1.Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng-s. 30
2.ämne eller på annat sätt, vållars. 30
3.1. brand eller ofärd som avses i 1, 2 eller 3 § eller framkallar fara för det,s. 30
4.2. skada eller hinder som avses i 4 § ellers. 30
5.3. skada som avses i 5 a § andra stycket 1 eller 5 b § första stycket 2s. 30
6.döms för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex må-s. 30
7.nader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.s. 30
8.Brottsbalken 13 kap. 6 § I 13 kap. BrB regleras de allmänfarliga brotten. Till dessa hör mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), sabotage (4 §), grovt sabotage (5 §), kapning och sjö- eller luftsabotage (5 a §) samt flygplatssabotage (5 b §) vilka alla är uppsåtsbrott. Bestämmelsen i BrB 13 kap. 6 § om allmänfarlig vårdslöshet får sägas vara deras culpösa motsvarighet. I första punkten regleras vållande av brand eller ofärd som avses i 1–3 §§ eller framkallande av fara för det. Det är således fråga om en ganska långtgående kriminalisering då det för ansvar är tillräckligt att av oaktsamhet framkalla fara för primäreffekten.s. 30
9.Lagrummet medför vissa konkurrensproblem. Klart är att bestämmelserna i 3 kap. BrB är tillämpliga i konkurrens med 13 kap. 6 § liksom bestämmelserna om skadegörelse i 12 kap. Mer komplex är däremot frågan om hur lagrummet förhåller sig till specialstraffrätten. Där kan nämligen ofta finnas ordnings- eller säkerhetsföreskrifter som används för att bedöma om gärningsmannen brustit i erforderlig aktsamhet och ifall föreskrifterna är försedda med straffsanktion uppkommer frågan om det skall dömas i konkurrens mellan oaktsamhetsbrottet och föreskriften. Detta har i doktrin setts som ett slags dubbelbestraffning. Om oaktsamhetsbrottets straffskala anses tillräcklig i sig, torde dock inte en sådan tillämpning behöva leda till en skärpning av straffet.s. 30
10.I NJA 2011 s. 611 stod TT åtalad för bl.a. mordbrand. RÅ justerade åtalet i HD genom ett tillägg i gärningsbeskrivningen och yrkade i andra hand att TT skulle dömas för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § BrB st. 2. (grovt brott). HD konstaterade att preskriptionstiden visserligen fortfarande löpte för det brottet vid tidpunkten för åtalsjusteringen, men att TTs gärning inte var att anse som grovt brott. Fråga var då oms. 30
11.151 han skulle kunna dömas för allmänfarlig vårdslöshet av normalgraden enligt första stycket. HDs majoritet (tre justitieråd) fann atts. 30
12.[r]ätten att bli informerad om den rättsliga kategorisering som ligger tills. 31
13.grund för ett åtal får anses medföra att preskriptionsavbrott enligt 35 kap.s. 31
14.1 § BrB i princip förutsätter att den misstänkte inte endast har fått del avs. 31
15.en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligts. 31
16.en viss straffbestämmelse utan också har fått reda på att denna straffbestäm-s. 31
17.melse kan vara tillämplig. /…/ Något påstående om att ansvar skulle kunnas. 31
18.komma i fråga för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § första styckets. 31
19.BrB har inte framförts inom preskriptionstiden för sådant brott. Åtalet skas. 31
20.därför även i den delen, oavsett om man utgår från den ursprungliga gär-s. 31
21.ningsbeskrivningen eller den här gjorda justeringen, lämnas utan bifall. Majoriteten vilade sitt beslut på praxis från Europadomstolen rörande art. 6 i EKMR. Minoriteten menade dock att konventionens krav inte borde inverka på den dittillsvarande tolkningen av preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § och menade att åklagarens ursprungliga gärningsbeskrivning omfattade även allmänfarlig vårdslöshet samt dömde TT för brottet.s. 31
22.I RH 2012:58 var fråga om oaktsamhetsbedömning avseende TT som led av allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. TT hade placerat ett brinnande stearinljus under brevinkastet till bostadsdörren. I närheten fanns tidningar som fattade eld varpå elden spred sig i lägenheten och orsakade omfattande skador på densamma. Åklagaren yrkade i första hand på ansvar för grov mordbrand och i andra hand för grov allmänfarlig vårdslöshet. TR konstaterade att TT saknat uppsåt att anlägga branden, men att hon av oaktsamhet vållat den skada och framkallat den förstörelse som åklagaren påstått. Att det av det rättspsykiatriska utlåtandet framgick att TT saknat förmåga att inse gärningens innebörd utgjorde enligt TR inget hinden från att anse att hon varit oaktsam. TT dömdes för allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott, till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. HovR upphävde dock TR:s dom och ogillade åtalet. Man ansåg att det utifrån allmänna utgångspunkter är oaktsamt att placera ett brinnande ljus på det sätt TT gjort, men att jämföra handlandet med en objektiv aktsamhetsnorm var bara ett inledande steg. Det avgörande för eventuellt straffansvar var om det var oaktsamt av TT att göra så. HovR konstaterade att straffansvar kunde komma ifråga för såväl medveten som omedveten oaktsamhet och utförde därefter en prövning om TT handlat medvetet oaktsamt. TT hade psykisk problematik med bl.a. psykoser och led vid gärningstillfället av vanföreställningar. Hennes förmåga till rationella överväganden ansågs av HovR därför mycket starkt begränsad och menade att hennes egen förklaring, att hon inte insåg ris152 ken för brand, inte var motbevisad. HovR prövade därefter om TT agerat omedvetet oaktsamt, dvs. att hon inte insåg risken för brand men borde ha gjort det. HovR konstaterade att det inte hade krävts mycket av TT för att komma till insikt, men att hennes speciella förutsättningar vid tillfället var sådana att hon faktiskt hade förmåga att komma till sådan insikt. TT bedömdes därför inte ha orsakat branden av oaktsamhet.s. 31