Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20183 hänvisningar
- Straffvärdet för sexuellt utnyttjande av barn vid tio tillfällen ansågs i NJA 2014 s. 990 motsvara fängelse i fyra månader. Härvid beaktades att gärningarna var begångna inom ramen för en ömsesidig kärleksrelation, att samlagen var helt frivilliga och att målsäganden skulle fylla 15 år om drygt ett halvår och en jämförelse gjorde med den straffvärdebedömning som gjorts i NJA 2006 s. 79 I.
- Av NJA 2014 s. 990 följer att brottslighetens art visserligen tillmäts väsentlig betydelse vid brott av det slag det var fråga om (sexuellt utnyttjande av barn), men att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid lägre straffmätningsvärden. I det aktuella fallet var straffvärdet fyra månader och straffmätningsvärdet tre månader (jfr NJA 2006 s. 79 I där straffvärdet låg på sex månader) och det ansågs då finnas utrymme för ”en nyanserad bedömning av vilken betydelse som brottets art bör ges vid olika straffvärdenivåer (jfr NJA 1999 s. 561)”. Högsta domstolen framhöll med denna utgångspunkt att det inte är uteslutet att döma till villkorlig dom och böter för sexuellt utnyttjande av barn. Detta måste emellertid förutsätta att brottsligheten har ett så lågt straffvärde att tillämpning av ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § inte legat långt borta. En ren villkorlig dom eller skyddstillsyn ansågs i det aktuella fallet inte motsvara det krav på straffrättsligt ingripande som kunde ställas. Däremot ansågs en villkorlig dom i förening med samhällstjänst vara tillräckligt ingripande. Man skulle, för att infoga avgörandet i den beslutsstruktur som finns på påföljdsområdet, kunna uttrycka det som Högsta domstolen säger på så sätt att det visserligen fanns en presumtion för fängelse med stöd av brottslighetens art av sådan styrka att vare sig ”ren” villkorlig dom eller skyddstillsyn utgjorde ett alternativ, men att denna presumtion kunde brytas eftersom den tilltalade samtyckte till samhällstjänst (vilket utgör ett ”särskilt skäl” för villkorlig dom). Det som sägs beträffande möjligheten att utdöma villkorlig dom och böter i fall där man inte varit långt ifrån tillämpning av 6 kap. 14 § måste anses innebära att brottslighetens art i dylika fall inte talar för fängelse med någon egentlig styrka (varvid ”rena” icke-frihetsberövande påföljder kan komma ifråga).
- I NJA 2016 s. 859 bestämdes påföljden för grovt dopningsbrott med ett straffvärde motsvarande åtta månaders fängelse till skyddstillsyn i förening med en månads fängelse. Högsta domstolen konstaterade att brottslighetens art gjorde att påföljden normalt borde bestämmas till fängelse, men tillade att särskilda skäl, hänförliga till omständigheterna vid brottet eller gärningsmannens person kan föranleda en annan bedömning (jfr NJA 1995 s. 89 I och II). I målet angavs i ett frivårdsyttrande att en skyddstillsyn skulle kunna bidra till att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet och att hans personliga och sociala situation påtagligt förbättrats. Det ansågs mot den bakgrunden finnas tillräckligt starka skäl att välja skyddstillsyn som påföljd, men med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art ansågs det oundgängligen påkallat att förena skyddstillsynen med en månads fängelse. Rättsfallet ger viss ledning för när s.k. 28:3-fängelse kan användas men det framstår fortsatt som delvis oförklarat hur påföljdskombinationen ska infogas i tankestrukturen vid påföljdsbestämningen och vad de grundläggande förutsättningarna för att påföljden överhuvudtaget ska kunna komma ifråga är: i vilken utsträckning fordras att det finns särskilda omständigheter (ungdom, påtaglig förbättring, särskilda behov) för att skyddstillsyn i förening med fängelse ska kunna ersätta ett längre fängelsestraff och vilka omständigheter kan i så fall vara relevanta? 5.2.2 Påföljdsval avseende unga lagöverträdare I NJA 2015 s. 948 bestämdes påföljden för en 19-åring som gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av barn. Högsta domstolen konstaterade att brottslighetens art enligt fast praxis tillmäts en väsentlig betydelse vid påföljdsvalet. Presumtionen för fängelse innebär emellertid inte att annan påföljd är utesluten, men att det vid straffvärden om sex månader eller mer kan komma i fråga med en icke frihetsberövande påföljd endast om alldeles speciella omständigheter talar för detta (här hänvisas till NJA 2006 s. 79 I, med en jämförhänvisning till NJA 2014 s. 990). Med hänsyn till den tilltalades ålder (jfr 30 kap. 5 § andra stycket) och hans bristande utveckling och personliga förhållanden i övrigt fanns emellertid möjlighet att döma till annan påföljd än fängelse. En ren villkorlig dom eller skyddstillsyn ansågs emellertid inte vara tillräckligt ingripande, varför påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med en föreskrift om samhällstjänst.