NJA 2015 s. 31 (fader och bror) där de gärningar som fadern och brodern gjort sig skyldiga visserligen haft till syfte att hjälpa H.H.A att undkomma ansvar för mycket all- varlig brottslighet (försök till mord och försök till grov misshandel) men att gärningarna inte innefattat några särskilt aktiva eller avancerade åtgärder från deras sida och inte heller inneburit att bevisning förstörts eller undanröjts. Att de härutöver hade ett mycket nära släktskapsförhållande till H.H.A med en nära och god relation, gjorde att bedömningen av omständigheterna kring gärningarna ansågs ringa och därmed straffria. Se även NJA 1990 s. 175 (bror) där förhållandet till brodern, tillsammans med att han handlat i stun- dens ingivelse (när han gömde den kniv brodern använt vid den grova misshandeln) och knappast torde ha försvårat utredningen, gjorde att brottet bedömdes som ringa och där- med straffritt. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det lagstiftaren velat åstad- komma med en regel om ansvarsfrihet var att möjliggöra en friare bedömning än den tidigare gällande regeln, vilken innebär att tidigare straffria fall kan komma att omfattas av straffansvar, samtidigt som möjlighet införs att inte döma till ansvar i situationer som tidigare var straffbelagda. Varken det förhållande att mannen stått sin bror nära eller omständigheterna i övrigt kunde, enligt de skiljaktiga meningarna, leda till att hans gär- ning bedömdes som ringa. Jfr NJA 1990 s. 354 (fästmö) gällande ansvarsfrihetsregeln i BrB 17:2 för försök till främjande av flykt. Omständigheterna ansågs inte vara sådana att ansvarsfrihetsregeln var tillämplig på fästmöns handlande. Grov_fridskränkning_inlaga_tryck-148x215.pdf 1372016-08-15 11:06:10
Hänvisas från p. 6 (s. 1985)
1.Att ett brott har riktats mot en närstående har inte i alla sammanhang setts som en försvårande omständighet i strafflagstiftningen. Tidigare fanns t.ex. lagstiftning som i stället betraktade våld mot närstående som en förmildrande eller privilegierande omständighet. Detta kan förklaras mot bakgrund av att det förelåg en stark presumtion för privatlivets helgd och att våldet betraktades som ett uttryck för missämja mellan makar, eller som en del av uppfostran, som inte skulle vara föremål för lagstiftning. Genom 1734 års lag togs mannens skäliga rätt att aga hustrun bort, däremot ansågs våld av mindre allvarligt slag inte lämpat för en rättslig prövning då detta skulle kunna förorsaka hat och bitterhet mellan makarna. I 1864 års strafflag kriminaliserades uttryckligen allt fysiskt våld mot en maka, men samtidigt infördes särskilda åtalsregler som krävde angivelse från hustrun om misshandeln ägt rum på enskild plats, t.ex. i hemmet.s. 10
2.När det gällde sexualbrott fanns tidigare, vid sidan av bestämmelsen om våldtäkt BrB 6:1, en särskild bestämmelse om mindre grovt brott, våldförande (BrB 6:1 st. 2), som bl.a. avsåg närståenderelationer. Bestämmelsen innebar bl.a. att brottet, med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen, t.ex. att de var gifta eller tidigare haft sexuellt umgänge, kunde 134 bedömas som mindre grovt. Brottet våldförande upphävdes år 1984 och ett mindre allvarligt brott, utan hänvisning till kvinnans förhållande till mannen, infördes i ett tredje stycke i BrB 6:1. I och med att bestämmelsen upphävdes uttalade departementschefen att omständigheter som föregått ett sexuellt övergrepp inte bör få inverka på brottsrubriceringen och att den synnerligen grova kränkning som ett övergrepp innebär måste bedömas som våldtäkt oberoende av parternas relationer och de omständigheter som föregått övergreppet.s. 10
3.Också inom andra områden har brott mot närstående särreglerats i förmildrande riktning. Tidigare fanns i brottsbalken bestämmelsen om bodräkt (BrB 8:3) som reglerade stöld mot bl.a. sammanboende familjemedlem. Vidare fanns, och finns fortfarande vad gäller vissa tillgreppsbrott, begreppet närstående i regler avseende åtalsbegränsning vad gäller sådana brott. Begreppet närstående var inte direkt angivet i bestämmelsen om bodräkt, men i motiven beskrivs brottet som en särreglering vid stöld av en närstående. Med sammanboende familjemedlem avsågs i bestämmelsen om bodräkt makar, syskon, föräldrar och barn eller fosterföräldrar och fosterbarn, samt någon som på grund av adoption stod i motsvarande förhållande. När bestämmelsen om bodräkt upphävdes, år 1987, framhölls att även om tillgrepp mot närstående i vissa fall kunde framstå som mindre straffvärda än det traditionella stöldbrottet, dvs. mindre straffvärda än ett tillgrepp från utomstående, ansågs detta kunna lösas genom att ett sådant förfarande rubricerades som snatteri. Exempel på en sådan situation var att det vid känsloladdade separationer kunde vara svårt att skilja mellan den enes och den andres egendom vilket kundes. 1984
4.135 få de inblandade att handla på ett sätt som annars var för dem främmande.s. 1984
5.Även om den särskilda bestämmelsen avseende stöld- och andra tillgreppsbrott mot närstående i 8 kap. brottsbalken togs bort finns närståendebegreppet kvar i regeln om åtalsbegränsning för brott mot vissa närstående (BrB 8:13). Bestämmelsen innebär att åklagaren beträffande andra brott än grov stöld, rån och grovt rån förövat mot en närstående får väcka åtal endast om brottet anges till åtal av målsäganden eller att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Att åtalsbegränsningarna skulle behållas motiverades med att det var rimligt att målsäganden själv ska ha inflytande över hur något som kunde betraktas som en familjeangelägenhet skulle behandlas av rättsväsendet. Däremot ansågs det finnas ett behov av att göra reglerna mer generella. Personkretsen utvidgades därför till att omfatta varje sammanboende mellan målsäganden och gärningsmannen som inte var helt tillfälligt (p. 1), make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag, syskon, svåger eller svägerska (p. 2) eller någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen (p. 3). Formuleringen annan som på liknande sätt är närstående, ansågs ge utrymme för en nyanserad bedömning i det särskilda fallet där hänsyn kan tas till bl.a. det närmare förhållandet mellan målsägande och gärningsman, t.ex. en mycket nära känslomässig relation. Som exempel anges t.ex. olika former av partiell samlevnad ”där den känslomässiga relationen kan vara djup trots att parterna av olika skäl inte sambor utan har varsin bostad”. Vidare angavs att barn till den ena parten i ett samboförhållande, eller barn till den ena parten där parterna inte stadigvarande sammanbor, kan omfattas.s. 1985
6.Samtidigt med ändringarna i BrB 8:13, ändrades ansvarsfrihetsregeln för närstående vid skyddande av brottsling i BrB 17:11. Enligt bestämmelsen ska ansvar inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Det framgår inte uttryckligen att förhållandet avser när136 stående, men den tidigare lydelsen av bestämmelsen avsåg nära släktningar till den brottslige, med vilka avsågs make, trolovad och släktningar i rätt upp- eller nedstigande led samt fosterföräldrar och fosterbarn. En strikt uppräkning ansågs i vissa fall kunna komma att bli alltför snäv, medan den i andra skulle föra för långt. Som förutsättning för ansvarsfrihet skulle i stället beaktas om gärningen med hänsyn till förhållandet mellan de båda personerna och brottets beskaffenhet framstår som försvarlig. I motiven anges att ett handlande från en nära familjemedlem kan framstå som mindre klandervärt än ett som företas av någon som inte kan räknas bland de allra närmaste. Vid bedömning av om brottet är ringa bör således en helhetsbedömning av samtliga omständigheter göras. En motsvarande regel avseende närstående var sedan tidigare införd i BrB 17:12, om främjande av flykt. Även i denna bestämmelse tillmäts närståendeförhållandet stor betydelse vid bedömningen av om brott kan anses ha förövats.s. 1985
7.137s. 1986