Bestämmelsen ska ses som en undantagsregel för att undandra ömsesidiga sexuella relationer mellan unga personer från lagföring. Se dock NJA 2006 s. 79 I och II där en större skillnad i ålder inte medförde att brottet bedömdes som våldtäkt mot barn utan i stället som sexuellt utnyttjande av barn. HD:s avgörande har kritiserats av bl.a. Leijon- hufvud som, liksom de skiljaktiga justitieråden, menar att utrymmet för att tillämpa undantagsregeln i BrB 4:5 är begränsat och att frånsteg från huvudregeln förutsätter att det rör sig om en ömsesidig sexuell förbindelse med ett barn som är nära femtonårsgrän- sen och som gjort ett moget och övertänkt beslut. Med hänsyn till omständigheterna var, enligt Leijonhufvud, dessa förhållanden inte uppfyllda i något av fallen. Leijonhufvud menar att kravet på restriktiv tolkning närmast kan beskrivas som en presumtion för att ett samlag med ett barn under 15 år inte kan bygga på frivillighet och att frånvaron av tvång enbart kan tillmätas betydelse om de övriga förhållandena, dvs. mindre ålderskill- nad och ett övervägt beslut, är för handen. Leijonhufvud, M., ”HD prövar den nya reg- leringen av sexualbrott mot barn”, JT 2005–06, s. 900–904. Leijonhufvuds artikel har kommenterats av Zila, J., ”Rättspraxis efter sexualbrottsreformen 2005”, JT 2007–08, s. 552. Se även Leijonhufvuds replik, ”HD och den nya regleringen av sexualbrott mot barn”, JT 2007–08, s. 995.
Hänvisas från p. 2 (s. 41)
Bestämmelsen ska ses som en undantagsregel för att undandra ömsesidiga sexuella relationer mellan unga personer från lagföring. Se dock NJA 2006 s. 79 I och II där en större skillnad i ålder inte medförde att brottet bedömdes som våldtäkt mot barn utan i stället som sexuellt utnyttjande av barn. HD:s avgörande har kritiserats av bl.a. Leijon- hufvud som, liksom de skiljaktiga justitieråden, menar att utrymmet för att tillämpa undantagsregeln i BrB 4:5 är begränsat och att frånsteg från huvudregeln förutsätter att det rör sig om en ömsesidig sexuell förbindelse med ett barn som är nära femtonårsgrän- sen och som gjort ett moget och övertänkt beslut. Med hänsyn till omständigheterna var, enligt Leijonhufvud, dessa förhållanden inte uppfyllda i något av fallen. Leijonhufvud menar att kravet på restriktiv tolkning närmast kan beskrivas som en presumtion för att ett samlag med ett barn under 15 år inte kan bygga på frivillighet och att frånvaron av tvång enbart kan tillmätas betydelse om de övriga förhållandena, dvs. mindre ålderskill- nad och ett övervägt beslut, är för handen. Leijonhufvud, M., ”HD prövar den nya reg- leringen av sexualbrott mot barn”, JT 2005–06, s. 900–904. Leijonhufvuds artikel har kommenterats av Zila, J., ”Rättspraxis efter sexualbrottsreformen 2005”, JT 2007–08, s. 552. Se även Leijonhufvuds replik, ”HD och den nya regleringen av sexualbrott mot barn”, JT 2007–08, s. 995.s. 42