1.vis stor mängd avgöranden om tjänstefel – flera gånger under dissens – och påfallande ofta har det rört anställda inom rättsväsendet. Det tillhör ovanligheterna att andra grupper av offentliga tjänstemän förekommer i rättspraxis. Det har sagts, som huvudregel, att de krav på domare om noggrannhet och omsorg är så höga att det sällan är fråga om ringa oaktsamhet. Även om höga krav kan och bör ställas på domare, åklagare och andra anställda inom rättsvårdande myndigheter finns det personalgrupper som i lika hög utsträckning synes kunna träffas av ansvar. Dessas frånvaro i rättspraxis har tolkats som att en avkriminalisering gått längre i praktiken än på pappret.s. 19
2.Ett centralt, i senare praxis ofta åberopat, fall är NJA 1994 s. 304. Där stod tre hovrättsdomare åtalade för tjänstefel sedan de fastställt en av tingsrätten utan laglig grund förverkad villkorligt medgiven frihet. De 192 medgav de faktiska omständigheterna men menade att gärningen med hänsyn till omständigheterna var ringa. HD, som var första och enda instans, ansåg att domarnas handlande utgjorde tjänstefel. Fråga var om gärningen, vid en samlad bedömning, kunde anses som ringa. HD anförde atts. 19
3.En korrekt lagtillämpning är av sådan vikt att det endast om någon speciells. 20
4.omständighet kan påvisas är möjligt att bedöma en oaktsamhet som ringa. Is. 20
5.förevarande fall är det uppenbart att ett rent förbiseende har skett. Det hars. 20
6.inte förekommit något särskilt som förklarar varför kontrollen brustit i justs. 20
7.detta fall. Ledamöterna kan därför inte undgå ansvar. I flera efterföljande fall betonades att utrymmet för att bedöma en domares misstag som ringa är mycket begränsat, såvida inte speciella omständigheter var för handen. En sådan omständighet ansågs föreligga i NJA 1996 s. 307. En lagman åtalades för tjänstefel sedan han av oaktsamhet underlåtit att förordna om att fängelsestraff till viss tid skulle anses verkställt i anstalt. Lagmannen hade mycket hastigt fått överta handläggningen av målet pga. sjukdom och hade därför inte haft möjlighet att läsa in sig. Han ville inte ställa in målet och förklarade situationen för såväl åklagaren som försvararen samt bad dessa om erforderlig information. Dessa gjorde dock inga påpekanden om saken. HovR anslöt till uttalandet om att möjligheten att bedöma domarens fel som ringa var starkt begränsad men att man måste se till den skada, eller risk för skada, som handlandet lett till. Nu hade lagmannens felaktiga beslut ändrats av högre instans och ingen skada hade inträffat. HovR:s majoritet bedömde därför att lagmannens agerande varit ringa och därmed straffritt. Två leda möter var dock skiljaktiga och ville fälla till ansvar. Inte heller HD var eniga i sin dom. Majoriteten (tre justitieråd) ansåg visserligen, i likhet med HovR och med hänvisning till NJA 1994 s. 304, att svårigheterna att se misstaget som ringa men påpekade dels att felet berott på ett rent förbiseende, dels att skada inte inträffat samt att även risk för skada inte var påtaglig. HD ansåg därför att handlingen fick bedömas som ringa och lämnade därför åtalet utan bifall. De skiljaktiga menade dock att risken för skada varit uppenbar och ville bifalla åtalet.s. 20
8.Motsatt utgång blev det i NJA 1996 s. 806 där tre hovrättsdomare, som av oaktsamhet underlåtit att avräkna ett frihetsberövande vid undanröjande av tidigare utdömt straff, inte hade någon sådan speciell omständighet att skylla sitt misstag på och dömdes därför för tjänstefel.s. 20
9.Även i NJA 1997 s. 186 var det fråga om hovrättsdomare. De stod åtalade för tjänstefel sedan de av oaktsamhet förordnat om häktning utan laga grund. De bestred ansvar i första hand för att felet inte var en följd av oaktsamhet och, i andra hand, för det fall de bedömdes ha varit oakt-s. 20
10.193 samma, att gärningen var ringa. HD avgjorde målet utan huvudförhandling. Majoriteten (tre justitieråd) hänvisade till principen att endast särskilda omständigheter kan föranleda att en oaktsamhet kan anses som så ringa att den inte är straffbar i sig. Någon sådan omständighet ansåg man inte föreligga i fallet varför domarna skulle anses ha varit oaktsamma. Att den felaktigt häktade inte nämnvärt påverkats ansågs inte tillräckligt för att gärningen skulle bedömas som ringa. Däremot menade HD:s majoritet att det ovan sagda, tillsammans med den mycket höga arbetsbelastning som domarna haft vid en samlad bedömning gjorde att gärningen var att betrakta som ringa. Minoriteten i HD var endast skiljaktiga ifråga om motiveringen och ville fria redan för den omständighet att domarnas arbetssituation varit extrem.s. 20
11.Återigen hade hög arbetsbelastning betydelse vid utgången av målet. Som Thomas Bull påpekat har man i praxis vacklat i synen på hur denna faktor skall bedömas. Han menar de flesta domare m.fl. kan anses ha en hög arbetsbelastning och att detta normalt inte är grund för att bedöma misstag som ringa. Samtidigt, menar Bull, blir det lätt en lek med ord och ställer sig frågan vad som är skillnaden mellan ”stor” och ”extrem” arbetsbelastning. Oftast tycks hög arbetsbelastning vara en av flera faktorer som domstolarna tar hänsyn till. Så var t.ex. fallet i NJA 2004 s. 164 där åtal ogillades mot en domare som utan lagliga förutsättningar förklarat utdömd villkorligt meddelad frihet förverkad. Domaren hade en pressad arbetssituation och felet berodde på ett tillfälligt förbiseende. Till hans fördel talade också att när han uppmärksammades på misstaget vidtog adekvata åtgärder för att domen skulle överklagas och rättas i hovrätten. Hans fel berodde därför inte på nonchalans eller likgiltighet inför uppgiften. Domarens misstag bedömdes som ringa och därmed också straff - fritt. HD betonade också i det här avgörandet att inte endast objektiva faktorer, som uppgiftens art eller gärningens effekter, är av betydelse för utgången utan också graden av oaktsamhet som gärningsmannen visat.s. 21
12.Frågan om hög arbetsbelastning aktualiserades även i NJA 2003 s. 291. En domare som utdömt straff för ringa misshandel, trots att brottet var preskriberat, frikändes från ansvar. HD behandlade frågan om domarens förbiseende skulle anses innebära straffbar oaktsamhet. Domaren arbetade på en avdelning med hård arbetsbelastning, omständigheterna vid huvudförhandlingen hade varit oroliga och domaren hade varit sjuk tiden före. HD menade därför, vid en samlad bedömning, att oaktsamheten inte varit så klandervärd att den skulle föranleda straffansvar. Ett justitieråd var skiljaktigt rörande motiveringen och menade att domaren varit straffbart oaktsam, men att gärningen var att anse som ringa. Do194 maren hade frikänts redan i HovR som dock hade argumenterat lite annorlunda. Med hänvisning till två nyligen avgjorda HD-mål (se nedan) ansåg HovR att praxis gav utrymme för ett något mindre strängt, mera nyanserat synsätt på fel i tjänsteutövningen. I ett av dessa fall, NJA 2002 s. 336, var det t.o.m. fråga om uppsåtligt brott (för sent expedierade domar) som likväl bedömdes som ringa bl.a. på grund av en mycket tung arbetsbörda men också för att skada inte förorsakats. Det andra av HovR åberopade fallen var NJA 2002 s. 342. Där stod åtalade för tjänstefel en åklagare och en domare sedan åtal beträffande en häktad person väckts enbart för andra brott än de som låg till grund för häktningsbeslutet. Hovrätten dömde de båda för tjänstefel. HD menade även att åklagaren av oaktsamhet gjort sig skyldig till tjänstefel och fastställde domen för honom. Däremot ansåg man att de ovanliga omständigheterna i målet (bl.a. att domaren inte egentligen var ansvarig för målet och att det var en mycket ovanlig situation att åtal, utan att åklagaren påpekat det, väcktes enbart för andra brott än som låg till grund för häktningen) gjorde att domarens underlåtenhet att inte kontrollera att grund för häktning förelåg inte innefattade sådan klandervärd oaktsamhet som skulle föranleda straffansvar och ogillade därför åtalet mot honom.s. 21
13.Det är inte alltid lätt att uppfatta när domstolarna tar hänsyn till om det är fråga om ringa oaktsamhet eller ringa gärning. Det tycks dock vara så att det vanligaste kriteriet för att betrakta gärningen som ringa är just huruvida oaktsamheten varit ringa. Det är dock som vi sett flera fall där domstolen konstaterat att gärningsmannen varit oaktsam, men att gärningen likväl av andra orsaker ansetts vara ringa.s. 22
14.Gränsen för straffbar oaktsamhet har diskuterats i några fall. Här skall främst nämnas NJA 1992 s. 310 där ett vakthavande polisbefäl dömdes för tjänstefel sedan han underlåtit att frige en frihetsberövad person efter beslut av åklagare. Underinstanserna ansåg visserligen att befälet varit oaktsam, men inte på sådant sätt att det skulle medföra straffrättsligt ansvar. HD ansåg dock några särskilda förhållanden som skulle kunna frita befälet från ansvar inte förelåg. Justitierådet Staffan Vängby var skiljaktig och anförde bl.a. att det, för att ett beteende straffrättsligt skall kunna bedömas som oaktsamt krävs en avvikelse från ett aktsamt beteende men också att det kunnat begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig varsamhet. Oaktsamhetsbedömningen upptar såväl ett objektivt moment som frågan om gärningsmannens personliga skuld. I oaktsamhetsbegreppet ligger ett värderande moment. Inte varje beteende som innebär avvikelse från eftersträvad norm kan föranleda straffansvar. HD har i ett par avgöranden frikänt den tilltalade på grund av att hans. 22
15.195 inte gjort sig skyldig till en så klandervärd oaktsamhet som förutsätts för straffansvar, t.ex. i NJA 1991 s. 163. Marginalens bredd växlar efter förhållandena på olika livsområden. Oaktsamhetsrekvisitet är så obestämt att det lämnar utrymme för variationer. Vängby konstaterade dock att den s.k. culpatröskeln är högre i straffrätten än i skadeståndsrätten och att tröskeln för straffansvar vid oaktsamhet ligger olika högt vid olika brott. I det aktuella fallet stod det klart att befälet i betydande grad avvikit från normen, men att detta inte berott på nonchalans eller likgiltighet utan på ett missförstånd. Det måste vid bedömningen av den personliga skulden vägas in att befälet saknade egentlig utbildning, att han inte hade någon rutin etc. Vängby menade därför att underlåtenheten inte kunde anses omfatta sådan klandervärdhet att den skulle föranleda ansvar.s. 22
16.Vängby menar, i en artikel, att konsekvenserna av oaktsamhet kan vara så långtgående att det vore orimligt att beteckna gärningen som ringa. Samtidigt kan oaktsamheten vara så lindrig att den inte framstår som straffvärd. Att undanta ringa gärningar från straffansvar, menar Vängby, löser därför inte problemet. När det gäller brottet tjänstefel menar han att det vore bättre att arbeta med en tröskel i fråga om själva oaktsamheten. Ett undantag för att oaktsamheten är ringa är närmast ägnat att komplicera bedömningen och Vängby ställer sig frågan om inte undantaget förhindrar att fall av oaktsamhet, som inte kan betecknas som ringa men likväl inte är klandervärda, undantas från straffansvar.s. 23
17.Några fall har berört poliser som stått åtalade för tjänstefel i samband med efterföljande. I NJA 2013 s. 336 var en polis åtalad för tjänstefel sedan han under ett förföljande av en motorcykel, som inte stannat vid tecken, utan att inhämta klartecken från vakthavande befäl två gånger försökt preja motorcykeln samt därefter – mot uttryckliga order – fortsatt efterföljandet som avslutades med att motorcykeln kört av vägen. Polisen dömdes i TR, men frikändes i HovR. HD menade att polisen genom det andra prejningsförsöket, då han med sin bil trängt upp motorcyklisten mot ett staket, ”i vart fall av oaktsamhet” åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att inte invänta klartecken från vakthavande befäl.s. 23
18.I NJA 1996 s. 237 dömdes en domare för tjänstefel sedan han självmant tagit upp och prövat en fråga om häktning i anledning av en gärning för vilken åtal ännu inte hade väckts. Domaren medgav sitt handlande, men bestred ansvar då gärningen med hänsyn till omständigheterna varit ringa. HovR, som var första instans, fällde domaren som då överklagade. HD:s majoritet fastställde hovrättens domslut, men två justitieråd var skiljaktiga och anförde bl.a. att det av förarbetena framgick att straffrätts196 ligt ansvar för oaktsamhet inte kommer i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen och att en viss marginal alltid föreligger mellan det helt aktsamma och det oaktsamma.s. 23
19.I RH 1997:23 stod en tingsfiskal åtalad för tjänstefel sedan han dels utan laga grund förverkat villkorligt medgiven frihet samt dels underlåtit att förordna att det ådömda fängelsestraffet till en dag skulle anses verkställt. Fiskalen anförde att hans bristande erfarenhet av brottmål pekade på att gärningarna skulle betraktas som ringa. Vad gäller underlåtenheten att förordna straffet till en dag verkställt fann hovrätten att oaktsamheten varit ringa och ogillade därför åtalet i denna del. Däremot ansåg hovrätten att oaktsamheten i den första delen, angående förverkandet av villkorligt medgiven frihet, inte var att bedömas som ringa och fällde därmed fiskalen till ansvar för tjänstefel.s. 24
20.Ett medialt uppmärksammat fall var RH 2007:31 där bl.a. en professor samt rektorn för Göteborgs universitet åtalades för tjänstefel sedan de, trots upprepade beslut i kammarrätten, vägrat att lämna ut visst känsligt forskningsmaterial. Professorn dömdes för uppsåtligt brott medan rektorn, som inte haft direkt tillgång till materialet, istället dömdes för oaktsamt tjänstefel. Gärningen var inte att anse som ringa.s. 24
21.I NJA 2002 s. 188 dömdes en kronoinspektör för tjänstefel sedan han verkställt en avhysning av en person trots att han var medveten om att domen därom inte vunnit laga kraft. HD:s majoritet (tre justitieråd) menade att en avhysning utgör ett så allvarligt ingrepp att det kan ställas höga krav på handläggningen och verkställigheten av ett sådant beslut. Fråga var om orden ”omgående avflytta” i exekutionstiteln givit kronoinspektören tillräcklig anledning att tro att domen skulle verkställas omedelbart, trots att den inte vunnit laga kraft. Kronoinspektören hade mångårig erfarenhet av området och hans oaktsamhet kunde inte anses som ursäktlig.s. 24