort som han sade. Den tilltalade medgav också att han vid något enstaka tillfälle kunde ha utdelat slag i ansiktet, men menade att tillrättavisningarna endast varit milda och att det inte kunde ha gjort ont på barnen. Domstolen ansåg att mannens agerande utgjorde misshandel och ofredande av barnen och han dömdes för grov fridskränkning mot tre av barnen och för ringa misshandel, mot det fjärde barnet. Att de gärningar som riktats mot det fjärde barnet bedömdes som ringa misshandel berodde på att vissa gärningar begångna mot detta barn föll bort på grund av preskription. I andra fall har upprepade gärningar mot barnen ansetts tillåtliga med hänvisning till föräldrarnas uppfostringsansvar.s. 66
Rubriceringens påverkan på fridskränkningsbrottet
1.När det gäller fridskränkningsbrott kan främst två olika problemställningar som avser gradindelning och rubricering av brott lyftas. För det första har vid fridskränkningsbrotten medgetts vissa, ibland betydande, lättnader i gärningsbeskrivningen i form av att åklagaren inte i detalj 246 behöver beskriva var och en av kränkningarna. Av detta följer att gärningarna till viss del kan vara relativt oprecisa både vad gäller tidpunkt och plats, men också beträffande vad gärningen inneburit. Inte sällan är det också oklart vilka gärningar domstolen anser föreligger. I ett sådant fall torde det vara uteslutet att hänföra gärningarna till en grövre straffskala utifrån att de begåtts mot en närstående eller företagits i direkt avsikt att skada eller plåga den som utsätts, även om kontexten i sig utgör en särskild integritetskränkning. För det andra torde ett barn i förhållande till en vuxen alltid vara att anse som försvarslös och det gäller särskilt om det rör sig om en situation i vilken båda föräldrarna utsätter barnet för övergrepp av olika slag. I ett sådant fall skulle ett särskilt hänsynslöst beteende alltid kunna utgöras dels av att brottet begås mot ett barn, dels av att brottet är särskilt integritetskränkande då barnets utsätts av de som också står för trygghet och tillit, men också det förhållandet att det förövats av flera, dvs. båda föräldrarna torde ha betydelse.s. 66
2.Ett exempel på de problem som kan uppstå vid bedömningen av enskilda gärningar som ett fridskränkningsbrott får illustrera hur rubriceringen av en och samma gärning kan påverka huruvida ett fridskränkningsbrott är förövat eller ej. Åklagaren stämmer in för grov fridskränkning. Åtalet omfattar två fall av misshandel och två fall av ofredande. Det krav på flera brottsliga gärningar som följer av 4 kap. 4 a § brottsbalken är då uppfyllt. Av motiven till bestämmelsen framgår att bedömningen av om gärningarna utgör en upprepad kränkning görs utifrån gärningarnas karaktär: ju allvarligare brott desto färre gärningar torde krävas. För att gärningarna ska anses vara ägnade att allvarligt skada självkänslan krävs enligt motiven en viss kvalificering av de brottsliga gärningarna och när det gäller de mer lindriga brotten kan det ske genom att gärningarna ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personens självkänsla skadas allvarligt. • Om domstolen i detta fall bedömer misshandelsgärningarna soms. 67
3.grova brott med hänvisning till att brottet begåtts mot en närståendes. 67
4.i hemmet, så ska det dömas särskilt för dessa brott i konkurrens meds. 67
5.247s. 67
6.eventuella övriga brott. Fridskränkningsbrottet kan då endast byggas. 68
7.på två fall av ofredande. Dessa torde emellertid varken nå upp tills. 68
8.kravet på upprepad kränkning eller att allvarligt skada självkänslan. • Om domstolen bedömer de två misshandelsgärningarna som brott avs. 68
9.normalgraden så torde dessa vara att anse som kvalificerade gärningars. 68
10.som tillsammans med två fall av ofredande, om andra förutsättningars. 68
11.är uppfyllda, skulle kunna utgöra en upprepad kränkning och varas. 68
12.ägnade att allvarligt skada självkänslan. • Om domstolen i stället bedömer de två misshandelsfallen som ringas. 68
13.brott, så föreligger fortfarande förutsättningen flera brottsliga gär-s. 68
14.ningar. Däremot så kan ifrågasättas om gärningarna är tillräckligts. 68
15.kvalificerade eller visar på ett sådant mönster som sammantaget leders. 68
16.till att den kränkta personens bryts ned, att de utgör en upprepads. 68
17.kränkning, eller är ägnade att allvarligt skada självkänslan. • Om domstolen inte anser att misshandelsgärningarna ska bedömass. 68
18.som misshandel, men att de ändå inneburit en kännbar fridskränk-s. 68
19.ning kommer det att bli fråga om fyra fall av ofredande. Också härs. 68
20.uppkommer frågan om dessa är tillräckligt kvalificerade för att utgöras. 68
21.en upprepad kränkning av den utsatta, eller om det är tillräckligt förs. 68
22.att de ska vara ägnade att allvarligt skada självkänslan. • Om domstolen inte anser uppsåt till misshandeln bevisat och därförs. 68
23.bedömer gärningarna som vållande till kroppsskada (BrB 3:8) tordes. 68
24.endast (de ursprungliga) ofredandebrotten kunna ingå i en konstruk-s. 68
25.tion av ett fridskränkningsbrott. Vållande till kroppsskada är ett oakt-s. 68
26.samhetsbrott vilket med hänsyn till det krav på uppsåt som uppställss. 68
27.vid fridskränkningsbrotten torde falla utanför bestämmelsens till-s. 68
28.lämpningsområde. De återstående gärningarna (två fall av ofredan-s. 68
29.de) torde inte vara tillräckliga för att utgöra en upprepad kränkning. Frågan om rubriceringens påverkan på straffvärdet handlar egentligen inte om avgränsningen av fridskränkningsbrottens tillämpning, men jag har ändå ansett att det är värdefullt att ta upp straffvärdefrågan i samband med rubriceringsfrågan. Om tillräckligt många gärningar föreligger för att det ska vara möjligt att konstruera ett fridskränkningsbrott torde den omständighet att det också finns andra gärningar för vilka det döms särskilt ha betydelse när det gäller det samlade straffvärdet av de begångna gärningarna. De gärningar som bedöms som fridskränkningsbrott bedöms då enligt straffskalan för BrB 4:4a och de gärningar som 248 döms för särskilt bedöms enligt straffskalan för det enskilda brottet. Att vissa gärningar döms för särskilt kan då innebära att det sammanlagda straffvärdet blir högre än om gärningen ingått i fridskränkningsbrottet.s. 68
Särskilt om opreciserade gärningar
1.Utmärkande för fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a är att brottsligheten avser liknande brott som, åtminstone om man ser till det bakomliggande syftet, ofta pågått i stor omfattning och under en längre tid. Situationen i sig gör därför att det kan vara svårt för en person som har utsatts för upprepade kränkningar att i detalj beskriva när, var och hur dessa kränkningar har skett. Mot denna bakgrund och att den föreslagna brottskonstruktionen innebär att de handlingar som omfattades av BrB 4:4a ska ses som ett brott, och därmed tillmätas ett sammantaget straffvärde, har ansetts befogat med en förenkling avseende kravet på individualisering och precisering av de enskilda gärningarna i åklagarens gärningsbeskrivning. Av motiven till bestämmelsen framgår att faktorer som omfattning, frekvens och vanemässighet kan vara av stor betydelse vid bedömningen av brottet när det betraktas som en enhet, men att åklagaren i förhållande till sådana faktorer inte behöver individualisera och bevisa varje enskild händelse.s. 69
2.I gärningsbeskrivningar för åtal om fridskränkningsbrott förekommer mot denna bakgrund, inte sällan, som ovan nämnts, vid sidan av påståenden om mer preciserade gärningar, skrivningar som innebär att gärningsmannen under den tid åtalet avser, vid ett flertal tillfällen misshandlat eller ofredat målsäganden. En fråga som har diskuterats i doktrinen är hur sådana opreciserade gärningar ska bedömas och på vilket sätt de kan ingå i domstolens prövning. Beviskravet ställt utom rimligt tvivel gäller i alla brottmål, varför frågan uppkommer om det kan finnas processuellt grundade hinder mot en lagstiftningsmodell som t.ex. medger lättnader i gärningsbeskrivningens utformning avseende individualisering av gärningar.s. 69
3.249s. 69
4.Legalitetsprincipen innebär att rekvisiten, dvs. de förutsättningar som uppställs för att en gärning ska anses brottslig, ska formuleras på ett sätt som inte lämnar allt för stort utrymme för tolkning. Vidare följer av det s.k. analogiförbudet att en bestämmelse inte får tillämpas på fall som inte omfattas av dess lydelse, något som hänger ihop med den tilltalades rättssäkerhetsintressen. Dessa intressen innebär bl.a. att den tilltalade, för att kunna förbereda sitt försvar, har rätt att veta vad han eller hon står åtalad för. Detta ska också konkretiseras i åklagarens gärningsbeskrivning. Av RB 45:4 p. 3 framgår att åklagaren i sin stämningsansökan ska ange den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats och dess förövande samt de omständigheter som behövs för dess kännetecknande, det s.k. preciseringskravet. Av art. 6:3a EKMR framgår att den anklagade utan dröjsmål och i detalj ska bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Ett syfte med preciseringskravet är därför att den enskilda gärningen ska kunna individualiseras för att särskilja den från andra gärningar och därmed ge den tilltalade möjlighet att förbereda sitt försvar.s. 70
5.Frågan hur preciserad en gärningsbeskrivning måste vara för att uppfylla kraven i RB 45:4 p. 3 och art. 6 EKMR får en särskild betydelse i de situationer som fridskränkningsbrotten avser, där det till grund för åtalet åberopats att den tilltalade vid upprepade tillfällen under en längre tid begått flera övergrepp av likartat slag mot målsäganden.s. 70
6.HD har vid flera tillfällen behandlat frågan om preciseringskravet vid upprepad brottslighet. Det har i dessa fall både rört hur precist en enskild gärning måste anges samt hur varje enskilt brottstillfälle behöver preciseras när det rört sig om upprepad och långvarig brottslighet. I dessa fall har HD tillåtit en lättnad i kravet på precision. HD har anfört att om den brottsliga gärningen är tillräckligt tydligt angiven kan en viss lättnad 250 medges när det gäller tidpunkt och plats för övergreppet. I fall som rör många och upprepade övergrepp kan den tilltalade fällas till ansvar för ett obestämt antal gärningar även om varje enskild gärning inte har blivit fullständigt utredd. HD anför dock att det torde förutsätta att åtminstone några gärningar kan konkretiseras.s. 70
7.I dessa fall har det dock varit fråga om ett flertal individualiserade och preciserade gärningar och därutöver till tid och tillvägagångssätt delvis opreciserade gärningarna. I förarbetena till fridskränkningsbrotten förefaller man också ha förutsatt att det krävs att åtminstone några konkreta gärningar kan specificeras. HD har vidare i ett senare avgörande upprepat att det kan vara godtagbart att till grund för en fällande dom lägga, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, ytterligare gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod och där exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för respektive gärning hålls mera öppet.s. 71
8.Att sådana opreciserade gärningar kan visa på ett återkommande mönster torde vara tämligen oproblematiskt. Däremot kan givetvis ifrågasättas om inte också dessa gärningar måste kunna vara styrkta för att de ska kunna ligga till grund för ett fridskränkningsbrott. Det torde i så fall krävas att den enskilda gärningen på något sätt kan individualiseras.s. 71