NJA 1995 s. 505.
Hänvisas från p. 6 (s. 1985)
1.förslaget om ansvar redan vid grov oaktsamhet. Han menar att det visserligen förekommer oaktsamhetsansvar på många håll inom strafflagstiftningen, men att det intressanta inte är huruvida sådana bestämmelser finns på andra områden utan om ”det finns ett tjänligt underlag för att göra oaktsamhetsbedömningar på området i fråga”. Det måste, menar Axberger, ur rättssäkerhetsperspektiv redan finnas en normkultur på området där regeln inplanteras eller, i vart fall, ges grund för en sådan kultur genom förarbetena. De i propositionen åberopade allmänna normer som gäller för advokater och revisorer uttrycker egentligen bara självklarheten att orätt inte får främjas. Axberger menar därför att dessa normer, som bakgrund för culpabedömningar enligt lagen, i princip är otjänliga.s. 1984
2.Utöver själva rådgivningshandlingen framgår av förarbetena ytter ligare en grund för oaktsamhetsbedömningen, nämligen rådgivarens kännedom om klientens vandel och allmänna hederlighet. Förarbetes uttalandet är minst sagt principiellt tvivelaktigt. Axberger sammanfattar sin kritik på följande sätt.s. 1984
3.Genom att det införda oaktsamhetsrekvisitet inte förankrats på angivet sätts. 1984
4.blir denna straffbestämmelse i och för sig rättsosäker. Det är svårt att säga 168s. 1984
5.under vilka omständigheter den kan komma att tillämpas. Det föreligger ens. 1985
6.risk att den kan komma att användas något godtyckligt. Som ett av flera skäl för att utsträcka medverkansansvaret till att även omfatta vissa oaktsamma fall anfördes svårigheter att styrka uppsåt. Suzanne Wennberg har framhållit att lagen, på grund av sin oklara utformning, dock inte kommit att användas mer än undantagsvis. Den bristande utformningen, menar hon, låg inte i själva straffbestämmelsen i 2 § utan snarast i den föregående paragrafen där själva begreppet rådgivningsverksamhet definierades. Formuleringen ”råd eller annat biträde” ledde till svårigheter vid tolkningen. Redan lagrådet hade opponerat sig mot begreppet och ifrågasatte om inte ett mer precist uttryck vore lämpligare. Frågan kom att ställas på sin spets i det s.k. La Reine-målet. I den av HD prövade delen hade man att ta ställning till huruvida vissa förfaranden, objektivt sett, var hänförliga till straffbar rådgivningsverksamhet. HD fann att rådgivningslagen, enligt sin ordalydelse, hade ett mera vidsträckt tillämpningsområde än den ursprungligen tycks ha varit avsedd att ha. Företräde skulle därför ges åt den för den misstänkte förmånligaste tolkningen, vilket i detta fall innebar att med rådgivningsverksamhet förstås endast sådant biträde som i praktiken innefattar rådgivning.s. 1985
7.I förarbetena till lagändringen 2001 konstaterade regeringen att den s.k. rådgivningslagen tillämpats ytterst sällan. Delvis skulle detta kunna ha berott på osäkerhet hur ordalydelsen rådgivningsverksamhet skulle tolkas. I utredningen ifrågasatte man om en sådan snäv tillämpning av lagen verkligen var lämplig och menade att även andra förfaranden, som inte i strikt mening var att anse som rådgivning, mycket väl skulle kunna behöva omfattas av lagen. Därför föreslogs helt enkelt att allt slags juridiskt eller ekonomiskt biträde skulle vara reglerat i lagen. Vad gäller kravet på kvalificerad culpa ansåg regeringen, även vid behandlingen av den nya lagen, att detta skulle behållas och att ansvar endast bör komma i fråga då gärningsmannen varit oaktsam i mera avsevärd mån.s. 1985
8.Forskarna Teresa Simon-Almendal och Jan Kleineman har i en artikel behandlat frågor om straff- och civilrättsliga konsekvenser vid felaktig skatterådgivning. De har genom en analys av den lilla praxis som finns på området bl.a. dragit slutsatsen att även till synes oskyldiga förfaranden, normala för konsulter i branschen, har bedömts vara grovt oaktsamt främjande. Det straffbelagda området har på så sätt blivit mycket vid-s. 1985
9.169 sträckt, menar författarna. Dessutom anser de att straffbestämmelsens utformning riskerar att blanda ihop brottets objektiva respektive subjektiva sida då grov oaktsamhet är ett subjektivt brottsrekvisit samtidig som grovt oaktsamt främjande är en objektiv brottsförutsättning.s. 1985
10.När straffstadgandets subjektiva och objektiva sida går in i varandra på dettas. 1986
11.vis, uppstår lätt osäkerhet vid rättstillämpningen om vad regleringen avser.s. 1986
12.Inte minst från rättssäkerhetssynpunkt är detta olyckligt. Författarna konstaterar att biträdesförbudslagen fyller ett tomrum i lagstiftningen genom att täcka upp i de fall oaktsam medverkan till uppsåtligt brott inte kriminaliserats. De pekar dock samtidigt på att straffbestämmelsen i praktiken främst kommit att fungera som en bevislättnadsregel i fall då uppsåt varit svårt att styrka, vilket de ur rättssäkerhetssynpunkt anser är otillfredsställande. Som alternativ menar författarna att det i de fall där culpösa motsvarigheter till dolösa huvudbrott saknas, som t.ex. i fråga om trolöshet mot huvudman, kunde sådana tillskapas. Suzanne Wennberg har avfärdat en sådan möjlig oaktsamhetsvariant av trolöshet mot huvudman. Hon menar att om uppsåtet lyfts bort, försvinner mycket av brottets klandervärdhet:s. 1986
13.Det verkar uppenbart att man endast är ute efter en modell som skall göras. 1986
14.det lättare för åklagaren att få brottslingen gripen. Man utgår mer eller min-s. 1986
15.dre från att gärningsmannen har uppsåt – det går bara inte att styrka. /…/s. 1986
16.Det här sättet att stifta lag måste vi se upp med.s. 1986
Vårdslöshet mot borgenärer
1.Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att hans. 1986
2.skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärdas. 1986
3.medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåters. 1986
4.sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar an-s. 1986
5.nan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet för-s. 1986
6.sämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mots. 1986
7.borgenärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även oms. 1986
8.gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var pås. 1986
9.obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.s. 1986
10.11 kap. 3 § BrB 170s. 1986
11.Vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallats. 1987
12.från allmän synpunkt.s. 1987
13.11 kap. 8 § 1 st. BrBs. 1987