1.I nästkommande avsnitt 4 behandlas vad som hänt efter Lindome. I innevarande avsnitt behandlas – summariskt – vad som ansågs vara gällande rätt vid tidpunkten för Lindome, med fokus främst på gränsdragningar: mellan dels främjande och straffritt handlande, dels främjande och gärningsmannaskap.s. 35
2.Medhjälp och anstiftan benämns som grupp, tillsammans med försök, stämpling och förberedelse (och underlåtenhet att avslöja brott enligt BrB 23:6), osjälvständiga brottsformer. Existensen av dessa figurer medför att det straffbelagda området i praktiken görs avsevärt mycket större än vad som tycks vara fallet om enbart de speciella straffbuden studeras. Specifikt i fråga om ”främjande” kan också redan här sägas att det generellt sett inte krävs särskilt mycket för att ett sådant skall anses vara för handen, och personen därmed inträder i det i princip straffbelagda området. Med dagens mer uppluckrade gränser mellan gärningsmannaskap och främjande, och med ens. 35
3.(cid:21)(cid:15) utveckling där ”objektiva” främjare mer frekvent betraktas som (enligt straffbudet, i medgärningsmannaskap) eller ”anses som” (omvandlas till enligt BrB 23:4 st. 2) gärningsmän, får också de yttre gränserna för straffbarhet relativt sett ännu större betydelse än tidigare. Mer står nämligen därigenom på spel för den tilltalade: även om straffet för främjande i och för sig kan sättas lika högt som straffet för gärningsmannaskap (straffskalan för främjande följer ju, efter de av SRK initierade ändringarna, straffskalan för aktuell brottstyp), och även om främjaren i visst enskilt och konkret fall i och för sig kan ådömas ett strängare straff än gärningsmannen, så lär gärningsmannarubricering regelmässigt påverka straffmängden i höjande riktning (trots att det inte är tänkt så).s. 36
4.Anstiftan och medhjälp är, till skillnad från övriga här nämnda osjälvständiga brottsformer, generellt straffbelagda för alla brottsbalksbrott. BrB 23:4 st. 2 tillhandahåller ett slags tågordning för hur medverkandes ansvar skall prövas: i första hand gärningsmannaskap, i andra hand anstiftan, i tredje hand medhjälp (för de två senare med den gemensamma förutsättningen att huvudgärningen har ”främjats”). (cid:116)(cid:1)(cid:34)(cid:79)(cid:84)(cid:87)(cid:66)(cid:83)(cid:1)(cid:71)(cid:218)(cid:83)(cid:1)anstiftan enligt BrB 23:4 kräver att man ”förmått” nå - gon till utförandet av gärningen. Det handlar om att genom psykisk påverkan orsaka att den andra utfört den. För ansvar krävs därvidlag inte någon övertalning, inte något vilseledande, utan endast att gärningsmannen fått tillräckliga skäl för sitt handlande. Det räcker alltså för anstiftansansvar att man så att säga i någon relevant bemärkelse är tungan på vågen: den andre må redan ”vilja” utföra gärningen i fråga, men kanske ännu inte tillräckligt mycket, den må redan ha bestämt sig för att utföra gärningen, men aktuell påverkan innebär att den begår gärningen vid just den tidpunkt eller just på det sätt som sker. Särskilt mycket behövs alltså inte för anstiftansansvar, men där måste finnas något som rimligen kan betraktas som ett orsakande. (cid:21)(cid:16) (cid:116)(cid:1)(cid:40)(cid:83)(cid:202)(cid:79)(cid:84)(cid:70)(cid:79)(cid:1)(cid:78)(cid:70)(cid:77)(cid:77)(cid:66)(cid:79)(cid:1)(cid:84)(cid:85)(cid:83)(cid:66)(cid:266)(cid:83)(cid:74)(cid:85)(cid:85)(cid:1)(cid:67)(cid:70)(cid:85)(cid:70)(cid:70)(cid:79)(cid:69)(cid:70)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1)(cid:84)(cid:85)(cid:83)(cid:66)(cid:266)(cid:67)(cid:66)(cid:83)(cid:1)medhjälp kräver mer utförlig behandling. Först bör begreppet ”främja” något beröras. Utifrån normalt språkbruk låter det snarast som att det för straffbarhet uppställs krav på att vad medhjälparen gör (eller inte gör) de facto måste underlätta för gärningsmannen. I gällande rätt uppställs dock inte detta krav: även vad som i praktiken är ett försvårande eller ett motarbetande utgör ett ”främjande”, såvida viljan (här i bemärkelsen tillräckligt uppsåt eller – i förekommande fall – oaktsamhet) finns att i normalspråklig betydelse ”främja”. Ivar Strahl motiverar rådande ordning med följande korrekta, men samtidigt rätt ”repressionsvänliga”, uttalande:s. 36
5.”Att medverkanshandlingen skall vara ett främjande betyder inte, atts. 39
6.den måste vara till nytta för den med vilken medverkan sker. Det ärs. 39
7.gärningen som skall främjas och denna, den konkreta tilldragelsen,s. 39
8.främjas vad än den gjort som verksamt bidragit till att tilldragelsen bli-s. 39
9.vit sådan den blev. Den som räckt inbrottstjuven ett så dåligt verktyg,s. 39
10.att denne efter att ha försökt bryta upp låset med detta måste användas. 39
11.ett annat, har främjat inbrottsstölden sådan denna blev, likaså den soms. 39
12.biträtt inbrottstjuven men gjort det så fumligt att låset gått i baklås ochs. 39
13.måste brytas upp.” Det sagda är givetvis sant. Detta till trots framstår det som ett inte alltigenom lämpligt sätt att legitimera bestraffning av den som ville främja (i normalspråklig bemärkelse) ett brott, även om insatsen i praktiken fick motsatt effekt. Ur vissa synvinklar måste detta karaktäriseras som en bestraffning av den onda viljan, något som svensk rätt generellt sett sägs vara relativt avvisande till (även om en ständigt pågående dragning i ”subjektivistisk” riktning existerar). Bestraffning av den misslyckade medhjälparen kan enligt gällande rätt i och för sig motiveras med att oavsett om det fysiska hjälpandet var någon faktisk hjälp eller ej, så manifesterade själva ambitionen i många fall ändå ett psykiskt stöd till gärningsmannen, i sig tillräckligt för medhjälpsansvar. Även bestraffningen av sådant psykiskt stöd borde emellertid, av olika skäl, hållas inom rätt snäva ramar. För fullständighets skull bör kanske tilläggas att i sådana fall där någon både faktiskts. 39
14.(cid:21)(cid:17) motverkat och velat motverka det inte är aktuellt med medhjälpsansvar.s. 44
15.En andra fråga är hur pass mycket någon över huvud taget behöver ”gripa in” i (vad vi kanske må tillåtas kalla) den yttre verkligheten för att medhjälpsansvar skall aktualiseras. Först bör konstateras att också underlåtenhet kan leda till ansvar. Vad därefter gäller aktiv handling är kraven rätt lågt ställda. Minimikravet är dock att agerandet på något sätt, fysiskt eller psykiskt, stöttat gärningsmannen. Redan ur vad som ovan sagts rörande den från det normalspråkliga avvikande innebörden av ”främja” följer att agerandet inte behöver ha behövts: även ”onödig” medhjälp är straffbar (exempelvis att någon håller vakt och det i efterhand visar sig att vakthållning inte hade behövts). Vid sådan obehövlig medhjälp krävs dock att gärningsmannen visste om att hjälpen var för handen (så att hjälpen åtminstone fungerade som ett psykiskt stöd): den som både oannonserat och obehövligt håller vakt för att hjälpa till skall inte straffas.s. 44
16.Psykiskt stöd kan alltså fungera som medhjälp. I NJA 1963 s. 574 (”rockfallet”), vilket avgörande sedan länge använts i undervisningen för att illustrera bland annat de möjliga yttre gränserna för medhjälpsansvar, var det – i alla fall troligen – fråga om sådant stöd. A, B och C ute på promenad mötte en fjärde person. Medan A och B gick fram till den fjärde (som misshandlades och rånades) uppdrogs åt C att hålla A:s rock. C, som mottog och därefter höll rocken, dömdes för medhjälp. De kortfattade domskälen bör nog förstås så att inte endast (eller kanske inte alls) själva rockhållandet, utan i stället snarare vad rockhållande och kvarstannande på platsen manifesterade av psykiskt stöd till de två andra, var vad som motiverade medhjälpsansvar. C kände de bägge andra. Däremot skall, enligt härskande mening, den som vid en misshandel och utan koppling till gärningsmannen ställer sig och gillande iakttar vad som sker, inte kunna ådömas ansvar för medhjälp. (cid:21)(cid:18)s. 44
17.Ett annat i undervisning flitigt använt fall, NJA 1984 s. 922 (”raggarbilsfallet”), är möjligen av intresse även för en diskussion kring de yttre gränserna för mera ”fysiskt” främjande. Ett antal personer åkte runt på stan i en bil, och siktade några andra personer som de (eller i vart fall vissa av dem) hade eller fick något otalt med. I ett första skede uppmanades föraren att stanna bilen, varefter vissa av passagerarna klev ur och misshandlade några personer ur den andra gruppen. Efter avslutad misshandel klev man tillbaka in i bilen – föraren körde i sinom tid efter de andra – och färden fortsatte. Vid denna tidpunkt fick föraren, enligt HD, senast klart för sig att misshandel hade förövats. I ett andra skede upprepades historien: föraren ombads att stanna bilen, så skedde, och misshandel skedde igen. Bilföraren fälldes i HD för att han vid det andra tillfället, genom att ha stannat bilen, hade medhjälpt till misshandeln. HD konstaterade att föraren, i samband med att han uppmanades att stanna, såg de personer som sedan misshandlades, samt, sammantaget, att han ”måste ha insett vad som skulle komma att inträffa, om han stannade bilen” och alltså medverkat uppsåtligen.s. 45
18.Det är inte helt lätt att veta i vilken utsträckning fysiska respektive psykiska komponenter har lagts den tilltalade till last (och därmed lagts till grund för fällande dom). Å ena sidan var ju i och för sig det faktum att bilföraren stannade bilen en nödvändig förutsättning för att misshandeln skulle kunna ske: hade han inte stannat, hade väl passagerarna knappast tagit sig ur bilen över huvud taget. Något krav på att medhjälp för att vara straffbar ska ha varit en nödvändig betingelse uppställs inte, och att viss betingelse faktiskt var nödvändig kan knappast regelmässigt medföra att den också skall ses som en (i detta hänseende) tillräcklig sådan. Å andra sidan är bilförarens själva agerande, om det betraktas lite mer fritt från aktuell kontext, så trivialt och ”normalt” som en bilförares agerande kan bli (såvida den inte genomför en fångtransport eller liknande): att stanna bilen för att släppa av passagerare som begär att få bli avsläppta. Att motivera en bestraffning av föraren med ”fysisk” medhjälp framstår, bland annat därför, som tvivelaktigt. Möjligen – men här spekulerar jag – har domstolen varit av åsikten att föraren dels varit fullt införstådd meds. 45
19.(cid:21)(cid:19) vad som skulle hända, dels därtill (manifesterat bland annat genom att han stannade bilen) stöttat de misshandlande kamraterna på ett sätt som i och för sig kvalificerar sig som psykisk medhjälp, samtidigt som domstolen dock inte har tyckt sig kunna finna det senare styrkt på ett sätt som skulle göra det möjligt att ange det i domen. Man har därför sett sig föranledd att hänga upp det på det fysiska.s. 47
20.De två berörda avgörandena har, som nämnts, tidigare använts för att illustrera problem kring (den yttre) avgränsningen av straffansvar för medhjälp. I den bästa av världar är fallen fortfarande av intresse, men i en diskussion av hur lite som kan krävas för att någon skall kunna dömas för medhjälp har de måhända, i ljuset av vad som berörs i avsnitt 4, blivit delvis inaktuella. I här berörda fall tycks dock, till skillnad från flera av de avgöranden som nämns i nästa avsnitt, det faktiska händelseförloppet ändå ha ansetts vara ganska väl utrett: rollerna har, åtminstone fysiskt, varit rätt klara. När händelseförloppet inte är lika väl utrett ställer sig sakerna delvis annorlunda, på sätt som kan sätta mer press på domstolen: valet kan i högre grad komma att stå mellan å ena sidan ansvar för alla, å andra sidan ansvar för ingen alls. Denna tråd tas upp igen i avsnitt 4.s. 47
21.I fråga om medhjälp måste också tidsaspekten beröras. För att viss gärning ska kunna klassificeras som medhjälp behöver den som huvudregel utföras före eller samtidigt med huvudgärningen. Huvudgärningen får inte vara avslutad. Uppmärksammas bör dock att likhetstecken inte kan sättas mellan att huvudgärningen är fullbordad och att den är avslutad: ett brott kan avslutas senare än det fullbordas. Detta gäller givetvis vid perdurerande brott, exempelvis människorov, där brottet så att säga fortsätter att begås även efter att det har fullbordats, men också vid andra brottstyper kan en relevant glapp finnas mellan det fullbordade och det avslutade. I ett exempel i litteraturen menas en person kunna fällas för medhjälp till stöld, när den står utanför det hus där inbrott begås och genom ett fönster tar emot i och för sig redan ”fullbordat tillgripna” saker. I fråga om insatser sent i händelseförloppet görs skillnad mellan å ena sidan fall (cid:21)(cid:20) där det i förväg har gemensamt planerats att den assisterande skulle träda in vid aktuell tidpunkt (vilket pekar mot medhjälpsansvar), å andra sidan fall där sådan planering har saknats. Där det anses ”för sent” för medhjälpsansvar kan i stället exempelvis BrB 17:11, skyddande av brottsling, eller BrB 9:6, häleri, aktualiseras, allt efter vad saken gäller. I avsnitt 4 diskuteras den betydelse som gemensam planering och liknande i dag ges, inte minst för valet mellan främjar- och gärningsmannarubricering. Jag argumenterar där för att sådant som gemensam planering på vissa sätt tillmäts alltför stor betydelse, vad respektive person sedermera gör alltför liten.s. 47
22.Med detta sagt om främjaransvarets yttre gränser bör, mer av exkurs-s. 48
23.karaktär, anmärkas att delade meningar tycks råda i fråga om en annans. 48
24.och rätt grundläggande aspekt av samma ansvar: till vilka brottsformers. 48
25.går det att (straffbart) medhjälpa eller anstifta? Frågan kan knappasts. 48
26.sägas vara oviktig – det handlar ju om avgränsningen av det straffbaras. 48
27.området – men det intresse den ägnats från doktrin och domstolars. 48
28.tycks vara litet. Jareborg menar att det går att straffbart medhjälpa intes. 48
29.bara till fullbordat brott och försök till brott, utan också exempelvis tills. 48
30.medhjälp och anstiftan. Ansvar för ”medhjälp till medhjälp till med-s. 48
31.hjälp till stöld” är då i princip möjligt. Wennberg menar å sin sida atts. 48
32.de brott som det går att straffbart främja är fullbordat brott och för-s. 48
33.sök. Läget får, med tanke på att praxis får sägas huvudsakligen gå pås. 48
34.en linje som liknar Wennbergs, knappast sägas vara helt klarlagt i frågas. 48
35.om vad som i någon relevant bemärkelse är ”gällande rätt”. Jag vill göras. 48
36.några korta kommentarer. (1) Det verkar vid läsning av BrB 23:4 intes. 48
37.omöjligt att även en handling som främjat den handling som främjars. 48
38.huvudbrottet skulle kunna ses som främjande också till huvudbrottets. 48
39.direkt. Då kunde främjarens främjare dömas för (exempelvis) med-s. 48
40.hjälp rätt och slätt. (2) I den utsträckning något som materiellt setts. 48
41.är ett främjande av ett främjande är straffbelagt, talar rättssäkerhets-s. 48
42.skäl och behovet av att hålla repressionen under uppsikt för att den avs. 48
43.Jareborg angivna varianten borde förespråkas: fälls någon för medhjälps. 48
44.till medhjälp till (exempelvis) mord, ökar möjligheterna att straffvär-s. 48
45.(cid:21)(cid:21)s. 49
46.det sätts lägre än om samma gärning hade rubricerats som medhjälps. 49
47.rätt och slätt. (3) Med bägge åsikter – här avses då dels Jareborgss. 49
48.åsikt, dels den åsikt enligt vilken även materiell medhjälp till medhjälps. 49
49.skall formellt rubriceras som medhjälp rätt och slätt – följer problems. 49
50.med att begränsa kedjorna: oavsett hur det må rubriceras, hur mångas. 49
51.”materiella led” skall vara straffbelagda? BrB 23:5, rörande medver-s. 49
52.kan i mindre mån, ger möjlighet till undantag från annars generells. 49
53.straffbarhet. Vidare kan möjligen generella resonemang rörande kausa-s. 49
54.litet, och kanske hänvisningar till ”livets regel” och så vidare, ge någons. 49
55.hjälp, men samtliga dessa vägar förutsätter måttfullhet hos domstolens. 49
56.i dess utövande av sitt skön, och i dag – inte minst i medverkansfrå-s. 49
57.gor – tycks sådana förhoppningar inte omedelbart lätta att få infriade.s. 49
58.Upplägget framstår därför som riskabelt. (cid:116)(cid:1)(cid:47)(cid:202)(cid:83)(cid:1)(cid:71)(cid:83)(cid:202)(cid:78)(cid:75)(cid:66)(cid:83)(cid:66)(cid:79)(cid:84)(cid:87)(cid:66)(cid:83)(cid:1)(cid:73)(cid:66)(cid:83)(cid:1)(cid:69)(cid:74)(cid:84)(cid:76)(cid:86)(cid:85)(cid:70)(cid:83)(cid:66)(cid:85)(cid:84)(cid:1)(cid:74)(cid:1)(cid:74)(cid:79)(cid:79)(cid:70)(cid:87)(cid:66)(cid:83)(cid:66)(cid:79)(cid:69)(cid:70)(cid:1)(cid:66)(cid:87)(cid:84)(cid:79)(cid:74)(cid:85)(cid:85)(cid:1)(cid:73)(cid:66)(cid:83)(cid:1)(cid:69)(cid:70)(cid:85)(cid:1) förutsatts att där har funnits något att främja: medverkansobjektet. Konstruktionen av medverkansobjektet är inte central för de problem som innevarande framställning främst fokuserar på, men något ytterligare bör ändå sägas. Huvudregeln är att gärningsmannens brott i dess objektiva utförande konstituerar medverkansobjektet, och att det därmed stansar ut de yttre gränserna för vad övriga medverkande kan fällas till ansvar för (medverkan till). Detsamma gäller – som huvudregel – i fråga om gradindelade brott. Vissa rekvisit anses dock kunna ”plockas” från annan än gärningsman: egenskap av specialsubjekt (se ovan avsnitt 2); överskjutande uppsåt (till exempel tillägnelseuppsåt); vissa komponenter av relevans för placering i svårhetsgrad; med mera. I den utsträckning en sådan möjlighet att ”plocka” rekvisit medges vidgas medverkansobjektet, till och med på så sätt att i vissa fall beteende från gärningsmannens sida blir straffbelagt som utan (cid:21)(cid:22) ”plockande” hade varit straffritt. Frågan i vilken utsträckning sådant ”plockande” bör vara tillåtet berörs vidare i avsnitt 5.s. 49
59.När väl ett medverkansobjekt etablerats skall enligt BrB 23:4 3 st. var och en medverkande hållas ansvarig ”efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last”. Här framträder det självständiga och flexibla ansvar som tillskapades genom SRK:s försorg. Ett tidigt exempel i praxis är NJA 1959 s. 254 (”isotopfallet”). Två personer fälldes där för medhjälp, av grov oaktsamhet, till spridande av gift, trots att någon gärningsman inte kunde fällas (eller knappt ens uppbringas). I tidigare nämnda ”rockfall”, NJA 1963 s. 574, fälldes rockhållaren för medhjälp till misshandel, inte för medhjälp till rån, då han bedömdes ha uppsåt till de andras misshandelsbrott men inte till det olovliga tagandet. Det är även möjligt att spela med uppsåt och oaktsamhet hos olika deltagare, förutsatt att den aktuella objektiva gärningen är straffbelagd som både oaktsamt och uppsåtligt brott (i BrB aktualiseras därvidlag främst kap. 3). I NJA 1996 s. 27, ”Sturecompagniet”, fälldes den person som bar vapnet fram till mordplatsen för oaktsam medhjälp till gärningsmannens uppsåtliga dödande. Medhjälparens brott rubricerades som medhjälp till grovt vållande till annans död. (cid:116)(cid:1)(cid:37)(cid:202)(cid:83)(cid:78)(cid:70)(cid:69)(cid:1)(cid:77)(cid:202)(cid:78)(cid:79)(cid:66)(cid:83)(cid:1)(cid:87)(cid:74)(cid:1)(cid:81)(cid:77)(cid:66)(cid:68)(cid:70)(cid:83)(cid:74)(cid:79)(cid:72)(cid:1)(cid:74)(cid:79)(cid:80)(cid:78)(cid:1)(cid:78)(cid:70)(cid:69)(cid:87)(cid:70)(cid:83)(cid:76)(cid:66)(cid:79)(cid:84)(cid:80)(cid:67)(cid:75)(cid:70)(cid:76)(cid:85)(cid:70)(cid:85)(cid:15)(cid:1)(cid:37)(cid:70)(cid:1)(cid:80)(cid:85)(cid:87)(cid:74)(cid:87)(cid:70)(cid:77)- aktigt accepterade formerna för gärningsmannaskap vilka existerade vid tiden för Lindomefallet – här alltså använt som tidsmarkör – var i huvudsak de följande.s. 52
60.(1) En gärningsman begår ensam brottet och uppfyller själv samt-s. 52
61.liga rekvisit.s. 52
62.(2) Medelbart gärningsmannaskap (den objektive gärningsman-s. 52
63.nen har varit ett verktyg i annans händer).s. 52
64.(3) Specialsubjekt (exempelvis när den anställde har beordrats avs. 52
65.näringsidkaren att begå bokföringsbrott).s. 52
66.(4) Flera gärningsmän begår tillsammans brottet, men var och ens. 52
67.uppfyller själv samtliga rekvisit.s. 52
68.(5) Flera gärningsmän agerar på i det närmaste samma sätt mots. 52
69.offret (angriparna sparkar exempelvis samtliga mot det lig-s. 52
70.gande offret, de utdelar sparkar mot ungefär samma ställen pås. 52
71.kroppen – ingen gör det exempelvis uteslutande mot offretss. 52
72.(cid:21)(cid:23)s. 53
73.fötter – och offret dör, någon spark har i och för sig varit dens. 53
74.dödande men det framstår som en slump vem som utdelats. 53
75.denna spark), och de har alla erforderligt uppsåt till effektens. 53
76.(i det här exemplet döden). Samtliga kan dömas för uppsåtligts. 53
77.dödande i gärningsmannaskap. Även om givetvis inte var ochs. 53
78.en, ”tekniskt” sett, har ”dödat” offret, kan det uttryckas soms. 53
79.att samtliga i samverkan har gjort detta. I variant 2 och 3 konstrueras gärningsmannaskapet med användning av BrB 23:4 st. 2. Med varianter 4 och 5 är vi inne i vad som i dag med varierande precision kallas ”medgärningsmannaskap” (se avsnitt 2). Variant 4 bör kanske egentligen inte tillåtas omfattas av begreppet: var och en är en egen, ”vanlig” gärningsman, även om aktiviteten i och för sig har utförts tillsammans och i samverkan med annan. Begreppet fyller där ingen funktion. Variant 5 rör däremot flera deltagare i en gemensam aktivitet, i samverkan, där inte alla, eller kanske inte ens någon, själv uppfyller samtliga rekvisit i brottsbeskrivningen, men där alla ändå döms i gärningsmannaskap enligt det specifika straffbudet, utan användning av möjligheten att ”anse som” enligt BrB 23:4.s. 53
80.I sammanhanget bör nämnas rättsfallet NJA 1980 s. 606. Några personer hade efter samråd beväpnat sig med käppar och gemensamt – och med vad det verkade ungefär lika stor ”arbetsinsats” – misshandlat flera andra personer. Ett första skäl att uppmärksamma fallet är att det väl snarast fick bilda skola som exempel på ett sådant ”snävt” eller ”stramt” medgärningsmannaskap som enligt alla läger bör accepteras i fråga om icke helt specificerade relationer mellan inblandade aktörer och uppkomna resultat. Alla deltagare befann sig rätt nära kärnan av aktuell(a) brottsbeskrivning(ar) i en både gemensam och någorlunda likartad aktivitet, där nog mer eller mindre slumpen (får vi anta) bestämde vem som orsakade vad i fråga om faktiska skador. Envar deltagare måste ha varit, från det att utförandet av brottet påbörjades, åtminstone rätt nära ett fullt, ”eget”, gärningsmannaskap, i vart fall rätt nära ”kärnan” i den aktivitet som straffbudet beskriver. Ansvar utdömdes i fallet enbart enligt det särskilda straffbudet, utan behov av BrB 23:4 st. 2. (cid:22)(cid:14)s. 53
81.Ett andra skäl att uppmärksamma fallet är att aktuella brottsliga gärningar faktiskt ansågs ha föregåtts av något som alldeles normalspråkligt kan defineras som ett ”samråd” mellan deltagarna. Den användning av medgärningsmannaskap som berörs i avsnitt 4, med ett tillåtande av avsevärt mindre ”strama” varianter, och med en successivt mer framträdande roll för lokutionen ”tillsammans och i samförstånd”, bör ses i ljuset av just detta faktiska samråd i NJA 1980 s. 606: det lär ha varit vad domstolarna därefter har känt sig tvungna att förhålla sig till.s. 54
82.Slutligen bör här nämnas själva Lindomefallet, RH 1991:51. En äldre man slogs i sitt hus ihjäl på ett brutalt sätt. Två personer åtalades. Det stod klart att (åtminstone) någon av dem hade bragt offret om livet. Det kunde dock, på det sätt som sakerna till slut föll ut, inte uteslutas att någon (vilken som helst) av dem begått dödandet helt utan inblandning från, eller ens vetskap hos, den andre. A fälldes för dödandet i första instans, där B friades. I andra instans friades i stället A, samtidigt som tingsrättens friande dom mot B hade tillåtits vinna laga kraft. Slutresultatet blev att (1) ingen fälldes för något brott relaterat till dödandet av offret, samtidigt som (2) det stod klart att någon av de två hade utfört gärningen. Utgången i fallet orsakade avsevärd indignation.s. 54
83.Som ibland sker blev den allmänna indignationen något missriktad, här närmast på så sätt att själva den straffrättsliga regleringen (här medverkansregleringen och -läran) ifrågasattes i termer av påstådda brister. Och nog händer det rätt ofta att straffrättsreglering har brister, men knappast just i detta fall: här behövde i stället frågor anknutna till bevisning, främst till säkrande av sådan, aktualiseras. Om den friande tingsrättsdomen mot A hade överklagats till hovrätten, och de tilltalade även där hade kunnat så att säga ställas mot varandra, så hade nog knappast heller en fällande dom varit utesluten. Den vedertagna beskrivningen av målets problematik – (1) man visste att (åtminstone) någon av dem dödade offret, men (2) det kunde inte uteslutas att endast en av dem gjort allt (och den andre gjort ingets. 54
84.(cid:22)(cid:15) alls, och inte heller vetat något), och (3) det kunde inte utrönas vem som i så fall gjort allt – fick egentligen inte möjlighet att till fullo uppstå i andra instans: de tilltalade kunde ju inte konfronteras med varandra. I nästa avsnitt ses att det inte är helt uppenbart hur problematiken i Lindome skall relateras till den praxis som sägs ha varit en följd av fallet.s. 55