Jfr NJA 1987 s. 388 (olovligt brukande av hyrbil) där brukande av en hyrd bil efter hyresavtalets utgång innebar ett olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § brottsbalken. Se även NJA 1993 s. 13 (obehörigt nyttjande av lokal) angående att en underhyresgästs obe- höriga nyttjande av en lokal, utan stöd i avtal med fastighetsägaren, efter det att hyres- avtalet mellan fastighetsägaren och hyresgästen upphört ansågs grunda ersättningsskyl- dighet för underhyresgästen motsvarande skälig hyra för lokalerna. En liknande situation uppkom även i NJA 2007 s. 519 (Oceanterminalen) där ersättningsskyldighet ålades ett konkursbo, en massafordran, som nyttjat en lokal efter att hyresvärden sagt upp hyres- avtalet.
Hänvisas från p. 2 (s. 10)
1.Av 6 kap. 4 § andra stycket 1 varumärkeslagen följer att användning av ett varumärke i strid med en bestämmelse om licensavtalets giltighetstid kan angripas såsom ett intrång i ensamrätten. Regleringen i denna del tar sikte på licensavtalets tidsmässiga avgränsning. Licenstagarens användning efter avtalets upphörande ska i princip bedömas på samma sätt som tredje mans obehöriga användning av varumärket. Risken för varumärkesintrång innebär även att licenstagaren efter avtalets upphörande inte kommer att ha rätt att avveckla ett eventuellt kvarvarande lager genom att sälja det. Det gäller under förutsättning att varumärkesrätten knuten till varorna inte redan konsumerats.s. 10
2.Vanligtvis när en nyttjanderätt till egendom upphör ska kontraktsföremålet återlämnas eller avflyttas. På motsvarande sätt blir följden av en hävning av avtalet att parternas respektive prestationer ska återställas 208 i den utsträckning det är möjligt. Att nyttja egendomen efter att upplåtelseavtalet upphört kan utlösa straffansvar och ersättningsskyldighet.s. 10
3.För varumärkesrättsliga kontraktsförhållanden innebär ovanstående princip att licenstagaren måste ”återlämna” varumärket vid avtalets upphörande. Eftersom ett varumärke inte kan avlämnas eller återlämnas i fysiskt hänseende, bör följden i stället bli att användningen av varumärket in dubio måste upphöra samtidigt med avtalet. Mot den bakgrunden framstår bestämmelsen i 6 kap. 4 § andra stycket 1 varumärkeslagen inte som särskilt kontroversiell.s. 11
4.Om licensen innehåller ett datum för avtalets upphörande bör prövningen om licenstagarens efterföljande användning av varumärket innebär ett intrång inte ge upphov till några bedömningssvårigheter. Detsamma gäller användning som påbörjats innan avtalet tillåter. Om avtalet däremot inte innehåller några bestämmelser om avtalets löptid, eller om avtalet upphör i förtid på grund av hävning, kan intrångsbedömningen bli mer problematisk.s. 11
5.Enligt vad som följer av allmänna utfyllande kontraktsrättsliga principer kan ett varaktigt avtal som slutits för en obestämd avtalsperiod sägas upp av endera parten. Uppsägningsrätten är vanligtvis förenad med en skyldighet att iaktta viss skälig uppsägningstid. Därutöver anses som allmän rättsprincip finnas en rätt att häva ett avtal om motparten gör sig skyldig till ett väsentligt kontraktsbrott. Licenstagarens användning avs. 11
6.209 varumärket efter en sådan uppsägning eller hävning innebär emellertid inte en överträdelse av en bestämmelse i avtalet, utan av en utfyllande kontrakts rättslig norm. Lydelsen av 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen förutsätter att licenstagaren överträder en licensbestämmelse med visst innehåll. Det är inte klart hur regleringens hänvisning till specifika licensbestämmelser förhåller sig till kontraktsrättslig utfyllning av avtal.s. 11
7.Oklarheten kan illustreras genom NJA 1997 s. 109 (Partyman). Målet gällde en talan om interimistiskt vitesförbud avseende användningen av två varumärken. Kärandebolaget var registrerad innehavare av varumärkena och hade licensierat ut rätten till svarandebolaget. Sedermera uppkom en tvist mellan parterna rörande påstådda dröjsmål med leveranser och betalningar samt andra illojala förfaranden i kontraktsförhållandet. Kärandebolaget hävde därvid licensavtalet och väckte talan om varumärkesi ntrång mot svarandebolaget på grund av den fortsatta användningen av varumärkena. Parterna var visserligen ense om att avtalsförhållandet hade upphört på grund av hävningen, men de hade olika uppfattningar i fråga om hävningsrätt förelåg och vem som efter hävningen hade rätt till varumärkena.s. 12
8.Högsta domstolen konstaterade att tvisten, sedan kärandebolaget hävt avtalet, gällde vem av parterna som var rätt innehavare av varumärkena samt om svarandebolaget begick intrång genom den fortsatta användningen. Med hänvisning till 34 § i 1960 års varumärkeslag, numera 6 kap. 4 §, klassificerade domstolen tvisten såsom gällande ett intrång i varumärkesrätten – eftersom användning av varumärket gjorts efter licensens utgång. Högsta domstolen tog emellertid inte ställning till om ett interimistiskt förbud skulle meddelas, utan återförvisade målet till hovrätten för förnyad prövning utifrån bedömningen att det rörde en varumärkesrättslig tvist.s. 12
9.Högsta domstolens bedömning förefaller särskilt ha tagit fasta på kärandebolagets hävning av avtalet. Tvisten klassificerades som ett varumärkesrättsligt intrångsmål, trots att de bakomliggande förhållandena rörde annat än det som räknas upp i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen. Kärandebolagets hävning grundade sig bland annat i påstådda dröjsmål med leveranser och betalningar, något som inte omfattas av varumärkeslagens uppräkning. 210s. 12
10.Av betydelse är emellertid att Högsta domstolen inte prövade målet i sak, utan endast reglerade rättsförhållandet provisoriskt mellan parterna. Vidare ska beaktas att kärandebolaget var registrerad – och därmed presumerad – innehavare av varumärkesrätten samt att svarandebolaget, enligt vad som framgår av omständigheterna i målet, godtagit att avtalet upphört. Av referatet i NJA 1997 s. 109 (Partyman) framgår inte målets slutliga utgång. Vid den interimistiska prövningen var det tillräckligt att kärandebolaget visade sannolika skäl för sitt materiella anspråk. Frågan om kärandebolaget hade rätt att häva licensavtalet prövades emellertid inte slutligt. För att intrångstvisten vid en slutlig prövning av målet skulle utfalla till kärandebolagets fördel bör emellertid ha krävts att bolaget vid en materiell prövning ansågs ha rätt att häva avtalet och därmed befanns vara rättmätig innehavare av varumärkena.s. 13
11.Avgörandet innebär att det efter en hävning – oavsett på vilken grund – kan göras gällande att efterföljande användning innebär en överträdelse av licensens giltighetstid, vilket i praktiken innebär ett kringgående av den uttömmande uppräkningen i 6 kap. 4 § andra stycket. Att det i regelrätt mening inte är en överträdelse av en licensbestämmelse synes inte ha beaktats. Rätten till hävning behöver nämligen inte följa av en kontraktsbestämmelse, vilket möjligen gör det oklart hur hävningsrätten förhåller sig till 6 kap. 4 § varumärkeslagen.s. 13
12.Ett alternativt till synsättet i NJA 1997 s. 109 (Partyman), är att inte föra in situationen med hävning under 6 kap. 4 § andra stycket 1 varumärkeslagen, något som i efterhand kanske framstår som mer ändamålsenligt. I stället skulle omständigheterna betraktas fristående på så sätt att en rättmätig hävning, som grundar sig på en allmän kontraktsrättslig utfyllande norm, innebär att samtycket till användning av varumärket därmed också slutligt upphör. Eftersom något licensavtal i det fallet inte längre föreligger blir frågan om gränsdragning mellan ett kontraktuellts. 13
13.211 och utomobligatoriskt ansvar inte längre relevant. Att en före detta licenstagares användning av ett varumärke efter avtalets upphörande innebär ett intrång i ensamrätten bör inte ge upphov till någon närmare diskussion. Något behov av en uttrycklig reglering av detta i varumärkeslagens synes heller inte finnas, utan det bör följa av allmänna principer om att parternas prestationer ska återställas vid avtalets upphörande. Ett allmänt resonemang av detta slag – i stället för en direkt hänvisning till den uttömmande uppräkningen i 6 kap. 4 § – skulle möjligen undvika gränsdragningsproblem mellan licensbestämmelser och utfyllande normer i situationer som NJA 1997 s. 109 (Partyman).s. 13