NJA 2004 s. 97 där HD prövade frågan om ett par som inte var sammanboende ändå kunde anses vara närstående i bestämmelsens mening. HD konstaterar att bestämmelsen inte innehåller en definition av närståendebegreppet och att begreppet (vid tiden för avgörandet) inte förekommer i brottsbalken i övrigt. Avgörandet, som var det första där frågan behandlades, har därför stor betydelse för bedömningen av begreppet närstående i rättstillämpningen, men också för förhållandet mellan de två brotten i BrB 4:4a, och behandlas särskilt i avsnitt 6.3.3.
Hänvisas från p. 1 (s. 9)
1.Fridskränkningsbrotten förutsätter att de enskilda gärningarna har riktats mot en och samma person och att denne är någon som är närstående eller tidigare närstående till gärningsmannen. Närståendekravet är en grundförutsättning för bestämmelsens tillämplighet och kan sägas vara det verktyg som lagstiftaren har valt för att fånga det särskilt skyddsvärda eller, omvänt, för att fånga våldets specifika karaktär. Om gärningsmannen är en man och den utsatta en kvinna som är eller har varit gift med gärningsmannen eller, som han bor eller har sammanbott med honom under äktenskapsliknande förhållanden ska gärningarna bedömas enligt bestämmelsens andra stycke (grov kvinnofridskränkning). Våld som riktas mot andra som räknas som närstående till gärningsmannen bedöms enligt första stycket (grov fridskränkning). Vem som är att betrakta som 120 närstående, och i så fall vilken kategori av närstående, är med beaktande av motiv och praxis inte helt tydligt. Begreppet närstående har medfört vissa gränsdragningsproblem, och särskilt har uppdelningen av bestämmelsen i två brott med delvis olika förutsättningar väckt frågor inom rättstill lämpningen. Dessa frågor blev föremål för prövning i NJA 2004 s. 97. Innebörden av begreppet närstående och vad närståendebegreppet kan innebära för möjligheten att bedöma ett antal enskilda gärningar som fridskränkningsbrott behandlas i kapitel 6.s. 9