2.6.3.4 · Felansvar vid registreringshinder

1.Som framkommit utgör varumärkeslagens absoluta och relativa registreringshinder grund för att ogiltigförklara ett registrerat varumärke. Ogiltigförklaring kan ske vid vilken senare tidpunkt som helst, om inte bristen är av sådant slag att den kan ha botats genom användning. Gemensamt för samtliga uppräknade felsituationer är att ogiltighetsgrunden har legat latent i varumärket sedan registreringstidpunkten. En köpare eller licenstagare av ett varumärke kan således drabbas av att ensamrätten till varumärket upphör efter överlåtelsen eller under upplåtelseperioden.s. 40

2.Enligt vad som följer av varumärkeslagen får ogiltighet verkan endast för framtiden, även om ogiltighetsgrunden förelåg redan vid registreringstidpunkten. För EU-varumärken inträder ogiltighet däremot ex tunc, om grunden förelåg vid registreringstidpunkten – dvs. som att varumärkesrätten aldrig har existerat. En ogiltighetsförklaring innebär visserligen inte att innehavaren förbjuds att använda kännetecknet. Mens. 40

3.117 användningen sker inte längre med stöd av en ensamrätt, vilket innebär att märket därigenom har förlorat sin exklusivitet och kanske även sitt värde för förvärvaren. Frågan är vem av säljaren eller köparen, alternativt licensgivaren eller licenstagaren, som bör bära risken för att ogiltighet inträder.s. 40

4.Vid en ansökan om registrering av ett varumärke ska PRV ex officio granska förekomsten av registreringshinder. Om det finns hinder mot ansökningen ska PRV förelägga sökanden att avhjälpa bristen eller att yttra sig. Lyckas sökanden inte avhjälpa bristen, till exempel genom att begränsa varuslags- eller tjänsteförteckning eller genom att inhämta ett medgivande från innehavaren av det relativa hindret, ska PRV helt eller delvis avslå ansökan.s. 41

5.Även OHIM granskar förekomsten av absoluta registreringshinder vid en ansökan om EU-varumärke. Granskningen av relativa hinder är emellertid begränsad till tidigare registrerade, eller ansökta, EU-varumärken. Efter att OHIM genomfört en sådan granskning upprättas en granskningsrapport som skickas till sökanden, som på detta sätt erhåller kunskap om eventuella äldre rättigheter som kan utgöra hinder. Vidare 118 offentliggör OHIM ansökan samt underrättar innehavarna av äldre EUvarumärken som framkommit under granskningen, vilka har möjlighet att invända mot registreringen inom tre månader från offentliggörandet. Görs ingen invändning av den äldre rättshavaren inom den aktuella perioden registreras det yngre EU-varumärket.s. 41

6.En köpare eller licenstagare av ett registrerat varumärke bör således som utgångspunkt kunna utgå ifrån att PRV har identifierat eventuella absoluta eller relativa registreringshinder samt att OHIM har identifierat tidigare registrerade och ansökta EU-varumärken som kan utgöra hinder. Problemet är att registreringsmyndigheternas granskningar av olika skäl inte är fullständiga. En varumärkesregistrering utgör således ingen garanti för att registreringen i ett senare skede inte kan angripas med grunden att det förelåg ett absolut eller relativt hinder vid registreringstillfället.s. 42

7.I praktiken är granskningen begränsad till tidigare ensamrätter som grundar sig på registrering. Det innebär att inarbetade varukännetecken samt omständigheter som gör att ett äldre registrerat märke eller firma har ett skydd som sträcker sig utanför varuslags- eller verksamhetsgränserna inte kommer att beaktas, om inte innehavaren av den äldre rättigheten invänder. Huruvida ett äldre varumärke är känt inom en betydande del av omsättningskretsen och därför åtnjuter utvidgat skydd mot att annan drar otillbörlig fördel av eller skadar varumärket kan inte fastställas genom en enkel sökning i varumärkesregistret. Registreringsmyndigheten saknar även möjlighet att efterforska om en registreringsansökan gjorts i ond tro.s. 42

8.Därutöver finns det risk för att PRV eller OHIM, trots att myndigheten identifierat ett äldre kännetecken som möjligen kan innebära en konflikt, bedömer att det inte föreligger hinder för att bevilja en registreringsansökan. De allmänna domstolarna är inte bundna av registreringsmyndighetens eller de administrativa domstolarnas bedömning, vid en senares. 42

9.119 ogiltighets- eller intrångstalan. Det innebär att en allmän domstol kan fastställa att användningen av ett yngre varumärke gör intrång i en äldre ensamrätt, även om registreringsmyndigheten tidigare bedömt att någon konflikt inte föreligger. Bedömningen i ett registreringsärende är normalt av en mer abstrakt och avskalad karaktär, jämfört med ett konkret och mer marknadsnära intrångsmål.s. 42

10.Även om registreringsmyndigheternas förhandsgranskning utgör en indikation på att en varumärkesregistrering kommer att stå sig, finns det som redan nämnts ingen garanti för registreringens fortlevnad. I rättspraxis förekommer exempel på att varumärkesregistreringar ogiltigförklarats av allmän domstol på grund av ett ursprungligt absolut eller relativt registreringshinder. Det har emellertid inte varit möjligt att återfinna något svenskt domstolsavgörande som specifikt tar sikte på situationen att ett varumärke ogiltigförklarats efter en överlåtelse eller upplåtelse. De kontraktsrättsliga frågeställningarna i det här avsnittet blir således av något abstrakt karaktär. Syftet i det följande är att diskutera vad en köpare eller licenstagare med fog har rätt att förvänta sig med avseende på risken för att varumärket ogiltigförklaras.s. 43

11.Eftersom tolkning och utfyllning av ett kontraktsförhållande vanligtvis genomförs mot bakgrund av individuella förhållanden har parternas förutsättningar för kontraktsrelationens ingående betydelse för bedömningen av vad en köpare eller licenstagare har rätt att förvänta sig. Det kan exempelvis förekomma situationer att en part köper eller licensierar ett varumärke endast för att lösa en tvist. En sådan part har kanske därför inte något egentligt intresse av att använda varumärket, utan vill endast undanröja det hinder som ensamrätten utgör. Under förutsättningar av detta slag bör köparens eller licenstagarens befogade förväntningar vara begränsade.s. 43

12.Förutsättningarna i det just nämnda exemplet skiljer sig väsentligen från situationer där köparen eller licenstagaren väljer att förvärva eller licensiera varumärket för att komma i åtnjutande av det upparbetade värde 120 som märket representerar, dvs. dess associationer som kan utlösa köpimpulser. För att kunna bygga upp ett sådant ekonomiskt värde, framstår det som nödvändigt att innehavaren kan förhindra annans användning av varumärket. Därigenom säkerställs varumärkets ursprungsangivelse och övriga funktioner. Det blir svårare för ett varumärke att utgöra ett kommunikationsinstrument och en förbindelselänk mellan varumärket och kundkretsen, utan den ensamrättsposition som varumärkesskyddet tillhandahåller. Att ett varumärke ogiltigförklaras innebär att det står fritt för andra att använda märket, om inte användningen kan förhindras på exempelvis marknadsrättslig grund. Ogiltighet kan således innebära stor skada för en köpare eller licenstagare av varumärket.s. 43

13.Gemensamt för ogiltighetsgrunderna är att det inte krävs att några ytterligare förutsättningar är för handen, eftersom bristen har funnits latent i varumärket sedan registreringstidpunkten. Varumärket skulle följaktligen aldrig ha registrerats om registreringsmyndigheten hade gjort en korrekt bedömning. Förhållandet blir särskilt tydligt beträffande EUvarumärken eftersom ogiltighetsförklaringen får tillbakaverkande effekt såsom att varumärkesrätten aldrig existerat.s. 44

14.Med köprättslig terminologi kan ett eventuellt fel som består i att varumärket ogiltigförklaras betraktas som ursprungligt, dvs. att felet föreligger in nuce. Ett fel kan anses vara ursprungligt även om det visar sig först senare. Som en illustration kan lyftas fram NJA 1989 s. 156 (hund med ärvda anlag). Målet gällde ett konsumentköp av en hundvalp som efter en tid utvecklade höftledsdysplasi, varefter hunden avlivades. Högsta domstolen framhöll att valpen vid leveransen måste anses ha haft sådant anlag för utvecklande av sjukdomen att den var behäftad med fel. Domstolen betonade i detta sammanhang att felet inte behöver ha kommit till synligt uttryck vid tidpunkten för riskens övergång, men måste ha funnits åtminstone i form av ett frö till fel.s. 44

15.Det köprättsliga felbegreppet i 17 § tredje stycket – att varan av viker från vad köparen med fog kunnat förutsätta – är en objektiv norm ochs. 44

16.121 utgår från vad en köpare typiskt sett förväntar sig av det aktuella köpet. Utifrån situationen att köparen eller licenstagaren förvärvar eller licensierar varumärket för att kunna utnyttja det upparbetade värde som märket representerar, bör omständigheten att annan inte fritt kan använda känne tecknet utgöra en viktig förutsättning. Exklusivitet i förfoganderätten ligger i själva kärnan för det varumärkesrättsliga skyddsobjektet. Utifrån detta perspektiv bör den typiska överlåtelsen eller upplåtelsen av ett varumärke innefatta ett antagande om att exklusivitet kommer att erhållas. Det framstår därför som närliggande att en köpare eller licenstagare typiskt sett har rätt att förvänta sig att ensamrätten till varumärket inte ogiltigförklaras efter överlåtelsen eller under upplåtelseperioden, på grund av ett ursprungligt registreringshinder.s. 44

17.Det finns emellertid goda grunder för påståendet att risken för ogiltighet i viss utsträckning är inbyggd i ensamrättskonstruktionen och att eventuella förväntningar om ensamrätt följaktligen inte är befogade. Bedömningen av om ett absolut eller relativt registreringshinder förekommer kan vara komplicerad, eftersom faktiska omständigheter som inte framgår av varumärkesregistret och som parterna inte nödvändigtvis känt till kan bli avgörande. Ett exempel är bedömningen av skyddsomfånget för ett äldre varukännetecken, vilken är beroende av omständigheter som användning och kännedom på marknaden. Svårigheter av detta slag kan utgöra ett skäl för att köparen eller licenstagaren bör bära ett större ansvar för riskens (ogiltighetens) inträffande. Osäkerheten bör vara allmänt känd för en normalt aktsam köpare eller licenstagare av ett varumärke.s. 45

18.Som en jämförelse har inom patenträttslig doktrin framhållits att en säljare eller licensgivare inte svarar för att patentet är materiellt giltigt, med mindre att det föreligger ett särskilt åtagande. En köpare eller licenstagare av ett patent anses således inte ha fog att förutsätta att ogiltighet 122 inte uppkommer efter överlåtelsen eller under avtalsförhållandet. Bakgrunden till antagandet är den risk som är förbunden med en överlåtelse eller upplåtelse av ett patent, främst avseende patenträttens absoluta krav på nyhet och uppfinningshöjd. Det har därför framhållits vara orimligt att säljaren eller licensgivaren ensam ska stå risken för fel av detta slag.s. 45

19.Ett patent kan ogiltigförklaras när som helst under registreringens livslängd – och även därefter – om det senare till exempel framkommer att patentet meddelats i strid med kravet på nyhet och uppfinningshöjd. Eftersom det vid bedömning av registreringsförutsättningarna ska tas hänsyn till allt som blivit känt före dagen för patentansökan, oavsett hur eller var i världen, riskerar alltid en prövning av patentet att leda till ogiltigförklaring – bara det läggs ned tillräckliga resurser för att hitta nyhetsskadligt material. Registreringsmyndigheten har, av förklarliga skäl, inte möjlighet att genomföra en fullt så extensiv och grundlig undersökning vid registreringstillfället.s. 46

20.Enligt Sandgren framstår patentets giltighet såsom ett av det mest centrala osäkerhetsmomentet i ett licensavtal. Domeij har framhållit att normal sakkunskap och professionalitet inom patentområdet innebär att man är medveten om dessa risker. Inställningen i doktrinen tycks således vara att ett patent normalt är förknippat med en stor risk när det kommer till ensamrättens giltighet och att en normalt aktsam köpare är medveten om denna risk. Enligt detta synsätt innebär ett köp av ett patent att köparen förvärvar ensamrätten inklusive den risk som ligger latent i ensamrättskonstruktionen. Köparen har följaktligen inte fog att förutsätta mer än att denne även övertar risken för att ogiltighet senare uppkommer.s. 46

21.Risken för att ett varumärke ska ogiltigförklaras på grund av ett ur - sprungligt registreringshinder är inte lika framträdande som inom patenträtten. Bedömningen av om ett varumärke uppfyller registreringsförutsättningarna är av ett annat slag. Prövningen är därtill avgränsad geografiskts. 46

22.123 till Sverige eller EU. Därutöver ska beaktas att vissa brister hos det registrerade varumärket kan botas på ett sätt som inte är möjligt inom patenträtten. Till exempel kan bristande särskiljningsförmåga botas genom senare användning av varumärket. Vidare kan ett relativt hinder falla bort om innehavaren av den äldre rätten förhåller sig passiv under en längre tidsperiod. Konsekvensen av sådan passivitet är att innehavaren av den äldre rättigheten inte kan göra gällande intrång eller föra talan om ogiltighet mot det yngre varumärket. Eftersom risken för ogiltighet inte är lika uppenbar som inom patenträtten, samt att de varumärkesrättsliga bristerna i viss utsträckning kan botas, bör den patenträttsliga diskussionen i denna del behandlas med försiktighet vad avser varumärkesrättsliga förhållanden.s. 46

23.Däremot kan komplexiteten i bedömningen av varumärkets registreringsförutsättningar anses utgöra ett viktigt skäl för att en köpare inte bör ha rätt att förvänta sig något särskilt beträffande ensamrättens giltighet. Med en tillämpning av caveat emptor-principen, som innebär att köparen må se upp och står risken för att varan inte motsvarar förväntningarna, skulle risken för ogiltighet i stället övervältras på köparen från och med överlåtelsen. Caveat emptor-principen motiveras bland annat av en önskan att snabbt klippa av förhållandet mellan en köpare och en säljare vid en given tidpunkt, för att minimera risken för tvister.s. 47

24.Ett centralt argument för att tillämpa principen för varumärkesöverlåtelser är att såväl en aktsam säljare som köpare bör vara väl införstådd med den risk som finns för att ett varumärke kan ogiltigförklaras, särskilt i situationer när parterna är kommersiella aktörer. Risken är så att säga synlig för alla normalt aktsamma parter i transaktionen. Absoluta och relativa registreringshinder är objektiva i betydelsen att de i princip saknar samband med innehavarens person, möjligen med undantag för vilseledande registreringar. Som utgångspunkt är det därför inget som hindrar att köparen på förhand undersöker eventuella brister som kan finnas i förhållande till varumärkeslagens registreringshinder.s. 47

25.I vissa avseenden kan den varumärkesrättsliga bedömningen där emot vara beroende av förhållanden som eventuellt är svåra för köparen att bedöma, till exempel omständigheter som har att göra med tidigare 124 användning. Säljaren bör i en sådan situation rimligen ha större kunskap och därmed ha lättare att bedöma om exempelvis bristande särskiljningsförmåga kan ha botats.s. 47

26.Som en ytterligare jämförelse anses fastigheters komplexa karaktär utgöra ett argument för köparens undersökningsplikt enligt jordabalkens felregler. Den fastighetsrättsliga undersökningsplikten sträcker sig till fel som kan upptäckas vid en normalt aktsam undersökning. Grundprincipen för felansvaret i jordabalken är att fastigheter säljs som de är och att köparen för att trygga sig får göra en undersökning av fastigheten före köpet.s. 48

27.Köplagen föreskriver visserligen inte någon motsvarande allmän un - dersökningsplikt för köpare av lös egendom. Men om säljaren uppmanat köparen att undersöka varan, eller om köparen faktiskt företagit en undersökning, får inte såsom fel åberopas vad som borde ha märkts vid undersökningen. En köpare av fast egendom antas följaktligen stå en större risk än vad en köpare av lös egendom gör, eftersom den senare inte har någon undersökningsskyldighet annat än vad som just nämnts. En varumärkesköpare kan följaktligen inte anses ha någon generell undersökningsplikt utöver vad som följer av köplagen. Om säljarens ansvar för fel emellertid klipps av vid överlåtelsen, exempelvis genom tillämpning av caveat emptor-principen, innebär det att köparen på egen risk tvingas undersöka varumärket, dvs. som en indirekt form av undersökningsplikt.s. 48

28.Ett ytterligare argument som kan lyftas fram för att köparen bör bära ett större ansvar för ogiltigförklaring är att ett varumärke har utpräglad speciekaraktär. Kihlman har avseende specieföremål anfört att köparen inte har fog för särskilt högt ställda förväntningar, bland annat eftersom jämförelseobjekt saknas. Den utpräglade speciekaraktären innebär även att varumärkets ekonomiska värde kan vara svårt att fastställa, eftersom värdet bland annat är avhängigt framtida händelser. Varumärkets. 48

29.125 kan därför vara olika mycket värt, beroende av vem som är köpare. Med beaktande av dessa förhållanden kan göras gällande att det åligger köparen att själv undersöka och värdera objektet samt att köparens värdering görs på egen risk.s. 48

30.Ovan har lyfts fram skäl som kan åberopas till stöd för att caveat emptor-principen bör kunna tillämpas vid varumärkesöverlåtelser. Det är emellertid svårt att bortse från förhållandet att den varumärkesrättsliga ogiltighetsgrunden har funnits latent i varumärket redan vid överlåtelsen. Mot bakgrund av köprättens felbegrepp avseende faktiska fel och att giltigheten sannolikt är en egenskap av stor betydelse för köparen, är det svårt att hitta tillräckligt bärande varumärkesrättsliga skäl för att risken för ogiltighet inte ska ligga kvar på säljaren även efter överlåtelsen. Svårigheterna som kan vara förenade med att bedöma ett varumärkes registreringsförutsättningar skulle därmed inte anses vara tillräckliga i sig för att risken för ogiltighet ska övervältras på köparen.s. 49

31.Detsamma bör även sägas gälla varumärkeshavarens ansvar vid licensiering. Upplåtelsens utsträckning i tiden innebär att kontraktsföremålets beskaffenhet är av relevans under en längre tidsperiod, till skillnad från köpets momentana riskfördelning. Visserligen görs för upplåtelser ibland skillnad mellan kontraktsföremålets beskaffenhet vid kontraktsperiodens början och dess beskaffenhet under upplåtelsen. Men för den nu aktuella felsituationen, där den varumärkesrättsliga bristen funnits latent vid registreringstidpunkten, framstår det som närliggande att analogt tillämpa motsvarande principer för överlåtelser eftersom bristen kan sägas ha funnits redan vid licensavtalets ingående.s. 49

32.Därutöver ska beaktas att möjligheten att tillämpa caveat emptor-principen för licensavtal är begränsad. Vid varaktiga avtal ska parternas prestationer fullgöras kontinuerligt. Licensavtalets varaktighet bör således medföra att licenstagarens anspråk på kontraktsföremålets status sträcks ut i tiden på motsvarande sätt. I avsnitt 4.3.6 nedan diskuteras vilken 126 inverkan licensavtalets utsträckning i tiden har för valet av påföljd på grund av kontraktsbrottet, till exempel beträffande om en hävning har verkan endast för återstående del av kontraktsperioden eller också retroaktivt.s. 49

33.Utgångspunkten för det ovan aktualiserade resonemanget beträffande köp och licens, är att varumärket i dess helhet ogiltigförklaras. Det innebär att diskussionen får förses med reservation för situationer att varumärket ogiltigförklaras endast partiellt. Om det finns grund för ogiltighet eller upphävning endast avseende en del av de varor eller tjänster som ett varumärke är registrerat för, ska registreringen – enligt 3 kap. 4 § varumärkeslagen – upphävas endast för dessa varor eller tjänster.s. 50

34.Frågan om fel i varumärket vid partiell ogiltigförklaring kan bli särskilt intressant vid så kallade defensivregistreringar. En defensivregistrering innebär att varumärket registreras för varor eller tjänster som är närliggande till dem som primärt ligger i fokus för varumärkesanvändningen. Pehrson har framhållit att syftet med defensivregistreringar är en strävan efter att uppnå ett utökat skyddsomfång i förhållande till konkurrerande användning, genom att fler varu- och tjänsteslag täcks in. Varumärkeshavaren behöver själv inte ha något intresse av att använda varumärket för dessa varor eller tjänster.s. 50

35.Vilken betydelse en partiell ogiltighet ska ges i ett kontraktsförhållande blir i stor utsträckning beroende av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet. Generella antaganden i denna fråga kommer därför att präglas av stor osäkerhet. Snarast blir det en omständighet att beakta vid påföljdsvalet, till exempel vid värdering av eventuellt skadestånd eller om rätt till hävning föreligger. Det bör emellertid vara fullt möjligt att den partiella ogiltigheten avser varor eller tjänster som är så perifera i förhållande till varumärkesanvändningens egentliga kärna, att ogiltigheten inte ens är att betrakta som ett kontraktsbrott på säljarens eller licensgivarens sida. Ogiltigheten kan nämligen avse en varu- eller tjänsteklass som är utan egentlig betydelse för varumärkets ekonomiska värde.s. 50

36.127s. 50

37.Snarlika frågeställningar kan uppstå i förhållande till ett EU-varumärke som blir föremål för ogiltighet på grund av ett nationellt registreringshinder. Av artikel 8.2 i varumärkesförordningen följer att ett äldre nationellt registrerat varumärke kan utgöra registreringshinder för ett EU-varumärke. OHIM granskar regelmässigt inte förekomsten av relativa hinder av detta slag, vilket innebär att EU-varumärken är sårbara för ogiltighetstalan om sökanden själv inte genomfört en ordentlig undersökning av eventuellt förekommande nationella hinder. En köpare eller licenstagare av ett EU-varumärke kan således drabbas av ogiltighet trots att ingen av kontraktsparterna förutsatt något om användning av varumärket inom territoriet för det relativa hindret.s. 51

38.Innehavaren av ett EU-varumärke har enligt artikel 112 i varumärkesförordningen i vissa fall möjlighet att begära omvandling av registreringen till en ansökan om nationellt varumärke – med bibehållen prioritet – i samtliga medlemsstater där det inte föreligger ett registreringshinder. En ogiltigförklaring av ett EU-varumärke behöver därför inte betyda att ensamrätten helt går förlorad eftersom en, låt vara mer begränsad, ensamrätt kan säkerställas genom omvandling. Möjligheten för köparen eller licensgivaren att omvandla registreringen kommer att ha betydelse vid värderingen av det eventuella felansvar som ska föreligga. Därtill kommer felansvaret för licensgivaren att vara beroende av upplåtelsens geografiska räckvidd och huruvida den avser något land där ensamrätten helt upphört.s. 51

39.Det ska i detta avseende beaktas att omvandlingen till ett knippe nationella varumärken medför att innehavarens administrativa börda och kostnader för registrerings- och förnyelseavgifter ökar. Vidare medför omvandlingen en ökad risk för att nationella varumärken upphävs i de länder där varumärket inte används i någon vidare utsträckning. Analogin med att ett nationellt varumärke ogiltigförklaras partiellt blir därför något missvisande. Kanske bör det kontraktsrättsliga felansvaret snarare bedömas i likhet med vad som gäller när det enligt nationell rätt förekommer en lokalt inarbetad ensamrätt som utgör hinder för användning av varumärket. Det skulle innebära att felansvaret i högre grad värderas 128 utifrån belastningens omfattning och konkreta inverkan på användningen. Se härom diskussionen nedan i avsnitt 2.7.s. 51

40.Sammanfattningsvis är utgångspunkten som utvecklats ovan att en köpare eller en licenstagare bör ha rätt att med fog förutsätta att varumärket registrerats korrekt vad avser förekomsten av absoluta och relativa registreringshinder. Det gäller även med beaktande av de svårigheter som ibland kan vara förknippade med varumärkesrättsliga bedömningar. Den här aktualiserade diskussionen har förts utifrån 17 § tredje stycket köplagen, av vilken följer att en vara anses felaktig om den avviker från vad köparen med fog haft rätt att förutsätta. Motsvarande resonemang kan även föras i förhållande till 17 § andra stycket 1 köplagen angående ändamålsfel. Bestämmelsen föreskriver att kontraktsföremålet ska vara ägnat för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används. Annorlunda uttryckt bör en köpare följaktligen ha rätt att förutsätta att varumärket kan användas i normalt bruk, på det sätt som man vanligen använder varumärken.s. 52

41.Även en jämförelse med skuldebrevslagens felbegrepp ger vid handen att överlåtaren ansvarar för varumärkesrättens giltighet, även om denne var i god tro om giltigheten. Den huvudprincip som slås fast i 9 § skuldebrevslagen är att överlåtaren av ett skuldebrev, på annat sätt än gåva, in dubio svarar för fordringens giltighet men inte för gäldenärens betalningsförmåga. Överförd till varumärkesrättsliga förhållanden skulle en analog tillämpning av 9 § första stycket skuldebrevslagen betyda att säljaren svarar för ensamrättens giltighet, även om denne var i god tro om registreringshindrets förekomst.s. 52

42.Analogier med 9 § skuldebrevslagen för denna felsituation bör emellertid ske med försiktighet eftersom överlåtelser av skuldebrev ger upphov till problem av annat slag än fel i immaterialrätt. En säljare eller köpare av ett skuldebrev kan antas ha större möjligheter att undersöka fordringens giltighet, än motsvarande undersökning av en varumärkesregistrerings giltighet. Det gäller även om skuldebrevet överlåtits i flera led. Genom att gå tillbaka i överlåtelsekedjan, alternativt fråga gäldenären, kan eventuella omständigheter som kan föranleda fordringens ogiltighet undersökas.s. 52

43.129 Bedömningen av varumärkesrättslig ogiltighet på grund av absoluta eller relativa registreringshinder kan däremot, som redan nämnts, vara av mer komplicerad natur. Att exempelvis avgöra om användningen av ett varumärke ligger inom skyddsomfånget för ett kännetecken med äldre prioritet är av en helt annat art än undersökningen av en fordrans giltighet.s. 52