Närliggande

1.1. Våldtäkt kan sägas vara den mest kvalificerade typen av sexu­ albrott. Detta betyder, vilket förklaras närmare nedan, inte att varje enskild våldtäkt alltid och med nödvändighet är allvarligare än brott med annan rubricering, men däremot att brottstypen som helhet betraktas som allvarligare än övriga brottstyper i kapitlet. 2. Våldtäkt kriminaliseras i 6 kap. 1 § brottsbalken och bestäm­ melsen kan sägas vara uppdelad på två typfall som regleras i bestämmelsens första respektive andra stycke. 3. Det första typfallet (se 6 kap. 1 § första stycket brottsbalken) avser fall där gärningsmannen: ”genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person [till en sexuell handling av viss karaktär]”. 4- Bestämmelsen förutsätter alltså dels att offret tvingas till en viss typ av sexuell handling, dels att tvånget sker på visst sätt: fråga skall vara om tvång ”genom” misshandel, våld eller genom hot om brottslig gärning. 5. Den första typen av tvång som faller under bestämmelsen är sådant som sker genom misshandel eller annars med använ­ dande av våld. Med våld avses i princip all fysisk kraftutövning. Fråga kan alltså vara om slag och sparkar och om våld som inne­ bär ett betvingande av någon eller av dennes kroppsliga rörelser (att hindra en persons rörelsefrihet, att sära på någons ben osv.), men även lindrigare former av våld, såsom att ”rycka eller slita i en annan persons arm eller kläder”, att ”knuffa undan eller hålla fast någon” omfattas av bestämmelsen.66 6. Genom hänvisningen till bestämmelsen om misshandel i 3 kap. 5 § brottsbalken framgår också att bestämmelsen omfat­ tar fall där gärningsmannen försätter sitt offer i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Exempel på denna typ av gärningar är att söva någon (t.ex. genom narkos) och att lura i någon alko­ hol eller narkotika på ett sådant sätt att personen försätts i van­ makt.67 7. Vad gäller tolkningen av våldsrekvisitet har det sedan länge varit klart att det inte fordras något fysiskt motstånd (NJA 1988 s. 40), samt att kravet på våld är begränsat (se NJA 2004 s. 231) och ska bedömas i relation till kontexten (se NJA 1993 s. 310 och NJA 1993 s. 616). Därefter har genom 2005 års reform kravet på våld sänkts ytterligare.68 Det har sagts att det förhållandet att våldsrekvisitet tolkas extensivt innebär att ”fortsatt fysisk akti­ vitet från mannens sida när kvinnan har markerat att hon inte (längre) vill” i praktiken är tillräckligt för ansvar.69 8. Våldtäkt kan vidare förövas genom användande av hot om brottslig gärning.70 Ett typexempel kan vara att gärningsmannen tilltvingar sig samlag genom hot om att döda eller misshandla den utsatte. Hotet kan emellertid också avse brott mot egendom (t.ex. ett hot om att förstöra offrets lägenhet). Det förutsätts inte heller, även om det torde vara vanligast, att hotet riktar sig mot offret. Ett hot kan sålunda avse annan person än den utsatte, t.ex. dennes barn. Framhållas bör också att ett hot inte behöver vara uttryckligt. 9. En fråga som har diskuterats i mycket begränsad utsträckning (och det gäller även ifråga om ansvar för olaga tvång), är vilken typ av hot om brott som kan anses tillräcklig för ansvar. Efter­ som det är brottsligt t.ex. att snatta och att köra för fort framstår det som klart att bestämmelsen inte rimligen kan anses omfatta alla situationer där någon hotar att utföra en brottslig gärning (”ha sex med mig annars går jag och snattar en chokladkaka”). Avgörande får - även om gällande rätt är oklar på denna punkt - anses vara att hotet kan sägas ha varit tvingande. (Jag återkom­ mer till denna problematik nedan i avsnitt $.IILc i samband med att jag behandlar frågan om i vilken utsträckning olika hot och erbjudanden bör kunna ligga till grund för ansvar för sexuella övergrepp.) 10. Det andra typfallet regleras i bestämmelsens andra stycke och tar sikte på fall där någon: ”otillbörligt utnyttja[r] att [offret] på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd”. Som framgått ovan omfattas fall där offret av gärningsmannen försätts i vanmakt eller annat liknande tillstånd redan av första stycket. De här aktuella fallen kompletterar första stycket dels på så sätt att det inte förutsätts att tillståndet kan tillskrivas gär­ ningsmannen (offret kan t.ex. själv ha berusat sig eller av gär­ ningsmannen försatts i ett hjälplöst tillstånd vid ett tillfälle då denne saknat uppsåt att vidta en sexuell handling mot offret), dels såtillvida att det inte endast omfattar vanmakt och därmed jämförliga tillstånd, utan en vidare krets av tillstånd som kan karaktäriseras som hjälplösa. 11. Karaktäristiskt för ett hjälplöst tillstånd kan sägas vara att offret antingen saknar förmåga att värja sig, förmåga att kontrollera sitt beteende eller förmåga att uppfatta gärningens innebörd.71 Frågas. 57