Betydelsen av samtycke till ett godmanskap
1.Den avgörande skillnaden mellan godmanskap och förvaltarskap ligger i rättsverkningarna av anordnandet för den enskilde. Förvaltarskap, som är ett långtgående ingripande i den enskildes självbestämmande genom inskränkningen av vederbörandes sakliga förmåga att rättshandla, får inte beslutas om det är tillräckligt att den enskilde får hjälp från en god man. Ett godmanskap har inga rättsverkningar för den enskildes självbestämmande – dennes sakliga förmåga att rättshandla påverkas inte. I konsekvens härmed krävs den enskilde samtycke för anordnande av godmanskap, om inte dennes mening på grund av tillståndet inte kan inhämtas (FB 11:4).s. 64
2.Hur samtyckeskravet ska tolkas i ljuset av principen om minsta ingripande åtgärd är inte tydligt angivet. Om den enskilde inte samtycker utan tvärtom motsätter sig att ett godmanskap anordnas så kan det inte anordnas även om det behövs. Enligt uttalanden i förarbetena kan i sådana lägen förvaltarskap övervägas. Men kan förvaltarskap även övervägas med hänvisning till kvalitativa krav på den enskildes samtycke för att det ska betraktas som giltigt? Kan ett samtycke betraktas som ogiltigt om viljeyttringen bedöms som otillförlitlig (på grund av demens), oförnuftig (på grund av utvecklingsstörning) eller grundad i vanföreställningar (på grund av psykisk sjukdom)? 318s. 64
3.Som konstaterats i kapitel 4, har inte frågan om vilka krav som ska ställas på samtycket för att det ska betraktas som giltigt diskuterats i förarbetena. Med tanke på hur samtyckeskravet formulerats – godmanskap får inte beslutas utan samtycke av den saken gäller, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas – kan dock inte annat utläsas än att det är den enskildes åsikt eller inställning i saken som efterfrågas. Det är alltså, som JO uttalat angående motsvarande samtyckeskrav i 1975 års FB 18:3, själva förmågan att uttrycka en vilja som är avgörande:s. 65
4.”När det i lagrummet talas om att huvudmannens tillstånd medför hin-s. 65
5.der mot inhämtande av samtycke torde därmed åsyftas sådana fall där ved-s. 65
6.erbörande ej har förmågan att uttrycka en egen vilja i saken. I andra falls. 65
7.torde utrymmet för att förordna god man utan samtycke vara tämligens. 65
8.begränsat.” (min kurs.) Huruvida den uttryckta viljan kan betraktas som tillförlitlig eller förnuftig har således ingen betydelse i sammanhanget. Med tanke på att målgrup-s. 65
9.319 pen för regleringen om god man och förvaltare är personer vars personliga förmåga att rättshandla är nedsatt, och som just därför behöver en legal ställföreträdare, vore det märkligt om samma krav skulle uppställas för giltiga samtycken till godmanskap som uppställs på samtycke inom andra rättsområden. Skulle det exempelvis krävas att det står klart att den enskilde förstår den fulla innebörden av samtycket, att han eller hon förmått väga olika konsekvenser mot varandra eller senare kan antas minnas samtycket – krav som normalt ställs för att någon ska anses ha så kallad beslutsförmåga – skulle det i många fall bli svårt att besluta om godmanskap. Och därtill sannolikt som svårast i de fall där sådant som mest behövs.s. 65
10.Mot bakgrund av ovanstående kan slutsatsen dras att avsikten med kravet på att den enskilde ska samtycka till ett godmanskap, är en annan än att försäkra att den enskilde frivilligt, med full förståelse av innebörden av samtycket, ger sin tillåtelse till en åtgärd – såsom när samtycke krävs för att någon ska kunna ges bistånd enligt socialtjänstlagen. Det är med andra ord inte negativ frihet – den enskildes position som fri från ingrepp i sin privata sfär – som i första hand värnas genom kravet på samtycke. Tvärtom synes avsikten med samtyckeskravet vara att rätten ska försäkra sig om att godmanskapet kan fungera. En god man har små möjligheter att kunna fungera som det stöd som kan stärka den enskildes positiva frihet – möjligheten att kunna vara ett agerande rättssubjekt på samma villkor som andra – om den hjälpbehövande motsätter sig godmanskapet. Risken för kolliderande rättshandlingar blir också stor om den hjälpbehövande uttryckligen inte vill ha ett godmanskap, eftersom dennes sakliga förmåga att rättshandla lämnas oförändrad när god man förordnas.s. 66
11.Det faktum att godmanskap inte får beslutas för den som motsätter sig det men däremot får beslutas för den vars mening inte kan inhämtas, är ytterligare stöd för att hävda att det är godmanskapets möjligheter att fungera i praktiken, som eftersträvas genom samtyckeskravet. En person som saknar förmåga att uttrycka sin mening kan inte företa kolliderande rättshandlingar. Därmed finns det, trots att tillståndet medför ett större behov av en legal ställföreträdare än för den som kan uttrycka sin mening, 320 inget skäl till att ett godmanskap inte skulle fungera. Som konstaterats av HD i NJA 1978 s. 350 finns därmed inte heller något skäl att inskränka den enskildes sakliga förmåga att rättshandla.s. 66
12.Sammanfattningsvis kan sägas att prövningen av anordnande av godmanskap respektive förvaltarskap är olika. I båda fallen är dock prövningen alltid individuell, på så vis att den ska utgå från omständigheterna i det enskilda ärendet och inte grundas i konstaterande av ett sakligt kriterium som förekomst av en viss diagnos såsom exempelvis utvecklingsstörning. En konstaterad utvecklingsstörning behöver inte innebära att det föreligger ett behov av en legal ställföreträdare. Omständigheterna i det enskilda fallet kan vara sådana att den enskilde trots diagnosen klarar sig väl utan en ställföreträdare – han eller hon kan vara kompetent att förstå innebörden av att ställa ut fullmakt och styra en fullmäktig. Liksom hos andra människor varierar givetvis förmågor även hos personer med utvecklingsstörning. Först om tillståndet innebär att den enskilde inte på egen hand kan bevaka och tillgodose sina intressen och behov och därför behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, behövs ett godmanskap. Och först om ett godmanskap inte kan anses tillräckligt för en person som bedöms vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får förvaltarskap anordnas.s. 67
Begränsat hjälpbehov ger begränsat ställföreträdarskap
1.Som tidigare nämnts får det anses missvisande att tala om god man och förvaltare som enbart ställföreträdare, eftersom uppdraget innebär något mer och väsensskilt än att enbart företräda den enskilde i samband med rättshandlingar. Detta ”annat” avspeglas i den typ av hjälpbehov som anges både som grund för behov av god man eller förvaltare och som en god mans eller förvaltares skyldigheter. Hjälp med, eller skyldighet att, bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person kan inte – varken rättsligt, språkligt eller praktiskt – innebära enbart ett behov av hjälp med rättshandlingar eller att som god man eller förvaltare rättshandla i huvudmannens namn. Inom uttrycken ligger en tydlig skyldighet för en god man eller förvaltare att bevaka den enskildes intressen och behov och att i vissa fall utföra sysslor som inte kan betecknas som rättshandlingar.s. 67
2.I den allmänna motiveringen till lagändringarna år 1989 uttalas angående godmanskap att det är angeläget att ”domstolarna så långt möjligts. 67
3.321 preciserar den gode mannens uppgifter, så att uppdraget inte blir mer omfattande än som är motiverat”. För förvaltarskapet har uttryckligen stadgats att ett sådant ”skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall” (FB 11:7 st 2). Uppmaningarna om begränsning av ställföreträdarskapets omfattning innebär att det inte bara är huruvida ett behov av hjälp föreligger som ska prövas i samband med anordnande av godmaneller förvaltarskap, utan även i vilken omfattning. Omfattningen av den enskildes hjälpbehov styr i sin tur uppdragsbestämningen för den gode mannen eller förvaltaren.s. 67
4.I kravet på, respektive uppmaningen till, begränsning av uppdragets omfattning ligger en betydelsefull skillnad mellan då och nu. För den som var förmyndare för en omyndigförklarad räknades plikterna upp i lagtexten utan någon rättslig prövning i det enskilda fallet i relation till den enskildes behov. Den enda flexibilitet i en förmyndares uppdrag som förelåg enligt lagtexten avsåg uppgiften att ”sörja för myndlingens person”, vilket före år 1975 var en plikt enligt FB 13:3 ”i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt”. Efter reformen år 1975 stadgades i FB 13:1 enbart att förmyndare ”har att sörja för myndlingens person”. Förändringen är förklarlig mot bakgrund av att personkretsen för omyndigförklaring vid denna tidpunkt inskränktes enbart till personer som ansågs vara i behov av hjälp i personliga angelägenheter.s. 68
5.Hur omfattningen av behoven och därmed den gode mannens eller förvaltarens uppdrag ska avgöras, från vilken utgångspunkt, har inte närmare kommenterats i förarbetena. Beroende av hur god man respektive förvaltare uppfattas, blir utgångspunkten för bedömningen olika. Om utgångspunkten är att såväl godman- som förvaltarskap är instrument för begränsning av den enskildes självbestämmanderätt, blir det väsentligt att begränsa uppdraget till exakt de behov som i bedömningsögonblicket kan identifieras. Ser man istället godman- och förvaltarskap i första hand som hjälp- och skyddsfunktioner, blir det väsentliga istället att avgöra vilka angelägenheter den enskilde generellt sett, med utgångspunkt i tillståndet, kan behöva hjälp med eller skydd i förhållande till. Uppdraget för den gode mannen bör då, och ska för förvaltaren, preciseras till de angelägenheter eller situationer som den enskilde på grund av sitt tillstånd kan behöva den gode mannen eller förvaltaren för. 322s. 68
6.Det sagda kan illustreras genom NJA 1999 s. 691. I fallet var fråga om omfattningen av ett godmanskap för en ung man med ”hämmad förståndsutveckling”. Mannens föräldrar ansökte om förordnande av mamman som god man för sonen, med uppgift att bevaka sonens rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Överförmyndaren tillstyrkte att god man skulle förordnas och att därvid mamman skulle förordnas, men avstyrkte med stöd av ett yttrande från kurator, att uppdraget att sörja för person skulle ingå i godmanskapet eftersom mannen bodde hos mamman och därmed fick anses redan erhålla den personliga omvårdnad han behövde. De sökande vidhöll, med hänvisning till mannens behov av insatser enligt LSS, att uppgiften att sörja för person skulle ingå i uppdraget. Tingsrätten förordnade mamman som god man med uppgift att bevaka rätt och förvalta egendom, men ansåg inte att det fanns behov av god man för att sörja för sonens behov.s. 69
7.I besvär till hovrätten anförde de sökande att mannen hade en utvecklingsstörning, diagnosen autistiskt syndrom samt led av epilepsi. Hans stora funktionshinder innebar att han inte kunde ta vara på sig själv och sörja för sin person. Det uppgavs även att han snart skulle flytta hemifrån. Uppdraget borde därför omfatta uppgiften att sörja för person. Hovrätten avslog utan närmare motivering överklagandet. I besvär till HD vidhölls yrkandet om att godmanskapet skulle omfatta även uppgiften att sörja för person. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden uttalade, med hänvisning till propositionerna till lagändringarna år 1975 och 1989, bland annat atts. 69
8.”en grundtanke bakom godmansinstitutet är att ett godmansförordnandes. 69
9.inte skall göras mer omfattande än som är absolut nödvändigt. Godmanska-s. 69
10.pet skall anpassas till den enskildes behov i varje enskilt fall. […] Godman-s. 69
11.skapet ses alltså som ett intrång i den enskildes och dennes familjs privatas. 69
12.sfär som så långt det är möjligt bör undvikas.” Åberopade grundtankar kunde dock enligt föredraganden inte göras gällande i samma utsträckning när den som skulle förordnas som god man var en nära anhörig till den enskilde. Därför föreslog föredraganden att sörja för person skulle ingå i det aktuella godmanskapet.s. 69
13.Det finns flera anledningar att här kommentera föredragandens betänkande, som förmedlar att ett godmanskap är ett ingrepp i enskildas privata sfär av samma dignitet som ett förvaltarskap. För det första kan det inte utläsas någon sådan påstådd restriktiv hållning till godmanskapet is. 69
14.323 förarbetena till 1975 års lagreform. Tvärtom synes godmanskapet vid denna tidpunkt enbart ha betraktats som ett eftersträvansvärt mindre ingripande alternativ till omyndigförklaringen. Inte heller beläggs genom någon av de åberopade källhänvisningarna påståendet om att det skulle vara en ”grundtanke” bakom godmansinstitutet att det inte ska göras mer omfattande än som är ”absolut nödvändigt”. Det sägs i den senare källan vara angeläget att domstolarna så långt möjligt preciserar gode mäns uppgifter så att inte uppdragen blir mer omfattande än som är motiverat, men det är inte samma sak som att de inte ska göras mer omfattande än ”absolut nödvändigt”. Det senare uttrycket ger ett betydligt mer restriktivt intryck.s. 69
15.För det andra innebär ett godmanskap inga förändringar vad gäller den enskildes självbestämmande. En god man ska principiellt betraktas som ett biträde till den hjälpbehövande. Påståendet om att godmanskap ses som ett intrång i den enskildes och dennes familjs privata sfär som så långt möjligt bör undvikas, är en tolkning som föredraganden synes ha gjort utan annat belägg än hänvisningen till ovan nämnt uttalande i förarbetena. I synnerhet mot bakgrund av att det krävs samtycke för anordnande av godmanskap, och det faktum att gode män i stor utsträckning i praktiken är familjemedlemmar eller andra anhöriga till de hjälpbehövande framstår tolkningen som klart tveksam.s. 70
16.HD beslutade i enlighet med föredragandens förslag, men med följande motivering:s. 70
17.”Det är angeläget att domstolarna så långt möjligt preciserar den gode man-s. 70
18.nens uppgifter, så att uppdraget inte blir mer omfattande än som är motive-s. 70
19.rat (se prop. 1987/88:124, s. 140). Godmanskapet skall alltså anpassas tills. 70
20.den enskildes behov i varje särskilt fall. Av utredningen framgår att [N.N.]s. 70
21.på grund av flera svåra funktionshinder behöver hjälp inte bara med atts. 70
22.bevaka sin rätt och att förvalta sin egendom utan även att sörja för sin per-s. 70
23.son. […] Det förhållandet att [mamman] redan hjälper sin son i sådanas. 70
24.angelägenheter kan inte anses utgöra skäl mot att hennes godmanskap fårs. 70
25.omfatta uppgiften att sörja för sonens person. Tvärtom framstår det soms. 70
26.naturligt att godmanskapet får omfatta även denna uppgift.” Angående hur omfattningen av den enskildes hjälpbehov och därmed den legala ställföreträdarens uppdrag ska bedömas, kan med ledning av HD:s avgörande slutsatsen dras att det är tillståndets karaktär som är det 324 avgörande – vad den enskilde på grund av sitt tillstånd kan behöva en god man till, inte huruvida det för tillfället kan anses finnas ett hjälpbehov i det ena eller andra avseendet. Hjälpbehovets omfattning är således inte en fråga om konstaterade hjälpbehov här och nu, utan om konsekvenserna av tillståndet för olika slag av angelägenheter.s. 70
27.Vad i sak som ingår i en god mans eller förvaltares uppdrag och hur detta i det enskilda fallet kan begränsas, avhandlas i nästa avsnitt.s. 71