Se prop. 1997/98:55. Av intresse i sammanhanget är också bl.a. NJA 2004 s. 437.
Hänvisas från p. 41 (s. 135)
1.strafflagar, att man allt mer och mer börjar i honom se en olycklig ochs. 94
2.fallen like, som med fördragsam mildhet bör upprättas, ej såsom for-s. 94
3.dom ett afskywärt och förkastadt odjur, som med öfwermodig hårdhets. 94
4.bör ur menskligheten utstötas.” Tyvärr är risken i dag att vi i vissa hänseenden snarare rör oss i riktning mot ”fordom” än mot något annat. Och ju mindre vi vet om den andre, ju mindre vi tycker oss behöva veta om den, desto mer möjliggörs det för distansering och egenskapslöshet att accelerera och förstärka varandra. Och, apropå medverkansläran, ju mer egenskapslöshet som tillåts i fråga om de individer som påstås ha begått brott, desto lättare blir det att klumpa ihop dem på olika sätt. Det kan gälla stort som smått: i relation till kollektivet ”brottslingar” (där Vi ”ickebrottslingar”, är samhället), något som både underblåser och underblåses av den krigsretorik som i fråga om brott varit vanlig under senare decennier, men också – och här är vi i medverkansfrågorna – i relation till en samling individer som står åtalade för en påstått gemensam aktivitet. Avindividualiseringen, reduceringen, hopklumpningen, går hand i hand med distanseringen. Skulle vi dessutom ha möjlighet att utrusta denna andra grupp med mystiska, i någon bemärkelse ”extra” egenskaper, etiketter eller attribut av något slag, vilka dess medlemmar delar, vi andra inte (tänk terroristceller, ungdomsgäng, invandrare från samma land, skinheads och så vidare), så underlättas det ytterligare för oss att börja se gruppen som mera av ett slags fantom, med en gemensam kropp och en ond eller is. 94
5.(cid:15)(cid:16)(cid:15) vart fall likgiltig (se strax nedan) gemensam vilja. Ju större luckor vi tillåter oss i bilden av den konkreta individen, desto större utrymme för fantasin. Ju större utrymme för fantasin, desto större (potentiellt) utrymme för fanatism. Vi kan då, med ett uttryck lånat från Günter Jakobs, röra oss i riktning mot en ”Feindstrafrecht”, där det mindre handlar om individer, mer om en Fiende eller ett Hot. (4) I fråga om orsaker till en modifierad syn bör kanske slutligen sägas något ytterligare om belastningen på rättsapparatens aktörer. Å ena sidan har det straffbelagda, eller på annat sätt sanktionsbelagda, områdets omfång ökat dramatiskt under senare decennier. Å andra sidan har det i vart fall inom domstolsväsendet skett omorganisationer och nedskärningar vilka knappast har haft som mest framträdande syfte att förbättra kvaliteten hos hanteringen av det enskilda målet. Det har främst handlat om att förbättra ”effektiviteten” i målhanteringen. Ett exempel på effektivitetssträvanden är de över tid successivt vidgade möjligheterna att undandra straffrättssaker från domstols avgörande (bland annat genom utökade befogenheter för åklagare och polis att utdöma ansvar eller på annat sätt avverka mål). Ett annat exempel är minskade överklagandemöjligheter. Det är knappast en slump att det i dag, på olika håll, hörs successivt fler röster för införande av olika varianter av plea bargaining i svensk straffrätt. I någon fortfarande relativt framträdande bemärkelse lever vi med bilden av ett treinstanssystem på näthinnan. I praktiken har det ju alltid, ”materiellt”, sett annorlunda ut, och så måste det väl också rimligen vara, men i dag har bilden av de tre instanserna i brottmål än mindre faktisk motsvarighet än tidigare.s. 100
6.Det kan också tänkas att effektivitetshänsyn tar sig omedvetna uttryck, även i den materiella hanteringen av målen. Här kan återknytas till dagens tillämpning av medverkansläran och till bevisfrågor anknutna till fleras (möjliga) deltagande i brott. Det är givet att ju mer åklagare och polis behandlar – och av domstolen tillåts behandla – misstänkta och tilltalade i klump, desto mer tid kan sparas i det enskilda målet. Och om en domstol i ett mål med flera tilltalade presenteras ett underlag av sådan karaktär (i klump) att valet i det (cid:15)(cid:16)(cid:16) närmaste står mellan att fria alla eller fälla alla, och där finns goda skäl att tro att någon eller några av de tilltalade faktiskt har aktivt deltagit i det brott för vilket ansvar prövas, erbjuder den modifierade tillämpningen av medverkansläran (med bland annat dess frimodiga ”medgärningsmannaskaps”-tänkande) en väg som måhända framstår som något annat och lite enklare än vad den är, så att det ”tillsammans” som man i fråga om visst skeende tidigare kunde tycka sig böra sönderdela i både gärningsmän, främjare och straffria deltagare blir vagare, mer upplöst och mer reducerat i fråga om individuella, personliga komponenter. Därigenom blir det också mer potentiellt inklusivt: ju mindre som behövs av individualisering, konkretisering, desto lättare att se något gemensamt. Märk väl att vad jag här spekulerar kring är omedvetna processer, förändringar som i den utsträckning de har tagit plats har kommit successivt, kollektivt, genom glidningar så små att de inte märks.s. 100
7.Ytterligare en aspekt som kunde beröras i samband med nedskärningar, arbetsbelastning och effektivitetssträvanden har att göra med rättstillämpningen i över- respektive underinstans, och i slutändan egentligen med vad som bör förstås med att något är ”gällande rätt” i viss fråga. Exempelvis diskuterades ju i avsnitt 4 vilken ledning NJA 2006 s. 535 kan komma att ge för rättstillämpningen. Så sätter avgörandet i och för sig – potentiellt – relativt skarpa gränser för utdömande av medgärningsmannaansvar respektive gärningsmannaansvar med stöd av BrB 23:4 st. 2. En delvis annan fråga blir dock, i ljuset av bland annat här nämnda effektivitetssträvanden, hur och i vilken utsträckning underinstanserna faktiskt kommer att ta till sig avgörandet. Rådande situation av hög arbetsbelastning är i vart fall inte ägnad att minska klyftan mellan överrätts ofta elaborerade resonemang – och ambitiösa hantering av bevisfrågor, i den mån sådana blir föremål för prövning – och underrätts dömande, en verksamhet som sker och delvis måste ske under andra och på många sätt mindre gynnsamma premisser.s. 101
8.I sammanhanget kan kort nämnas de förändringar vilka skedde genom vad som närmast kunde kallas HD:s ”införande” av likgiltighetsuppsåt som nedre gräns för uppsåt. Vad som efter detta tycks ha hänt i praxis kan relateras både till omedvetna effektivitetssträvanden och till frimodig tillämpning av medverkansläran. Rörande uppsåt utvecklade HD i ett par domar (se särskilt NJA 2004 s. 176 ochs. 101
9.(cid:15)(cid:16)(cid:17) 2005 s. 372) på ett föredömligt pedagogiskt sätt hur bedömningar bör ske. Doktrinens uppfattning är att den väg som därigenom stakats ut inte innebär att fler typfall än tidigare skall bedömas som uppsåtliga. Talar man å andra sidan med försvarsadvokater rörande (i vart fall) tingsrättspraxis under de senaste åren, är åsikten att där finns en avsevärd skillnad mot tidigare: ”i vart fall med likgiltighetsuppsåt” har enligt många sagespersoner kommit att utvecklas till ett slags mantra, tillika ett slags slasktratt genom vilken betydligt fler fall rinner igenom som uppsåtligt brott. Stämmer detta existerar det alltför stora skillnader mellan å ena sidan gällande rätt i bemärkelsen HD:s avgöranden, å andra sidan gällande rätt i bemärkelsen rättstillämpning i underinstans. Här, liksom i fråga om medverkansläran, kunde i så fall omedvetna förskjutningar mot det mer effektiva tänkas vara i (omedveten) rörelse: det blir, allt efter brottstyp, lättare både att fälla över huvud taget och att fälla ”ordentligt”.s. 3
10.För att något ytterligare koppla detta till medverkansläran: I den utsträckning det sagda är sant ger en frimodig tillämpning av medverkansläran, när den kombineras med en frikostig användning av likgiltighetsuppsåt (frikostigare än vad HD avsett), rimligen utmärkta möjligheter till ännu fler fällande domar än tidigare i medgärnings(cid:15)(cid:16)(cid:18) mannaskap (”tillsammans och i samförstånd” och ”tillsammans och i samråd” har också delvis uppnått status av mantra). Det vore i ljuset av detta i dag inte alls orimligt att tro att en motsvarighet till exempelvis B, som bar fram vapnet i NJA 1996 s. 27, skulle anses ha varit likgiltig på ett sådant sätt att uppsåt ansågs föreligga. Då hade vägen legat öppen också för att också B ”tillsammans och i samförstånd” hade ”skjutit” offren. Vidare kunde säkerligen fler fällande domar förväntas där psykiskt stöd är det enda som viss tilltalad påstås ha bistått med: inte minst kunde kompisgäng komma att ligga sämre till (jämför ovan 4.2.2 rörande diskoteksbranden). Som en komponent i det åtgärdspaket som i avsnitt 5 diskuterades för medverkansläran borde det åstadkommas kartläggningar av eventuella klyftor mellan över- och underrättspraxis, och klyftorna minskas, rimligen främst genom en uppstramning av underrättspraxis. (cid:23)(cid:15)(cid:20)(cid:1)(cid:1)(cid:165)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1)(cid:76)(cid:80)(cid:79)(cid:84)(cid:70)(cid:76)(cid:87)(cid:70)(cid:79)(cid:84)(cid:70)(cid:83)(cid:27)(cid:1)(cid:83)(cid:70)(cid:66)(cid:76)(cid:85)(cid:74)(cid:80)(cid:79)(cid:70)(cid:83)(cid:1)(cid:78)(cid:80)(cid:85)(cid:1)(cid:73)(cid:74)(cid:79)(cid:69)(cid:70)(cid:83)(cid:1)(cid:78)(cid:80)(cid:85)(cid:1)s. 3
11.(cid:85)(cid:74)(cid:77)(cid:77)(cid:83)(cid:106)(cid:68)(cid:76)(cid:77)(cid:74)(cid:72)(cid:1)(cid:83)(cid:70)(cid:81)(cid:83)(cid:70)(cid:84)(cid:84)(cid:74)(cid:80)(cid:79) Detta sagt rörande orsaker i bredare perspektiv skall nu i stället något nämnas reaktioner, som dessa tar sig uttryck i genomförd och föreslagen straffrättsanvändning. Merparten av dagens utveckling sammanfattas i Nils Jareborgs karaktäristik av ”offensiv straffrättspolitik”, till vilken framställning läsaren hänvisas. Jag vill endast foga till några kommentarer och aktuella exempel.s. 106
12.Den utveckling mot ökad repression som i dag kan iakttas är inte ”ny”; möjligen kunde vissa av dess kontingenta uttryck kallas för nya. Kanske kan läget beskrivas på följande sätt. Där existerar i dag en grundideologi, av innebörd att det inom varje givet område i princip behövs och är berättigat med förtätad, intensifierad, mer flexibel (och så vidare) repression. Med stabil bas i denna övergripande ideologi söker sig repressionen, som vatten ställt inför ett hinder, ett otal olika vägar. På ytan, i vart fall ibland, motiveras eller legitimeras dessa vägar utifrån (vad som må kallas) ett antal rätt fixerade underideologier, vilka aktualiseras när det passar, allt efter särområde och särfråga. De är alla underordnade den övergripande hållningen, och reduceras i realiteten till en funktion av blott verktyg snarare än självständiga producenter av argument. På nivån för underideologier är dagens förhållningssätt tämligen eklektiskt: visst går det att säga att det i svensks. 106
13.(cid:15)(cid:16)(cid:19) straffrätt – också utanför medverkansfrågorna – ses ökade inslag av ”subjektivism” (exempelvis genom att mer tonvikt läggs vid vad personen ville skulle inträffa, mindre vid vad som inträffade eller hade kunnat inträffa), men där finns å andra sidan ökade inslag också av vad som kunde kallas för ”objektivism”; visst finns där ökat straffbeläggande tidigt i händelseförlopp, men där finns också ökat straffbeläggande sent i händelseförlopp, och så vidare. Kännetecknande är alltså inte att någon särskild underideologi fått en starkare ställning av egen kraft: kännetecknande är i stället en starkare ställning för varje underideologi i den utsträckning som den – allt efter område och frågeställning – kan motivera utvidgad kriminalisering, strängare straff eller på annat sätt intensifieradede repressiva ansträngningar. Så reduceras dessa ideologier till redskap i den större strömmens hand. Vi påminns då om att underideologierna många gånger är ”överideologiskt neutrala” och därmed så att säga tveeggade svärd: exempelvis en sådan ideologisk utgångspunkt som proportionalitet, som när den på 80-talet gavs kraftigt genomslag i svensk straffrätt var tänkt som en komponent i en större taktik av återhållsamhet och begränsning, är funktionell också i handen på den vars övergripande ambitioner går i rakt motsatt riktning. Grundideologin, den större taktiken eller övertygelsen, styr i hög utsträckning hur underideologier uttolkas och används.s. 108
14.Detta är knappast nytt. Om man därmed skulle anse sig redo för slutsatsen att där intet nytt finns under solen, så går det ändå att iaktta några relativt ”moderna” kännetecken vilka här bör nämnas och kopplas till ett redan tidigare nämnt: brådskan. Ett andra kännetecken är då det fragmenterade i dagens hantering: Det ökade repressiva trycket åstadkommes (och söks delvis åstadkommet) på ett i vissa bemärkelser relativt osynligt sätt. Trycket är tydligt iakttagbart endast för den som tar på sig uppgiften att räkna samman summan av ett stort antal enskilda, små men tätt duggande förändringar, vilka ofta, sedda isolerade, var och en för sig kunde betraktas och avfärdas som endast en rännil, en närmast bara ”teknisk” finjustering, bara fila och putsa lite, inom något mindre och snävt avgränsat område. Det är först när rännilarna studeras tillsammans – när de täta skott och fonder avlägsnas vilka (om vi talar lagstiftning) beordras från lagstiftarhåll och resulterar i att saker separeras från varandra som borde betraktas (cid:15)(cid:16)(cid:20) ihop – som det går att se att rännilarna tillsammans konstituerar en flod, och att förment ”tekniska” finjusteringar underminerar praktiska och ideologiska bålverk för straffrättssystemet.s. 108
15.Att frågeställning och problemhantering beskärs på beskrivet sätt motiveras alltså ofta med olika versioner av tidsbristargument. Jag har dock en gnagande misstanke att alla dessa beskurna fonder är led i en säkerligen delvis omedveten, men också delvis medveten taktik, enligt vilken ökad ”effektivitet” i arbetet nås just genom att principiella och övergripande frågor gås förbi med tystnad eller pareras med fraser av snömoskaraktär: det är svårt att vara handlingskraftig om uppgiften är komplex. I situationen ligger givetvis ett stort problem: Ideologier blir tydligast i det övergripande, i de större perspektiven. Ett resultat av beskärning som taktik blir därför en förment avideologisering av arbetet med straffrättsutformning. Men straffrätt är ideologi: oavsett vilka ideologier ett system må bekänna sig till är det just de som fogar ihop många disparata delar till ett helt, till – i vårt fall – ett straffrättssystem i vid bemärkelse. Detta är en bidragande orsak till dagens långt ifrån tillfredsställande tillstånd.s. 109
16.Ett tredje ”modernt” kännetecken, nära sammanhängande med de tidigare nämnda, rör den attityd som från regeringens sida kommer till uttryck i utredningsdirektiv och umgänget med synpunkter från lagråd och remissinstanser. Mitt intryck är att i dag externa utredare, i vart fall när frågor skall utredas som från regeringshåll anses ha stort ”signalvärde”, mer än tidigare beordras att nå visst mål, visst resultat, snarare än ombeds undersöka (bland annat) huruvida det vore lämpligt att förverkliga det: målet är spikat från början, utredningen beordras lägga ut vägen dit. Det rör sig här om maktförskjutningar i relationen mellan å ena sidan den politiska viljan (här regeringen), å andra sidan vad som må kallas ”experter” (här i synnerhet juridiska sådana). Något liknande tycks ske i umgänget med lagrådet. Dessa frågor förtjänar större uppmärksamhet än vad de hittills har fått.s. 109
17.Om den typ av repressiva ambitioner som här har diskuterats nog alltid har funnits (avhängigt av bland annat den mängd resurser som vid olika tidpunkter stått till buds), och nog likaså alltid kommer att finnas, så är en fjärde aktuell förskjutning i dag, jämfört med (säg)s. 109
18.(cid:15)(cid:16)(cid:21) för 30 år sedan, att det nu är rätt illa ställt med verksamma motkrafter med förmåga att få gehör (i termer av rigiditet, förutsägbarhet och så vidare), exempelvis för modifiering av olika slags principer om omedelbar (och kontinuerligt hög) behovstillfredsställelse. Det är närmast slående att ta del av Straffansvarsutredningens och regeringens respektive diagnoser rörande medverkansläran och dess tillämpning.s. 110
19.Det hittills sagda var relativt abstrakt. Några spridda exempel får strax illustrera. Övergripande kan samhällets straffrättsliga ambition i dag, reaktionen på den verklighet som uppmålas, beskrivas som en av att vilja täta, täppa till, vad som beskrivs som allehanda ”luckor”, ”glappar”, ”trösklar” och ”hål” i straffrättens regelverk och tillämpning. De måttstockar utifrån vilka sådana brister utläses är tillverkade av en för repressionsbenägenhet fruktbar blandning av å ena sidan det sena välfärdssamhällets Skinnerianska ideal av att ingenting oönskat egentligen alls skall behöva inträffa, å andra sidan en mer ”klassisk” (i bemärkelsen gammal) retorik i termer av att ondskan ständigt vinner mark, varför mer repression (och i lömskare former) är nödvändig och därmed berättigad. Påstådda brister i detta hänseende rör många olika – snarare alla – områden. Ambitionerna att få till ett mer ”heltäckande” skydd kan sägas innefatta både att någon straffrättslig reaktion alltid är möjlig (inget straffvärt skall falla utanför det straffbara) och – utifrån exempelvis signal- eller samhällsskyddsbehov – att en tillräckligt ingripande reaktion är möjlig. Inte sällan sägs ”luckorna” och ”trösklarna” vara stötande eller dylikt, eller bara kort och gott ”otillfredsställande”. Ideologierna (de som ovan berörts som ”underideologier”) böjs till – om de alls kommer till användning – så att de passar målen. Olika skäl ges den relativa vikt som behövs för att vågskålen skall väga över till förmån för den mer repressiva lösningen. (cid:116)(cid:1)(cid:39)(cid:218)(cid:83)(cid:84)(cid:85)(cid:1)(cid:79)(cid:204)(cid:72)(cid:83)(cid:66)(cid:1)(cid:83)(cid:218)(cid:83)(cid:70)(cid:77)(cid:84)(cid:70)(cid:83)(cid:1)(cid:74)(cid:1)(cid:83)(cid:74)(cid:76)(cid:85)(cid:79)(cid:74)(cid:79)(cid:72)(cid:1)(cid:78)(cid:80)(cid:85)(cid:1)ökad vikt för ”skuld”-komponenten i bred bemärkelse. På temat minskad betydelse för vad som har åstadkommits (eller kunde ha åstadkommits) i den yttre världen, ökad betydelse för upplevelser, uppfattningar och ambitioner, kan från praxis – som ett slags äldre och mer erfaren släkting till medver(cid:15)(cid:16)(cid:22) kanspraxis – nämnas försök till brott. Den sedan rätt länge pågående dragningen mot en mer ”subjektivistisk” försöksbestraffning fick en fortsättning i NJA 2003 s. 670, det senaste HD-fall som renodlat har rört försök. A åtalades för mordförsök, för att ha skjutit ett skott mot en dörr på vars andra sida några personer (poliser) befann sig, i färd med att – efter att ha ropat varningar – bryta upp dörren. HD menade A ha haft uppsåt att döda personerna på andra sidan. Kulan som A sköt tog sig dock inte igenom dörren. Undersökningar visade att kombinationen av dörrens, vapnets och ammunitionens egenskaper medförde att ingen kula heller hade kunnat ta sig igenom dörren, såvida inte antingen dörr, ammunition eller vapen hade bytts ut mot annan dörr, annan ammunition eller annat vapen. Konkret fara för brottets fullbordan ansågs inte ha förelegat. Sådan fara ansågs dock ha varit utesluten av endast ”tillfälliga omständigheter”, och A fälldes för mordförsök. Om någon befinns ha velat skjuta mot annan för att döda ska det i dag mycket till för att inte själva ambitionen skall anses så ”värd att ta på allvar” att det straffas för mordförsök, även om faran för fullbordat brott (som i detta fall) får sägas ha varit utesluten på ett rätt djupgående sätt. Så pass mycket tillät man sig dock att abstrahera från detta faktum, att själva ambitionen trädde i förgrunden.s. 110
20.Från lagstiftningsområdet kan i ”subjektivistisk” riktning nämnas ett ökat intresse för straffbud med överskjutande och i någon bemärkelse särskilt ”brottsligt” uppsåt. Ett exempel är terroristbrott, ett annat ett förslag till kriminalisering av så kallad ”grooming” (på svenska ”gromning”), där straffbarhet menas böra inträda redan när en vuxen på nätet söker kontakt med barn i syfte att senare inledas. 111
21.(cid:15)(cid:16)(cid:23) något slags sexuell aktivitet. Förslaget är intressant också på det sättet att straffbarhet avses inträda tidigt i handlingsprogressen, innan det i någon bemärkelse har ”hänt” så mycket (mer än i förövarens huvud). Sexualbrotten bistår med exempel också på ett lite annat slags ”subjektivisering”, då främst i bemärkelsen ”avobjektivisering”: förskjutningar i ansvarets tyngdpunkt har skett från gärningsmannens objektiva ”görande”, från vad som mer ”tekniskt” kan sägas ha åstadkommits, till exempelvis den ”kränkning” som offret har utsatts för, något som baseras på mer av en helhetsbedömning och vad som kan kallas ett objektiverat offers upplevelse. Nämnas kan att den skillnad som före 2005 års sexualbrottsreform ansågs både rubriceringsoch straffvärdemässigt motiverad mellan dåvarande BrB 6:1 och 6:3 (där förövaren i 6:1 själv skaffade sig övergreppsmöjligheten, i 6:3 ”endast” utnyttjade en situation den inte själv skapat; så när offret var medvetslöst utan förövarens förskyllan) i dag har eliminerats rubriceringsmässigt och tycks vara på väg att utjämnas straffvärdemässigt. Som det grundläggande straffvärda vid sexualbrott lyfts i dag tydligt fram att någon utnyttjar annan som verktyg för sina sexuella lustar, medan betydelsen av hur detta sker tonas ned.s. 112
22.När sexualbrotten ändå nämns kan de också ge exempel på förflackning och inflation: de varianter av övergrepp som anses böra kallas för ”våldtäkt” har successivt ökat i antal, övriga brottsbeteckningar får motsvarande mindre utrymme. Så skedde bland annat genom 2005 års sexualbrottsreform, där dels området markant utvidgades för vad som riktat mot vuxna skall kallas våldtäkt, dels huvudbrottet vid gärningar riktade mot barn skall kallas för våldtäkt mot barn. Bortsett från vissa tidigare tillämpningssvårigheter – och med tillägget att där (cid:15)(cid:17)(cid:14) fanns och finns poänger med exklusiva stadganden för brott riktade mot barn – torde en drivande kraft bakom förändringarna ha varit att de tidigare existerande rubriceringarna inte ansågs riktigt ”räcka till”. Paralleller är adekvata till vad som ovan sagts om medverkan: bara rubriceringen ”gärningsman”, bara rubriceringen ”våldtäkt”, anses räcka.s. 112
23.Efter tidigare nämnda förskjutningar i ”subjektiv” riktning, med tonvikt lagd på skuld- och ”inre” (eller i vart fall ”icke-yttre”) element, nu något som kan sägas gå åt motsatt håll: skuld- och konformitetskomponenten ges mindre betydelse, eller omtolkas i relation till vissa grupper, för att andra intressen – som samhälls- och offerskydd – bättre skall kunna tillgodoses. I åtminstone vissa bemärkelser kan det ses som rörelser mot ”objektivisering”. Psykiskt störda respektive barn under viss ålder är grupper som ju – om än med rätt stora variationer mellan jurisdiktioner – menas böra hållas utanför straffrätten eller på annat sätt (när hantering sker inom straffrätten) särbehandlas. Ytterst beror en sådan hållning på att det grundläggande kravet på skuld (och möjlighet till konformt beteende) för berättigat straffrättsligt ansvar, med en (rättmätigt) klanderbar och klandervärd individ som adressat för repressionen, på många sätt inte anses passa på dessa grupper. I dag blåser dock vinden i repressiv riktning också för dem. Iakttagbara tendenser går ut på att gruppen vidgas som kan drabbas av straffrättsliga (eller straffrättsliknande) åtgärder, medan de grupper krymps som på ett eller annat sätt står utanför. På ett övergripande ideologiskt plan, schematiskt sett, är två förklaringar möjliga: man (1) tonar ned betydelsen av kravet på (klanderbarhet och) klandervärdhet, eller (2) man bibehåller i och för sig betydelsen hos detta krav, men har (av någon anledning fått) en förändrad syn på dessa gruppers förmåga att svara upp till det.s. 113
24.I fråga om psykiskt störda lagöverträdare har Sverige, alltsedan BrB:s ikraftträdande år 1965, profilerat sig internationellt genom att tillräknelighet inte uppställs som en förutsättning för ådömande av straffrättsligt ansvar. Även den som lider av de allvarligaste psykiska störningarna kan därför i princip prövas för brott och ådömas straff. Fram till 2008 års ändringar uppställde dock BrB 30:6, som ett slagss. 113
25.(cid:15)(cid:17)(cid:15) surrogat för tillräknelighetskrav, ett absolut fängelseförbud för den vars brott begicks under påverkan av allvarlig psykisk störning. 2008 års ändringar upphävde emellertid även fängelseförbudet: det ersattes av en presumtion mot fängelse. Detta lagstiftningsärende uppvisade många av de karaktäristika vilka ovan berördes som tecken på det ”moderna”.s. 123
26.Flera större utredningar har under senare år berört frågor om straffrätt och psykisk störning. Straffansvarsutredningen presenterade år 1996 en modell för en framtida lagstiftning. Psykansvarskommittén presenterade år 2002 ett reformförslag vilket byggde vidare på Straffansvarsutredningens förslag. Nämnas bör också utredningen Nationell psykiatrisamordning. Enighet rådde – och råder – i princip om att behovet av genomgripande reformer är stort. De ändringar som skedde år 2008 var dock resultat av att endast en mycket liten del av problematiken bröts ut till prioriterad särbehandling. Syftet var främst att täta vad som beskrevs som en ”lucka” i lagen: med den då existerande regleringen kunde i vissa (dock utomordentligt få) fall där förövaren (1) vid gärningstillfället led av en allvarlig psykisk störning (varför fängelse inte kunde utdömas), men (2) vid rättegångstillfället inte längre led av någon sådan (varför tvångsvård inte kunde ut dömas) utfallet bli att det saknades möjlighet att utdöma någon frihetsberövande (och därmed tillräckligt ingripande) påföljd.s. 123
27.I mina ögon är en sådan ”lucka” principiellt önskvärd: (1) (tillräckligt) djup psykisk störning: inte berättigat med klander; (2) inte tillräckligt stort vårdbehov: inte berättigat med tvångsvård. En annan sak är att definitionerna av vad som skall falla under (1) och (2) inte är huggna i sten: det måste finnas visst utrymme för modifikation. Måhända måste det också för undantagsfall tolereras vissa avsteg från ett fullt bibehållande av ”luckan” (jag lämnar detta öppet). Det står dock klart att en nödvändig – dock inte tillräcklig – förutsättning för sådana avsteg är att de genomförs inom ramen för en genomtänkt, välmotiverad och brett förankrad större reform. Så var inte fallet med 2008 års ändringar. Där behandlades ”luckan” som vore den närmast (cid:15)(cid:17)(cid:16) uteslutande något störande och negativt. En sådan behandling måste rimligen ses som indikerande en rätt totalitär övergripande hållning i fråga om relationen mellan stat och individ.s. 123
28.Eller måste det det? Nej, inte i dagens lagstiftningsarbete, där fonder beskärs flitigt och hårt. Även Straffansvarsutredningen och Psykansvarsutredningen föreslog ett avskaffande av fängelseförbudet på påföljdsstadiet, men detta skulle – som en förutsättning – kombineras med att ett tillräknelighetskrav återinfördes på (det tidigare) ansvarsstadiet. I 2008 års lagstiftningsärende valde dock regeringen att arbeta vidare bara med det ena ”benet” av detta, nämligen det som gick i repressiv riktning, och skjuta resten på framtiden. Oroväckande, oansvarigt, men inte överraskande. ”Luckan” presenterades som ett stort kriminalpolitiskt problem, av mer praktisk-teknisk än ideologisk art. Det ansågs också vara bråttom att få bukt med problemet, trots att situationen aktualiserades i ett litet antal fall per år: det var så bråttom att det inte gick att invänta eller initiera den större reformen. Den pessimistiske instämmer i vissa remissinstansers farhågor att det i och med 2008 års ändringar inte kommer att ske någon större reform alls, i vart fall inte en som innehåller återinförande av ett tillräknelighetskrav: de repressiva och signalsändande russinen är nu borta från kakan; den omedelbara behovstillfredsställelsen har fått sitt och riktar uppmärksamheten mot andra och nya mål.s. 124
29.Apropå (under-)ideologier som verktyg respektive ”objektivisering” kan här slutligen nämnas att det som ett viktigt skäl för 2008 års ändringar (liksom för övrigt också, om än mer försiktigt, i nämnda tidigare utredningar) angavs behovet av att kunna få till bättre proportionalitet (och därmed, som mest eftersträvade konsekvens, möjligheter till mer ingripande påföljder vid allvarliga brott). Proportionalitet har ett nära samband med klander, och klander har (eller borde ha) ett nära samband med skuld. På ett övergripande plan, i vart fall om de genomförda ändringarna ytterst är motiverade med att skuld- och konformitetskomponenten anses böra nedtonas eller omtolkas, får vi med 2008 års ändringar för psykiskt störda lagöverträdare mer av ett slags ”objektiv” proportionalitet, en proportionalitet vilken bestäms mer utifrån vad den fysiska entiteten ”objektivt” har åstadkommit: handlar det objektivt sett (här i bemärkelsen bortsett från den psykiska störningen) om ett allvarligt brott behöver det finnas garantier förs. 124
30.(cid:15)(cid:17)(cid:17) att en ingripande påföljd alltid kan utdömas. I extremfallet förväntas vi då betrakta förövaren som mer av en kropp, ett kött, vilket har åstadkommit något i relation till vilket det skall finnas möjligheter att åstadkomma en proportionell (läs ”ingripande”) påföljd. Proportionalitetstanken vinner mark på bekostnad av skuldtanken. Vinnaren i bakgrunden är – givetvis – den övergripande strävan mot mer repression. Måhända kunde lagändringarna ideologiskt i någon bemärkelse beskrivas som ett närmande till ättesamhällets ”objektiva” ansvar för orsakande av skada. I vart fall förtjänar de att knytas till ett citat från Olof Kinberg, portalgestalt i svensk rättspsykiatri under första halvan av 1900-talet. Kinberg argumenterade när det begav sig för att tillräknelighetsbegreppet borde avvecklas i svensk straffrätt. Alla människor, menade han, är i relevant bemärkelse ansvariga. Han ogillades. 125
31.”den farliga missuppfattningen att det skulle finnas vissa psykiskas. 125
32.undantagstillstånd vilka upphäva den sociala ansvarigheten”: ”Alla män-s. 125
33.niskor som leva i ett samhälle, friska och sjuka, normala och abnorma,s. 125
34.äro i lika hög grad ansvariga inför samhället för sina handlingar, i dens. 125
35.mån dessa handlingar angripa samhälleliga intressen. Psykiska undan-s. 125
36.tagstillstånd äro med hänsyn till den sociala ansvarigheten av betydelses. 125
37.endast så till vida, som de böra beaktas vid valet av samhällets skydds-s. 125
38.reaktioner på det att dessa må ernå största möjliga effektivitet.” Även i fråga om lagöverträdare under 15 år (uttrycket hämtat från titeln på de senaste utredningsdirektiven) sker rörelser i repressiv riktning. Enligt BrB 1:6 kan barn under 15 år i dag inte ådömas påföljd. Nämnas bör dock (bland annat) vidtagna respektive nyligen föreslagna förändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Bland annat där går utvecklingen, stegvis, i riktning mot fler likheter med överträdare över 15 år (det vill säga straffmyndiga överträdare). Fortsätter sakerna att röra sig i inslagen riktning är det troligt att straffbarhetsåldern i sinom tid sänks under 15 års ålder. Skulle något sådant slutligen ske blir det antag(cid:15)(cid:17)(cid:18) ligen som en slutstation i en kedja av små, stegvisa, rätt ofta separata ändringar. När slutstationen redan är nära har så pass många andra förändringar redan genomförts att det framstår som inkonsekvent och ologiskt, närmast som en ”teknisk lucka”, att straffbarhetsåldern ännu inte är sänkt.s. 125
39.I nämnda kommittédirektiv från slutet av 2007 efterfrågades vissa ändringar. Det uttalades om den kommande utredningens mål bland annat ”att regelverket ska ge uttryck för en allvarlig syn från samhällets sida när det gäller brott som barn under 15 år misstänks för” (men samtidigt också, givetvis, ”ett fortsatt fokus på den omsorg som barnet behöver”). Ett samlat intryck vid läsning av direktiven är att unga förbrytare anses behöva ”fångas upp” tidigare och på ett tydligare sätt, att detta (förstås) till viss del motiveras med att det är bättre för de unga förbrytarna själva, men att där också finns komponenter av samhälls- och offerskydd närvarande, vilka ger extra skjuts i repressiv riktning. För barn under 15 har det ju tidigare inte ansetts lämpligt med straffrättsligt färgade åtgärder: det har presumerats att tillräcklig mognad saknas för att klander skulle vara lämpligt och/eller berättigat. De fortsatta steg som eventuellt tas i denna riktning måste ytterst baseras på (i bemärkelsen kunna berättigas med) argumentation som går ut på att (1) den traditionella klandervärdhetsdimensionen (den som går ut på skuld, på konformitet) ges mindre vikt än tidigare eller att (2) synen förändrats på agens hos barn under 15 år: de ses faktiskt som mer klanderbara (och klandervärda) i dag än tidigare. Kanske är vi i vårt betraktelsesätt på väg att åstadkomma en ökad polarisering inom gruppen barn, en polarisering av samma slag – ”Vi” och ”Dom” – som mer allmänt har berörts tidigare. (cid:116)(cid:1)(cid:47)(cid:204)(cid:72)(cid:80)(cid:85)(cid:1)(cid:9)(cid:90)(cid:85)(cid:85)(cid:70)(cid:83)(cid:77)(cid:74)(cid:72)(cid:66)(cid:83)(cid:70)(cid:10)(cid:1)(cid:67)(cid:218)(cid:83)(cid:1)(cid:84)(cid:202)(cid:72)(cid:66)(cid:84)(cid:1)(cid:80)(cid:78)(cid:1)(cid:70)(cid:79)(cid:84)(cid:76)(cid:74)(cid:77)(cid:69)(cid:66)(cid:1)(cid:84)(cid:85)(cid:83)(cid:66)(cid:266)(cid:84)(cid:85)(cid:66)(cid:69)(cid:72)(cid:66)(cid:79)(cid:69)(cid:70)(cid:79)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1)(cid:119)(cid:73)(cid:70)(cid:77)(cid:14) täcknings”-ambitioner. Bland straffbud uppvisar människohandelsbrottet i BrB 4:1 a flera av tidens tecken, inklusive en av brådska präglad tillkomsthistoria. Det område av gärningar vilka kan bestraffass. 131
40.(cid:15)(cid:17)(cid:19) som gärningsmannaskap (enligt straffbudet) är vidsträckt. En del av gärningarna skulle vid andra (i just detta hänseende) någorlunda jämförliga brottstyper klassificeras som medhjälp. Adderas den tidigare nämnda möjligheten att ”anse som” gärningsman enligt BrB 23:4 st. 2, och därtill ”vanligt” medhjälpsansvar (med en yttersta gräns i ”psykiskt stöd”), kan ett utmärkt stort antal personer bestraffas i kedjorna. Människohandelsstadgandet är på vissa sätt ett slags motsvarighet bland straffbud till utvecklingen i fråga om medverkanspraxis. Stadgandet straffbelägger också i hög utsträckning beteende som var straffbelagt redan innan stadgandet kom till (med konkurrensproblem som följd). Här bör dock kanske tilläggas, att det i fråga om människohandelsstadgandet – inte minst på grund av den många gånger utpräglat transnationella företeelse som avses kunna fångas in – existerar svårigheter vilka medför att det finns större fog än ibland annars för ”moderna” lösningar, även sådana som i princip, som utgångspunkt, bör ses som negativa avsteg från hur sakerna borde göras.s. 135
41.En strävan efter mer av en ”heltäckande” lösning kan också ses i diskussionerna kring (och åtminstone delvis också i den slutliga utformningen av) ett stadgande som BrB 4:4 a, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, liksom de diskussioner som förts och förslag som hittills har avgivits i fråga om straffansvar för den aktivitet som kallas ”stalking” (på svenska ”stalkning”). I det betänkande som så småningom ledde fram till (det modifierade) stadgandet i BrB 4:4 a var Kvinnovåldskommissionens ambition att i fråga om upprepat våld och anknutet i relationer få till ett straffskydd som kunde fånga upp inte bara envar enskildhet sedd för sig, utan det ”sammanlagda tryck” som offret utsätts för i vad som beskrivs som en pågående process. Ambitionen genomfördes delvis, men inte fullt ut, i lagstiftning. I Stalkningsutredningens betänkande från 2008, med ett tankegods i hög grad liknande det som låg till grund för BrB 4:4 a (så lyfts bland annat den kontinuerliga och systematiska komponenten fram), (cid:15)(cid:17)(cid:20) föreslås bland annat införande av ett nytt straffbud, BrB 4:4 b, med namnet olaga förföljelse och följande lydelse:s. 135
42.”Den som begår brottsliga gärningar enligt 3 kap. 5 §, 4 kap. 4–7 §§,s. 136
43.5 kap. 1 § och 3 §, 6 kap. 10 §, 12 kap. 1 §, 17 kap. 1–2 §§ och 10 §s. 136
44.denna lag eller enligt 35 § första stycket lagen (200x:xx) om kontakt-s. 136
45.förbud eller försök och förberedelse enligt vad som är föreskrivet förs. 136
46.varje brott mot en och samma person döms, om var och en av gärning-s. 136
47.arna utgjort ett led i en upprepad förföljelse som medfört en kränknings. 136
48.av personens integritet, för olaga förföljelse, till fängelse i högst två år.s. 136
49.Är brottet som avses i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sexs. 136
50.månader och högst fyra år. Vid bedömande om huruvida brottet skas. 136
51.betraktas som grovt ska särskilt beaktass. 136
52.1. om gärningarna har innefattat våld eller hot om grovt våld,s. 136
53.2. om brottet har pågått under lång tid, ellers. 136
54.3. av annan anledning kan anses vara särskilt allvarlig.” (cid:116)(cid:1)(cid:53)(cid:74)(cid:77)(cid:77)(cid:1)(cid:70)(cid:89)(cid:70)(cid:78)(cid:81)(cid:77)(cid:74)(cid:109)(cid:70)(cid:83)(cid:74)(cid:79)(cid:72)(cid:1)(cid:67)(cid:77)(cid:66)(cid:79)(cid:69)(cid:1)(cid:66)(cid:79)(cid:79)(cid:66)(cid:85)(cid:1)(cid:66)(cid:87)(cid:1)(cid:81)(cid:204)(cid:72)(cid:204)(cid:70)(cid:79)(cid:69)(cid:70)(cid:1)(cid:71)(cid:218)(cid:83)(cid:110)(cid:66)(cid:68)(cid:76)(cid:79)(cid:74)(cid:79)(cid:72)(cid:1)(cid:111)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1) också tagande av repressiva russin ur kakan på ett sätt besläktat med det som diskuterades ovan i fråga om psykisk störning – kan nämnas föreslagna och genomförda ändringar i fråga om omvandling av livstidsstraff samt straffskärpningar för allvarliga våldsbrott. Straffnivåutredningen beordrades i mars 2007 att ”överväga och föreslå förändringar av strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott”. I direktiven kritiserades det tidigare förhållningssätt rörande straffrättssystemet – företrätt i 1989 års påföljdsreform – enligt vilket övre delen av brottens straffskalor skall utnyttjas mycket sparsamt, snarast för undantagsfall. Nu gavs dock i stället – med hänvisning till (1) proportionalitets- och ekvivalensprinciperna, till (2) att ”samhällsutvecklingen medför förändringar i synen på olika brotts straffvärde” och ”de regler som styr domstolarnas straffmätning … därför [bör] avspegla hur klandervärda olika brott är”, samt till (3) att vissa angrepp på den sexue llas. 136
55.(cid:15)(cid:17)(cid:21) integriteten redan givits en skärpt syn – uttryck för åsikten att det är dags att markera en skärpt syn på (andra) ”allvarliga former av fysiska kränkningar”, och detta genom strängare straff. Hur det skulle ske lämnades visst spelrum för, att det skulle ske var en order.s. 145
56.Senare samma månad avkunnade HD dom i NJA 2007 s. 194. I domen uttalades att livstid inte bör vara normalstraffet för mord: livstidsstraff bör förbehållas de allvarligaste fallen. I HD:s dom berördes statistik som visade på två intressanta förändringar. (1) Medan tidigare (i början av 1990-talet) antalet livstidsdomar varit lägre än antalet tioårsdomar, hade under åren 2002–2004 relationen förvandlats till den motsatta. (2) Den genomsnittliga omvandlingstiden för livstidsstraff till tidsbestämt straff låg under en 30-årsperiod fram till 1994 i spannet 12–16 år. Efter 1994 ökade den till 18–25 år. HD konkluderade att därmed ”den förutsebara konsekvensen av att ett livstidsstraff utdöms i dag generellt sett är en annan än vad den var under den tidigare perioden”. Livstidsstraffen hade blivit mycket längre än tidigare, och de dömdes ut oftare. Med hänsyn till det förra menade HD den senare utvecklingen böra stävjas.s. 145
57.När HD på så sätt anvisade en tillbakagång till ett mer restriktivt synsätt i fråga om användningen av livstidsstraff, samtidigt som enligt praxis den nedre gränsen av omvandlingstiden för livstidsstraff låg på 18 år, kom den rätt stora ”glappen” mellan det längsta tidsbestämda straffet – 10 år – och det kortaste omvandlade – 18 år – i fokus. Regeringen reagerade kvickt på HD:s i regeringens ögon otillfredsställande dom. I oktober 2007 gavs Straffnivåutredningen ett tilläggsd irektiv: den skulle ”med förtur … se över straffskalan för mord i syfte att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning och därigenom också en höjd straffnivå för detta brott”. HD-fallet och därpå följande underrättspraxis ”belyser”, sades det, ”på ett tydligt sätt behovet av att kunna nyansera straffmätningen för mord”. Återigen hänvisades till proportionalitet och ekvivalens. Det sades uttryckligen – apropå beskurna fonder – att det inte ingick i utredningens uppdrag att överväga frågan om avskaffande av livstidsstraffet som sådant. I det (cid:15)(cid:17)(cid:22) delbetänkande som blev resultatet föreslogs sedermera ett straff för mord på fängelse från tio till arton år eller på livstid. Man ville alltså täcka hela ”glappen” mellan tidsbestämt straff och den nedre gränsen för omvandlat livstidsstraff. Förslaget befinner sig i skrivande stund på lagrådsremiss. Går det igenom dröjer det kanske inte länge innan det omvandlade livstidsstraffets nedre tidsgräns (i dag alltså 18 år) åtminstone i praxis börjar pressas uppåt: annars saknas ju åter ”nyansering”, denna gång mellan längsta tidsbestämda straff och lägsta omvandlade livstidsstraff.s. 145
58.Det kan nämnas att när det övervägdes hur ”tröskeleffekten” skulle kunna överbryggas, mildras, diskuterades uteslutande en höjning av längsta möjliga tidsbestämda straff. En sänkning av tiden för kortaste omvandlade straff diskuterades över huvud taget inte, trots att detta i ett perspektiv som är mindre tidsmässigt och ideologiskt ”beskuret” framstår som högst relevant att ta ställning till. Senare – och vid en jämförelse relativt kortvarig – omvandlingspraxis på 18–25 år relaterades till som hade den funnits för evigt och var huggen i sten. Tidigare – och mer långvarig – praxis på 12–16 år, vilken inte skulle ha resulterat i några ”tröskeleffekter” alls med ett längsta tidsbestämda straff om 10 år, kapades dock helt sonika bort som referenspunkt. Det som kallas ”nyansering”, på så sätt att exempelvis mer av straffskalorna tas i bruk, är med en mer adekvat språkanvändning – en som följer naturligt om de kraftigt beskurna fonderna (här i fråga om tid) avlägsnas – rätt långt från en nyansering: det rör sig om förflackning och inflation. Slutligen kan kort noteras vad som redan har berörts i termer av ”underideologiernas” neutralitet: krav på proportionalitet och ekvivalens ger ingen ledning i fråga om vilka ingångsvärden som så att säga skall sättas in i ekvationerna. (cid:116)(cid:1)(cid:48)(cid:78)(cid:1)(cid:87)(cid:74)(cid:1)(cid:85)(cid:74)(cid:69)(cid:74)(cid:72)(cid:66)(cid:83)(cid:70)(cid:1)(cid:79)(cid:204)(cid:72)(cid:80)(cid:85)(cid:1)(cid:73)(cid:66)(cid:83)(cid:1)(cid:67)(cid:70)(cid:83)(cid:218)(cid:83)(cid:85)(cid:1)(cid:83)(cid:70)(cid:81)(cid:83)(cid:70)(cid:84)(cid:84)(cid:74)(cid:87)(cid:66)(cid:1)(cid:66)(cid:78)(cid:67)(cid:74)(cid:85)(cid:74)(cid:80)(cid:79)(cid:70)(cid:83)(cid:1)tidigt i händelseförlopp (så exempelvis ”gromning”), skall något slutligen sägas rörande ambitioner sent i skeenden. Detta går att iaktta i fråga om straffbud (utbyggnaden av häleriansvaret kan fungera som ett gott exempel), men här vill jag i stället beröra ”luckor” som har ansetts behöva tätas i fråga om preskriptionsreglerna. Dessa regler sätter en gräns i tid för statens (och för all del också offrets) straffanspråk gentemot den enskilde. År 2007 föreslogs avskaffande av preskription förs. 147
59.(cid:15)(cid:17)(cid:23) vissa brott. Där fanns dels ett internationellt perspektiv: anpassning av svensk lagstiftning till Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, enligt vilken stadga vissa brott, exempelvis folkmord och krigsförbrytelser, aldrig preskriberas. Där fanns dels, utöver vad nämnda anpassning skulle kräva, en vilja att avskaffa preskription för brott bestående i uppsåtligt dödande (mord, dråp, vissa terroristbrott). Som framträdande skäl anfördes bland annat – flera skäl lades ihop – brottsofferhänsyn (på temat ”vi bör”) och bättre förutsättningar än tidigare att utreda gamla brott (på temat ”vi kan”). Följande citat sammanfattar bra:s. 149
60.”Det kan … leda till otillfredsställande resultat, om rättsväsendet pås. 149
61.grund av preskription är förhindrat att vidta åtgärder för att utredas. 149
62.ett allvarligt brott. Vi delar den uppfattning som ofta framförs att dets. 149
63.är djupt stötande om preskriptionsreglerna förhindrar lagföring av ens. 149
64.person som bevisligen gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott soms. 149
65.exempelvis mord. Det finns ett starkt allmänt intresse av att de soms. 149
66.begår allvarliga brott inte förblir ostraffade. Anhöriga till den soms. 149
67.berövats livet genom brott, upplever ofta att det är en extra psykisks. 149
68.påfrestning om brottet förblir ouppklarat. Många anhöriga menar atts. 149
69.det i sådant fall är svårt att komma till den punkt då det som har hänts. 149
70.kan bearbetas och den anhörige därefter gå vidare. Att ett mord klarass. 149
71.upp och att den skyldige döms är emellertid inte bara av stor betydelses. 149
72.för anhöriga till offret. Det kan också innebära en väldig lättnad förs. 149
73.andra personer som varit misstänkta för brottet och som därigenoms. 149
74.kan avföras från misstanke.” Skulle förslaget leda till lagstiftning dröjer det måhända inte så länge – om starka mekanismer inte av någon anledning sätts ur spel – innan också ytterligare brottstyper menas vara om än inte lika allvarliga så i vart fall så pass allvarliga att brotten aldrig bör preskriberas (eller bör ges längre preskriptionstid, för att undvika ”tröskeleffekter” i relation till brott som innefattar uppsåtligt dödande).s. 149
75.Låt oss med dessa mekanismer avrunda avsnittet. Inte sällan, historiskt sett, har olika länder (inklusive Sverige) hamnat i problematiska tillstånd av straffrättslig inflation. När för ett antal århundraden sedan dödsstraff successivt kom att bli påföljden för en allt större (cid:15)(cid:18)(cid:14) skara brott, såg man sig till slut föranledd att konstruera olika varianter av ”dödsstraff plus” för användning vid sådana brott där extra allvar behövde markeras: döden fick kombineras med stympning, tortyr eller liknande, antingen före eller efter (eller före och efter) dödens inträde. Dagens svenska straffrätt har vid en internationell jämförelse – liksom vid en ”inomsvensk” historisk jämförelse! – humana utgångspunkter såväl som humana resultat. De mekanismer som i dag är i rörelse är dock – och detta bör understrykas – samma som en gång i tiden frambringade ”dödsstraff plus”. De är kraftfulla. Utan att på något sätt vilja antyda att vi skulle vara på väg ända till ”dödsstraff plus” bör det ändå sägas att talet i termer av ”nyansering” är tämligen oroväckande.s. 149
76.I ljuset av vad som sagts blir också tendenserna i fråga om medverkan ett bland många uttryck för en övergripande rörelse i riktning mot extensiv, flexibel straffrättsanvändning. Inte minst med tanke på det sätt på vilket många av förändringarna genomförs, främst givetvis i lagstiftningsarbetet – små rännilar – framstår dagens situation i det närmaste som ett slags gerillakrig, för ovanlighets skull fört av den styrande, och där det finns meningsmotståndare som kanske är bäst på de stora frågorna, med pukor och trumpeter och formationer på ett stort och öppet fält. Men där och så vill inte lagstiftaren konfronteras med meningsmotståndaren: det öppna fältet synliggör det övergripande och principiella, vilket ofta – om än verkligen inte alltid – tenderar att lägga hämsko på kortsiktiga och repressivt inriktade önskemål.s. 151