1.Vad som i detta avsnitt sägs om rättspraxis i vårdnadsmål avser huvud sakligen den situationen då det inte är aktuellt med gemensam vård nad utan där domstolen har att avgöra vem av föräldrarna som ensam ska tillerkännas vårdnaden. Emellertid har ju utvecklingen gått där-s. 219
2.hän att gemensam vårdnad även i fall där föräldrarna inte lever tills. 220
3.sammans, t.ex. efter en äktenskapsskillnad, blivit allt vanligare. Härs. 220
4.ska nu därför först redovisas några rättsfall rörande möjligheten förs. 220
5.domstol att även mot ena förälderns vilja döma till gemensam vårds. 220
6.nad om detta kan anses bäst för barnet, bl.a. NJA 1999 s. 451.ws. 220
7.I detta fall hade tre underåriga barns (C, D och E) föräldrar - fas. 220
8.dern A och modern B - efter äktenskapsskillnad år 1995 fortsatts. 220
9.gemensam vårdnad om barnen i fråga. På B:s yrkande tillerkändes. 220
10.så TR henne ensam vårdnaden om barnen. Mannen/fadern A övers. 220
11.klagade domen och yrkade i första hand i HovR:n att rätten skulles. 220
12.förordna om fortsatt gemensam vårdnad, något som modern (B)s. 220
13.motsatte sig. HovR:n fastställde dockTRms dom. A överklagade ochs. 220
14.yrkade bl.a. att HD skulle förordna att parterna skulle ha fortsatts. 220
15.gemensam vårdnad om sina barn. Modern B bestred ändring. HD,s. 220
16.som med ändring av HovRms dom förordnade att parterna skulle has. 220
17.fortsatt gemensam vårdnad, anförde:s. 220
18.I RH 1999:13 har också en HovR dömt till gemensam vårdnad mots. 222
19.ena partens vilja med stöd av 6 kap. 5 § FB i dess lydelse efter dens. 222
20.1 oktober 1998.110 1-1 1I RH 1999:100 ansåg dock HovRm att gemens. 222
21.sam vårdnad var olämplig med hänsyn till den långvariga, och vids. 222
22.prövningen av tvisten alltjämt bestående, konflikten mellan barnenss. 222
23.föräldrar samt till avsaknaden hos föräldrarna av en vilja till sams. 222
24.förstånd. Ett annat fall där fortsatt gemensam vårdnad inte ansågss. 222
25.lämplig är NJA 2000 s. 345 Även i NJA 2007 s. 382 — och i vilket fall HD tillämpade regeln i 6 kap. 5 § i 2006 års lydelse - ansågs föräldrarnas samarbetsproblem vara av sådan omfattning att gemensam vårdnad inte kunde anses vara bäst för barnet.112 Barnets föräldrar, som inte varit gifta eller samboende med varandra, hade gemensam vårdnad om barnet, en vid HD:s avgörande ca 3-årig dotter. Fadern yrkade i TR att rättens. 222
26.skulle besluta att dottern skulle bo tillsammans med honom samts. 224
27.att hon skulle ha viss umgängesrätt med honom innan hon boddes. 224
28.hos honom. Modern bestred yrkandet om boendet men medgav visss. 224
29.umgängesrätt. Modern yrkade för sin del i första hand ensam vårds. 224
30.nad och i andra hand att dottern skulle bo tillsammans med henne.s. 224
31.Fadern bestred vårdnadsyrkandet. TR:n fann i sin dom bl.a. att förs. 224
32.äldrarna skulle ha fortsatt gemensam vårdnad om barnet. Fadern tills. 224
33.erkändes rätt till umgänge med barnet i enlighet med parternas syns. 224
34.nerligen detaljerade överenskommelse. Sedan båda parter överklagats. 224
35.domen fann HovR:n att TR:ns dom skulle ändras på det sättet atts. 224
36.vårdnaden om barnet skulle tillkomma modern ensam. Denna doms. 224
37.överklagades av fadern. HD, som fastställde HovRms dom i vård-s. 224
38.nadsfrågan, uttalade bl.a. följande:s. 224
39.I NJA 2006s. 26 ansågs att gemensam vårdnad inte var förenlig meds. 226
40.barnets bästa då modern dömts för försök till dråp på fadern ochs. 226
41.denne förklarat sig inte kunna tänka sig ha någon som helst direkts. 226
42.kontakt med modern.113 Föräldrarna, som hade gemensam vårdnads. 226
43.om två barn, vid TR:ns dom sex resp, två år gamla, hade tidigares. 226
44.sammanbott. I målet yrkade fadern att han skulle tillerkännas ensams. 226
45.vårdnad om barnen, eftersom modern var olämplig som vårdnads-s. 226
46.havare och det var förenligt med barnens bästa att han anförtroddess. 226
47.ensam vårdnad om dem. Modern bestred yrkandet och yrkade å sins. 226
48.sida att vårdnaden skulle fortsatt vara gemensam. TR:n, vars doms. 226
49.fastställdes av HovRm, förordnade att vårdnaden skulle fortsatt varas. 226
50.gemensam. HD, som däremot med ändring av HovRms dom förords. 226
51.nade att fadern skulle ha ensam vårdnad, uttalade följande:s. 226
52.Därmed lämnas frågan om gemensam vårdnad och ägnas framställs. 228
53.ningen i stället alltså i huvudsak åt den situationen då domstol hars. 228
54.att avgöra vem av föräldrarna som ensam skall anförtros vårdnaden.s. 228
55.Först kan då sägas, att det allmänt sett inte är lätt att ur rättspraxiss. 228
56.vaska fram helt entydiga riktlinjer för denna bedömning. Dennas. 228
57.kompliceras för övrigt av att frågan om vad som är mest förenligt meds. 228
58.barnets bästa måste bygga på en prognos för framtiden, vilket aktualis. 228
59.serar inte bara en bedömning av de aktuella förhållandena utan ävens. 228
60.sannolikheten för att dessa förhållanden inte kommer att förändrass. 228
61.inom en överskådlig framtid. Möjligheten att åstadkomma prejudi-s. 228
62.cerande avgöranden för lämplighetsbedömningen i vårdnadstvister,s. 228
63.i vilka det totala faktaunderlaget naturligtvis alltid varierar, är ocksås. 228
64.begränsad. Avgörandet av en vårdnadstvist bör visserligen bygga på en individuell bedömning av vad som i det enskilda fallet verkligen är bäst för bar net. Ofta nog - och dessbättre - är emellertid båda föräldrarna lämp liga som vårdnadshavare, och något säkert avgörande i det enskilda fallet är inte lätt att träffa. I sådana lägen finns det i rättspraxis en tendens, som sannolikt är svårfrånkomlig, att arbeta med vissa gene raliseringar eller presumtioner för vad som typiskt sett är lämpligast. I HD:s tidigare praxis finns åtskilliga fall i vilka domstolen, i brist på säkra hållpunkter i det enskilda fallet, antagit, att modern är mera lämplig än fadern att ha vårdnaden om små barn.114 En sådan gene ralisering behöver inte nödvändigtvis ha grundats på uppfattningen, att det finns en generell könsskillnad till moderns fördel. Det kan också ha spelat in att kvinnor i högre grad än män faktiskt haft sådans. 228
65.vana vid barnavård och ett hems skötsel att de därmed i allmänhets. 230
66.vore lämpligare vårdnadshavare. I takt med förändrade könsroller is. 230
67.samhället förändras naturligtvis underlaget för en sådan bedömning.s. 230
68.Intressant i detta sammanhang får rättsfallet NJA 1989 s. 335 ansess. 230
69.vara. I detta fall, som främst gällde betydelsen av s.k. umgängessa-s. 230
70.botage vid valet av vårdnadshavare till en (vid HD:s dom) ca sjuårigs. 230
71.flicka (jfr nedan), uttalade HD i fråga om betydelsen av en förälderss. 230
72.kön vid vårdnadsfrågans avgörande, att Föräldrabalkens bestämmels. 230
73.ser om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att barn hars. 230
74.behov av goda och nära relationer till båda föräldrarna. ”Bestämmels. 230
75.serna innebär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt kön ärs. 230
76.mera lämpad som vårdnadshavare än den andre. Behovet av kontakts. 230
77.med föräldrarna kan självfallet variera under åren”, förklarade HD.115s. 230
78.Man har efter hand blivit alltmera klar över att det för ett barnss. 230
79.goda utveckling är av största betydelse att det får känna samhörighets. 230
80.med båda sina föräldrar. Av detta skäl är det givetvis mycket viktigts. 230
81.att umgänget mellan barnet och den förälder som är skild från vårds. 230
82.naden fungerar på ett tillfredsställande sätt. I propositionen till 1983s. 230
83.års lagstiftning uttalades därför när det gäller frågan om val av vårds. 230
84.nadshavare att rätten till sådan bör ”förordna den av föräldrarna soms. 230
85.kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan barnet ochs. 230
86.den andra föräldern”, om inte andra omständigheter talar däremot.s. 230
87.Om detta propositionsuttalande erinrade HD i rättsfallet NJA 1986s. 230
88.s. 338. I detta fall som gällde fråga om vårdnaden efter äktenskapss. 230
89.skillnad, hade modern, som tillerkänts vårdnaden interimistiskt, vägs. 230
90.rat medverka till ett fungerande umgänge mellan barnet och fadern.s. 230
91.Då man enligt HD kunde anta, att modern, om hon blev tillerkänds. 230
92.vårdnaden efter äktenskapsskillnaden, även framdeles skulle saboteras. 230
93.umgänget mellan barnet och fadern var detta en omständighet, soms. 230
94.talade för att fadern borde tillerkännas vårdnaden. Då emellertid ett byte av hemmiljö (jfr nedan om betydelsen av miljöbyte) i detta fall antogs kunna innebära betydande anpassningssvårigheter för barnet fann HD, efter en sammanvägning av omständigheterna i målet, det mest förenligt med barnets bästa, att modern anförtroddes vård naden.116 I NJA 1992 s. 666\A utgången densamma. Här var det fråga om en vid HD:s dom nioårig dotter, som hela sitt liv bott hos modern och som denna hade vårdnaden om. Modern hade under lång tid saboterat faderns umgänge med flickan. Detta talade enligt HD, som erinrade om den genom 1990 års lagstiftning införda regeln i 6 kap. 6a numera 6 kap. 2 a § (se nedan om denna), för att fadern skulle anförtros vårdnaden. En överflyttning av vårdnaden till denne av den nioåriga flickan, som hade ett gott förhållande till modern, skulle dock enligt HD innebära en stor omvälvning för flickan med ovissa följder för henne. Trots att modern sålunda brustit i sitt ansvar som vårdnadshavare när det gällde faderns umgänge med dottern kunde det därför inte under rådande omständigheter anses förenligt med barnets bästa att överföra vårdnaden till fadern. - I rättsfallet NJA 1989 s. 335, och som också gällde frågan om betydelsen av s.k. umgängessabotage vid valet av vårdnadshavare, blev däremot utgången den motsatta.117 Även i detta fall hade modern interimistiskt vård naden om barnet (en vid HD:s dom ca sjuårig flicka) och saboterat umgänget mellan barnet och fadern. Då det fanns anledning att befa ra, att modern, om hon blev tillerkänd vårdnaden, även i framtiden skulle sabotera umgänget mellan barnet och fadern och då det i detta fall fanns anledning att räkna med att barnet väl skulle klara ett byte av hemmiljö, gjorde HD den bedömningen, att det var med barnets bästa mest förenligt, att fadern blev tillerkänd vårdnaden.s. 230
95.Genom 1990 års lagstiftning infördes i Föräldrabalken, som tidi gare nämnts, en uttrycklig lagregel (numera regeln i 6 kap. 2 a § (tidigare 6 kap. 6 a §)) om att rätten, vid bedömningen av vad som is. 231
96.vårdnadshänseende är bäst för barnet, ska fästa avseende ”särskilt vids. 232
97.barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna”. Is. 232
98.ett avgörande av HD efter ikraftträdandet av 1998 års lagstiftning,s. 232
99.NJA 1998 s. 675, hade modern till en vid HD:s dom ca tre och etts. 232
100.halvt år gammal pojke gjort sig skyldig till umgängessabotage mens. 232
101.blev ändock tillerkänd vårdnaden.118 HD (majoriteten) anförde bl.a.s. 232
102.följande: I RH 1999:74 ansåg HovR:n att vårdnaden om en 10-årig flicka, som de senaste fyra åren bott hos modern och som på grund av moderns umgängessabotage endast haft sporadisk kontakt med fadern, skulle flyttas över till fadern.119 (Jfr NJA 1989s. 335.)s. 232
103.Att en synpunkt, som enligt rättspraxis kan påverka en vårdnads tvist, är att man bör undvika att flytta ett barn från dess nuvarande miljö har redan framgått i samband med vad som nyss sagts om bety delsen av s.k. umgängessabotage vid val av vårdnadshavare.120 Ett rättsfall som ger exempel på detta är det i massmedia mycket upp märksammade rättsfallet NJA 1992 s. 93. I fallet i fråga hade en vid HD:s avgörande treårig pojke, under tid då föräldrarna hade gemen sam vårdnad om honom av fadern egenmäktigt förts ut ur landet och placerats hos sina farföräldrar i Tunisien där han kvarhållits under ca tio år. Fadern hade vidare motarbetat umgänget mellan pojken och modern. I samband med föräldrarnas äktenskapsskillnad upp kom bl.a. frågan om vem av dessa som skulle tillerkännas vårdnaden om pojken. HD:s majoritet tillerkände fadern vårdnaden, trots att det ansågs att faderns lämplighet som vårdnadshavare starkt kunde ifrågasättas bl.a. genom att han gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn och även motarbetat barnets umgänge med modern och trots att moderns lämplighet som vårdnadshavare inte kunde ifråga-s. 233
104.sättas. Tvärtom hade utredningen enligt HD visat, att hon satte bars. 234
105.nets bästa framför egna intressen. Avgörande för utgången var att ens. 234
106.förflyttning av pojken från farföräldrarna i Tunisien där han vistatss. 234
107.under lång tid och där hans fostran grundlagts bedömdes som vansks. 234
108.lig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kundes. 234
109.förutses. Därtill kom att en dom varigenom modern tillädes vårdnas. 234
110.den inte skulle bli verkställbar i Tunisien och att inte heller svensks. 234
111.myndighet skulle kunna medverka till verkställighet, eftersom pojs. 234
112.ken, som fyllt 12 år, motsatte sig att flytta till Sverige (jfr 21 kap. 5 §).s. 234
113.(HD:s minoritet ville dock tillerkänna modern vårdnaden.)s. 234
114.Den nu aktuella synpunkten ger tydligen ett visst försteg för dens. 234
115.av föräldrarna som redan utövar vårdnaden. (Se också t.ex. NJA 1951s. 234
116.A 20, 1956 s. 527 och 1965 A 47.) De individuella förhållandena,s. 234
117.t.ex. anmärkningar mot den hittillsvarande vårdnadshavarens persons. 234
118.eller miljö, kan naturligtvis dock föranleda en annan bedömning, (ses. 234
119.t.ex. NJA 1961 A 27 och NJA 1980 s. 709. I sistnämnda fall ansågss. 234
120.fadern lämpligare än modern som vårdnadshavare för en sjuårigs. 234
121.pojke, trots att modern på grund av interimistiskt domstolsbesluts. 234
122.haft vårdnaden om barnet i tre år.) - Om en vårdnadstvist gäller tvås. 234
123.eller flera syskon kan även intresset att inte skilja barnen åt bli avgös. 234
124.rande. (Se t.ex. NJA 1952 A 55 och 1971A 19.)s. 234
125.Som framhållits ovan under 6.3.2 har i FB genom lagstiftnings. 234
126.1998 införts en uttrycklig regel, som numera återfinns i 6 kap. 2 a §)s. 234
127.om att rätten vid avgörande av en vårdnadsfråga ska ta hänsyn ”tills. 234
128.barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. I rättsfallets. 234
129.NJA 1995s. 398, som avgjordes redan före denna lagstiftnings genoms. 234
130.förande, gällde frågan vilken betydelse som vid vårdnadsfrågans avgös. 234
131.rande skulle tillmätas barnets egen vilja.121 Barnet, en 13-årig flickas. 234
132.med för åldern normal mognad, hade i olika sammanhang uttalat, atts. 234
133.hon önskade leva med fadern. HD fann att även om dennes lämpligs. 234
134.het som vårdnadshavare kunde ifrågasättas var dock förhållandenas. 234
135.inte sådana att en lösning av vårdnadsfrågan i enlighet med flickanss. 234
136.vilja kunde ”medföra bestående fara för hennes hälsa eller utvecklings. 234
137.på sätt som sägs i 6 kap. 7 § FB”. HD ansåg därför att fadern skulles. 234
138.anförtros vårdnaden.s. 234
139.När det gäller statistiska uppgifter om rättspraxis på området kan först nämnas några nu ca 35 år gamla sådana, nämligen insamlade av Familjelagssakkunniga och avseende vissa grupper av skilsmässofall från år 1973 i fråga om bl.a. vårdnad och underhåll. Beträffande vårdnaden kan det mycket allmänt sägas att andelen skilsmässofall, där mannen fick vårdnaden, var så liten som omkring 5 procent för barn till och med 3 års ålder och utgjorde mellan 20 och 25 procent av alla fall för barn, som var 16 år eller äldre. Att märka är emel lertid att nämnda, ungefärliga, totalsiffror gällde både vissa fall av s.k. gemensamma ansökningar, då det inte förelåg tvist i någon fråga mellan makarna, och s.k. stämningsmål, där det ofta förelåg åtmins tone någon tvist, dock mera sällan i vårdnadsfrågan. I stämningsmålen förelåg tvist om just vårdnaden endast i ca 5 procent av alla fall. Makarna kom alltså i de allra flesta fall överens om vårdnaden. Av intresse i undersökningen är vidare att andelen fall, där mannen fick vårdnaden, steg något, när tvisten gällde vårdnadsfrågan, jäm fört med den fördelning om vilken makarna kom överens utan tvist. Som framhålls i en kommentar i undersökningsrapporten innebar tydligen detta, att domstolarna i sina vårdnadsbeslut var något mera ”radikala” till mannens förmån än makar i allmänhet. I de fall från hela landet, i vilka tvisten gällt just vårdnadsfrågan, blev utgången att vårdnaden tilldelades modern ensam i 74 procent av fallen och fadern ensam i 10 procent av fallen. 116 procent av fallen delades vårdnaden om två eller flera barn mellan föräldrarna.122s. 235
140.Något färskare data när det bl.a. gäller frågan om hur olika vård nadsformer används i praktiken redovisas i de av SCB utgivna publi kationerna Vårdnad och underhåll 1989 (1991) och Vårdnad och underhåll 1992 (1994). Syftet med 1989 års undersökning var bl.a. att som en uppföljning av en tidigare genomförd urvalsundersök ning på området avseende år 1983 beskriva hur olika vårdnadsformer utnyttjas i samhället och se om några förändringar skett genom 1983 års ändringar i FB.s. 235
141.Undersökningarna i fråga baseras på en genomgång av samtliga domar i vilka vårdnadsfrågan berörts vid tingsrätterna nämnda år.s. 235
142.Undersökningarna för åren 1989 och 1992 visade när det gäls. 236
143.ler sådana fall där föräldrarna tidigare varit gifta med varandra, dvs.s. 236
144.beträffande vårdnad efter äktenskapsskillnad och där det ej fannss. 236
145.något tidigare rättsligt avgörande i vårdnadsfrågan (betr, frågan oms. 236
146.ändring av tidigare vårdnadsavgörande se nedan), för det första atts. 236
147.för 76 procent 1989 och för ca 82 procent år 1992 av barnen bestods. 236
148.den gemensamma vårdnaden efter skilsmässan. För år 1983 (andras. 236
149.halvåret) var motsvarande tal 44 procent, vilket alltså innebär att dens. 236
150.gemensamma vårdnaden var betydligt vanligare 1989 och 1992. I 22s. 236
151.procent 1989 och i 17 procent av fallen 1992 fick modern och i 2 pros. 236
152.cent 1989 resp, ca 1 procent 1992 av fallen fadern ensam vårdnaden.s. 236
153.För år 1983 var motsvarande tal 44 resp. 8 procent. I frågan om dens. 236
154.faktiska vården av barnet (dvs. frågan om hos vem av föräldrarna bars. 236
155.net skulle bo) visade undersökningen att denna i 1989 års materials. 236
156.i 90 procent och i 1992 års material i 91 procent av fallen tillkoms. 236
157.modern och i 10 procent 1989 och i 9 procent av fallen 1992 fadern.s. 236
158.I 1983 års undersökning var det något vanligare (15 procent) att bars. 236
159.nen huvudsakligen vistades hos fadern. Om barnet var under 6 år ficks. 236
160.fadern enligt 1989 års undersökning endast i 1 procent av fallen vårds. 236
161.naden ensam medan modern fick detta i 32 procent av fallen. Faderns. 236
162.fick vidare ensam vårdnad om drygt 2 procent av pojkarna och drygts. 236
163.1 procent av flickorna. I 1983 års undersökning var motsvarande siffs. 236
164.ror 10 resp. 7 procent. Det var såväl 1989 som 1983 sällsynt med s.k.s. 236
165.delad vårdnad, dvs. att av en syskonskara modern skulle ha vårdnadens. 236
166.ensam om det ena eller några av barnen och fadern vårdnaden oms. 236
167.det andra eller de övriga barnen. (Nämnas kan också ifråga om 1989s. 236
168.års undersökning att underhållsbidrag fastställdes genom dom för 55s. 236
169.procent av barnen och att fadern var den bidragspliktige i drygt 91s. 236
170.procent av antalet fastställda underhållsbidrag.)s. 236
171.I fall där det var fråga om ändring av tidigare vårdnadsavgörandes. 236
172.visade undersökningen också bl.a. att det var vanligare med gemens. 236
173.sam vårdnad åren 1989 och 1992 än år 1983.s. 236
174.1998 års vårdnadsreform föranledde Socialstyrelsen att under 1999s. 236
175.insamla samtliga tingsrättsdomar i vårdnads-, boende och umgänges-s. 236
176.mål som meddelats efter huvudförhandling.123 Undersökningens syfte var att studera dels om reformen medfört att antalet mål vid domsto larna minskat till följd av möjligheten att reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal, dels ock hur domstolarna dömt efter förändringarna i FB. Det slutliga materialet kom att omfatta 951 domar, varav 538 för första och 413 för andra halvåret 1999. I undersökningsrapporten anses att materialet inte medger någon bedömning av den första frågan utan att denna fråga kan besvaras först efter en genomgång av domar som avkunnats år 2001. (Det framgår dock av rapporten att det under år 2000 skrevs totalt 4 300 avtal om vårdnad, boende och umgänge.) När det gäller den andra frågan kan bl.a. konstateras följande. I 158 av de studerade 951 fal len dömdes det till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. I 135 av dessa fall eller mål vägrade TR:n att upplösa en redan existerande gemensam vårdnad trots att en av föräldrarna förklarat sig motsätta sig fortsatt sådan vårdnad. I 23 av de 158 fallen förordnade rätten om gemensam vårdnad för första gången (modern hade i dessa fall tidigare ensam haft vårdnaden). I mer än 1 av de 951 fallen, nämligen i 377 fall, gick domen ut på att modern skulle ensam ha vårdnaden och barnen bo hos henne. I 66 av dessa fall var föräldrarna ense härom och i 212 fall fick modern mot faderns vilja ensam vårdnaden. (I 99 av fallen hade modern redan vårdnaden ensam och tvisten rörde i dessa fall t.ex. frågan om umgänge eller boende eller att fadern önskade få del i vårdnaden.) I endast 104 av de 951 målen fick fadern ensam vårdnaden. I 12 av dessa 104 mål eller fall var föräldrarna ense om att fadern skulle ha vårdnaden ensam. I fem av fallen hade fadern redan vårdnaden ensam och moderns yrkande om gemensam vårdnad eller om att ensam bli tillerkänd vårdnaden ogillades och i 87 av fallen fick fadern vårdnaden mot moderns vilja. (I tio av de 951 fallen anförtrod des vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.)s. 236
177.Ar 2008 gällde att 100 procent av alla gifta föräldrar hade gemen sam vårdnad. Motsvarande tal för samboföräldrar var 97 procent. I de resterande 3 procent av fallen i denna kategori var modern ensam vårdnadshavare. När modern var ensamstående var vårdnaden gemen sam i 72 och modern ensam vårdnadshavare i 26 procent av fallen. I 2 procent av fallen i denna kategori var det fråga om mera ovanliga vårdnadsförhållanden. I 65 procent av de fall där barnet levde med sin mor och en styvförälder hade dessa gemensam vårdnad. I 32 procents. 237
178.av fallen i denna kategori var modern ensam vårdnadshavare och is. 238
179.3 procent av fallen i dena kategori förelåg mera ovanliga vårdnadsförs. 238
180.hållanden. När fadern var ensamstående var vårdnaden gemensam is. 238
181.87 procent av fallen i denna kategori, i 1 procent av fallen var moderns. 238
182.och i 11 procent fadern ensam vårdnadshavare. I 1 procent av fals. 238
183.len i denna kategori förelåg ett mera ovanligt vårdnadsförhållande.s. 238
184.Slutligen var i kategorin ”far och styvförälder”vårdnaden gemensam is. 238
185.77 procent av fallen. 118 procent av fallen i denna kategori var faderns. 238
186.ensam vårdnadshavare och i 4 procent av fallen förelåg mera ovanligas. 238
187.vårdnadsförhållanden.124s. 238
188.Socialstyrelsens ovan nämnda undersökning avseende år 1999s. 238
189.gav också besked i frågan om barns boende vid gemensam vårdnad,s. 238
190.bl.a. att barnet/barnen skulle i 256 fall bo hos modern, i 90 fall hoss. 238
191.fadern och i 32 fall växelvis hos modern och fadern, dvs. ungefärs. 238
192.lika lång tid hos fadern som hos modern. Det är att observera atts. 238
193.barnet dock kan vara folkbokfört endast hos en av föräldrarna. Is. 238
194.praktiken kan det ibland vara svårt att avgöra var gränsen går mellans. 238
195.endast umgänge å ena sidan och växelvist boende å andra sidan.125s. 238
196.I rättsfallet NJA 1998 s. 267 ansåg HD att det normalt är fråga oms. 238
197.umgänge, och alltså inte om växelvist boende, om barnet vistas hoss. 238
198.den ene av föräldrarna blott en tredjedel av tiden. När det gäller s.k. växelvist boende kan vidare nämnas att Socialsty relsen på regeringens uppdrag genomfört studier och sammanställt kunskap över hur barn påverkas av sådant boende.127 När det gäl ler uppdragets bakgrund kan nämnas att det i riksdagen förekom mit motioner i vilka det hävdats att möjligheten av växelvist boende stundom utnyttjades på ett sätt som direkt stod i strid med vad som kunde anses förenligt med barnets bästa och att det därför borde ini tieras studier av hur små barn påverkas av sådant boende.128 Frågan hade också behandlats i ett lagutskottsbetänkande vari det anfördes att det förekom att barnets rätt till båda sina föräldrar sammanblan dades med dessas behov och önskningar om rättvisa när det gällde tillgången till sina barn.129 Slutligen kan nämnas att en av Justitie departementet anlitad barnpsykiatrisk expert i ett till departements promemorian Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar bifogat utlåtan de hävdat, att växelvist boende inte är rekommendabelt när det gäller barn under tre års ålder, eftersom dessa har stora behov av trygg het och kontinuitet, som inte alltid kan tillgodoses vid sådant boen de.130 Sammanfattningsvis konstateras dock i utredningsrapporten att ”[v]äxelvis boende är ett sätt för föräldrar att gemensamt skapa en god uppväxtmiljö för barnet. Om goda förutsättningar finns, ger det barnet möjligheter till vardagskontakt med båda föräldrarna. Det handlar dock även om barnets rätt och möjligheter att skapa en egen tillvaro och egna relationer. Det kostar på för barn att bo växelvis, men under rimligt goda förutsättningar kan detta vara den bästa lös ningen”. - Av den nu aktuella utredningsrapporten framgår vidares. 238
199.bl.a. att år 1998 gällde växelvist boende för ca 30 000 barn i vårts. 240
200.land, motsvarande 1,5 procent av alla barn mellan 0-17 år. Perios. 240
201.den 2000-01 uppskattades antalet barn som hade växelvist boendes. 240
202.till 77 800, vilket innebär att ca 18 procent av barn med särlevans. 240
203.de föräldrar ”bodde växelvis”.131 - Nämnas kan också att ”2002 årss. 240
204.vårdnadskommittés” undersökningar visat, att vårdnadsutredare ochs. 240
205.domstolar var restriktiva i fråga om att mot en förälders vilja föreslås. 240
206.eller besluta om växelvist boende. Av en undersökning av domar fråns. 240
207.första kvartalet 2002 som kommittén genomfört, framgick att det is. 240
208.ungefär en fjärdedel av målen framställts yrkande om växelvist boens. 240
209.de, varav tingsrätten i en fjärdedel av dessa fall beslutade om växelvists. 240
210.boende mot en förälders vilja och avslog yrkandet i tre fjärdedelars. 240
211.av fallen.132 Av de ca 500 000 barn som år 2006 levde åtskilda fråns. 240
212.någon av sina ursprungliga föräldrar bodde de flesta med sin mor. 21s. 240
213.procent av barnen bodde växelvis lika mycket hos båda av sina förs. 240
214.äldrar och 10 procent bodde en del av tiden hos sin andra förälder.133s. 240
Umgängesrätt
1.Före 1983 års lagstiftning hade en förälder, som var skild från vårds. 240
2.naden rätt att umgås med barnet, om inte särskilda skäl talade mots. 240
3.detta. I första hand var det vårdnadshavaren som bestämde om dettas. 240
4.umgänge.134 1 U35tredningen om barnens rätt ansåg i sitt delbetänkandes. 240
5.Om föräldraansvar m.m. att dessa regler gav uttryck för en ensidigs. 240
6.föräldrarätt och på dess förslag ändrades därför genom nämnda lags. 240
7.stiftning reglerna om umgängesrätt så, att det framgår att det i stäls. 240
8.let är barnet som har rätt till umgänge med sina föräldrar, se 6 kap.s. 240
9.15 $.135 Genom 1998 års lagstiftning lyftes barnets rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med ytterligare fram i lagen.136 Vidare betonas nu genom lagändringen föräldrarnas gemen samma ansvar för att barnets behov av umgänge så långt som möjligt tillgodoses. Härigenom har lagstiftaren velat understryka att också en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet att umgås med barnet.s. 240
10.Beslut om umgängesrätt kunde tidigare endast komma i fråga oms. 242
11.den ena föräldern var skild från vårdnaden och alltså inte också närs. 242
12.föräldrarna hade gemensam vårdnad. Vid gemensam vårdnad förs. 242
13.utsattes att föräldrarna kunde komma överens i frågan om vilkets. 242
14.umgänge som skulle förekomma mellan barnet och den förälder bars. 242
15.net normalt inte bodde hos. Genom 1998 års lagstiftning infördess. 242
16.dock, bl.a. för att främja en ökad användning av gemensam vårdnad,s. 242
17.möjlighet för rätten att kunna besluta om umgänge även vid gemens. 242
18.sam vårdnad (6 kap. 15 a §, 1 st. FB).s. 242
19.Före 1983 års lagstiftning hade endast biologiska föräldrar ochs. 242
20.adoptivföräldrar en lagstadgad umgängesrätt. Numera kommer docks. 242
21.barnets behov av umgänge även med ”någon annan som står [barnet]s. 242
22.särskilt nära” (i praktiken främst tidigare ”fosterföräldrar” eller, närs. 242
23.föräldrarna är döda, far- och morföräldrar) till klart uttryck i lagens. 242
24.(15 §, 3 st.).s. 242
25.När det gäller frågan om vilken betydelse för barnet ett väl funges. 242
26.rande umgänge mellan detta och den förälder som är skild från vårds. 242
27.naden numera anses ha kan hänvisas till vad som ovan nämnts oms. 242
28.synen på s.k. umgängessabotage i rättspraxis om vårdnad (se särskilts. 242
29.NJA 1989 s. 335) och om regeln i 6 kap. 2 a § FB om att rätten vids. 242
30.bedömningen av frågor om vårdnad ska fästa avseende särskilt vids. 242
31.”barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna”.s. 242
32.Umgänget kan ske inte endast genom att barnet och föräldern träfs. 242
33.far varandra utan (genom 2006 års lagstiftning) även genom annans. 242
34.kontakt, t.ex. genom telefon eller brev.138 Det bör observeras att dennas. 242
35.möjlighet inte är tänkt att begränsa barnets rätt att träffa den andras. 242
36.föräldern. Den ska enligt propositionen endast användas i undans. 242
37.tagsfall för att söka skapa kontakt i situationer där fysiskt umgänges. 242
38.inte kan komma i fråga i någon egentlig utsträckning, t.ex. beroendes. 242
39.på att föräldrarna bor långt ifrån varandra eller på att en förälderss. 242
40.rörelsefrihet är begränsad, exempelvis på grund av en långvarig sjuks. 242
41.husvistelse. Vidare kan en kontakt per telefon vara bäst för barnet dås. 242
42.det gäller att söka inleda en kontakt som sedan lång tid tillbaka varits. 242
43.avbruten. I vissa fall kan en kombination av fysiskt umgänge ochs. 242
44.annan kontakt vara lämplig.s. 242
45.I första hand bör föräldrarna själva och i samråd med barnet söka lösa umgängesfrågan. (Jfr ovan om samarbetssamtal och om den på Vårdnadstvistutredningens förslag införda möjligheten för föräldrar att träffa avtal om umgänge (numera 6 kap. 15 a §, 3 st. FB) (liksom om vårdnad och boende).)s. 243
46.Nämnas bör också möjligheten för föräldrar som inte kan enas att begära att socialnämnden jämlikt 3 kap. 6 §, 3 st. i socialtjänstlagen (2001:453) utser en särskild person, s.k. ”kontaktperson", som kan hjälpa dem att lösa konflikten.139 För barn som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadshavare begär eller samtycker därtill. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnet självt begär eller samtycker till det. -1 sista hand får givet vis umgängesfrågan vid oenighet avgöras genom rättens beslut.140s. 243
47.Talan om umgänge mellan ett barn och en förälder föres av föräld ern. Emellertid kan genom 2006 års reform sådan talan föras även av socialnämnden (6 kap. 15 a §. 1 st.141) Anledning för nämnden att föra talan kan enligt propositionen särskilt föreligga i fall då nämn dens utredningar visat, att barnet mår dåligt eller riskerar att fara illa av umgänget, exempelvis för att umgängesföräldern har missbruksproblem eller gör sig skyldig till övergrepp mot barnet eller någon annan familjemedlem. Nämnden kan då enligt den nya regeln föra talan med yrkande om att umgänget ska upphöra eller begränsas. Bestämmelsen om socialnämnds rätt att föra talan om umgänge är inte avsedd att gälla endast i fråga om upphörande eller begränsning av umgängesrätt utan gäller generellt, vilket innebär att nämnden äger t.ex. även föra talan om en utökning av umgängesrätt. Som framgår av propositionen bör dock givetvis nämnden vara särskilt återhållsam med att väcka talan om utökat umgänge i fall där föräld rarna inte själva valt att agera. Innan socialnämnden väcker talan bör nämnden enligt propositionen ha verkat för att föräldrarna når en samförståndslösning eller att någon av föräldrarna själv väcker talan. Först om sådan talan inte väcks och heller inte någon överenskom-s. 243
48.melse träffas mellan föräldrarna bör nämnden - med beaktande avs. 244
49.barnets bästa — enligt propositionen överväga att väcka talan. - Rätts. 244
50.att föra talan om barnets rätt till umgänge med någon annan än ens. 244
51.förälder har socialnämnden. Vid nämndens bedömning av om sådans. 244
52.talan ska föras ska enligt lagtexten särskilt beaktas ”barnets behov avs. 244
53.umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar och andra som stårs. 244
54.barnet särskilt nära” (15 a §, 2 st.)s. 244
55.Avgörande för ett beslut om umgänge ska - liksom vad som gäls. 244
56.ler om frågor om vårdnad och barns boende - vara barnets bästas. 244
57.(6 kap. 2 a §). Före lagstiftning år 1993 fanns över huvudtaget ingas. 244
58.närmare i lagen angivna riktlinjer för domstolarnas prövning av frågors. 244
59.om umgängesrätt. Enligt förarbetsuttalanden borde dock särskilt bl.a.s. 244
60.sådana faktorer, som barnets ålder och mognadsgrad och barnets egens. 244
61.inställning beaktas (jfr nedan om 1995 års lagstiftning).142 Numera skas. 244
62.dock vid avgörandet av vad som bäst för barnet i umgängeshänseende,s. 244
63.liksom vad som gäller om beslut om vårdnad och boende (se häroms. 244
64.ovan), avseende särskilt fästas vid risken för att barnet eller någons. 244
65.annan familjemedlem utsätts för övergrepp eller att barnet olovligens. 244
66.bortförs samt barnets behov av en nära och god kontakt med bådas. 244
67.sina föräldrar. Hänsyn ska också tas till barnets vilja med beaktandes. 244
68.av barnets ålder och mognad (2 a §). När det gäller barnets ålder ochs. 244
69.mognadsgrad betonas i förarbetena att för små barn kan längre ochs. 244
70.ofta upprepade avbrott i kontakten med den förälder barnet normalts. 244
71.bor tillsammans med innebära en stor psykisk påfrestning. Utöver vads. 244
72.som nu sagts framhålls i förarbetena att, särskilt när det gäller smås. 244
73.barn, barnets känslomässiga anknytning till den förälder som begärs. 244
74.umgängesrätt bör beaktas samt även frågan om föräldrarnas förhåls. 244
75.lande till varandra. Kan det antas att ett umgänge kommer att skapas. 244
76.en konflikt mellan föräldrarna och därmed riskera skada barnet börs. 244
77.detta beaktas vid umgängesrättsfrågans avgörande och kanske leda tills. 244
78.ett beslut om att umgänge, i varje fall för tillfället, vägras. I rättsfallet NJA 1995 s. 727 gällde frågan om huruvida umgänge skulle vägras med hänsyn till risk för att barnet blev olovligen bort fört.144s. 244
79.Även rättsfallet NJA 2003 s. 372 gällde frågan tillämpning av den nus. 246
80.aktuella regeln, dvs. numera regeln i 6 kap. 2 a §, 2 st. FB.145s. 246
81.Mannen/fadern och kvinnan/modern hade tillsammans ett barns. 246
82.fött år 2000. Föräldrarna hade aldrig varit sammanboende. Barnets. 246
83.hade allt sedan födelsen bott hos modern som var ensam vårdnadss. 246
84.havare.s. 246
85.Några lagregler som anger hur och i vilken omfattning umgänge börs. 248
86.förekomma fanns ej tidigare och finns ej heller i gällande lagstiftning.s. 248
87.Under 1983 års lagstiftningsarbete diskuterades dock frågan om infös. 248
88.rande av sådana regler men det ansågs lämpligast att avstå från detta.s. 248
89.Frågan om i vilken omfattning umgängesrätten ska utövas får sålunda,s. 248
90.som tidigare framgått, avgöras utifrån vad som är bästför barnet in casu.s. 248
91.HD har också i rättsfallet NJA 1988 s. 559, vari förordnadess. 248
92.om s.k. "vardagsumgänge", betonat vikten av att bestämmande avs. 248
93.umgängesrättens omfattning sker efter en prövning av de individus. 248
94.ella omständigheterna i det särskilda fallet och inte enligt några meras. 248
95.schablonmässiga principer. I praktiken är det dock inte ovanligt atts. 248
96.umgänget bestäms t.ex. på det sättet att den umgängesberättigades. 248
97.skall ha rätt att ha barnet hos sig varannan vecka fredag till söndags. 248
98.(eller lördag till söndag), en vecka över jul- och nyårshelg samt fyras. 248
99.veckor på sommaren. Av en av Socialstyrelsen år 1999 genomförds. 248
100.undersökning av tingsrättspraxis var då det fortfarande vanligaste atts. 248
101.domstolarna förordnade om s.k. ”sedvanligt umgänge” d.v.s. varannans. 248
102.fredag till söndag. Det tycktes dock ha blivit allt vanligare med domars. 248
103.innebärande ett mer varierat umgänge, man lade t.ex. till en vardagskväll varannan vecka. En annan variant var att umgänget blev än mer utvidgat t.ex. varannan torsdag till måndag morgon, eller varannan onsdag till tisdag morgon, d.v.s. ”snudd på växelvis boende”.146s. 248
104.Praxis ger flera exempel på att domstolarna ansett sig kunna upp ställa vissa föreskrifter för umgängets utövande. Sålunda har t.ex. i flera rättsfall med hänsyn till risken för att en utländsk far kan söka behålla barnet utomlands uppställts den inskränkningen, att han får utöva umgängesrätten med sitt barn enbart i Sverige (så i NJA 1969 s. 455, där fadern var advokat i Venezuela). I NJA 1981 s. 916, som gällde frågan om rätt för en i Sverige bosatt jugoslavisk medborgare till umgänge med sin 8-åriga dotter, ansågs dock ej tillräckliga skäl föreligga att föreskriva att umgänget endast skulle få utövas i Sverige. Med tanke på risken att barnet skulle föras ut ur Sverige har umgängesrätt t.o.m. vägrats {NJA 1972 A 23 ang. jugoslavisk fader).s. 249
105.Av rättsfallet NJA 1990 s. 219 framgår att ordalydelsen av 6 kap. 15 § inte utgör något hinder mot att rätten anger på vilken plats umgänget ska påbörjas och avslutas eller vem av parterna som ska stå för kostnader i samband med utövandet av umgänget, t.ex. rese kostnader. Enligt HD talar dock flera skäl för att dylika föreskrifter endast bör meddelas i undantagsfall. Alltför detaljerade föreskrifter av detta slag kan sålunda antas minska samarbetsviljan hos parterna och de kan dessutom lätt bli inaktuella på grund av ändrade faktiska förhållanden.s. 249
106.Genom 1998 års lagstiftning infördes en regel (6 kap. 15 b § FB) om fördelning mellan föräldrarna av resekostnader i samband med utövande av umgänge.147 Det framgår av propositionen bl.a. att kost naderna i fråga bör vara av någon betydenhet för att kunna fördelas. Inte endast kostnader för resor inom landet utan även för utlands resor bör givetvis kunna fördelas.148 I regel bör endast nödvändiga kostnader beaktas och som regel bör man också kunna utgå från att det billigaste färdsättet med allmänna kommunikationer används. -s. 249
107.När avståndet mellan bostadsort och umgängesort har underskridits. 250
108.tio mil har i rättspraxis vårdnadshavaren inte ansetts skyldig att bidras. 250
109.till kostnaderna genom att svara för resorna (se RH 1999:30).^s. 250
110.Enligt propositionen bör den förälder som barnet ska umgås meds. 250
111.ha det primära ansvaret för resekostnaderna.11 5409 Den andra förälderns. 250
112.ska ta del av dessa i den mån hans eller hennes förmåga tillåter detta.s. 250
113.Om den förälder som barnet bor tillsammans med saknar förmågas. 250
114.att bidra till kostnaderna ska han eller hon inte heller vara skyldigs. 250
115.att göra detta. Av propositionen framgår vidare att följande metods. 250
116.kan i ett enkelt fall användas vid fördelningen av resekostnader. Försts. 250
117.beräknas varje förälders nettoinkomst efter skatt, varifrån så drass. 250
118.förbehållsbelopp för förälderns egen försörjning samt för underhålls. 250
119.åt barn och eventuell make eller sambo. Återstående belopp repres. 250
120.senterar resp, förälders överskott, efter vars storlek resekostnadernas. 250
121.fördelas proportionellt mellan föräldrarna. Den förälder som bor tills. 250
122.sammans med barnet svarar för den del av kostnaderna som faller pås. 250
123.honom eller henne. Bidraget får dock inte inkräkta på det belopps. 250
124.som förbehållits denna förälder.s. 250
125.Genom 1990 års lagstiftning infördes en regel om att vårdnadss. 250
126.havaren ska, om inte särskilda skäl talar häremot, lämna sådana upps. 250
127.lysningar rörande barnet som kan främja umgänget (6 kap. 15 §, 4 st.).s. 250
128.Informationsskyldigheten enligt denna regel avser viktigare och meras. 250
129.betydelsefulla händelser, t.ex. att barnet ska flytta till en annan orts. 250
130.eller vistas utomlands för studier.151 Även t.ex. upplysningar rörandes. 250
131.barnets hälso- och sjukdomstillstånd omfattas av informationsskyls. 250
132.digheten. Däremot är det enligt prop. 1990/91:8 inte meningen, atts. 250
133.vårdnadshavaren ska behöva informera om varje vardaglig händelses. 250
134.som rör barnet. - Som framgått ovan är denna regel om upplysnings-s. 250
135.skyldighet för vårdnadshavaren försedd med ett undantag; om särs. 250
136.skilda skäl föreligger gäller sålunda inte informationsskyldigheten. Is. 250
137.prop. 1990/91:8 nämns som exempel härpå bl.a. att en kvinna som vårdnadshavare flyttat med barnet till en för mannen okänd ort för att slippa dennes trakasserier och att hon därför inte vill uppge bar nets, och därmed sin egen, adress.152s. 250
Verkställighet av dom eller beslut
1.Som antytts i det föregående innehåller 21 kap. FB särskilda regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, boende och umgänge. Bakgrunden är naturligtvis, att verkställighet av sådana av göranden kan vara en med tanke på barnets hälsa synnerligen grannlaga uppgift, som bör omges med särskilda restriktioner.s. 251
2.Genom 2006 års lagstiftning har verkställighetsreglerna reforme rats. Särskilt ska nämnas att handläggningen av verkställighet av av göranden rörande vårdnad, boende och umgänge flyttats från för valtningsdomstolarna till de allmänna domstolarna, detta för att söka undvika för barnet skadliga upprepade och utdragna processer om samma sak. Det förhållandet att samma domstol prövar såväl sak frågan som verkställigheten ökar möjligheten till samordning mellan rättegång och verkställighet. ”Erfarenhet och kunskaper om verkstäl lighet kan lättare komma till nytta i rättegångar. Och omvänt kan det i verkställighetsförfarandet underlätta att den som handlägger ärendet är insatt i rättegångsfrågorna. I och med det ges bättre förutsättningar för en prövning som är både effektiv och av hög kvalitet”, uttalas det bl.a. i propositionen.153 .s. 251
3.När det gäller verkställighetsreglerna innebär 2006 års reform vidare att betydelsen av barnets bästa vid avgörandet av frågor om verkställighet betonas starkare än tidigare. Sålunda heter det numeras. 251
4.att vid ”verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet.s. 252
5.Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder ochs. 252
6.mognad” (21 kap. 1 §, 1 st. FB). Denna bestämmelse innebär, fram-s. 252
7.hålles i propositionen, ”att det inte finns några andra intressen soms. 252
8.kan gå före barnets bästa ... [M]en prövningen i de olika frågorna is. 252
9.verkställighetsförfarandet måste göras med tillämpning av också des. 252
10.mer preciserade bestämmelserna som finns i de följande paragraferna.s. 252
11.Exempelvis skall barnets bästa komma i främsta rummet när doms. 252
12.stolen väljer om ett beslut om verkställighet skall vara förenat meds. 252
13.tvångsmedel, och i så fall vilket, men valet skall göras med tillämps. 252
14.ning av även bestämmelserna i 3s. 252
15.Verkställighet sökes vid tingsrätten där barnet har sitt hemvist, ellers. 252
16.vid annan tingsrätt där ett mål om vårdnad, boende eller umgänges. 252
17.pågår mellan samma parter. Finns inte någon annan behörig domstols. 252
18.får verkställighetsfrågan tas upp av Stockholms tingsrätt (1 § 2-5 st.)s. 252
19.Rätten får innan den fattar beslut om verkställighet uppdra åt ens. 252
20.ledamot eller suppleant i socialnämnden eller en tjänsteman inom socis. 252
21.altjänsten att söka få den som har hand om barnet att på frivillighetenss. 252
22.väg fullgöra vad som åligger honom eller henne, s.k. medling (2 §).s. 252
23.Om rätten beslutar om verkställighet får den, även utan yrkande,s. 252
24.förelägga vite eller besluta om polishämtning. Om det är fråga om ens. 252
25.dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller överlämnande av barns. 252
26.får dock rätten besluta om polishämtning endast ”om verkställighets. 252
27.annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvikas. 252
28.att barnet lider allvarlig skada”. Gäller det i stället dom eller beslut oms. 252
29.umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsams. 252
30.mans kräver ett beslut om polishämtning att verkställighet annarss. 252
31.inte kan ske och att barnet har ett särskilt starkt behov av umgänges. 252
32.med ifrågavarande förälder (3 §).s. 252
33.Om barnet nått en sådan ålder och mognad att dess egen vilja börs. 252
34.beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja, såvida inte rättens. 252
35.finner detta nödvändigt av hänsyn till barnets bästa (5 §). Av propos. 252
36.sitionen framgår att under verkställighetsförfarandet måste hänsyn tass. 252
37.till barnets inställning även om denna klarlagts inför avgörandet i vård-s. 252
38.nadsmålet.154 Som exempel nämns att under tiden mellan vårdnadsavgörandet och verkställigheten kan barnet ha nått en sådan ålder och mognad att större vikt bör fästas vid dess vilja. - Är det uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa ska rätten vägra sådan (6 §). Vid tillämpning av denna bestämmelse ska rätten enligt propo sitionen inte göra någon omprövning i sak utan endast en granskning av att verkställigheten ”ligger inom ramen för det som är förenligt med barnets intresse”.1551 första hand ska risken för att barnet far illa, t.ex. risken för att barnet utsätts för övergrepp eller olovligen förs bort eller hålls kvar, beaktas vid granskningen. Ett annat exempel är att det vid verkställighet av ett umgängesavgörande visar sig att umgängesföräldern ägnar sig åt kriminella handlingar eller är inne i ett pågående missbruk. Ett ytterligare exempel är att barnet, beroende på inträffade händelser eller sjukdom, är särskilt känsligt då verkställighetsfrågan är aktuell och därför skulle kunna ta skada av verkställighetsåtgärderna.s. 252
39.Som ovan nämnts kan sådant avtal om vårdnad, boende och um gänge och som föräldrar genom 1998 års lagstiftning (SFS 1998:319) kan sluta och som är gällande om det är skriftligt och godkänt av socialnämnden (6 kap. 6 §, 14 a §, 2 st. och 15 a §, 3 st.) verkställas på samma sätt som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande (21 kap. 1 §, 3 st.). Genom lagstiftning år 2010 (SFS 2010:740) har i 6 kap. 15 c § FB införts regler om s.k.umgängesstöd.156 I prop. 2009/10:192 (Umgängesstöd och socialtjänstens förutsättningar att tala med barn) konstaterades bl.a. att medverkan av en kontaktperson (se ovan om sådan) ibland var en nödvändig förutsättning för att få till stånd etts. 253
40.umgänge mellan barn och en förälder. Men då konstruktionen meds. 254
41.kontaktperson saknade lagstöd och byggde på en begäran från doms. 254
42.stol om medverkan från kommunens sida gav den ”ett otillfredsstäls. 254
43.lande resultat. Vad som [var] bäst för barnet [fick] inte genomslag närs. 254
44.domstolens beslut inte [följdes], t.ex. för att det [visade] sig att socials. 254
45.nämndens resurser för att bistå med kontaktperson inte [räckte] till”.s. 254
46.Därför borde det enligt regeringen ”införas en uttrycklig lagreglerings. 254
47.om att socialnämnden, sedan domstolen fattat beslut om umgänges-s. 254
48.stöd, ska utse viss person att medverka vid umgänget. Ett införandes. 254
49.av en sådan skyldighet för socialnämnden att verkställa domstolenss. 254
50.beslut tydliggör ansarsfördelningen mellan domstol och socialnämnd.s. 254
51.Reglerna blir klarare och skapar en större förutsebarhet. Frågan oms. 254
52.socialnämndens skyldighet att verkställa domstolens beslut [borde]s. 254
53.lämpligen regleras i föräldrabalken (se nu 6 kap. 15 c §, 1 st., förf:ss. 254
54.anm.). Det [fanns] inte tillräckliga skäl att ta in motsvarande bestäms. 254
55.melse i socialtjänstlagen”, uttalades det i propositionen.157s. 254
56.Begreppet "umgängesstöd" för medverkan av en av socialnämndens. 254
57.efter domstolsbeslut utsedd person vid utövandet av umgänget valdess. 254
58.för att markera att här var inte fråga om sådana med stöd av socials. 254
59.tjänstlagen utsedda kontaktpersoner, som aldrig ”kan utses mot dens. 254
60.enskildes vilja och som är kopplade till enskilda individer för att tills. 254
61.godose t.ex. vård eller behandlingsbehov. Inte heller omfattas sådanas. 254
62.personer som i något fall kan utses som kontaktpersoner direkt avs. 254
63.domstolen, t.ex. släktingar som åtnjuter föräldrarnas och barnets förs. 254
64.troende”.s. 254
65.Av 6 kap. 15 c §, 1 st. FB framgår att det är det enskilda barnets,s. 254
66.och alltså inte föräldrarnas, behov av umgängesstöd som ska varas. 254
67.avgörande för ett beslut om sådant stöd. (Om en förälder har behovs. 254
68.av stöd och hjälp vid utövandet av sin umgängesrätt får detta behovs. 254
69.prövas i de former som finns enligt socialtjänstlagen.) I förarbetenas. 254
70.nämns som exempel på fall där umgängesstöd kan bli aktuellt att bars. 254
71.net behöver sådant stöd vid hämtning och lämning för att slippa upps. 254
72.leva konfliktfyllda konfrontationer mellan föräldrarna. Ett barns oros. 254
73.över umgänget kan vara ett annat skäl för ett beslut om umgängess. 254
74.stöd. Ett behov av umgängesstöd kan också bero på att det kan antas att umgängesförälderns omsorgsförmåga kommer att brista i något avseende. Tilläggas bör att vid prövningen av en fråga om umgänges stöd måste givetvis stor hänsyn tas till barnets vilja.s. 254
75.Domstolen har att göra en ingående prövning av barnets behov av umgängesstöd och får alltså inte utan någon reell prövning bifalla ett av föräldrarna gemensamt framställt yrkande om umgängesstöd eller ett av den ena föräldern framställt och av den andra föräldern med givet sådant yrkande. Det bör därför inte heller vara möjligt att träffa avtal om umgängesstöd.s. 255
76.I propositionen betonas att domstolen vid prövningen av beho vet av umgängesstöd ”inte får förutsätta att personen som medverkar vid umgänget utgör en garanti mot skadliga åtgärder från en föräld ers sida (t.ex. att barnet bortförs eller utsätts för kränkningar, förf:s anm.). Om barnet inte kan antas vara tryggt utan sådant skydd, är umgängesstöd inte något alternativ. Personen som medverkar vid umgänget ska sätta barnets bästa i främsta rummet och förhålla sig neutral i föräldrarnas konflikt. Om det ändå skulle uppstå kritiska situationer, är han eller hon givetvis oförhindrad att kontakta social nämnden eller vårdnadshavaren om att umgängesstödet inte fungerar som avsett, eller inte tillgodoser barnets behov”. Vad nu sagts inne bär enligt propositionen att användningsområdet för umgängesstöd snävas in i jämförelse med vad som enligt rättspraxis är fallet med kontaktpersonsinstitutet. Det sålunda förhållandevis snäva tillämp ningsområdet för umgängesstöd underlättar för övrigt också för kom munerna att efterkomma domstolarnas beslut.s. 255
77.Av den nya regeln i 6 kap. 15 c § FB framgår att ett beslut om umgängesstöd ska gälla för en viss tid. Det är alltså fråga om en till fällig åtgärd och enligt propositionen bör domstolen normalt inte besluta om umgänge med umgängesstöd för längre tid än ett år. Gör domstolen den bedömningen att det inte inom en överskådlig fram tid kan bli tal om umgänge utan umgängesstöd bör den enligt propo sitionen inte välja umgänge med umgängesstöd.s. 255
78.I propositionen konstaterades vidare att enligt dåvarande praxis förutsattes när det gällde utseende av en kontaktperson att domstolen före ett beslut om sådan person kontaktade socialnämnden. I realite ten brast det dock ofta i dessa kontakter. Då införandet av en skyldig het för socialnämnd att utse viss person att medverka vid umgängets. 255
79.enligt propositionen inte minskade behovet av kontakter mellans. 256
80.domstol och socialnämnd har i 2 st. i den nya regeln om umgängess. 256
81.stöd i 6 kap. 15 c § FB inskrivits att innan ”ett beslut om umgängess. 256
82.stöd meddelas ska rätten inhämta yttrande från socialnämnden”.s. 256
83.Efter rättens beslut om umgängesstöd ska socialnämnden ”utse ens. 256
84.viss person att medverka vid umgänget” (3 st.). Den person som utsess. 256
85.att medverka vid umgänget måste givetvis vara lämplig för uppdraget.s. 256
86.Frågan om vilka krav som kan ställas på den person som ska medverkas. 256
87.vid umgänget hanteras enligt propositionen lämpligen bl.a. av Socials. 256
88.styrelsen genom allmänna råd. I sista st. i den här aktuella nya regelns. 256
89.om umgängesstöd stadgas, i syfte att understryka umgängesstödetss. 256
90.tillfälliga karaktär, att socialnämnden ”ska följa upp hur umgängets. 256
91.fungerar och verka för att stödet inte består längre än nödvändigt”.158s. 256
92.Genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet avs. 256
93.utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barns. 256
94.införlivades två internationella konventioner med svensk rätt. Dens. 256
95.ena av dessa är 1980 års Europarådskonvention om erkännande ochs. 256
96.verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om åters. 256
97.ställande av vård av barn och den andra är 1980 års Haagkonventions. 256
98.om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.159s. 256
99.När man talar om olovligt bortförande av barn tänker man särs. 256
100.skilt på sådana fall då en förälder utan lov för med sig barnet till etts. 256
101.annat land (vilket vanligen är den förälderns eget hemland) i syfte atts. 256
102.undanhålla den andra föräldern vårdnaden om barnet. Se t.ex. dets. 256
103.i massmedia mycket uppmärksammade rättsfallet NJA 1992 s. 93.s. 256
104.Med olovligt bortförande av barn avses dock bl.a. även det fallet dås. 256
105.en förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land i sambands. 256
106.med utövandet av umgängesrätt eller efter det att domstol anförtrotts. 256
107.vårdnaden åt den andra föräldern.s. 256
108.Sveriges anslutning till Europarådskonventionen innebär, att avs. 256
109.göranden om vårdnad, umgänge eller rätten att ta vård om barn träffade i en konventionsstat kan erkännas och rkställas här i landet lik som att motsvarande avgöranden som meddelats här kan få verkan i de andra konventionsstaterna. Det är vidare möjligt att då en förälder har vårdnaden direkt på grund av lag och barnet olagligen förs bort till annan konventionsstat återflytta barnet. - Genom Haagkonventionen är det möjligt mellan konventionsstaterna att få överflyttat ett barn, som olagligen förts bort från sitt hemland eller som olovligen hålls kvar i en annan konventionsstat.160s. 256
110.För båda ovan nämnda konventioner gäller bl.a. att barnets bästa ska vara ledstjärnan vid handläggningen av ärenden som rör kon ventionerna samt att handläggningen ska vara så snabb som möjligt. I fråga om förfarandet inför tingsrätt (tidigare länsrätt), som är den myndighet som har att pröva frågor om verkställighet och om över flyttning enligt 1989 års lag, kan nämnas att i huvudsak samma regler som finns om verkställighet i FB:s 21 kap. gäller. Detta innebar före en lagändring år 1993 i realiteten ganska långa handläggningstider och Sverige hade därför svårt att leva upp till konventionernas krav på snabb handläggning.161 Problemet ansågs i prop. 1992/93:139 gälla fall där barn olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige och där verkställighet av vårdnadsavgöranden eller återförande till utlandet begärts, men det gällde också fall avseende verkställighet av umgängesavgöranden.162 I syfte att - med bibehållande av skyddet för barnen - försöka effektivisera förfarandet vidtogs på grundval av nämnda proposition år 1993 vissa ändringar i 1989 års lag, bl.a. när det gäller frågorna om medling och om hur tvångsmedel (vitesföreläggande och polishämtning) ska användas. Här ska endast sägas något närmare om vitesföreläggande, som är det tvångsmedel som i det aktuella sam manhanget i första hand kan bli aktuellt. Som framhölls i proposi tionen är vitesinstitutet förenat med vissa olägenheter, som framträtts. 257
111.särskilt tydligt vid tillämpningen av 1989 års lag.163 Den mot vilkens. 258
112.föreläggandet i fråga riktas har nämligen stora möjligheter att förhalas. 258
113.verkställigheten. Först kan sålunda själva vitesföreläggandet överklas. 258
114.gas. Därefter kan ett beslut om utdömande av vitet överklagas ochs. 258
115.domstolen kan inte döma ut vitet innan vitesföreläggandet vunnits. 258
116.laga kraft. De aktuella lagändringarna innebar därför bl.a., att möjs. 258
117.ligheten att förelägga vite begränsades när det gäller 1989 års lag.s. 258
118.Sålunda får genom lagändringarna vite föreläggas endast om förhåls. 258
119.landena i det särskilda fallet är sådana att ett vite bedöms kunna fås. 258
120.önskad effekt, nämligen om det kan antas att vitesföreläggandet leders. 258
121.till att barnet överlämnas utan onödigt dröjsmål.164s. 258
122.När det gäller verkställighetsfrågor måste numera också beaktass. 258
123.utvecklingen inom Europeiska unionen (EU).165 Inom EU- staternas. 258
124.(utom Danmark) gällde fr.o.m. den 1 mars 2001 till den sista februaris. 258
125.2005 Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 oms. 258
126.domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domars. 258
127.i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensammas. 258
128.barn, den s.k. Bryssel Il-förordningen. Denna förordning har nus. 258
129.ersatts med Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 novems. 258
130.ber 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkstäls. 258
131.lighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt oms. 258
132.upphävande av förordningen (EG) nr 1347/2000, den nya Bryssels. 258
133.Il-förordningen, som började tillämpas den 1 mars 2005. Denna förs. 258
134.ordning, som också gäller i alla EU-stater utom Danmark, har när dets. 258
135.gäller frågor om vårdnad, umgänge och barns boende ett bredare till-s. 258
136.lämpningsområde än den nu upphävda Bryssel Il-förordningen. Dens. 258
137.gäller nämligen inte endast sådana frågor om vårdnad, umgänge ochs. 258
138.boende som uppkommer i samband med ett äktenskapsmål.s. 258