om frihet

Problemet med omyndigförklaringens långtgående

1.rättsverkningar Redan i samband med införandet av 1924 års förmynderskapslag påtalades omyndigförklaringens frihetsbegränsande effekter. Departementschefen anförde i förarbetena till förmynderskapslagen att:s. 24

2.”Omyndighetsförklaring är en åtgärd, som ingriper synnerligen djupt i ens. 24

3.människas liv. Med förlusten av rätten att själv bestämma över sina ekono-s. 24

4.miska angelägenheter följer i regel en stark begränsning i förmågan att i frågas. 24

5.om sin livsföring över huvud följa egna åsikter och böjelser. Därtill kommer,s. 24

6.att omyndighetsförklaringen även medför offentligrättsliga verkningar, i dets. 24

7.den omyndigförklarade förlorar både valrätt och behörighet att bekläda all-s. 24

8.männa förtroendeuppdrag. Med hänsyn härtill bör omyndighetsförklarings. 24

9.icke komma till stånd i andra fall, än då detta är oundgängligen nödvändigts. 24

10.för att skydda vederbörande själv eller honom närstående personer, i förhål-s. 24

11.lande till vilka han är underhållsskyldig.” (min kurs.) 278 Genom en omyndigförklaring beskars både den enskildes möjligheter att vara ett aktivt rättssubjekt i rätten och att vara ett självbestämmande subjekt i faktisk mening. Den som omyndigförklarades kunde inte sägas vara en fri människa i vare sig negativ eller positiv mening – han eller hon var varken fri från ingripanden i hans eller hennes liv, eller fri att välja hur livet skulle levas.s. 24

12.När förmynderskapsreglerna reformerades år 1975, anmärktes i förarbetena särskilt att det nu var nya tider som påkallade andra lösningar. Förutom att samhället och de samhällsbärande värderingarna hade förändrats, var det bärande argumentet för att ändra grunderna för omyndigförklaring det faktum att det allmänna vid denna tid åtagit sig ansvaret för enskildas sociala trygghet på ett sätt som tidigare saknat motsvarighet. Behovet av att skydda den enskildes tillgångar framstod i skenet av dessa samhällsförändringar inte längre som lika starkt.s. 25

13.Av den allmänna motiveringen framgick också att:s. 25

14.”Vad gäller de grunder som anges i 10 kap. 1 § första och fjärde punkternas. 25

15.FB framstår inte sällan en omyndighetsförklaring som en alltför ingripandes. 25

16.åtgärd i förhållande till det praktiska behovet.” (min kurs.) Många av de personer som enligt då rådande lagstiftning kunde omyndigförklaras kunde istället tänkas få sitt hjälpbehov tillgodosett utan omyndigförklaringens långtgående verkningar, vilket ansågs önskvärt. Omyndigförklaringen betraktades som ett allvarligt ingrepp i den enskildes liv som inte bara begränsade de omyndigförklarades frihet, utan ingreppet kunde även få allvarliga psykiska följder.s. 25

17.I samband med inskränkningen år 1975 av grunderna för omyndigförklaring resonerade föredraganden på följande sätt kring omyndigförklaringens negativa följder:s. 25

18.”Omyndighetsförklaring innebär alltid ett allvarligt ingrepp i en persons liv.s. 25

19.Den omyndigförklarade förlorar inte bara rätten att själv bestämma övers. 25

20.sina ekonomiska angelägenheter. En omyndighetsförklaring medför ävens. 25

21.långtgående verkningar på områden som ligger utanför den ekonomiskas. 25

22.rörelsefriheten. Bl. a. är den omyndigförklarade utesluten från rösträtt. Övers. 25

23.huvud taget medför en omyndighetsförklaring som regel en stark begräns-s. 25

24.279s. 25

25.ning av möjligheten att ta egna initiativ och hävda egna åsikter. Detta kans. 26

26.få allvarliga följder för den omyndigförklarades psykiska tillstånd.” (minas. 26

27.kurs.) Trots alla negativa följder som identifierades, var det ändock inte aktuellt år 1975 att avskaffa omyndigförklaringen. Istället begränsades grunderna för omyndigförklaring kraftigt, och tillämpningen villkorades genom krav på prövning av om ett godmanskap kunde vara tillräckligt för att tillgodose hjälpbehoven. Först om så bedömdes inte vara fallet fick omyndigförklaring tillgripas.s. 26

28.Att omyndigförklaring alltjämt kunde försvaras för vissa personer motiverades på följande sätt:s. 26

29.”Även om man […] bygger ut samhällets kurativa verksamhet och vidgars. 26

30.förutsättningarna för förordnande av god man är det dock uppenbart atts. 26

31.man inte helt kan undvika omyndigförklaringar. Beaktas bör bl a. att oms. 26

32.man alltid skulle låta den som har nedsatt psykisk hälsa behålla sin rätts-s. 26

33.liga handlingsförmåga och istället tillgodoser hans behov av bistånd genoms. 26

34.förordnande av god man e. d., så finns det risk för att den sjuke själv ingårs. 26

35.rättshandlingar i strid med de åtgärder som vidtas av den gode mannen.s. 26

36.Detta kan uppenbarligen vara till skada såväl för den sjuke själv som förs. 26

37.tredje man.” Behovet av bistånd som den enskilde – ”den sjuke” – hade, ansågs alltså i och för sig kunna tillgodoses genom god man. Det avgörande argumentet för att trots allt behålla omyndigförklaringen, var att instrumentet att begränsa den sakliga förmågan att rättshandla behövdes för att undvika skador. Antingen för den enskilde själv eller för tredje man.s. 26

38.Den som omyndigförklarades efter 1975 ställdes liksom tidigare under förmyndarskap. Rättsverkningarna av omyndigförklaringen förändrades inte. Däremot genomfördes vid denna tidpunkt som nämnts ovan, ett par förändringar avseende förmyndarens plikter. Skälet till dessa förändringar var att skifta fokus från skydd för den enskildes egendom till omsorgen om den enskilde. I sak förändrades således inte förmyndarens plikter, men den nya betoningen av ansvaret för att sörja för myndlingens person gav en ny kurs för förmynderskapsrätten. 280s. 26

39.Det tidigare syftet att skydda den enskildes och dennes familjs försörjning som motiverat den omfattande personkrets som fram till år 1975 hade kunnat omyndigförklaras, kan vid denna tidpunkt sägas ha övergått till ett hjälp- och skyddssyfte med utgångspunkt i omsorgen om den omyndigförklarades person.s. 27

Minsta ingripande åtgärd som villkor för omyndigförklaring

1.De personer som alltjämt efter år 1975 kunde komma i fråga för omyndighetsförklaring var de som på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag var ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Mot bakgrund av de negativa följder som en omyndigförklaring kunde få, poängterades i förarbetena vikten av att instrumentet inte skulle tillgripas om det inte verkligen var nödvändigt. För att garantera att en sådan prövning genomfördes i varje enskilt fall infördes i FB 10:1 ett krav på prövning av atts. 27

2.”det icke är tillräckligt att god man förordnas för honom eller att han pås. 27

3.annat mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter.” Föredraganden förklarade i den allmänna motiveringen till lagändringen, att rätten, efter att ett tillstånd som kunde grunda omyndigförklaring konstaterats, skulle pröva om den enskilde:s. 27

4.”[…] inte kan få tillfredsställande personlig omvårdnad genom anhöriga,s. 27

5.inom ramen för kommunens sociala verksamhet eller på sjukvårdsinrätt-s. 27

6.ning e. d. Vidare bör prövas om inte den enskildes rättsliga eller ekonomiskas. 27

7.angelägenheter kan bli tillfredsställande skötta på något av de angivna sättens. 27

8.eller genom t. ex. banks notariatavdelning, advokat eller annan förtroen-s. 27

9.deman. Skulle den enskildes behov av hjälp inte kunna tillgodoses på etts. 27

10.sådant sätt, ankommer det på domstolen att pröva om det inte är tillräckligts. 27

11.att förordna god man.” (mina kurs.) Bedömdes den enskildes situation inte ”tillfredsställande” kunna hanteras i nämnda angelägenheter utan en legal ställföreträdare, skulle i första hand övervägas om ett förordnande av en god man var en tillräcklig åtgärd. Först om det kunde bedömas att ett godmanskap inte skulle räcka till, fick beslut om omyndigförklaring fattas.s. 27

12.281s. 27

13.Villkorets formulering i lagtexten, som i allt väsentligt är densamma i nu gällande förvaltarskapsreglering, kan tolkas som att frågan i prövningen skulle vara om antingen godmanskap eller något annat sätt att tillgodose behoven av hjälp var tillräckligt. Av förarbetescitatet framgår dock att lagtexten inte skulle tolkas på det viset. Först skulle bedömas om den enskilde kunde klara sig klara sig utan en legal ställföreträdare. Befanns så inte vara fallet skulle prövas om ett godmanskap var tillräckligt för den enskildes hjälpbehov, eller om omyndigförklaring skulle tillgripas.s. 28

14.En prövning av godmanskaps tillräcklighet för behoven av hjälp företogs i NJA 1978 s. 350. I fallet var fråga om en kvinna med så svår senil demens att hon var ”helt desorienterad i tid och rum och saknar all insikt om sin situation”. Överförmyndaren, underinstanserna och riksåklagaren ansåg samtliga att relationen mellan omyndigförklaringen och det nya godmanskapet efter lagändringarna år 1975 skulle förstås på så sätt att den enskildes tillstånd skulle avgöra vilket institut som skulle komma ifråga – resonemanget var ungefär att ’ju mindre förmögen att rättshandla, desto större anledning till omyndigförklaring’, vilket framgår tydligt av riksåklagarens svar till kvinnans yrkande om att ansökan om omyndighetsförklaring skulle lämnas utan bifall och god man istället förordnas:s. 28

15.”När såsom i förevarande fall den som avses med ansökningen är så gravts. 28

16.och varaktigt psykiskt handikappad, att varje möjlighet att utöva de befo-s. 28

17.genheter som tillkommer en myndig person får betraktas som utesluten,s. 28

18.torde – oavsett att den sjuke saknar möjlighet att själv ingå rättshandlingar is. 28

19.strid mot åtgärder av en god man – omyndighetsförklaring inte kunna ersät-s. 28

20.tas av ett godmansförordnande.” HD var dock av en annan mening och ogillade ansökan om omyndigförklaring. I domskälen angavs att det inte fanns stöd, vare sig i förarbetena till lagändringarna eller i själv lagtexten, för att graden av psykisk ohälsa skulle ha betydelse för ställningstagande till om godmanskap skulle anses tillräckligt. I domskälen påpekade HD att:s. 28

21.”Som TR:n angett har otvivelaktigt ett väsentligt syfte med utökningen avs. 28

22.möjligheterna att förordna god man som alternativ till omyndighetsförkla-s. 28

23.ring varit att tillgodose intresset hos personer med lättare psykiska defekters. 28

24.att inte utsättas för mer ingripande åtgärder än deras sinnesbeskaffenhet 282s. 28

25.påkallar. I förarbetena till 1974 års lagändring har man emellertid samtidigt,s. 29

26.som främsta hinder mot alternativet god man, återkommande åberopat risks. 29

27.för att huvudmannen ingår med huvudmannen kolliderande rättshandling-s. 29

28.ar […]. Detta syftar närmast till en begränsning i användningen av god-s. 29

29.mansalternativet för just personer med lättare psykiska störningar nämligens. 29

30.sådana som har och kan väntas på ett olyckligt sätt utnyttja förmågan atts. 29

31.ta initiativ till och genomföra olika slag av rättshandlingar. Personer, soms. 29

32.befinner sig så långt från mänsklig kontakt och rationellt handlande att etts. 29

33.ingrepp i den personliga eller rättsliga handlingsfriheten saknar all betydelse,s. 29

34.berörs inte av något av nyssnämnda två, delvis motstridiga övervägandens. 29

35.bakom den nya lagstiftningen.” Slutsatsen som kan dras av NJA 1978 s. 350 – även för relationen mellan nu gällande godman- och förvaltarskap – är att för den som helt saknar personlig förmåga att rättshandla saknas även möjligheter att företa kolliderande rättshandlingar eller skadliga dispositioner i övrigt. Någon anledning att ingripa med en inskränkning av den sakliga förmågan att rättshandla genom en omyndigförklaring (eller ett förvaltarskap) finns därmed inte. Godmanskap är i dessa fall tillräckligt för att tillförsäkra den enskilde den hjälp som behövs.s. 29

36.Villkoret om prövning av godmanskaps tillräcklighet innan en omyndigförklaring fick tillgripas, hade betydelse även för hävande av omyndigförklaringar enligt FB 10:8. Rätten skulle, på ansökan av överförmyndaren, den omyndige själv eller dennes förmyndare, häva en omyndigförklaring om skäl för sådan inte längre förelåg. I NJA 1981 s. 291 var fråga om sådan prövning. En man hade varit omyndigförklarad under närmare 20 års tid. Han ansökte nu själv, 39 år gammal, om att få omyndigförklaringen hävd med motiveringen att ett godmanskap var tillräckligt.s. 29

37.I tingsrätten åberopades läkarintyg där det framgick att grunden för mannens omyndigförklaring varit ett test år 1962 som visat att han vars. 29

38.283 sinnesslö eller åtminstone imbecill. Ett senare testtillfälle år 1972 hade utvisat en ”ojämn begåvningsprofil”, men inte av ett sådant slag att mannen kunde föras till kategorin hämmad förståndsutveckling. En läkare bedömde nu att han kunde vårda såväl sig själv som sin egendom; grunden för omyndigförklaring ansågs således inte längre finnas. Utredningen i målet visade att mannen hade svårigheter att hantera sin ekonomi, att han var godtrogen, impulsdriven och att han brukade alkohol på ett mindre lämpligt sätt. Enligt överförmyndarnämnden fanns det risk för att han skulle råka ut för hänsynslösa personer som skulle lura av honom hans pengar och att han skulle komma att ingå kolliderande rättshandlingar med en god man. Tingsrätten ansåg dock att omyndigförklaringen skulle hävas eftersom grunden för densamma inte längre förelåg.s. 29

39.I hovrätten inhämtades yttrande från Socialstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttrande från en professor/läkare. Av yttrandet framgick att mannen förvisso inte längre kunde anses sinnesslö, men att han ändå fick anses vara ur stånd att vårda sig och sin egendom på grund av hämmad förståndsutveckling och psykisk abnormitet av annat slag: bristande psykisk mognad med drag av omdömeslöshet, godtrogenhet och kortsiktigt, impulsdrivet ekonomiskt handlande. I yttrandet anfördes följande:s. 30

40.”Trots sin ålder måste (N.N.) fortfarande i mycket behandlas som en litens. 30

41.oförståndig pojke, som behöver hjälp ej blott i ekonomiska angelägenheters. 30

42.utan i sin livsföring överhuvudtaget.” Hovrätten fann inte skäl att ifrågasätta denna bedömning. Frågan var istället om det skulle vara tillräckligt att god man förordnades för mannen. Hovrätten fann att så inte var fallet. För det skydd och bistånd som mannen behövde ansågs det inte tillräckligt att förordna en god man.s. 30

43.I HD:s domskäl framhölls att syftet med 1975 års reform varit att så långt möjligt undvika omyndigförklaringar. HD framhöll vidare att mannen ifråga ”lider djupt av att vara omyndigförklarad och känner sig nedtryckt av samhället”. Även om det genom utredningen enligt domstolens mening var klarlagt att mannen var ur stånd att vårda sig eller sin egendom, innebar inte det att det inte kunde vara tillräckligt att förordna en god man. Risken för att mannen skulle ingå kolliderande rättshandlingar ansågs små, eftersom mannen var på det klara med sitt behov av hjälp. Omyndigförklaringen hävdes därför, och befintlig förmyndare förordnades som god man.s. 30

44.Utanför själva sakfrågan i NJA 1981 s. 291 – om en omyndigförklaring skulle hävas därför att ett godmanskap kunde anses vara tillräckligt 284 – ligger en annan bedömning som bör kommenteras. Trots att mannen hade bevislig förmåga att arbeta och försörja sig och bevislig förmåga att föra sin egen talan genom tre domstolsinstanser, ansågs han ändå vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Med ledning av detta kan sägas att tröskeln för att bedömas vara ”ur stånd att vårda” synes vara påfallande låg; för att bedömas vara ur stånd räcker det att kunna konstatera ”bristande psykisk mognad med drag av omdömeslöshet, godtrogenhet och kortsiktigt impulsdrivet ekonomiskt handlande”. Jämfört med de egenskaper hos det ideala rättssubjektet som krävs för personlig förmåga att rättshandla, kan sägas att förhållandevis små brister i förnuft och vilja tydligen är tillräckliga för att någon ska bedömas vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Det räcker med att vara omdömeslös eller lättledd.s. 30

45.I det följande står det år 1975 nyinrättade godmanskapet som ett mindre ingripande alternativ till omyndigförklaringen i fokus.s. 31

Godmanskap – ett mindre ingripande alternativ till

1.omyndigförklaring Möjlighet att förordna om god man fanns redan före år 1975. Institutet var dock tillämpligt endast som en temporär lösning, i situationer då någon som samtyckte till förordnandet var ur stånd att på egen hand förvalta sin egendom eller bevaka sin rätt på grund av sjukdom av övergående natur. Ett godmanskap innebar då som nu, inga förändringar av den enskildes status som rättssubjekt – den sakliga förmågan att rättshandla påverkades inte av ett godmanskap.s. 31

2.Med syftet att skapa en mindre ingripande lösning jämfört med omyndigförklaringen och att därigenom kunna minska antalet omyndigförklaringar, fick FB 18:3 följande lydelse år 1975:s. 31

3.”Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försva-s. 31

4.gat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med att bevakas. 31

5.sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, där sås. 31

6.erfordras, förordna god man för honom. Förordnande som nu nämnts mås. 31

7.ej givas utan samtycke från den för vilken god man skall utses, med mindres. 31

8.hans tillstånd medför hinder mot inhämtande av samtycke eller eljest sär-s. 31

9.skilda skäl föreligga.” Godmansinstitutet utvidgades och förändrades därmed på flera punkter. Det tidigare kravet på att sjukdomen skulle vara av övergående natur togss. 31

10.285 bort. Till grunderna tillfördes hämmad förståndsutveckling och försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande (jämför grunden för omyndigförklaring på egen begäran enligt dåvarande FB 10:1 p. 4). Personer med utvecklingsstörning kunde således komma ifråga både för godmanskap eller omyndigförklaring.s. 31

11.Inte heller krävdes att någon kunde bedömas vara ”ur stånd att vårda sig eller sin egendom”. Istället var det tillräckligt att någon ”behövde bistånd” med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Ett krav på att någon skulle vara ”ur stånd”, ansågs i alltför hög grad begränsa möjligheterna att anordna godmanskap. Att möjligheterna därmed å andra sidan blev ganska vida, med tanke på vilka tillstånd som angavs som grund, betraktades inte som ett problem; av lagrummet framgick att domstolen skulle pröva godmanskapets erforderlighet i det enskilda fallet. Därigenom garanterades att institutet inte skulle komma att tillämpas i de fall det inte behövdes.s. 32

12.För att kunna förstå i vilka fall godmanskap skulle anses erforderligt, är det nödvändigt att beakta de förändringar som samtidigt skedde med grunderna för omyndigförklaring. Tanken var att somliga grupper – vissa av de som tidigare hade kunnat omyndigförklaras på egen begäran eller med samtycke – skulle undantas från de legala ställföreträdarskapens tilllämpningsområde. Många personer antogs inte, varken i formen av ett godmanskap eller en omyndigförklaring, behöva en legal ställföreträdare – deras hjälpbehov kunde tillgodoses på annat (mindre ingripande) sätt.s. 32

13.Särskilt lyftes i sammanhanget oerfarenhet, som före år 1975 varit grund för omyndigförklaring på egen begäran. Den som nyss fyllt 18 år kunde förvisso behöva hjälp i både ekonomiska och personliga angelägenheter, men detta hjälpbehov antogs, liksom även för äldre personer som i och för sig var fullt friska men på grund av oerfarenhet kunde ha svårt att ensamma bevaka sina intressen, kunna tillgodoses på andra sätt. Med tidigare etablerad begreppsapparat kan således konstateras att de som inte ansågs sakna personlig förmåga att rättshandla utan av andra anledningar behövde hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, nu undantogs från de legala ställföreträdarskapens tillämpningsområde. 286s. 32

14.Det tidigare kravet på samtycke från den enskilde för förordnande av god man behölls som princip, men kunde enligt FB 18:3 efterges under förutsättning att den enskildes tillstånd medförde hinder mot inhämtande av samtycke eller det annars förelåg särskilda skäl. Någon reglering motsvarande dagens FB 11:5 om vems vilja som skulle ha företräde i de situationer då huvudman och god man hade olika uppfattningar om rättshandlingar, infördes dock inte år 1975. Att det därmed fanns en risk för att en ”huvudman” skulle komma att företa kolliderande rättshandlingar eller handlingar ”i strid med gode mannens vilja” var ett bekymmer som diskuterades. Möjligheten att villkora ett godmanskap till des. 33

15.287 fall där det inte kunde antas finnas risk för kolliderande rättshandlingar ansågs dock inte som en lösning – risken var att domstolarna då skulle komma att ”tillämpa en restriktiv praxis när det gäller förordnande av god man”, och därmed skulle önskemålet att så långt möjligt begränsa antalet omyndigförklaringar motverkas. Den lösning på dilemmat som förespråkades i propositionen var dels möjligheten att ogiltigförklara avtal som ingåtts av huvudmannen med stöd av 1924 års lag om avtal, dels att ansökan om omyndigförklaring kunde aktualiseras. Det fick ju i sådana fall anses visat att godmanskap inte var tillräckligt.s. 33

16.Som redan påpekats ovan framstår sistnämnda lösning som problematisk med tanke på att det inte fanns någon samstämmighet mellan de personkretsar som kunde komma ifråga för omyndigförklaring respektive godmanskap. Endast personer med ”hämmad förståndsutveckling” föll tydligt inom tillämpningsområdet för båda instituten. För de som kunde erhålla god man men inte kunde komma i fråga för omyndigförklaring eftersom de inte föll inom omyndigförklaringens tillämpningsområde såsom varande antingen psykiskt sjuka eller lidande av psykisk abnormitet av annat slag, exempelvis ålderdomssvaga, kvarstod således problemet med risk för kolliderande rättshandlingar.s. 34

17.Eftersom avsikten med att utvidga godmansinstitutet var att undvika omyndigförklaringar, gavs god man samma skyldigheter som en förmyndare. Att god man i likhet med en förmyndare skulle få i uppdrag att sörja för person, kommenterades på följande sätt:s. 34

18.”De förordade reglerna torde […] leda till att gode män i många fall kom-s. 34

19.mer att fungera under avsevärd tid och att deras uppgifter blir likartade dems. 34

20.som åvilar en förmyndare. Det är i så fall av stor betydelse att den enskildess. 34

21.behov av personlig omvårdnad blir tillgodosett. Även om alltså orsaken tills. 34

22.godmansförordnandet i första hand har varit att den enskilde behövt hjälps. 34

23.i rättsliga eller ekonomiska angelägenheter, bör den gode mannen alltids. 34

24.vara skyldig att dessutom sörja för den enskildes person i den mån det ärs. 34

25.erforderligt.” 288 Uttalandet är en tydlig indikator på att förmynderskapsrättens syften ändrades i samband med 1975 års reform. Det primära syftet var nu att ge den enskilde möjlighet att genom hjälp från en legal ställföreträdare få sina, varierande i art och över tid, behov tillgodosedda. Att ”sörja för person” skulle ingå i den gode mannens skyldigheter, motiverades med hänvisning till sannolikheten att många gode män skulle komma att anförtros uppdragen under lång tid. Även om ett behov av personlig omvårdnad och intressebevakning inte kunde sägas finnas vid tidpunkten för anordnandet, antogs att många huvudmän så småningom skulle komma att ha behov av hjälp för att få även personliga behov tillgodosedda.s. 34

26.Det uttalade syftet med 1975 års reform var att minska antalet omyndigförklaringar och att skapa en lösning med mindre långtgående rättsverkningar för de som behövde en legal ställföreträdare. Färre personers sakliga förmåga att rättshandla kunde efter år 1975 inskränkas, och argumenten för förändringen tog på ett nytt sätt sikte på den enskildes behov av hjälp, till skillnad från andra intressen. Den enskildes rättssubjektstatus inom förmynderskapsrätten kom ytterligare att förändras i samband med den efterföljande (och senaste) reformen år 1989.s. 35

Förvaltarskap – en flexibel och begränsad ersättning för

1.omyndigförklaringen År 1989 avskaffades omyndigförklaringen. Skälen var i allt väsentligt samma som de som anförts år 1975 för inskränkningarna av omyndigförklaringens tillämpningsområde. De många olikartade negativa konsekvenser som kunde följa av en omyndigförklaring lyftes fram på nytt. I de allmänna motiven till varför omyndigförklaringen borde avskaffas anfördes att:s. 35

2.”Rent allmänt kan sägas att en omyndigförklaring lätt uppfattas som ens. 35

3.nedvärderande stämpel, både av den omyndigförklarade själv och hanss. 35

4.omgivning. I många fall kan en sådan förklaring få allvarliga följder för dens. 35

5.omyndigförklarades psykiska välbefinnande. Åtgärden kan också försvåra ens. 35

6.social anpassning. Detta gäller inte minst vissa utvecklingsstörda.” Anpassningstanken som här kommer till uttryck kan kännas igenom som ett eko av normaliseringsprincipen, vilken vid denna tidpunkt hade en stark förankring i handikappolitiken och i de sociala vårdlagarna.s. 35

7.289 Omyndigförklaringen ansågs, genom att den uppfattades som en ”nedvärderande stämpel” av både den enskilde och omgivningen, försvåra utvecklingsstördas sociala anpassning. Den integrering av personer med utvecklingsstörning som eftersträvades i samhället kunde med andra ord motverkas genom praktiken med omyndigförklaring.s. 35

8.Ett annat tungt vägande skäl till att avskaffa omyndigförklaringen, var de grundläggande värderingar om människors lika värde och om värdet av mångfald i samhället som lagts fast inom framförallt socialrätten:s. 36

9.”Uppfattningen om alla människors lika värde är den grundläggandes. 36

10.utgångspunkten för hur samhället skall utformas. Den sociallagstiftnings. 36

11.som tillkommit under senare år bygger också på att alla människor hars. 36

12.kunskaper, erfarenheter och förmåga som är viktiga för samhället och atts. 36

13.människornas aktiva deltagande i samhällslivet skall främjas. […] I social-s. 36

14.tjänstlagen framhålls att verksamheten inom socialtjänsten skall bygga pås. 36

15.respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. […] Dets. 36

16.synsätt som sålunda präglar reformarbetet inom andra samhällsområdens. 36

17.bör vara vägledande också för en reformering av lagstiftningen om förmyn-s. 36

18.derskap och godmanskap, vilken har sina rötter i en äldre tids värderingar.s. 36

19.Mot den bakgrunden anser jag att tiden nu är mogen att avskaffa institutets. 36

20.omyndigförklaring.” Omyndigförklaringens exkluderande effekter – dess befästande av en omodern kategorisering av människor som avvikande – var således ett starkt skäl till att ta avstånd från omyndigförklaringsinstitutet. Även dess i många fall onödigt långtgående rättsliga konsekvenser var ett tungt vägande skäl för avskaffandet. Dessa konsekvenser hade lyfts fram redan vid införandet av förmynderskapslagen år 1924 och på nytt i samband med reformen år 1975, men först år 1989 blev de på allvar ett argument för att avskaffa institutet. Det kunde inte längre, mot bakgrund av förändrade värderingar i samhället och på närliggande rättsområden, motiveras att individer i ett svep fråntogs i princip all sin sakliga förmåga att rättshandla. Särskilt allvarligt sågs på den utestängning från samhällsgemenskapen som förlusten av rösträtt i allmänna val innebar.s. 36

21.Samtidigt som omyndigförklaringens negativa konsekvenser påtalades, framhölls även att det för vissa personer och i vissa situationer trots 290 allt fanns behov av hjälp och stöd med ekonomiska och personliga angelägenheter som ett godmanskap inte kunde tillgodose. Huvudsakligen åsyftades risken för kolliderande rättshandlingar när den enskildes sakliga förmåga lämnades intakt under ett godmanskap. En annan faktor som talade för att möjligheten att begränsa en persons sakliga förmåga borde behållas var somliga personers behov av skydd från konsekvenserna av sin förmåga att rättshandla. Föredraganden påpekade att:s. 36

22.”Ett avskaffande av omyndigförklaringsinstitutet kräver […] att man pås. 37

23.annat sätt tillgodoser behovet av hjälp och skydd för personer som på grunds. 37

24.av sjukdom e. d. saknar förmåga att själva ha hand om sina ekonomiska ochs. 37

25.personliga angelägenheter. Det gäller alltså att på något sätt ersätta omyn-s. 37

26.digförklaringens skyddsfunktion. Att omyndigförklaringen har en sådans. 37

27.funktion har ibland kommit i bakgrunden i den allmänna debatten. Mens. 37

28.det har också från olika håll framhållits som angeläget att psykiskt svaga per-s. 37

29.soner skyddas från påtryckningar av personer i deras närmaste omgivnings. 37

30.som vill få till stånd olika ekonomiska dispositioner. Även i andra avseendens. 37

31.har de omyndigförklarade i många fall ett hjälpbehov som måste tillgodosess. 37

32.på något sätt, om institutet omyndigförklaring avskaffas. De hjälpmöjlig-s. 37

33.heter som erbjuds enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen har intes. 37

34.sådan inriktning att de kan ersätta de funktioner som ankommer på ens. 37

35.förmyndare.” (mina kurs.) Mot denna bakgrund inrättades institutet förvaltarskap som ersättning för omyndigförklaringen. Förvaltarskapet konstruerades som en utbyggd form av godmanskap – ett komplement till godmanskapet i de situationer då ett sådant inte kan anses tillräckligt för att tillgodose det hjälp- eller skyddsbehov som föreligger i det enskilda fallet.s. 37

36.I likhet med omyndigförklaringen innebär ett förvaltarskap att den enskildes sakliga förmåga att rättshandla inskränks, men till skillnad från omyndigförklaringen enbart partiellt. En viktig princip sades vara att den enskilde genom förvaltarskapet ”inte ska fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet”. Inskränkningen avgörs genom att det anges i förvaltarens förordnande vilka angelägenheter dennes uppdrag omfattar (se FB 11:7 och 11:9). I alla andra avseenden behåller den enskilde sin sakliga förmåga att rättshandla.s. 37

37.291s. 37

38.Därmed är dock inte sagt att den enskilde också har faktisk förmåga att rättshandla i de fall som inte omfattas av förvaltarens förordnande. Förmågan att företa en rättshandling med giltig verkan är ju som bekant beroende av att den enskilde har både saklig och personlig förmåga att rättshandla. Situationen som förelåg i RÅ 1989 ref 11 är ett belysande exempel på det nyss sagda. HFD bedömde att en person, trots omyndigförklaring, inte var hindrad att göra en anmälan av det slag som målet rörde. Anmälaren ansågs med andra ord inte sakna saklig förmåga att väcka talan i frågan. Däremot fanns det enligt HFD skäl att pröva om den enskilde på grund av sjukdom eller av annan orsak ”saknar rättslig handlingsförmåga”, det vill säga personlig förmåga att rättshandla.s. 38

39.Som påvisats ovan etablerades en princip om minsta ingripande åtgärd inom förmynderskapsrätten redan i samband med 1975 års reform. Efter 1989 års reform har principen fått ett starkare genomslag. Att förvaltarskap enligt FB 11:7 enbart får beslutas om det inte är tillräckligt att god man förordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt innebär ingen förändring jämfört med den prövning som skulle företas för omyndigförklaring. Att ett beslutat förvaltarskap ska ingripa i så liten utsträckning som möjligt i den enskildes privata livssfär genom ett krav på att förvaltarskapets omfattning ska anpassas till den enskildes behov i varje enskilt fall (FB 11:7 st 2) kan däremot ses som en förstärkning av principen. Samma flexibilitet ska även gälla under ett pågående förvaltarskap. Rätten ska enligt FB 11:23 ompröva omfattningen av ett förvaltarskap så snart det finns skäl för det.s. 38

40.Jämfört med omyndigförklaringen är rättsverkningarna av ett förvaltarskap betydligt mer flexibla och anpassningsbara efter behoven i det enskilda fallet. En notering kan dock göras vad gäller den personkrets vars sakliga förmåga att rättshandla kan inskränkas. Förvaltarskap är tilllämpligt för samma kategorier av tillstånd som godmanskapet – inte bara, som omyndigförklaringen, för personer som är ur stånd att vårda sig eller sin egendom på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller annan psykisk abnormitet. Den grupp av människor vars sakliga 292 förmåga att rättshandla kan begränsas, är därmed betydligt större idag, än den var under åren 1975–1989. Vilka personer som enligt gällande rätt kan få god man eller förvaltare, klargörs närmare i nästföljande avsnitt.s. 38

Villkoren för anordnande av godmanskap