1.är det brott som vad gäller oaktsamhetsregleringen är mest centralt och som har störst praktisk betydelse. Kvantitativt begås sannolikt flest så-s. 8
2.129 dana brott i vägtrafiken varför det är av intresse att jämföra med brottet vårdslöshet i trafik. Inte minst intressant blir jämförelsen då brotten döms i konkurrens varom mer nedan.s. 8
3.Dödsvållande har, vilket framgår av historiken ovan, i princip alltid varit kriminaliserat på ett eller annat sätt. Synen på straffvärdet för vållande till annans död har däremot varierat. Fängelsestraffkommittén konstaterade att straffvärdet för oaktsamhetsbrott alltid är lägre än hos motsvarande uppsåtliga brott och menade vidare att skillnaden i straffvärde inte torde vara påtaglig mellan två i övrigt likartade fall av misshandel av vilka fallet det ena slutar med att den misshandlade skadas så illa att vederbörande avlider till följd av senare inträffade komplikationer. Uppsåtet är ju i båda fallen endast att åstadkomma kroppsskada. Kommittén ansåg därför att straffvärdet för vållande till annans död är lågt, kanske t.o.m. lägre än de då gällande straffskalorna. Vad gäller det grova brottet har utvecklingen dock gått åt andra hållet och i stället har straffskalorna höjts flera gånger. Genom en lagändring som trädde ikraft 1 januari 1994 skärptes bedömningen vad gäller vållande till annans död i samband med trafikonykterhet. Straffmaximum för grovt brott höjdes från fyra till sex års fängelse. En ny lydelse infördes 2001 och innebar en mer generell reglering av när brotten skall bedömas som grova. Lagstiftaren har emellertid inte nöjt sig med detta utan har ånyo betonat hur allvarligt man ser på dödsvållande, särskilt i samband med rattfylleri. Från 1 juli 2010 höjdes straffminimum för grovt vållande till annans död från sex månaders fängelse till ett års fängelse.s. 9
4.I propositionen framhöll regeringen att oaktsamhetsbrotten vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom samt det därtill knutna arbetsmiljöbrottet generellt sett är mindre allvarliga än de uppsåtliga våldsbrotten trots att effekten kan vara liknande och att de är avsedda att skydda intresset för liv och hälsa. Inom vållandebrotten kan det också vara fråga om mycket olika fall där straffvärdet skiljer sig åt. Det kan handla om såväl ”ett visserligen klandervärt men tillfälligt, mindre allvarligt misstag” som brott som ”innefattat ett medvetet risktagande eller en försummelse av allvarligt slag”. Den senare kategorin anses ofta innebära att brottet är grovt. Regeringen menade vidare att de grova vållandebrotten innebär att någon tar en påtaglig risk i förhållande till andra människors liv och hälsa och att en nära koppling därför finns till 130 de allvarliga våldsbrotten. Grovt vållande till annans död begås också ofta i samband med misshandelsbrott eller i samband med trafikonykterhetsbrott eller vårdslöshet i trafik. På grund av detta kan de grova vållandebrotten anses innebära ett större hot mot enskilda vilket därför också, enligt regeringens skärpta syn, måste återspeglas i straffnivåerna.s. 9
5.De reformer som träffat bestämmelsen under senare delen av 2000talets första decennium har gällt straffskärpning vid grovt brott och har därmed inte haft så stor betydelse för gränsdragningen mot det straff - fria området. Det går dock att resonera principiellt kring bl.a. lagstiftarens motiv till straffskärpningen. I Ds 2007:31 menar man t.ex. att ”en skärpt syn på vållandebrottet ligger i linje med regeringens strävanden på området” och ett av dessa strävanden är att en skärpt syn bör anläggas på allvarliga våldsbrott. Det kan dock ifrågasättas om vållande till annans död alltid, normalt sett, brukar förknippas med våldsbrottslighet. Praxis. Praxis vad gäller vållande till annans död är mycket omfattande. Här skall bara några av de viktigaste prejudikaten behandlas. Jämför även nedan angående praxis gällande vårdslöshet i trafik.s. 10
6.I NJA 1991 s. 163 (Hissfallet) var fråga om ansvar för en ordförande i en bostadsrättsförening sedan denne underlåtit att spärra av en skadad hiss. En pojke som begagnat hissen klämdes ihjäl sedan han stuckit ut huvudet genom det hål som uppstått då hissens bakre väggspegel gått sönder. TR menade att ordförandes handlande, i egenskap av lekman på området, var förklarligt och även ursäktligt varför de ogillade åtalet. HovR gjorde en annan bedömning och fällde ordföranden. Målet avgjordes efter föredragning i HD. Majoriteten, fyra justitieråd, anförde bl.a. att ”[o]m det finns andra verksamma sanktioner än den straffrättsliga, saknas normalt anledning att ge en straffrättslig regel om oaktsamhet samma vidsträckta tillämpning som inom skadeståndsrätten” samt menade att ”principiella skäl talar för att man iakttar en viss försiktighet när det gäller tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap 7 § BrB”. HD fann att ordförandens underlåtenhet varken kunde tillskrivas likgiltighet eller nonchalans och menade att hans beteende visserligen utgjort en felbedömning men att denna inte kunde anses vara så klandervärd att den skulle föranleda straffansvar varför åtalet ogillades.s. 10
7.Av stor betydelse är också det s.k. Kalmarfallet, NJA 2006 s. 228. Bakgrunden var följande. En erfaren sjuksköterska åtalades för vållande till annans död sedan hon av misstag iordningställt en infusionslösning av ett kramplösande läkemedel till ett spädbarn så att den blivit tio gånger star-s. 10
8.131 kare än ordinerats. HD konstaterade, återigen, att inte varje avsteg från det helt aktsamma inte är tillräckligt för ansvar utan att handlandet vid en samlad bedömning måste framstå som så klandervärt att det innefattar straffbar oaktsamhet. Vidare konstaterade HD att aktsamhetskravet generellt är högre i riskfylld verksamhet till vilket läkemedelshantering inom sjukvården typiskt sett måste räknas. Särskilda krav kan därför ställas på sjukvårdspersonal, inte minst när det gäller att iordningställa läkemedel till ett spädbarn. I sådana situationer krävs eftertanke, kontroll och uppmärksamhet menade HD. Oavsett om sjuksköterskans misstag bestod i att hon tog, såg eller räknade fel ansåg HD att hon genom att noggrannare läsa anteckningen i läkemedelsjournalen, noggrannare räknat på den tillredda blandningen eller genom en allmän rimlighetsbedömning av koncentrationen skulle insett sitt misstag. Alltså skulle hon genom att handla med större aktsamhet kunnat upptäcka misstaget varför HD fann att man kunde begära att hon skulle ha handlat på ett annat sätt än vad hon gjort. Med hänsyn till patienternas trygghet och förtroende för sjukvården ansåg HD att sjuksköterskans handlande vid en samlad bedömning varit så klandervärt att det innefattade straffbar oaktsamhet och att ansvar för vållande till annans död inte kunde undgås.s. 10
9.I NJA 2005 s. 372 (Istappsfallet) fann HD en entreprenör, som av en fastighetsägare åtagit sig snöröjning, skyldig till vållande till annans död sedan denne inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra ett isblock från att falla ner från taket på en vid Drottninggatan i Stockholm belägen fastighet vilket fått till följd att en fotgängare träffats och avlidit. HD menade att TT:s underlåtenhet innefattade en oaktsamhet av sådant slag att han inte kunde undgå straffansvar.s. 11
10.I NJA 1993 s. 86 var fråga om ansvar för vållande till annans död och allmänfarlig vårdslöshet, sedan en lokförare under färd brustit i uppmärksamhet på ljussignaler utmed banan och därvid underlåtit att sänka tågets hastighet i enlighet med gällande säkerhetsföreskrifter. Tåget åkte in en växelkurva, där högsta tillåtna hastighet var 40 km/h, i en hastighet av 125 km/h varvid tåget spårat ur och loket samt en vagn vält. Två personer avled och ett femtiotal skadades till följd av olyckan. Lokföraren ansåg att han fått en förväxlingsbar signalbild. HDs majoritet (fyra justitieråd) fann vid en samlad bedömning att lokförarens förfarande var så klandervärt att det innefattade straffbar oaktsamhet. TT:s underlåtenhet att sätta sig in i gällande säkerhetsföreskrifter gjorde att han inte kunde undgå straffansvar.s. 11