Stycket

2.RÅ 1994 ref. 25 belyser detta förhållande. Socialnämnden i en viss kommun familjehemsplacerade en skolpliktig pojke i en annan kommun. Pojken blev folkbokförd i den nya kommunen och började skolan där. Den ursprungliga kommunen nekade efter ett par år att ersätta den nya kommunens kostnader för bland annat speciallärare. Länsrätten och kammarrätten ansåg att det var den ursprungliga kommunen som var skyldig att stå för pojkens särskilda behov under hans skolgång på grund av att hjälpbehovet var känt redan då pojken placerades i den nya kommunen. Regeringsrätten var emellertid av en annan uppfattning. Domstolen menade att även om kommunen rätteligen har det yttersta ansvaret innebär det ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän. Enligt skollagen var det pojkens hemkommun som skulle sörja för hans skolgång. Hemkommunen var den kommun där pojken var folkbokförd, det vill säga den nya kommunen. Pojkens behov av speciallärare skulle därför tillgodoses av skolmyndigheterna i den nya kommunen. Socialnämnden i den ursprungliga kommunen hade enligt rättens mening inte det primära ansvaret för detta och var därför inte skyldig att ge bistånd för detta ändamål.s. 33