den enskilda individen

1.Hur mäns våld mot kvinnor, föräldrars våld mot barn och våld mot andra närstående har förståtts, accepterats eller fördömts av samhällets har varierat över tid. Likaså har den politiska debatten om hur våld inom familjen ska behandlas förändrats med samhällets uppfattning om vad som konstituerar ett äktenskap och vad som bör hållas inom hemmets privata sfär. Vägen från det synsätt som tog sin utgångspunkt i husbondesamhällets legitima aga, till bestämmelsen i BrB 4:4a och synen på våld som en kränkning av den personliga integriteten, har i mycket varit färgad av uppfattningen om att samhället bör ha begränsade befogenheter att ingripa i familjens privata sfär. Detta har påverkat de lagstiftningsåtgärder som vidtagits, mot våldet och till skydd för den enskilda individen.s. 3

2.Under 1900-talet genomfördes flera reformer både inom straffrätten och inom andra rättsområden som visar på ett förändrat synsätt när det gäller våld i nära relationer. Man kan säga att fokuseringen på samhälletss. 3

3.57 bästa och värnandet av familjelivets privata sfär under 1990-talet ersattes av ett individtänkande, där skyddet mot kränkningar av den personliga integriteten framhålls. Bland annat har de begränsande åtalsreglerna för misshandel i nära relationer tagits bort, aga har förbjudits genom ändringar i föräldrabalken och en rätt för brottsoffret att få ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare har införts.s. 3

Mäns våld mot kvinnor

1.Hur mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska bemötas av rättsväsendet har under lång tid varit en fråga för diskussion. År 1938 togs hustrumisshandel för första gången upp som en egen politisk fråga genom en motion i riksdagen. De kvinnliga motionärerna föreslog en ökad trygghet för hustrun mot misshandel i hemmet genom en ändring av de då gällande åtalsbegränsningsregler avseende misshandel. I diskussionen runt motionen beskrivs våldet som, för det mesta bagatellartade händelser eller som privata angelägenheter. Den bild som ges är också 58 att ett ingripande från samhällets sida mer skulle skada äktenskapet än att hjälpa de utsatta kvinnorna. En vanlig misshandelssituation beskrivs som att makarna ”komma ihop sig om en bagatell” och eftersom kvinnan har ”rörligare tankegång och kvickare tunga” kan mannen inte kontrollera sig och innan han vet ordet av ”smäller en örfil av på kvinnans kind”. Skulle något sådant ligga under allmänt åtal skulle, enligt riksdagen (andra kammaren), den försoning som snart infinner sig vara meningslös och både man, hustru och barn bli utskämda. Våldet beskrivs som ett ”ickeproblem”, ett vardagligt gnabb där det saknas förövare och offer, varför det heller inte legitimerar ett ingripande från samhällets sida.s. 4

2.Både mannen och kvinnan beskrivs således som delaktiga i ”familjegrälet” och det ansågs viktigt att kvinnan vid en försoning hade möjlighet att dra tillbaka en eventuell anmälan så att äktenskapet, på grund av samhällets ingripande, inte ”skulle spolieras”. I första kammarens protokoll avseende samma motion väcktes frågan om vilket intresse som är viktigast att bevaka, ”statens intresse av att bestraffa misshandel eller hustruns, efter moget övervägande, intagna ståndpunkt att avböja inblandning i familjens interna förhållanden”. Motionen avslogs i sin helhet med motiveringen att det allmänna måste iaktta viss försiktighet då det gällde ingripanden i ”hemlivets förhållanden” och att ändrade åtalsregler inte skulle förbättra situationen för en misshandlad hustru.s. 5

3.59s. 5

4.En liknande syn kommer till uttryck i samband med att frågan om ändrade åtalsregler avseende misshandel i hemmet togs upp igen år 1943, vilket denna gång resulterade i en lagändring. Lagändringen innebar att det blev möjligt att åtala för misshandel i hemmet under förutsättning att det var påkallat ur allmän synpunkt. Åtal förutsatte emellertid beslut av överåklagare. Bestämmelsen skulle enligt motiven tillämpas restriktivt så att ”menliga verkningar för hemlivet i möjligaste mån undviks”. En sådan lösning ansågs innebära en garanti för att inga oegentligheter skulle ske mot familjen.s. 6

5.Bilden av våldet som en privat angelägenhet fanns också med vid utarbetandet av brottsbalken under 1950-talet. I Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk 1953 togs åtalsbegränsningarna avseende misshandel upp igen. Det föreslogs att åtal inte längre skulle vara beroende av angivelse, men att åtal av misshandel av ”lägsta svårhetsgraden” bara skulle ske när det var påkallat ur allmän synpunkt. Åklagaren skulle vid bedömandet av om huruvida åtal var påkallat ur allmän synpunkt ta hänsyn till bland annat målsägandens inställning till åtalsfrågan. Av propositionen från 1962 framgår att flera remissinstanser, bl.a. riksåklagarämbetet, var emot förslaget och ansåg att det borde finnas åtalsregler om 60 åtalsbegränsning för fall då misshandel inte förövats på allmän plats. Som skäl för detta anfördes bl.a. att ett ingripande vid misshandel mot maka inte sällan kunde leda till att äktenskapet spolierades eller att hustruns situation blev ”ännu svårare än förut”. Andra skäl som anfördes mot åtalsplikt i dessa fall var att misshandeln ofta begicks i affekttillstånd, där makarna försonades direkt efter misshandeln. Syftet med att förhindra opåkallad inblandning i enskildas förhållanden skulle, enligt remissinstanserna, vinnas bäst om ”diskretionära åtalsprövningen finge avse misshandel […] på enskilt område”. Samtidigt som åtalsreglerna för misshandel ändrades, togs de tidigare åtalsbegränsande reglerna för olaga hot bort. Från att ha varit målsägande- respektive angivelsebrott lades alla former av olaga hot under allmänt åtal. Ändringen motiverades med att det fanns ett behov av att skydda kvinnor från hotfulla äkta män. Samma motivering låg till grund för den ändring av brottsbeskrivningen som genomfördes och som innebar en utvidgning av det kriminaliserade området genom att kravet på objektiv fara för att hotet skulle förverkligas togs bort. I stället skulle, enligt motiven, i större omfattning än tidigare beaktas hur hotet påverkar den hotade själv.s. 6

6.Även här talas om hur ett samhällsingripande kan spoliera äktenskap och att misshandel visserligen inte bör vara beroende av angivelse, men att försiktighet ändå måste iakttas vid bedömande av om åtal är påkallat ur allmän synpunkt och då med beaktande av målsägandes inställning. Synen på våldet skulle kunna förklaras med att våldet sågs som isolerade företeelser vilka utlöstes av affekttillstånd. Mona Eliasson menar t.ex. atts. 7

7.61 diskussionen tyder på missuppfattningen att misshandeln startar i ett vanligt gräl som går överstyr och att mannen genom en knuff eller en örfil på grund av hans överlägsna fysiska styrka oavsiktligt kommer att tillfoga skada, vilket ursäktar mäns rätt att bruka våld och ger dem möjlighet att utöva våld utan att behöva ta ansvar för handlingen. Maria Wendt Höjer menar att våldet, så som det framställs i den politiska debatten under 1930- till 1960-talet, mer handlar om samhällsordning och samhällsmoral än om ett problem som påverkar livet för de slagna kvinnorna. Wendt Höjer menar dock att det samtidigt med fokuseringen på samhällets bästa också förekommer tendenser inom misshandels- och våldtäktsdiskussionerna som visar på att lagstiftningen även ska fungera som ett skydd för den brottsutsatta individen och att det går att skönja en förskjutning i den offentliga debatten från 1930-talet fram till 1960-talet. Genom att våldet framställdes som ett hot mot nationens och släktens fortlevnad, legitimerades ett samhällsingripande.s. 7

8.Under 1970-talet kom synen på, och diskussionen kring, mäns våld kvinnor mer att handla om den utsatta kvinnans situation. År 1977 tillsatte regeringen en kommitté för att se över lagstiftningen om sedlighetsbrotten. Kommittén antog namnet 1977 års Sexualbrottskommitté. I ett tilläggsdirektiv 1979 fick Sexualbrottskommittén också i uppdrag att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel och vissa med misshandel närbesläktade brott. Kommittén avlämnade i maj 1981 ett delbetänkande med förslag till ändringar i 3 kapitlet brottsbalken. Förslaget ledde fram till att de sista begränsningarna för att väcka åtal för misshandel på enskild plats togs bort och regeringen poängterade 62 att lagändringen var av särskild betydelse för möjligheten att lagföra ”kvinnomisshandel”. Man menade att en ändring kunde bidra till att attityden till kvinnomisshandel ändrades:s. 8

9.En viktig faktor är nämligen det sätt varpå samhället i straffrättsligt avse-s. 9

10.ende ser på kvinnomisshandel. Om misshandel, trots att det är ett brott ochs. 9

11.trots att det blir känt för rättsvårdande myndigheter inte beivras, kan dettas. 9

12.vara ägnat att inge föreställningen att vissa misshandelssituationer inte ansess. 9

13.brottsliga. Med den särbehandling i rättsligt avseende som a[n]givelseregelns. 9

14.innebär finns det risk för att sådana handlingar, inte bara av gärningsmän-s. 9

15.nen utan även av grannar eller andra som får kännedom om förhållandet,s. 9

16.betraktas som visserligen inte moraliskt godtagbara men ändå straffrättsligts. 9

17.tillåtliga. En markering från samhällets sida av att misshandel i hemmen is. 9

18.lika hög grad som misshandel som sker på allmän plats utgör ett brott kans. 9

19.tjäna som en avhållande faktor. Den åtalsbegränsning som tidigare fanns i BrB 3:11, där det uppställdes ett krav på angivelse för misshandel på enskild plats, ansågs bl.a. förstärka svårigheterna för en kvinna att lämna ett våldsamt förhållande. Sedan år 1982 ligger därför också misshandel på enskild plats under allmänt åtal. Att misshandelsbrottet ändrade status från angivelsebrott till brott under allmänt åtal bidrog till att brottet fick status som samhällsproblem och inte längre sågs som ett problem för den enskilda individen.s. 9

20.I den politiska debatten kom också att diskuterats hur och i vilken omfattning skydd till utsatta kvinnor ska erbjudas av samhället. Kvinnojourerna har haft stor betydelse när det gäller att hjälpa utsatta kvinnor, vilket har uppmärksammats i flera sammanhang och frågan har då i de flesta fall rört hur mycket bidrag som staten bör ge kvinnojourerna. Men även andra sorters åtgärder har vidtagits. Bland annat infördes år 1988 lagen om besöksförbud (numera lagen om kontaktförbud). Syftet med den nya lagen var att utöka skyddet för personer som förföljs och trakasseras av någon för dem känd, eller okänd, person. Lagen om besöksförbud var ett led i strävandena att förbättra skyddet framför allt för kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Vid bedömningen av om ett besöksförbud skulle meddelas skulle särskilt beaktas om den, mots. 9

21.63 vilket förbudet avses att gälla, tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.s. 9

22.Också individbaserade åtgärder för skydd för utsatta kvinnor har vidtagits. År 1992 gav regeringen t.ex. i uppdrag åt länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands län, att under ett år genomföra försök med livvaktsskydd för hotade kvinnor i syfte att klarlägga om ett tillräckligt skydd på så sätt kunde beredas vissa särskilt utsatta kvinnor. I försöket ingick också andra åtgärder med t.ex. överfallslarm och ökat skalskydd för bostäder. Försöket resulterade i att man vid de flesta polismyndigheter har s.k. trygghetspaket för utsatta kvinnor.s. 10

Våldet som en jämställdhetsfråga

1.Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet intensifierades debatten om skydd för utsatta kvinnor. Mäns våld mot kvinnor började beskrivas som ett samhällsproblem och som ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet och en snedvriden maktfördelning mellan könen. Redan i början av 1970-talet hade jämställdhet etablerats som ett politiskt och rättsligt begrepp och målet att uppnå jämställdhet blev ett eget område inom politiken. Likabehandlingsarbetet i lagstiftningsarbetet 64 hade även i vidare bemärkelse pågått successivt under 1900-talet. Exempelvis hade särregleringar som på olika sätt särbehandlade kvinnor och könsspecifika skrivningar i lagtext, vilka bl.a. uteslöt kvinnor från att söka vissa tjänster och ämbeten, tagits bort. Först under 1980-talet var likabehandlingsprincipen genomförd i formellt avseende.s. 10

2.Våldet som en jämställdhetsfråga var, genom det genusrättsvetenskapliga kunskapsområdets utveckling inom våldsforskningen, ämne för debatt redan under början av 1970-talet. Diskussionen handlade då om våldtäktsproblematiken, och det högt kontroversiella förslag om ändrad sexualbrottslagstiftning som bl.a. innebar att det vid bedömning av brottet våldtäkt kunde tas hänsyn till om den som blivit utsatt för övergrepp kunde anses ha uppmuntrat till de sexuella närmanden som föranledde övergreppet. Under slutet av 1970-talet kom debatten i stället att foku-s. 11

3.65 sera på mäns våld mot kvinnor. Diskussionen bidrog, tillsammans med kvinnorörelsens intresse för misshandelsproblematiken, till en expansion av våldsforskning med en politisk och samhällelig förankring.s. 11

4.I svensk och utländsk våldsforskning presenterades olika modeller där förklaringar till våldet stod att finna i den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor och i förlegade uppfattningar om mannens makt över kvinnan. I den svenska debatten om mäns våld mot kvinnor restes krav på åtgärder för att förhindra våldet. Med inspiration från USA, men också från Tyskland och Storbritannien, bildades i slutet av 1970talet de första kvinnojourerna i Sverige som beskriver sig som ett uttryck för kvinnosolidaritet med medsystrar som varit utsatta för misshandel, våldtäkt, incest eller sexuella övergrepp.s. 12

5.Med utgångspunkt i jämställdhetsfrågan och efter att aktuell statistik visat på ett ökande antal anmälningar om ”kvinnomisshandel” arrangerades i november år 1988 en konferens med syfte att lyfta fram kunskaper inom forskning och bland praktiker i mötet med våldsutsatta kvinnor. Den förklaringsmodell om våldets normaliseringsprocess som framfördes av bl.a. genusvetaren Eva Lundgren fick gehör inom politiken. På konferensen talade justitieminister Anna-Greta Leijon och riksdagsledamoten Margot Wallström om könsvåld som ett utflöde av bristande jämställdhet och som det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck i samhället. Leijon sade i konferensens inledande anförande att lagstiftning kan vara ett stöd för att uppnå ett jämställt samhälle, ett sätt för lagstiftaren att markera på vilken sida man står. 66s. 12

6.Initiativet till en utredning om våld mot kvinnor, den s.k. kvinnofridsreformen, ska också ses mot bakgrund av att Sverige vid 1990-talets början, i och med arbetet med FN:s Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor, åtagit sig att se över nationell lagstiftning om våld mot kvinnor. I direktiven till den utredning, som sedermera kom att kalla sig Kvinnovåldskommissionen, anges att en grogrund för våld mot kvinnor kunde vara samhällets förlegade kvinnosyn. Kommissionen skulle därför arbeta utifrån ett kvinnoperspektiv med utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation. I direktiven till utredningen anges:s. 13

7.[F]ördomar, som direkt och indirekt tar sig uttryck i uppfattningar oms. 13

8.mäns makt över kvinnor, måste bekämpas med kraft. Också i propositionen till BrB 4:4a framhålls att det numera är väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar om mäns överordning och kvinnors underordning. Våldet mot kvinnor utgör, enligt propositionen, således ett hinder för den enskilda kvinnans rättstrygghet liksom det är ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män, i samhället i stort liksom mellan enskilda kvinnor och män. Bestämmelsen i BrB 4:4a tar därmed sin utgångspunkt i frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor där våldet ses som ett allvarligt samhällsproblem.s. 13

9.67s. 13

10.Stora resurser har också under 2000-talet avsatts för att på olika områden uppnå de jämställdhetspolitiska målen, varav ett är att mäns våld mot kvinnor helt ska upphöra. I propositionen till den senaste ändringen av BrB 4:4a, år 2013, anges att:s. 14

11.Arbetet med att förebygga mäns våld mot kvinnor och andra brott i näras. 14

12.relationer förutsätter […] ett brett spektrum av åtgärder och måste bedrivass. 14

13.på bred front. Av största vikt är sådana åtgärder som innebär eller kan bidras. 14

14.till att förhindra att brott begås och upprepas. Gunnarsson och Svensson menar och det var först med begreppet kvinnomisshandel som den misshandel som försiggick i det privata synliggjordes och att kvinnofridsutredningen var ett viktigt steg i synliggörandet av mäns våld mot kvinnor.s. 14

Föräldrars våld mot barn

1.När det gäller föräldrars våld mot barn har lagstiftarens syn varit mer restriktiv än när det gäller våld mellan vuxna. Svensk lagstiftning rörande skyddet för barn har under 1900-talet varit sparsam och har främst rört socialrättens och civilrättens områden. Genom Sveriges ratificering av barnkonventionen år 1990, började under slutet av 1900-talet principen om barnets bästa på olika sätt implementeras i lagstiftningen såväl inom socialrätten och familjerätten som inom straffrätten och processrätten. Barn lyfts i lagstiftningen fram som särskilt skyddsvärda och i straffrätten betonas barnets rätt till trygghet och rätt att vara fredad från våld i hemmet som ett särskilt starkt skyddsintresse. Bestämmelser om misshandel och annat våld har visserligen funnits, men våldet har i stor utsträckning betraktats som tillåtet. Historiskt sett har barn omfattats av husbondens maktsfär och våld i uppfostringssyfte betraktades som en del i barnuppfostran. Den bestämmelse i 1864 års strafflag där skada av någon som stod ”under ens lydnad” var straffbar, såvida inte skadan var 68 ringa, upphävdes år 1957 såsom oförenlig med strävan att ersätta aga med andra uppfostringsmetoder.s. 14

2.Vid reformeringen av föräldrabalken, år 1966, togs rätten att aga sina barn bort, vilket gjorde att det inte längre fanns någon bestämmelse som berättigade föräldrar att i uppfostringssyfte utsätta barn för kroppslig bestraffning. Det fanns dock inte någon bestämmelse som uttryckligen förbjöd handgripliga tillrättavisningar. Ytterligare ett drygt decennium senare, år 1979, infördes emellertid i FB 6:1 ett förtydligande, det s.k. agaförbudet. Här stadgas att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran, att barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Bestämmelsen utgjorde en markering från lagstiftarens och samhällets sida mot användande av aga som uppfostringsmetod. Även om agaförbudet är en civilrättslig reglering som saknar en direkt sanktion, medförde förbudet indirekt ett ökat straffrättsligt skydd för barn. Agaförbudet innebär inte bara ett klarläggande av att aga inte är en tillåten uppfostringsmetod, utan även att misshandel mot barn är brottslig i samma utsträckning som motsvarande handling riktad mot en annan person. Däremot innebär vårdnadshavarens ansvar för barnets omsorg och tillsyn att det i viss utsträckning kan finnas situationer som annars skulle vara straffbara men som kan vara rättsenliga med hänvisning till vårdnadsansvaret.s. 15

3.Också i straffrätten har barns särskilda skyddsvärde lyfts fram och lett till flera lagstiftningsåtgärder. I motiven till flera av brottsbalkens bestämmelser anges att barn är speciellt skyddsvärda och att ett brott som riktas mot ett barn ofta är att se som särskilt hänsynslöst. Barns särskilt utsatta situation kan vägas in både vid bedömningen av brottets svårhetsgrads. 15

4.69 och vid straffvärdebedömningen. Av motiven till bestämmelsen om grov misshandel (BrB 3:6) framgår t.ex. att våldshandlingar mot den som är väsentligt svagare, t.ex. ett barn, framstår som verkligt kvalificerade även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln enbart på dessa grunder kan anses utgöra grovt brott. Det faktum att ett misshandelsbrott har begåtts mot ett barn, eller annan närstående, kan därför under vissa omständigheter göra att brottet är bedöma som grovt med hänvisning till det i BrB 3:6 särskilt angivna rekvisitet att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet. Motsvarande överväganden kan göra sig gällande när det gäller gränsdragningen mellan ringa brott och misshandel av normalgraden. Att det är fråga om våld av en förälder mot ett barn i barnets hemmiljö kan göra att brottet bedöms som misshandel av normalgraden även om den skada eller smärta som tillfogats är relativt lindrig.s. 15

5.Barns särskilda utsatthet och beroendeställning till vuxna kommer till uttryck också i bestämmelserna om sexualbrotten. Flera brott i 6 kap. brottsbalken särreglerar övergrepp mot barn i syfte att förstärka skyddet för barn och ungdomar mot att utnyttjas i sexuella sammanhang. Utöver att dessa bestämmelser gäller alla barn under 15 år, omfattar vissa bestämmelser också barn mellan 15 och 18 år, som på vissa angivna sätt är närstående till gärningsmannen, t.ex. att barnet står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen.s. 16

6.Också vid straffvärdebedömningen kan beaktas att brottet begåtts mot ett barn (BrB 29:2). I BrB 29:2 finns flera försvårande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Flera av dessa omständigheter kan aktualiseras när brottet riktat sig mot ett barn av en förälder eller annan 70 omsorgsperson. Att den tilltalade utnyttjat någons särskilt skyddslösa ställning är en omständighet som normalt ska tillmätas betydande vikt och det gäller särskilt vid övergrepp mot barn. Som ett komplement till redan befintliga försvårande omständigheterna i BrB 29 kap. och för att tydliggöra och markera att brott mot närstående barn bör åsättas ett högt straffvärde, infördes år 2003 en ny omständighet i BrB 29:2 p. 8. Där anges att som försvårande särskilt ska beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående person.s. 16

Sammanfattande kommentarer

1.För att besvara frågan om vilka intentioner som ligger bakom den typ av särreglering som fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a innebär, kan en del av svaret ligga i en undersökning av hur våld mot närstående tidigare har hanterats i straffrätten. Samhällets syn på åtgärder inom familjerättsområdet, dvs. det privata kontra samhällsintressen spelar här en tydlig roll.s. 17

2.Såväl FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som barnkonventionen har påverkat den samhällssyn som idag finns, både när det gäller våldet mellan vuxna och våld mot barn och därmed de lagstiftningsåtgärder som vidtagits. Den rättsliga regleringen när det gäller våld i nära relationer har således reformerats i takt med att samhällets syn på våld inom familjen förändrats. Från att ses som en privat angelägenhet anses nu sådant våld vara särskilt straffvärt – ett samhällsproblem som måste bekämpas.s. 17

3.71s. 17

4.En ökad fokusering på individen som ett skyddsvärt intresse har gjort att flera reformer, bl.a. inom straffrätten har genomförts. Beskrivningen av våldet som en jämställdhetsfråga gör också att våldet inte längre blir en familjeangelägenhet, utan ett samhällsproblem som bidrar till att legitimera ett ingripande genom lagstiftningsåtgärder. Att våldet beskrivs som ett jämställdhetsproblem gör också att de enskilda brottsliga gärningarna sätts in i en kontext och inte längre ses som isolerade händelser orsakade av affekttillstånd.s. 18

5.De åtgärder som vidtagits för att motverka våld i nära relationer har bl.a. varit avsedda att stärka den brottsutsattas ställning i rättsprocessen, t.ex. genom införandet av målsägandebiträde och särskild företrädare. Också det straffrättsliga skyddet har stärkts för den som utsätts för våld och övergrepp inom familjen, bl.a. genom kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet och genom att åtalsbegränsningarna för misshandel (mot närstående) på enskild plats togs bort. Vidare kan, både vid gradindelning och straffvärdebedömning, i försvårande riktning beaktas att brottet begåtts mot en närstående, t.ex. kan flera av de försvårande omständigheter som anges i BrB 29:2 vara tillämpliga vid våld mot närstående. Åtgärder som vidtagits har också syftat till att, genom åtgärder å samhällets sida, förhindra att våldet kan fortgå. Som exempel kan nämnas stödåtgärder enligt socialtjänstlagen. Vidare har man infört sekretessbrytande bestämmelser mellan myndigheter, vilket har stor betydelse för möjligheterna att öka skyddet för den utsatta. 72s. 18