1.införlivats i svensk rätt. Konventionen gäller som svensk lag; se avsnitt 1.5. Som sådan kan den tillämpas direkt av svenska domstolar. I vad mån detta även gäller tvister mellan enskilda är dock fortfarande oklart. Det kan göras gällande att Konventionen i vart fall skall gälla som rättsligen bindande "god sed", i vart fall på arbetsmarknaden. Som "god sed" skulle dess normer kunna åberopas direkt vid svensk domstol av enskilda i tvister mellan enskilda; se vidare kapitel 6.s. 351
Situationsanpassning
1.Äldre praxis hade en påtagligt kasuistisk prägel. Det förekom att detta särskilt påpekades. Som exempel kan pekas på fallet Kokkinakis (Konventionen 9) där Europadomstolen uttalade att domstolen "i görligaste mån kommer att begränsa sin uppmärksamhet till den fråga som har uppkommit i det speciella fall som förelagts domstolen''.Äldre praxis var vidare i mycket hög grad präglad av de faktiska omständigheterna i de behandlade fallen. Domstolen och Kommissionen har till stor del låtit dessa styra resonemang och slutlig bedömning.s. 351
2.Det är emellertid påfallande att Europadomstolen i senare praxis antagit ett avsevärt mera principiellt synsätt. Här kan hänvisas till fallet Dahlab (Konventionen 14) och fallet Leyla (Konventionen 16). Särskilt i Leyla befinner sig Domstolen på en mycket hög principiell nivå. Principerna tillämpas därefter på den föreliggande situationen men på ett ganska abstrakt sätt.s. 351
3.Det låter sig sålunda säga att en omsvängning synes ha skett i metodologin hos Domstolen. Äldre praxis karakteriseras av att Konventionsorganen arbetar sig nedifrån och uppåt för att nå ett resultat. I nyare praxis är metoden snarare den motsatta. Domstolen arbetar sig från ett principiellt plan nedåt för att nå ett resultat. Även med denna nya metod måste det dock sägas att omständigheterna i det enskilda fallet tillmäts synnerligen stor betydelse.s. 351
Religion som förmildrande omständighet
1.En känslig fråga är om religiösa bevekelsegrunder kan anföras som ursäkt eller förmildrande omständighet för att företa eller underlåta något som är förenat med an360 "The Court will confine its attention as far as possible to the issue raised by the specifics. 351
2.case before it"; para 35.s. 351
3.4. Religion och religiöst motiverade manifestationer svar enligt andra regler. Det är välbekant att så ofta sker, till exempel för att erhålla straffnedsättning vid s.k. hedersbrott. Praxis ger emellertid inget som helst stöd för något sådant. I flera mål har den enskilde parten blivit straffad för sitt handlande ( till exempel fallet Arrowsmith, Konventionen 3). Inte i något av dessa mål har det emellertid ens hävdats att straffet som sådant skulle påverkas i förmildrande riktning av att det föranletts av religiösa bevekelsegrunder. Det finns sålunda inget som helst stöd i praxis för att religionsfriheten som ett överordnat intresse skulle påverka bedömningen i försonande riktning enligt de straffrättsliga regler som överträtts.s. 352
Orsakssamband
1.Vilket orsakssamband skall föreligga mellan den religiösa faktorn och den handling (eller passivitet) som påstås innebära ett intrång enligt Artikel 9? Denna fråga har inte diskuterats uttryckligen i praxis rörande Europakonventionen. Skälet torde vara att det i samtliga mål där ett intrång ansetts föreligga var uppenbart och ostridigt att handlingen hade skett på grund av den religiösa faktorn. Det har förelegat ett rakt, direkt orsakssamband. Orsakssambandet var alltså starkare än att handlingen enbart hade samband med den religiösa faktorn. Målen där intrång enligt Artikel 9( 1) inte ansetts föreligga uppvisar en motsvarande, låt vara spegelvänd, bild. I till exempel fallet den muslimske läraren (Konventionen 4) ansåg Kommissionen utrett att skolans handlande inte skett på grund av den religiösa faktorn. Handlingen hade inte ens samband med den religiösa faktorn. Detsamma ansåg Europadomstolen i fallet Dahlab (Konventionen 14) såvitt avsåg frågan om det förelåg diskriminering och i fallet den kristna resebyråchefen (Konventionen 8). Som jämförelse beträffande orsakssamband kan pekas på svensk reglering enligt 16 kapitlet 9 Brottsbalken (BrB), olaga diskriminering, och diskriminering enligt Diskrimineringslagen 2008. För ansvar enligt BrB krävs att diskrimineringen skett på grund av den etniska faktorn. I till exempel NJA 1976 s 489 angavs det erforderliga sambandet med orden 'elen huvudsakliga anledningen" och i NJA 1996 s 768 med orden "det avgörande motivet". Det skall röra sig om ett s.k. starkt samband. I 1 kapitlet 4 punkt 1 Diskrimineringslagen, direkt diskriminering, räcker det däremot med att det finns ett "samband''. I propositionen till en föregångare till lagen 2008 (lagen 1999 om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet) heter det att "det skall vara tillräckligt att den etniska tillhörigheten är en av flera orsaker 361 Sådana brott borde rätteligen kallas ohedersbrott. Prefixet "heder" kan ge intryck att det ligger något ädelt eller hedrande i brotten. Detta är dock ingalunda fallet. Det är istället i hög grad tvärtom. 4. Religion och religiöst motiverade manifestationer till behandlingen för att diskriminering skall anses föreligga. Den etniska tillhörigheten behöver alltså inte ... ha varit avgörande för arbetsgivarens handlande''.Det räcker sålunda med ett s.k. svagt samband.Enligt 1 kapitlet 4 punkt 2 Diskrimineringslagen, indirekt diskriminering, förekommer inte ett motsvarande sambandskrav, i vart fall inte av samma innebörd, men under alla omständigheter är sambandskravet där inte strängare än i punkten 1.Diskrimineringslagen 2008 bygger här på EU-rätten. Det finns inget i praxis rörande Europakonventionen som pekar på att den svenska regleringen skulle underkännas i konventionspraxis rörande diskriminering enligt Artikel 14.s. 352
Subjektiva rekvisit
1.Något subjektivt rekvisit, alltså krav på uppsåt eller oaktsamhet, uppställs inte i Artikel 9 Europakonventionen. Frågan har inte ens berörts i den praxis som genomgåtts här. Det kan bero på att det i samtliga fall där det förelåg ett direkt samband mellan den religiösa faktorn och handlingen detta samband var av sådan art att det vore uteslutet att tänka sig annat än att handlandet varit uppsåtligt. Emellertid förhåller det sig nog snarare så att ett intrång enligt Artikel 9 inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Ansvaret är strikt.s. 353
2.Som jämförelse må återigen pekas på svensk reglering i 16 kapitlet 9 BrB, olaga diskriminering, och 1 kapitlet 4 Diskrimineringslagen 2008, direkt respektive indirekt diskriminering. Olaga diskriminering enligt BrB är ett uppsåtsbrott. Ansvaret enligt Diskrimineringslagen 2008 är på sedvanligt arbetsrättsligt sätt strikt. Det krävs varken uppsåt eller oaktsamhet.Diskrimineringslagen 2008 bygger även här på EU-rätten.s. 353
Bevisbörda
1.Frågor rörande bevisbörda har inte diskuterats i något av de refererade målen rörande Artikel 9. Uppbyggnaden av de två momenten i Artikel 9 är dock sådan att slutsatser kan dras. Enligt 9(1) är bevistemat huruvida ett intrång över huvud har skett. En viss bevisbörda måste ligga på den som hävdar ett intrång. Vid tillämpningen av Artikel 9(2) är det klarlagt att intrång skett och att alltså ett brott mot Artikel 9(1) föreligger. Den som är ansvarig för intrånget kan enligt Artikel 9(2) fria 362 Prop 1997 /98:177 s 26; jfr s 57 och 59. Se även l 998/99:AU4 s 47 f. 363 Se beträffande termerna starkt respektive svagt samband SOU 2002:43 s 161. 364 1998/99:AU4 s 52. Jfr prop 1997/98:177 s 27. 365 Se till exempel Prop 1997 /98: 177 s 20, 23, 26 och 59 samt 1998/99:AU4 s 51 f.s. 353