Straffbar oaktsamhet3 hänvisningar
- I NJA 1991 s. 163 (Hissfallet) var fråga om ansvar för en ordförande i en bostadsrättsförening sedan denne underlåtit att spärra av en skadad hiss. En pojke som begagnat hissen klämdes ihjäl sedan han stuckit ut huvudet genom det hål som uppstått då hissens bakre väggspegel gått sönder. TR menade att ordförandes handlande, i egenskap av lekman på området, var förklarligt och även ursäktligt varför de ogillade åtalet. HovR gjorde en annan bedömning och fällde ordföranden. Målet avgjordes efter föredragning i HD. Majoriteten, fyra justitieråd, anförde bl.a. att ”[o]m det finns andra verksamma sanktioner än den straffrättsliga, saknas normalt anledning att ge en straffrättslig regel om oaktsamhet samma vidsträckta tillämpning som inom skadeståndsrätten” samt menade att ”principiella skäl talar för att man iakttar en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap 7 § BrB”. HD fann att ordförandens underlåtenhet varken kunde tillskrivas likgiltighet eller nonchalans och menade att hans beteende visserligen utgjort en felbedömning men att denna inte kunde anses vara så klandervärd att den skulle föranleda straffansvar varför åtalet ogillades.
- I RH 2009:46 stod två fosterföräldrar åtalade för att genom oaktsam underlåtenhet ha orsakat kroppsskada på sin minderåriga fosterdotter sedan hon tillåtits använda en hydraulisk vedklyvare utan uppsyn. Hovrättens majoritet ansåg att fosterföräldrarna brustit i sin ledning vid vedklyvningsarbetet i sådan mån att det skulle leda till ansvar för vållande till kroppsskada. Minoriteten i hovrätten ville, i likhet med tingsrätten, ogilla åtalet och hänvisade bl.a. till HD:s uttalande i NJA 1991 s. 163 att principiella skäl talar för en viss försiktighet vid tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet. De två skiljaktiga ansåg därför att fosterföräldrarna inte varit oaktsamma i den mening lagen kräver för straffansvar.
- 195 inte gjort sig skyldig till en så klandervärd oaktsamhet som förutsätts för straffansvar, t.ex. i NJA 1991 s. 163. Marginalens bredd växlar efter förhållandena på olika livsområden. Oaktsamhetsrekvisitet är så obestämt att det lämnar utrymme för variationer. Vängby konstaterade dock att den s.k. culpatröskeln är högre i straffrätten än i skadeståndsrätten och att tröskeln för straffansvar vid oaktsamhet ligger olika högt vid olika brott. I det aktuella fallet stod det klart att befälet i betydande grad avvikit från normen, men att detta inte berott på nonchalans eller likgiltighet utan på ett missförstånd. Det måste vid bedömningen av den personliga skulden vägas in att befälet saknade egentlig utbildning, att han inte hade någon rutin etc. Vängby menade därför att underlåtenheten inte kunde anses omfatta sådan klandervärdhet att den skulle föranleda ansvar.