Rättsfallet har, tillsammans med NJA 1981 s. 857, ingående refererats i kapitel 2, avsnitt 2.4.3.
Hänvisas från p. 38 (s. 38)
1.omyndigförklaringen År 1989 avskaffades omyndigförklaringen. Skälen var i allt väsentligt samma som de som anförts år 1975 för inskränkningarna av omyndigförklaringens tillämpningsområde. De många olikartade negativa konsekvenser som kunde följa av en omyndigförklaring lyftes fram på nytt. I de allmänna motiven till varför omyndigförklaringen borde avskaffas anfördes att:s. 35
2.”Rent allmänt kan sägas att en omyndigförklaring lätt uppfattas som ens. 35
3.nedvärderande stämpel, både av den omyndigförklarade själv och hanss. 35
4.omgivning. I många fall kan en sådan förklaring få allvarliga följder för dens. 35
5.omyndigförklarades psykiska välbefinnande. Åtgärden kan också försvåra ens. 35
6.social anpassning. Detta gäller inte minst vissa utvecklingsstörda.” Anpassningstanken som här kommer till uttryck kan kännas igenom som ett eko av normaliseringsprincipen, vilken vid denna tidpunkt hade en stark förankring i handikappolitiken och i de sociala vårdlagarna.s. 35
7.289 Omyndigförklaringen ansågs, genom att den uppfattades som en ”nedvärderande stämpel” av både den enskilde och omgivningen, försvåra utvecklingsstördas sociala anpassning. Den integrering av personer med utvecklingsstörning som eftersträvades i samhället kunde med andra ord motverkas genom praktiken med omyndigförklaring.s. 35
8.Ett annat tungt vägande skäl till att avskaffa omyndigförklaringen, var de grundläggande värderingar om människors lika värde och om värdet av mångfald i samhället som lagts fast inom framförallt socialrätten:s. 36
9.”Uppfattningen om alla människors lika värde är den grundläggandes. 36
10.utgångspunkten för hur samhället skall utformas. Den sociallagstiftnings. 36
11.som tillkommit under senare år bygger också på att alla människor hars. 36
12.kunskaper, erfarenheter och förmåga som är viktiga för samhället och atts. 36
13.människornas aktiva deltagande i samhällslivet skall främjas. […] I social-s. 36
14.tjänstlagen framhålls att verksamheten inom socialtjänsten skall bygga pås. 36
15.respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. […] Dets. 36
16.synsätt som sålunda präglar reformarbetet inom andra samhällsområdens. 36
17.bör vara vägledande också för en reformering av lagstiftningen om förmyn-s. 36
18.derskap och godmanskap, vilken har sina rötter i en äldre tids värderingar.s. 36
19.Mot den bakgrunden anser jag att tiden nu är mogen att avskaffa institutets. 36
20.omyndigförklaring.” Omyndigförklaringens exkluderande effekter – dess befästande av en omodern kategorisering av människor som avvikande – var således ett starkt skäl till att ta avstånd från omyndigförklaringsinstitutet. Även dess i många fall onödigt långtgående rättsliga konsekvenser var ett tungt vägande skäl för avskaffandet. Dessa konsekvenser hade lyfts fram redan vid införandet av förmynderskapslagen år 1924 och på nytt i samband med reformen år 1975, men först år 1989 blev de på allvar ett argument för att avskaffa institutet. Det kunde inte längre, mot bakgrund av förändrade värderingar i samhället och på närliggande rättsområden, motiveras att individer i ett svep fråntogs i princip all sin sakliga förmåga att rättshandla. Särskilt allvarligt sågs på den utestängning från samhällsgemenskapen som förlusten av rösträtt i allmänna val innebar.s. 36
21.Samtidigt som omyndigförklaringens negativa konsekvenser påtalades, framhölls även att det för vissa personer och i vissa situationer trots 290 allt fanns behov av hjälp och stöd med ekonomiska och personliga angelägenheter som ett godmanskap inte kunde tillgodose. Huvudsakligen åsyftades risken för kolliderande rättshandlingar när den enskildes sakliga förmåga lämnades intakt under ett godmanskap. En annan faktor som talade för att möjligheten att begränsa en persons sakliga förmåga borde behållas var somliga personers behov av skydd från konsekvenserna av sin förmåga att rättshandla. Föredraganden påpekade att:s. 36
22.”Ett avskaffande av omyndigförklaringsinstitutet kräver […] att man pås. 37
23.annat sätt tillgodoser behovet av hjälp och skydd för personer som på grunds. 37
24.av sjukdom e. d. saknar förmåga att själva ha hand om sina ekonomiska ochs. 37
25.personliga angelägenheter. Det gäller alltså att på något sätt ersätta omyn-s. 37
26.digförklaringens skyddsfunktion. Att omyndigförklaringen har en sådans. 37
27.funktion har ibland kommit i bakgrunden i den allmänna debatten. Mens. 37
28.det har också från olika håll framhållits som angeläget att psykiskt svaga per-s. 37
29.soner skyddas från påtryckningar av personer i deras närmaste omgivnings. 37
30.som vill få till stånd olika ekonomiska dispositioner. Även i andra avseendens. 37
31.har de omyndigförklarade i många fall ett hjälpbehov som måste tillgodosess. 37
32.på något sätt, om institutet omyndigförklaring avskaffas. De hjälpmöjlig-s. 37
33.heter som erbjuds enligt socialtjänst- och omsorgslagstiftningen har intes. 37
34.sådan inriktning att de kan ersätta de funktioner som ankommer på ens. 37
35.förmyndare.” (mina kurs.) Mot denna bakgrund inrättades institutet förvaltarskap som ersättning för omyndigförklaringen. Förvaltarskapet konstruerades som en utbyggd form av godmanskap – ett komplement till godmanskapet i de situationer då ett sådant inte kan anses tillräckligt för att tillgodose det hjälp- eller skyddsbehov som föreligger i det enskilda fallet.s. 37
36.I likhet med omyndigförklaringen innebär ett förvaltarskap att den enskildes sakliga förmåga att rättshandla inskränks, men till skillnad från omyndigförklaringen enbart partiellt. En viktig princip sades vara att den enskilde genom förvaltarskapet ”inte ska fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet”. Inskränkningen avgörs genom att det anges i förvaltarens förordnande vilka angelägenheter dennes uppdrag omfattar (se FB 11:7 och 11:9). I alla andra avseenden behåller den enskilde sin sakliga förmåga att rättshandla.s. 37
37.291s. 37
38.Därmed är dock inte sagt att den enskilde också har faktisk förmåga att rättshandla i de fall som inte omfattas av förvaltarens förordnande. Förmågan att företa en rättshandling med giltig verkan är ju som bekant beroende av att den enskilde har både saklig och personlig förmåga att rättshandla. Situationen som förelåg i RÅ 1989 ref 11 är ett belysande exempel på det nyss sagda. HFD bedömde att en person, trots omyndigförklaring, inte var hindrad att göra en anmälan av det slag som målet rörde. Anmälaren ansågs med andra ord inte sakna saklig förmåga att väcka talan i frågan. Däremot fanns det enligt HFD skäl att pröva om den enskilde på grund av sjukdom eller av annan orsak ”saknar rättslig handlingsförmåga”, det vill säga personlig förmåga att rättshandla.s. 38
39.Som påvisats ovan etablerades en princip om minsta ingripande åtgärd inom förmynderskapsrätten redan i samband med 1975 års reform. Efter 1989 års reform har principen fått ett starkare genomslag. Att förvaltarskap enligt FB 11:7 enbart får beslutas om det inte är tillräckligt att god man förordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt innebär ingen förändring jämfört med den prövning som skulle företas för omyndigförklaring. Att ett beslutat förvaltarskap ska ingripa i så liten utsträckning som möjligt i den enskildes privata livssfär genom ett krav på att förvaltarskapets omfattning ska anpassas till den enskildes behov i varje enskilt fall (FB 11:7 st 2) kan däremot ses som en förstärkning av principen. Samma flexibilitet ska även gälla under ett pågående förvaltarskap. Rätten ska enligt FB 11:23 ompröva omfattningen av ett förvaltarskap så snart det finns skäl för det.s. 38
40.Jämfört med omyndigförklaringen är rättsverkningarna av ett förvaltarskap betydligt mer flexibla och anpassningsbara efter behoven i det enskilda fallet. En notering kan dock göras vad gäller den personkrets vars sakliga förmåga att rättshandla kan inskränkas. Förvaltarskap är tilllämpligt för samma kategorier av tillstånd som godmanskapet – inte bara, som omyndigförklaringen, för personer som är ur stånd att vårda sig eller sin egendom på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller annan psykisk abnormitet. Den grupp av människor vars sakliga 292 förmåga att rättshandla kan begränsas, är därmed betydligt större idag, än den var under åren 1975–1989. Vilka personer som enligt gällande rätt kan få god man eller förvaltare, klargörs närmare i nästföljande avsnitt.s. 38