1.Som tidigare nämnts får det anses missvisande att tala om god man och förvaltare som enbart ställföreträdare, eftersom uppdraget innebär något mer och väsensskilt än att enbart företräda den enskilde i samband med rättshandlingar. Detta ”annat” avspeglas i den typ av hjälpbehov som anges både som grund för behov av god man eller förvaltare och som en god mans eller förvaltares skyldigheter. Hjälp med, eller skyldighet att, bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person kan inte – varken rättsligt, språkligt eller praktiskt – innebära enbart ett behov av hjälp med rättshandlingar eller att som god man eller förvaltare rättshandla i huvudmannens namn. Inom uttrycken ligger en tydlig skyldighet för en god man eller förvaltare att bevaka den enskildes intressen och behov och att i vissa fall utföra sysslor som inte kan betecknas som rättshandlingar.s. 67
2.I den allmänna motiveringen till lagändringarna år 1989 uttalas angående godmanskap att det är angeläget att ”domstolarna så långt möjligts. 67
3.321 preciserar den gode mannens uppgifter, så att uppdraget inte blir mer omfattande än som är motiverat”. För förvaltarskapet har uttryckligen stadgats att ett sådant ”skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall” (FB 11:7 st 2). Uppmaningarna om begränsning av ställföreträdarskapets omfattning innebär att det inte bara är huruvida ett behov av hjälp föreligger som ska prövas i samband med anordnande av godmaneller förvaltarskap, utan även i vilken omfattning. Omfattningen av den enskildes hjälpbehov styr i sin tur uppdragsbestämningen för den gode mannen eller förvaltaren.s. 67
4.I kravet på, respektive uppmaningen till, begränsning av uppdragets omfattning ligger en betydelsefull skillnad mellan då och nu. För den som var förmyndare för en omyndigförklarad räknades plikterna upp i lagtexten utan någon rättslig prövning i det enskilda fallet i relation till den enskildes behov. Den enda flexibilitet i en förmyndares uppdrag som förelåg enligt lagtexten avsåg uppgiften att ”sörja för myndlingens person”, vilket före år 1975 var en plikt enligt FB 13:3 ”i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt”. Efter reformen år 1975 stadgades i FB 13:1 enbart att förmyndare ”har att sörja för myndlingens person”. Förändringen är förklarlig mot bakgrund av att personkretsen för omyndigförklaring vid denna tidpunkt inskränktes enbart till personer som ansågs vara i behov av hjälp i personliga angelägenheter.s. 68
5.Hur omfattningen av behoven och därmed den gode mannens eller förvaltarens uppdrag ska avgöras, från vilken utgångspunkt, har inte närmare kommenterats i förarbetena. Beroende av hur god man respektive förvaltare uppfattas, blir utgångspunkten för bedömningen olika. Om utgångspunkten är att såväl godman- som förvaltarskap är instrument för begränsning av den enskildes självbestämmanderätt, blir det väsentligt att begränsa uppdraget till exakt de behov som i bedömningsögonblicket kan identifieras. Ser man istället godman- och förvaltarskap i första hand som hjälp- och skyddsfunktioner, blir det väsentliga istället att avgöra vilka angelägenheter den enskilde generellt sett, med utgångspunkt i tillståndet, kan behöva hjälp med eller skydd i förhållande till. Uppdraget för den gode mannen bör då, och ska för förvaltaren, preciseras till de angelägenheter eller situationer som den enskilde på grund av sitt tillstånd kan behöva den gode mannen eller förvaltaren för. 322s. 68
6.Det sagda kan illustreras genom NJA 1999 s. 691. I fallet var fråga om omfattningen av ett godmanskap för en ung man med ”hämmad förståndsutveckling”. Mannens föräldrar ansökte om förordnande av mamman som god man för sonen, med uppgift att bevaka sonens rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Överförmyndaren tillstyrkte att god man skulle förordnas och att därvid mamman skulle förordnas, men avstyrkte med stöd av ett yttrande från kurator, att uppdraget att sörja för person skulle ingå i godmanskapet eftersom mannen bodde hos mamman och därmed fick anses redan erhålla den personliga omvårdnad han behövde. De sökande vidhöll, med hänvisning till mannens behov av insatser enligt LSS, att uppgiften att sörja för person skulle ingå i uppdraget. Tingsrätten förordnade mamman som god man med uppgift att bevaka rätt och förvalta egendom, men ansåg inte att det fanns behov av god man för att sörja för sonens behov.s. 69
7.I besvär till hovrätten anförde de sökande att mannen hade en utvecklingsstörning, diagnosen autistiskt syndrom samt led av epilepsi. Hans stora funktionshinder innebar att han inte kunde ta vara på sig själv och sörja för sin person. Det uppgavs även att han snart skulle flytta hemifrån. Uppdraget borde därför omfatta uppgiften att sörja för person. Hovrätten avslog utan närmare motivering överklagandet. I besvär till HD vidhölls yrkandet om att godmanskapet skulle omfatta även uppgiften att sörja för person. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden uttalade, med hänvisning till propositionerna till lagändringarna år 1975 och 1989, bland annat atts. 69
8.”en grundtanke bakom godmansinstitutet är att ett godmansförordnandes. 69
9.inte skall göras mer omfattande än som är absolut nödvändigt. Godmanska-s. 69
10.pet skall anpassas till den enskildes behov i varje enskilt fall. […] Godman-s. 69
11.skapet ses alltså som ett intrång i den enskildes och dennes familjs privatas. 69
12.sfär som så långt det är möjligt bör undvikas.” Åberopade grundtankar kunde dock enligt föredraganden inte göras gällande i samma utsträckning när den som skulle förordnas som god man var en nära anhörig till den enskilde. Därför föreslog föredraganden att sörja för person skulle ingå i det aktuella godmanskapet.s. 69
13.Det finns flera anledningar att här kommentera föredragandens betänkande, som förmedlar att ett godmanskap är ett ingrepp i enskildas privata sfär av samma dignitet som ett förvaltarskap. För det första kan det inte utläsas någon sådan påstådd restriktiv hållning till godmanskapet is. 69
14.323 förarbetena till 1975 års lagreform. Tvärtom synes godmanskapet vid denna tidpunkt enbart ha betraktats som ett eftersträvansvärt mindre ingripande alternativ till omyndigförklaringen. Inte heller beläggs genom någon av de åberopade källhänvisningarna påståendet om att det skulle vara en ”grundtanke” bakom godmansinstitutet att det inte ska göras mer omfattande än som är ”absolut nödvändigt”. Det sägs i den senare källan vara angeläget att domstolarna så långt möjligt preciserar gode mäns uppgifter så att inte uppdragen blir mer omfattande än som är motiverat, men det är inte samma sak som att de inte ska göras mer omfattande än ”absolut nödvändigt”. Det senare uttrycket ger ett betydligt mer restriktivt intryck.s. 69
15.För det andra innebär ett godmanskap inga förändringar vad gäller den enskildes självbestämmande. En god man ska principiellt betraktas som ett biträde till den hjälpbehövande. Påståendet om att godmanskap ses som ett intrång i den enskildes och dennes familjs privata sfär som så långt möjligt bör undvikas, är en tolkning som föredraganden synes ha gjort utan annat belägg än hänvisningen till ovan nämnt uttalande i förarbetena. I synnerhet mot bakgrund av att det krävs samtycke för anordnande av godmanskap, och det faktum att gode män i stor utsträckning i praktiken är familjemedlemmar eller andra anhöriga till de hjälpbehövande framstår tolkningen som klart tveksam.s. 70
16.HD beslutade i enlighet med föredragandens förslag, men med följande motivering:s. 70
17.”Det är angeläget att domstolarna så långt möjligt preciserar den gode man-s. 70
18.nens uppgifter, så att uppdraget inte blir mer omfattande än som är motive-s. 70
19.rat (se prop. 1987/88:124, s. 140). Godmanskapet skall alltså anpassas tills. 70
20.den enskildes behov i varje särskilt fall. Av utredningen framgår att [N.N.]s. 70
21.på grund av flera svåra funktionshinder behöver hjälp inte bara med atts. 70
22.bevaka sin rätt och att förvalta sin egendom utan även att sörja för sin per-s. 70
23.son. […] Det förhållandet att [mamman] redan hjälper sin son i sådanas. 70
24.angelägenheter kan inte anses utgöra skäl mot att hennes godmanskap fårs. 70
25.omfatta uppgiften att sörja för sonens person. Tvärtom framstår det soms. 70
26.naturligt att godmanskapet får omfatta även denna uppgift.” Angående hur omfattningen av den enskildes hjälpbehov och därmed den legala ställföreträdarens uppdrag ska bedömas, kan med ledning av HD:s avgörande slutsatsen dras att det är tillståndets karaktär som är det 324 avgörande – vad den enskilde på grund av sitt tillstånd kan behöva en god man till, inte huruvida det för tillfället kan anses finnas ett hjälpbehov i det ena eller andra avseendet. Hjälpbehovets omfattning är således inte en fråga om konstaterade hjälpbehov här och nu, utan om konsekvenserna av tillståndet för olika slag av angelägenheter.s. 70
27.Vad i sak som ingår i en god mans eller förvaltares uppdrag och hur detta i det enskilda fallet kan begränsas, avhandlas i nästa avsnitt.s. 71