Hela artikeln

Kap. 4 Handläggning i allmän domstol 81

1.4.1 Bakomliggande överväganden 83s. 81

2.4.1.1 Utvecklingen av handläggningsformerna enligt RBs. 81

3.från 1948 till idag 84s. 81

4.4.2 Handläggningsformer i förfaranden enligt RB 99s. 81

5.4.2.1 Anhängiggörande och inledande handläggning 99s. 81

6.4.2.2 Förberedelse av brottmål i första instans 102s. 81

7.4.2.3 Förberedelse av tvistemål i första instans 104s. 81

8.4.2.4 Förberedelse av tvistemål och brottmåls. 81

9.i överinstanserna 109s. 81

10.4.2.5 Avgörandeskedet 113s. 81

11.4.2.6 Avgörande av tvistemål i första instans 117s. 81

12.4.2.7 Avgörande av brottmål if örsta instans 119s. 81

13.4.2.8 Avgörande av tvistemål och brottmåls. 81

14.i överinstanserna 120s. 81

15.4.2.9 Handläggningens slutresultat 123s. 81

16.4.3 Särreglering 124s. 81

Kap. 5 Handläggning i förvaltningsprocessen 126

1.5.1 Handläggningsformer i förfaranden enligt FPL 127s. 81

2.5.1.1 Anhängiggörande 127s. 81

3.5.1.2 Muntlig förhandling enligt FPL 130s. 81

4.5.1.3 Prövningen av tillämplig handläggningsform 137s. 81

5.5.1.4 Handläggningsformspraxis 144s. 81

6.5.1.4.1 Ej fel att avslå yrkande om muntligs. 81

7.förhandling 145s. 81

8.5.1.4.2 Fel att avslå yrkande om muntligs. 81

9.förhandling 150s. 81

10.5.2 Bakomliggande överväganden 159s. 81

11.5.3 Särreglering 160s. 81

Kap. 6 Handläggning enligt lagen om domstolsärenden 165

1.6.1 Handläggningsformer i förfaranden enligt ÄL 167s. 81

2.6.2 Bakomliggande överväganden 173s. 81

TREDJE AVDELNINGEN

1.DÅTIDA HANDLÄGGNINGSFORMER 177s. 81

Kap. 7 Inledning 179

1.11s. 81

Kap. 8 Den långa vägen mot muntlighetens återkomst 181

1.8.1 Reformer under reformarbetet - vad nya RBs. 181

2.ersatte 182s. 181

3.8.1.1 Reformer under reformarbetet — muntlighet is. 181

4.hovrätt 185s. 181

5.8.1.2 Reformer under reformarbete - utan lagändring 189s. 181

6.8.1.2.1 Praxisreformatorerna — vilka och när? 191s. 181

7.8.1.2.2 Praxisreformationen — objekt och orsaker? 193s. 181

8.8.1.2.3 Praxisreformationens innebörd 196s. 181

9.8.1.2.4 Praxisreformationens inspirationskällor 198s. 181

10.8.1.2.5 Praxisreformationens resultat och betydelse 200s. 181

11.8.2 Muntligheten och 1901 års överrättsreform 202s. 181

12.8.2.1 Bakgrund och motiv 202s. 181

13.8.2.2 Innebörd och motiv 203s. 181

14.8.2.3 Konsekvenser 209s. 181

15.8.3 Nya och Förstärkta lagberedningarnas förslag 211s. 181

16.8.3.1 Allmänna överväganden oms. 181

17.handläggningsformerna 213s. 181

18.8.3.2 Föreslagna handläggningsformers. 181

19.i underrätt 214s. 181

20.8.3.3 Brottmålsinriktade underrättsöverväganden 218s. 181

21.8.3.4 Protokolleringen och överrättsförfarandet 220s. 181

22.8.3.5 Protokolleringen och den frias. 181

23.bevisprövningen 226s. 181

24.8.3.6 Prövningen i högsta instans 227s. 181

25.8.3.7 Reformarbetets betydelse 228s. 181

26.8.4 Muntlighetsröreisen och muntligheten soms. 181

27.symbol 229s. 181

28.8.4.1 Nya och Förstärkta lagberedningarna ochs. 181

29.muntlighetsrörelsen 231s. 181

30.8.4.2 När muntlighetsrörelsen kom till Norden 236s. 181

31.8.5 Lagkommittens och äldre lagberedningens förslag 240s. 181

Kap. 9 Från blandform till skriftlighet 249

1.9.1 Utvecklingen i överrätt 250s. 181

2.9.2 Utvecklingen i mellan- och underrätterna 254s. 181

3.9.3 Kompromissernas ARB 256s. 181

Kap. 10 Hovrätternas inrättande och tiden dessförinnan 263

1.10.1 Hovrätternas tillkomst och inflytande 264s. 181

2.12s. 181

3.10.2 Medeltida och äldre rättegång 268s. 268

4.10.2.1 Forntidens förutsägelser om dens. 268

5.yttersta framtiden 271s. 268

FJÄRDE AVDELNINGEN

1.NYA HANDLÄGGNINGSFORMER 273s. 268

Kap. 11 Muntlig, skriftlig eller vad? 275

1.11.1 Informations- och kommunikationsteknikens allmännas. 268

2.utveckling 276s. 268

3.11.2 Kommunikationsteknikens processuella utveckling 280s. 268

4.11.2.1 Skrifter, ombud och postbefordran 281s. 268

5.11.2.2 Fjärrskriftstekniker 283s. 268

6.11.2.3 Telefon 285s. 268

7.11.2.4 Video 296s. 268

8.11.3 Ljud- och bildteknik i en modernare rättegång 304s. 268

9.11.3.1 Permanent användning av videokonferens 304s. 268

10.11.3.2 Dokumentation med videoteknik 312s. 268

11.11.3.3 Ljud- och bildteknik i övrigt 317s. 268

12.11.4 Vad som komma kan 322s. 268

FEMTE AVDELNINGEN

1.GRUNDER FÖR VAL AV HANDLÄGGNINGSFORM 325s. 268

Kap. 12 Argumentkällorna och deras innehåll 327

1.12.1 Processen 327s. 268

2.12.2 Säkerhet 332s. 268

3.12.2.1 Säkerhet som materiell riktighet 333s. 268

4.12.2.2 Materiell riktighet som rättssäkerhet 334s. 268

5.12.2.3 Vikten av materiell riktighet 336s. 268

6.12.2.4 Rättssäkerhet som något gott i allmänhet 339s. 268

7.12.2.5 Säkerheten och valet av handläggningsform 340s. 268

8.12.2.5.1 Säkerheten och handläggningsformernas. 268

9.enligt RB 341s. 268

10.12.2.5.2 Säkerheten och handläggningsformernas. 268

11.enligt FPL 345s. 268

12.12.3 Snabbhet 352s. 268

13.12.3.1 Snabbhet i straffprocessen 354s. 268

14.12.3.2 Snabbhet i civilprocessen 357s. 268

15.13s. 268

16.12.3.3 Snabbhet i förvaltningsprocessen 359s. 359

17.12.3.4 Snabbheten och valet av handläggningsform 360s. 359

18.12.4 Billighet eller kostnadseffektivitet 364s. 359

19.12.4.1 Effektivitet och ändamålsenlighet 366s. 359

20.12.4.2 Processkostnader 369s. 359

21.12.4.3 Billigheten och valet av handläggningsform 370s. 359

22.12.5 Europakonventionen om mänskliga rättigheter 376s. 359

23.12.5.1 Konventionskrav och inhemska krav 378s. 359

24.12.6 Prövningen 381s. 359

25.12.6.1 Prövningssubj ektet - inverkan av vem som utförs. 359

26.prövningen 381s. 359

27.12.6.2 Prövningsobjektet - inverkan av vad prövningens. 359

28.avser 385s. 359

29.12.6.3 Prövningsskedet - inverkan av när och var prövningens. 359

30.utförs 391s. 359

31.12.7 Parterna 393s. 359

32.12.7.1 Partsbegärans betydelse 393s. 359

33.12.7.2 Inverkan av ombud 399s. 359

34.12.8 Offentlighet 405s. 359

35.12.8.1 Offentlighetens omfattning och intensitet 408s. 359

36.12.8.2 Offentlighet och valet mellan muntlighets. 359

37.och skriftlighet 414s. 359

38.12.9 Regleringen 417s. 359

Kap. 13 Avslutning 421

Summary 426

Käll- och litteraturförteckning 434

Sakregister (sök i fil på bifogad CD-skiva)

1.14s. 359

Förkortningar

StårUtläses {mutatis mutandis när det gäller

1.antal, bestämning etc.) a. anfört a.a.anfört arbete AK Andra kammaren ang. angående art. artikel bet.betänkande BPO Hannovers processordning av år 1850 BrB brottsbalk (1962:700) BSK B es värssakkunniga CPC Code de Procedure Civile av år 1806 DK Domstolskommittén Dir.direktiv Ds departementsskrivelse dens. densamme DU domstolsutredning DV Domstolsverket EDEuropeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas. 360

2.(Europadomstolen) EKMREuropeiska konventionen om skydd för de mänskligas. 360

3.rättigheterna och de grundläggande friheternas. 360

4.(Europakonventionen) eng. engelska f.och följande sida ff.och följande sidor FB föräldrabalk (1949:381) FK Första kammaren FkK Förkortningskommissionen FLförvaltningslag (1986:223)s. 360

5.15 FLB Förstärkta lagberedningen FPL förvaltningsprocesslag (1971:291) fr. franska f.ö.för övrigt GrL lag (2002:599) om grupprättegång HD Högsta domstolen HovR hovrätt HPU Hovrättsprocessutredningen ibid.ibidem (på samma ställe) IKT informations- och kommunikationsteknik IRBK Iustus’ RBK jfrjämför (vilket inte skall uppfattas som se däremot o.d.s. 360

6.uttryck)* JFT Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland JO Justitieombudsmannen (Riksdagens justitieombudsmän) JT Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet KR kammarrätt** kap. kapitlet kurs. kursivering LAF lag (1962:381) om allmän försäkring LagK Lagkommissionen LK Lagkommittén LR länsrätt LULlagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om ungas. 361

7.lagöverträdare LVM lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU lagen (1990:52) om vård av unga m.f.muntlig förhandling mom. momentet NE Nationalencyklopedin NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II NJM Nordiska juristmötet NLB Nya lagberedningen NRBKNorstedts RBK P-punkt (i förekommande fall i betydelsen mening) 16 PBRPatentbesvärsrätten PKProcesskommissionen PLBProcesslagberedningen prop.Kungl. Maj:ts/Regeringens proposition (till riksdagen' prot.protokoll PRVPatent- och registreringsverket RBrättegångsbalk (1942:740) RBKkommentar till RB red.redaktör RegRRegeringsrätten resp.respektive RFregeringsform (1974:152, om ej annat anges) RHRättsfall från hovrätterna RKRättsfall från kammarrätterna RPlag (1946:804) om införande av nya RB RUrättegångsutredning RÅRegeringsrättens årsbok SAOBSvenska Akademiens Ordbok SFSSvensk författningssamling SOUStatens offentliga utredningar sp.spalt st.stycke SyJTSvensk Juristtidning TFtryckfrihetsförordning (1949:105) TfRTidsskrift for Rettsvitenskap TLtaxeringslag (1990:324) TRtingsrätt UtlLutlänningslag (2005:716) ZPOZivilprozessordnung ÄktBäktenskapsbalk (1987:230) ÄLlag (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) ÄLBÄldre lagberedningen ÄRBäldre rättegångsbalken övers.översättnings. 361

8.17s. 362

FÖRSTA AVDELNINGEN

UTGÅNGSPUNKTER

1.Och just när någon vill... betrakta ett begrepps. 1922

2.i en ny relation, måste han friska upp det.s. 1922

3.Hans Larsson, Poesiens logik, 1922s. 1922

Kap. 1 Vad, varför och hur?

Ämnet

1.En rättegång kräver med nödvändighet att människor kommunicerar med varandra. Formen för denna kommunikation, den processuella handläggningsformen, har under lång tid varit muntlig eller skriftlig - tertium non datur est.x Valet mellan de tänkbara formerna (vilka kan kombineras) inverkar på så många olika delar av rättegången, att det anses prägla processordningen som helhet.21 Genom den accelererande teknikutvecklingen har många olika kommunikationsformer lagts till de tidigare tillgängliga. Det har skett utan att begreppsparet skriftlig/munt­ lig har övergivits som dikotomisk modell för att kategorisera en process­ ordning.3s. 1924

2.I denna avhandling behandlar jag valet av processuell handläggnings­ form. Mitt ämnesval har sitt upphov i ett ihållande intresse för vad vi kan kalla rättssalens realiteter. Grundutbildning i juridik och retorik ledde mig fram till fördjupade studier i processrätt och rättslig retorik. Med utgångspunkt i dessa studier sökte jag mig vidare till praktiskt arbete vid svensk domstol. Varvade med varandra har verksamheter som dessa utgjort avhandlingens framväxtbetingelser.s. 1924

3.21s. 1924

4.Det låter sig svårligen förnekas att ämnet för avhandlingen är av grund­ läggande processrättslig betydelse, att det lämpar sig för jämförelser mel­ lan olika processordningar och att det är föremål för förändringar som kan tänkas få långtgående konsekvenser. Allt detta talar för att ämnet som sådant borde kunna intressera även andra. Om min behandling av detsamma har kommit att bli fruktbar är sedan inte upp till mig att bedö­s. 1

5.ma.4 Det var värt ett försök, om inte annat för att så få andra har gjorts.5s. 1

6.Valet av handläggningsform är ett ofrånkomligt inslag i utvecklingen av varje processordning. Att denna valsituation därmed har förekommit ochs. 1

7.förekommer i såväl olika tidsåldrar som olika rättsordningar ger, som jags. 1

8.redan antytt, upphov till komparativa möjligheter i olika dimensioner.6s. 1

9.De avgränsningar som detta förhållande nödvändiggör återkommer jags. 1

10.till.s. 1

11.Påståendet att förfarandet enligt rättegångsbalken karaktäriseras avs. 1

12.muntlighet, koncentration och omedelbarhet hör till den svenska pro-s. 1

13.cessrättslärans elementa.7 Till samma basala kunskapsnivå hör påstå­s. 1

14.endet att förfarandet i förvaltningsprocessen är skriftligt. Valet av hand­s. 1

15.läggningsform i de två viktigaste svenska processordningarna har alltsås. 1

16.reglerats med ledning av två olika huvudprinciper.8 Muntlighetsprinci-s. 1

17.pen ställs både teoretiskt och praktiskt mot sin motsats, vilken mer sällans. 1

18.betecknas som en princip.9 Särskilt angeläget blir det att uppmärksammas. 1

19.22 detta motsatsförhållande om man överväger att konsolidera de olika pro­ cessordningarna.10 11s. 1

20.Såväl pågående som mer långsiktiga reformplaner gör det - tillsam­ mans med den tekniska utvecklingen och vid sidan om ett mer "släkthistoriskt” intresse - angeläget att närmare studera det hittills kända.u Detta kan då klarare relateras till nya, delvis ännu oanade, tekniska och andra omständigheter, som kan komma att påverka hanteringen av ofta gamla, välkända problem på den rättsliga kommunikationens område.s. 2

Syften

1.Ämnet för denna studie är nu introducerat. Boken är avsedd att vara en doktorsavhandling. Redan därav kan utläsas ett överordnat syfte: att be­ handla det valda ämnet så att behandlingen kan göra berättigade anspråk på vetenskaplighet}2 Hur tillvägagångssättet är tänkt att närmare utformas presenterar jag, tillsammans med vissa utgångspunkter för detta, under 1.3 strax nedan.s. 2

2.Vi har redan konstaterat att studieobjektet, de processuella handläggningsformerna och förutsättningarna för att välja mellan dessa, är statt i stark förändring. Denna utveckling föranleder mig att vilja friska upp valet av handläggningsform som processrättslig företeelse.13 Med denna ambition avser jag en inventering, strukturering och värdering av det hit­ tills kända i fråga om de processuella handläggningsformernas reglering och den argumentation som har förts kring dess utformning ochs. 2

3.23s. 2

4.lämpning.14 Studien är främst avsedd att bereda ett rikhaltigt underlagars. 1

5.att bedöma hur den idémässiga grunden (bestående av föreställningar,s. 1

6.argument, överväganden etc.) för valet av handläggningsform står sigs. 1

7.i förhållande till nya förutsättningar. Ett grundligt genomförande avs. 1

8.denna bedömning kommer att fa anstå men särskilt de redan beslutades. 1

9.förändringarna av rättegångsbalken (1942:740, RB) kommer att upp­s. 1

10.märksammas. Framtiden är delvis nära förestående.s. 1

11.Avhandlingens uppfriskande syfte aktualiserar tidsaspekterna nu, dås. 1

12.och sedan. Ur varje sådan aspekt kan man betrakta de tre övergripandes. 1

13.tillstånd som aktualiseras: det bestående, förändringen och det komman­s. 1

14.de. De olika tiderna och tillstånden ger upphov till frågor, som avhand­s. 1

15.lingen syftar till att åtminstone belysa. I abstraherad form finns blands. 1

16.dessa främst Varför? och därtill: Vad gällde och vad gjordes? Vad gällers. 1

17.och vad gör man? Vad förändrade och vad förändrar? Vad kommer atts. 1

18.förändra, gälla och göras? Konkretiserade kommer vi att möta frågor soms. 1

19.dessa i det följande. En ambition blir som tydligast i allvarligt menades. 1

20.försök att förverkliga densamma.s. 1

Metod och perspektiv

1.Som framgår redan av dess undertitel är denna studie avsedd att varas. 1

2.rättsvetenskap lig. En sådan inriktning kan ställas mot flera andra högsts. 1

3.tänkbara, eftersom de processuella handläggningsformerna är ett ämnes. 1

4.som med fördel studeras ur olika vetenskapliga perspektiv.11 54 Företeelsers. 1

5.som förtjänar beteckningen rättslig kommunikation kan undersökas inoms. 1

6.olika vetenskaper med skiftande metoder och infallsvinklar som alla ärs. 1

7.relevanta för studier av mänsklig kommunikation i allmänhet. Redans. 1

8.en exemplifiering med några nyligen genomförda nordiska studier inoms. 1

9.delområdet domsto Iskommunikation visar på ett brett spektrum av veten­s. 1

10.skaper, bl.a. psykologi, sociologi, etnologi och lingvistik.16 Vad gäller dens. 1

11.24 här studien kommer retoriken till användning som hjälpvetenskap enligt vad jag utvecklar i 1.3.2 nedan.s. 1

12.Den etablerade rättsvetenskapen omfattar redan i sig så många olika perspektiv och metoder att hänvisningen till att min studie är avsedd att vara rättsvetenskap lig kräver tydliggörande. Det gäller inte minst eftersom jag till den rättsvetenskapliga disciplinen vill hänföra även sådant som rättsteori, rättshistoria och rättssociologi samt menar att valet av metod inte följer av en vetenskaplig disciplinbestämning.17 1 R8ättsvetenskap, som jag förstår den, utgörs alltså inte endast av den verksamhet som fokuserar på ”gällande rätt” och som ofta betecknas rättsd ogmatik^s. 2

13.För mina syften, som jag har beskrivit dem i 1.2, framstår en studie inriktad på lagstiftningsnivån som den lämpligaste.19 Som bl.a. Hellner uppmärksammat har denna inriktning på ett olyckligt sätt utdefinierats från rättsvetenskapens forskningsområde, enligt hans mening som ”ett arv från rättspositivismen som inte kan accepteras”.20 Oavsett orsaken har lagstiftningsnivån i vart fall inte fatt någon större uppmärksamhet i svensk processrättsvetenskaplig litteratur. Min valda inriktning kräver redan av det skälet en närmare beskrivning än om den hade anslutit sig till någon mer traditionell.21 En sådan beskrivning lämnar jag strax nedan (1.3.1). Den följs av ett avsnitt om retorikens betydelse för min studie (1.3.2), vil­ ket i sin tur följs av en diskussion om tillvägagångssättet (1.3.3). Slutligen följer en avslutning på den början som detta kapitel utgör (1.4).s. 2

14.Allmänt skall sägas att material tillkommet efter 2006 års ingång, med några få undantag, inte har kunnat beaktas. När det gäller noter har jag genomgående försökt hålla deras antal nere, utan att ge avkall på en rätt­s. 2

15.25s. 2

16.visande koppling till det använda materialet. Denna inriktning medförs. 1

17.att en nothänvisning i vissa fall avser hela det stycke (med eventuellt efter­s. 1

18.följande blockcitat) där noten förekommer.s. 1

Lagstiftningsforskning och rättspolitik

1.Att stifta lag är ytterst en politisk uppgift.22 Säkerligen har önskemålet atts. 1

2.dra en gräns mellan juridik och politik i allmänhet bidragit till rättsve-s. 1

3.tenskaplig avhållsamhet från forskning inriktad på lagstiftningsnivån.23s. 1

4.Rättsvetenskapen har tidvis uppvisat ett påfallande dåligt vetenskapligts. 1

5.självförtroende.24 Med detta har följt ett starkt upplevt behov av veten­s. 1

6.skaplig renhet, som har ansetts svårt att upprätthålla i politikens närhet.25s. 1

7.I sin tur har denna inställning lett till ett centralförsvar så långt bort fråns. 1

8.de osäkra gränserna som möjligt. Som vi skall se är detta en onödigt upp­s. 1

9.given hållning, som dessutom har lämnat viktiga juridiska områden mers. 1

10.eller mindre övergivna - av rättsvetenskapen om än inte av dess utövare.s. 1

11.Hållningen har dock hållit i sig, trots att den har ifrågasatts under långs. 1

12.tid. Politikern och rättsvetenskapsmannen Osten Undén bemötte redans. 1

13.år 1917 ”invändningen att [...] den legislativa uppgiften”, i vars utfö­s. 1

14.rande ”rättsvetenskapens företrädare anses självskrivna att direkt deltaga”,s. 1

15.”faller utanför juridiken som vetenskap”.26 Det gjorde han med hänvis­s. 1

16.ning till ett citat av Hans Larsson, som är väl värt att återge här:27s. 1

17.Men vem skall då värdera? [----] Här kommer språkmannen och säger, atts. 1

18.det är icke han som värderar språket, utan allmänheten genom sitt oreflek­s. 1

19.terade språkbruk; här kommer estetikern och förklarar att han icke fällers. 1

20.domar utan utreder lagar, och historikern, att han konstaterar men ickes. 1

21.dömer; och så slutligen etikern, att han icke blandar sig i frågan om vad soms. 1

22.26s. 1

23.är rätt eller orätt. Så står sens commun där med hela bördan på sina skuldror,s. 2

24.medan alla de kompetentaste dragit sig ur spelet. Möjligen äro dock des. 2

25.kompetenta ej alldeles omedgörliga, men på så sätt att t. ex. historikern, dås. 2

26.han kastar ut domar, säger att det gör han icke i egenskap av historiker, ochs. 2

27.på samma sätt de övriga; ansvaret vilja de icke ha. Teoretiska utgångspunkter för rättsvetenskaplig behandling av lagstiftningsanknutna företeelser har förvisso inte saknats.28 En given utgångs­ punkt är framställningen hos Alf Ross (1953) om förhållandet mellan ve­ tenskap och politik, särskilt med förledet rätts-.29 Med rättspolitik förstod Ross ”använd rättssociologi eller rättsteknik" i motsättning till ”tillfälliga och växlande målsättningar på kortare sikt, alltså vad man vanligtvis me­ nar med politik i snävare mening.”30 Bestämningen far betraktas som ett utflöde av Ross’ tidstypiska vetenskapsideal med inriktning på kunskap av naturvetenskaplig empirisk modell.31s. 2

28.Ross’ inriktning hindrade honom emellertid inte från att se mer långt­ gående rättspolitiska uppgifter för rättsvetenskapens företrädare, så länge de håller den tänkta gränsen mellan vetenskap och politik klar.321 så fall skulle det, enligt Ross’ mening, rentav vara lämpligt att de även tar det sista rättspolitiska, förvisso irrationella och icke-vetenskapliga, språnget bestående i att ”servera resultatet i form av en anvisning till praktikern” (lagstiftaren eller domaren), som dock har att fatta och ansvara för det slutliga beslutet. Detta slutsteg - formuleringen av konklusioner - be­ traktar han typiskt sett som en ”avvägning av en mångfald av olika, in­ bördes inkommensurabla hänsyn”.s. 2

29.Strömholm (1973) utgjorde en svensk pionjärinsats vad gäller att ta relationerna mellan rättsvetenskapens och rättspolitikens verksamhets­ områden på allvar, må vara i anslutning till Ross men med en öppnare syn på de uppgifter rättsvetenskapen kan fylla i rättspolitiska samman­ hang. Strömholm nedtonar den dominerande betydelse för rättspolitikens. 2

30.27 som Ross tillägger de rättssociologiska insikterna i orsakssammanhang mellan rättslig normering och mänskligt handlande.33 Strömholm uttalar bl.a.:34s. 2

31.Försöker man analysera rättspolitiska överväganden inför en tilltänkt lag­s. 1

32.stiftning, är det [...] påfallande, att ett mycket stort antal frågor hänför sigs. 1

33.till områden som alltjämt får sägas ligga inom den traditionella juridikenss. 1

34.domäner.s. 1

35.[--- ... . . .s. 1

36.[R]ättspolitik är tillämpad kunskap om samhällsorganisationen, dess till­s. 1

37.gängliga styrmedel och dessas verkningsmöjligheter och verkningar. Som jag förstår Strömholm menar han att alla de områden som han hän­ för till den traditionella juridikens domäner är sådana, att de kan lämpa sig för rättsvetenskapliga insatser, även om de berör legislativa och där­ med delvis politiska överväganden. Med andra ord är lagstiftningsforsk­s. 1

38.ning en verksamhet som väl låter sig bedrivas inom rättsvetenskapenss. 1

39.ram.35s. 1

40.I sin nydanande och djuplodande Studier i retspolitisk argumentation från 1974 går Preben Stuer Lauridsen rentav längre än så.36 Han utgår från en syn på rättspolitik - i betydelsen metodisk lagberedande verksam­ het (de lege ferenda) utförd av jurister - som en rättsvetenskaplig verk­ samhet.37 Målet med hans studier är att försöka uppställa och formulera sådana intersubjektiva krav som i allmänhet kan ställas på varje form av seriöst syftande rättspolitisk verksamhet och argumentation.38 Min egen syn på sådana grundvalar för lagstiftningsanknuten verksamhet ansluter sig i väsentliga delar till Stuer Lauridsens behandling av rättspolitiken och jag kan i stor utsträckning hänvisa till hans teoretiska utgångspunkter.s. 1

41.Bland dessa vill jag i all korthet särskilt framhålla följande.s. 1

42.28s. 1

43.Om det ens finns ett (mer än rent teoretiskt) behov av att in abstracto dra en gräns mellan rättsdogmatik de lege lata och rättspolitik de lege fe­ renda kan man fråga sig i vilken utsträckning det alls låter sig göras.39 Bör och kan en sådan gränsdragning göras skall den, enligt Stuer Lau­ ridsens mening, styras av huruvida en föreslagen rättslig lösning, med tillämpning av sedvanlig juridisk metod, anses ligga inom det acceptablas gränser eller om den för sitt genomförande anses förutsätta lagstiftningsinsatser.40 Att döma av hans uttryck i liknande sammanhang synes han med sedvanlig juridisk metod mena något sådant som ”gott och allmänt accepterat juridiskt skick och bruk” eller ”sedvanligt accepterad juridisk lagtolkningstradition”.41 Med en retorisk syn på rätten skulle man enligt min mening kunna tala om sådan juridisk argumentation som i ett visst sammanhang typiskt är ägnad att övertyga om sin hållbarhet^2s. 2

44.Huruvida något, som inom det rättsliga systemet uppfattas som en nyordning, skall ankomma på lagstiftaren eller rättstillämparen att ge­ nomföra är i sig en fråga av rättspolitiskt slag, vilken de båda kan ställas inför.43 Tid efter annan överlämnar lagstiftaren åt rättstillämpningen att närmare utforma vissa normer, i andra fall tar sig domstolarna friheten att ”skapa rätt”. Ett osedvanligt tydligt exempel på det omvända förhål­ landet kan hämtas ur NJA 2005 s. 324 (referatet s. 335) där HD uttalar: ”Det bör ankomma på lagstiftaren att överväga en ordning som innebär mer nyanserade beräkningar av [trafikförsäkrings] avgifternas storlek och inte vara en uppgift för rättstillämpningen att dämpa verkningarna av nuvarande ordning.”s. 2

45.29s. 2

46.Stuer Lauridsen gör gällande att de olika rättspolitiska verksamheternas. 1

47.skall betraktas som en sammanhållen enhet.44 Hans teoretiska grundsyns. 1

48.har viktiga implikationer för hur tillämpade studier i rättspolitik lämp­s. 1

49.ligen bör utformas. Han nöjer sig inte heller med teoretiska betraktelser,s. 1

50.utan genomför också själv flera specialstudier av specifika betänkanden.s. 1

51.Av dessa tilldrar sig hans kritiska analys av ett betänkande om vittnesplik-s. 1

52.tens omfattning störst intresse, allra helst ur processrättslig synvinkel.451s. 1

53.1.3.3 får jag anledning att återkomma till min syn på hans tillvägagångs­s. 1

54.sätt.s. 1

55.Jan Hellners arbete om lagstiftning inom förmögenhetsrätten (1990)s. 1

56.utgör det viktigaste svenska bidraget till den lagstiftningsinriktade rätts­s. 1

57.vetenskapen, lagstifiningsläran för att använda hans egen terminologi.46s. 1

58.Han följer upp denna inriktning i sitt sammanfattande arbete om me­s. 1

59.todproblem i rättsvetenskapen (2001). Däri uttalar han bl.a. följande oms. 1

60.rättsvetenskapens verksamhetsområde, vilket han alltså anser innefatta ens. 1

61.diskussion på lagstiftningsnivå.47s. 1

62.Ett huvudargument för den uppfattning som jag vill göra mig till talesmans. 1

63.för är att kraven på rationalitet till stor del är de samma inom detta utökades. 1

64.område som inom rättsdogmatiken i trängre mening. Det är lätt att glömmas. 1

65.att mycket av vad som nu är problem de lege lata en gång var problem des. 1

66.lege ferenda, nämligen om lagstiftaren åtminstone i någon mån förutsågs. 1

67.utvecklingen. Argumenten är visserligen friare de lege ferenda, men likas. 1

68.litet som argumenten de lege lata är helt bundna, är argumenten de leges. 1

69.ferenda helt fria.s. 1

70.Denna grundsyn på rationalitetskraven som principiellt likartade kän­s. 1

71.ner vi igen från Stuer Lauridsen. Motsvarigheten återfinns, som Hellners. 1

72.påpekar, i allmänhet hos lagstiftningslärans företrädare.48 Hellner fram­s. 1

73.håller dock tydligare än Stuer Lauridsen att skillnaden i faktisk möjlig­s. 1

74.30 het att inom de olika verksamheterna iaktta rationalitet är betydande.49 Maktutövning i form av politiska beslut fattade i vederbörlig demokra­ tisk och rättsstatlig ordning skall respekteras.50 Därtill kommer konkreta hänsyn som tidsbrist och opinionsläge.51 Samtidigt finns det för Sveriges del grundlagskrav på rationalitet i lagstiftningen, vilka bör respekteras även av politiker.52 I RF 8:18 3 st. anges att lagrådets granskning av re­ mitterade lagförslag skall avse:s. 1

75.1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen is. 2

76.övrigt,s. 2

77.2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,s. 2

78.3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,s. 2

79.4. om förslaget är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivnas. 2

80.syften,s. 2

81.5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Som Hellner framhåller motsvarar dessa krav ”viktiga delar av rationali­ teten i lagstiftningen”, vilket emellertid inte innebär att stadgandet kan ”vara ensamt utslagsgivande ens för en rättsvetenskapsman som ser lag­ stiftningen ur lagstiftarens perspektiv”.53 Det utgör helt klart en betydel­ sefull hållpunkt, i den mån man tar grundlagen på allvar.54s. 2

82.31s. 2

Retorikens betydelse

1.Som jag redan har berört, springer mitt intresse för avhandlingsämnets. 1

2.bl.a. ur mina retorikstudier med särskild inriktning på rättslig retorik.s. 1

3.Därutöver är retoriken av betydelse för avhandlingen på två olika sätt:s. 1

4.dels som perspektiv, dels som metod. Här behandlar jag kortfattat dets. 1

5.retoriska perspektivet och i 1.3.3 retorikens metodologiska betydelse.55s. 1

6.Först bör dock några ord sägas om retoriken som ämne, eftersom reto­s. 1

7.rikbegreppet i vissa kretsar ännu dras med ett, mestadels oförtjänt ochs. 1

8.beklagligt, dåligt rykte. Även retorikkritiken, främst inom svensk juridik,s. 1

9.kommer att beröras.s. 1

10.Betraktad ur rättsdogmatisk synpunkt är en rättegång av intresse genoms. 1

11.att åstadkomma ett abstrakt slutresultat, i form av ett visst tankeinnehålls. 1

12.uttryckt i ett slutligt avgörande (vilket kan få nog så konkreta följder).56s. 1

13.För att nå dit krävs dock en föregående rättegångskommunikation inrik­s. 1

14.tad på att övertyga, dvs. att få mottagarna att uppfatta verkligheten på etts. 1

15.bestämt sätt för att uppnå vissa mål.57 Med betoning av denna inriktnings. 1

16.kan man betrakta rättegången som en reglerad kommunikativ kamp meds. 1

17.inriktning på att övertyga i en rättslig struktur som i varje del innefattars. 1

18.olikartade moment av tolkning med därav följande valmöjligheter.58 59s. 1

19.Tillvägagångssätten för att övertyga i allmänhet studeras inom retori­s. 1

20.ken. Som akademisk disciplin har retorikämnet i dagens Sverige definie­s. 1

21.rats som det allmänna studiet av mänsklig kommunikation som målinriktads. 1

22.och situationsanpassad handling.^ Ämnets specifika drag kan i huvudsaks. 1

23.beskrivas enligt följande. Retoriken försöker förstå alla typer av kommu­s. 1

24.nikativa fenomen med utgångspunkt i det talade språket som urform förs. 1

25.mänsklig kommunikation. Retoriken försöker förena praktik och teoris. 1

26.och bygger på en helhetssyn innebärande att alla moment i den kom­s. 1

27.munikativa handlingen beaktas. Retoriken betonar att form och innehålls. 1

28.är oupplösligt förenade och intresserar sig särskilt för kommunikationenss. 1

29.persuasiva (övertygande) sida.s. 1

30.Processhandlingar har både en pragmatisk/instrumentell sida, soms. 1

31.närmast avser direkt processuell nytta genom sitt centrala tankeinnehåll,s. 1

32.32 och en expressiv sida, innebärande att en sådan handling även säger nå­ got i sig som företeelse och uttryck. I olika rättsliga sammanhang fin­ ner vi dock en inställning företrädd, som bygger på vad vi kan beteckna föreställningen om budskapets medieneutralitet. Dess innebörd är att ett tankeinnehåll kan vara oberoende av den form och det sammanhang i övrigt i vilket det förmedlas.60 Antagandet gäller inte endast budskapets språkliga/tankemässiga uttryck utan även tekniken för förmedling av budskapet, den processuella handläggningsformen. Ett retoriskt perspek­ tiv på den rättsliga kommunikationen kan vara väl ägnat att konfrontera denna föreställning och är därmed av stor betydelse för behandlingen av avhandlingsämnet.61s. 1

33.Förvisso förekommer det att retoriskt intressanta aspekter får viss upp­ märksamhet i svenska rättsliga sammanhang. Exempelvis tar den mo­ derna bevisrätten fasta på att handlingar, som inte är avsedda att vara eller genast uppfattas som kommunikativa, likväl kan vara sådana.62 Re­ torikens vanrykte har emellertid bidragit till att iakttagelser som dessa hänförs till pedagogiska och liknande, mindre fruktbara perspektiv på kommunikationen.63s. 2

34.Retorikkritiken inom svensk juridik har gamla anor och är fortfarande livskraftig.64 I svensk processrätt förekommer retorik som begrepp nästan enbart i nedsättande betydelse.65 Möjligen utgör denna kritiska inställ­ ning ett utslag av en mer allmän misstro mot vältalighet i Sveriges offent­s. 2

35.33s. 2

36.liga liv.66 Oro för att retoriken skall hindra rättvisa domar är emellertids. 1

37.vida spridd i både tid och rum.67 Stanley Fish har beskrivit retorikbegrep­s. 1

38.pets allmänt belastade karaktär som ett resultat av att retoriken genom etts. 1

39.slags negativ polaritet har kommit att definieras i förhållande till andra,s. 1

40.mer aktade företeelser.68 Det (förment) objektiva - verklig sanning, kun­s. 1

41.skap och medvetande - har ställts mot retorikens påstådda manipulation,s. 1

42.bedrägerier och självmedvetna strategier.s. 1

43.Retoriken tar, som sagt, sin utgångspunkt i det talade språket som ur­s. 1

44.form för mänsklig kommunikation. Det innebär inte att retoriska per­s. 1

45.spektiv inte kan anläggas på andra kommunikationsformer, endast atts. 1

46.dessa perspektiv är formade och färgade av sitt talspråkliga ursprung.69 7S0ås. 1

47.är även min retoriskt influerade syn på rättegångskommunikationen.s. 1

48.Det må kallas hypotes, grundinställning eller fördom; det bör sägas: Jags. 1

49.skrider inte till verket neutralt inställd till valet mellan muntlighet ochs. 1

50.skriftlighet.70 Av dessa två har muntligheten enligt min uppfattning etts. 1

51.sådant försteg att det är avsteg därifrån som särskilt skall motiveras. Sam­s. 1

52.tidigt har jag svårt att se att en processordning med uteslutande muntligs. 1

53.handläggning vore bättre ägnad att fylla sina uppgifter än en med skrift­s. 1

54.liga inslag. Dessa skall emellertid vara välmotiverade och vinna tillämp­s. 1

55.ning på enhetliga och rationella grunder, vilket jag inte uppfattar är fallets. 1

56.idag. De förändringar av förutsättningarna som har föranlett min studies. 1

57.gör det därtill angeläget att undersöka skälen för val av såväl muntlighets. 1

58.som skriftlighet.s. 1

Lämpligt tillvägagångssätt

1.Så långt mitt ämne, mina syften, min inriktning och mitt perspektiv. Vil­s. 1

2.ket tillvägagångssätt eller vilken metod om man så vill, står bäst i överens­s. 1

3.stämmelse med dessa utgångspunkter? Ämnet kan, som jag redan berört,s. 1

4.behandlas på många olika sätt och styr inte i sig metodvalet särskilt starkt.s. 1

5.Det (rätts)vetenskapliga syftet styr desto starkare, inte minst genom atts. 1

6.34 påkalla ett medvetet metodval, dock inte med större styrka än att många olika tillvägagångssätt är fullt tänkbara. Den valda inriktningen på lagstiftningsplanet och rättspolitiken har då starkare implikationer för till­ vägagångssättet.s. 1

7.Stuer Lauridsen hävdar att ”all rättspolitisk verksamhet fundamentalt sett alltid kan betraktas som ett försök att lösa ett analogiproblem” och uttalar därtill:71s. 2

8.Själva problemställningen låter sig faktiskt över huvud knappast uppfattass. 2

9.och formuleras utan att man tar utgångspunkt i den gällande rättsordning­s. 2

10.en och söker efter skillnader och likheter mellan denna och de ämnen soms. 2

11.skall behandlas. Vad det handlar om är, i grova drag, att ”överväga, huruvida bestående rättstillstånd alltjämt kan upprätthållas, eller om ändrade eller nya förhål­ landen har tillkommit, som talar för att det i enlighet med dessa förhål­ landens särskilda karaktär införs ändringar i detta rättstillstånd.”72 På lik­ nande sätt gör Hellner gällande att en ”normativ lagstiftningslära måste bygga på det beståendes grund”.73 Han betonar dock att "[a]nalogien till tidigare principer som är godtagna inom rättssystemet [aldrig kan] vara mer än ett argument som far vägas mot andra.”74 Om man, som jag, instämmer i dessa antaganden följer att det nu rådande rättstillståndet bör behandlas. Det kommer jag också att göra i avhandlingens andra avdelning, som i flera delar är rättsdogmatiskt inriktad. Jag kommer att begränsa mig till svensk rätt; till denna avgränsning återkommer jag strax nedan. Dit räknar jag inverkan av Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).s. 2

12.Jag har vidare antagit att handläggningsformernas historia kan ha be­ tydelse för min framställning på flera sätt. Som Hellner har konstaterat har ”[m]ycket i den moderna rätten [...] sina rötter så långt tillbaka att gränsen mellan rättshistoria och framställning av nu gällande rätt blir godtycklig.”75 Redan en behandling av rådande rättstillstånd kan alltså påkalla en rättshistorisk ansats. Hur valet av handläggningsform har träfs. 2

13.35 fats vid olika tider är, om inte annat, väsentligt för vår förståelse av nulä­ get genom att utgöra dess idéhistoriska eller rättsgenetiska bakgrund.76s. 2

14.Min inriktning på lagstiftningsplanet, de idémässiga grunderna och på­ gående förändringar bidrar än starkare till att göra en rättshistorisk ansats särskilt angelägen. Ross framhåller kunskap om tidigare lagstiftning ochs. 1

15.rättsuppfattning som väsentliga inslag i den rättspolitiska kunskapen.77s. 1

16.Hellner understryker, som han själv uttrycker det, ”gång på gång [...] hur starkt all lagstiftning beror av det förflutna.”78 Som Lindblom hars. 1

17.påpekat är ”rättshistoriska och komparativa studier [----] ofta den bästas. 1

18.utgångspunkten vid övervägande av vilka rättsliga modeller som kan has. 1

19.framtiden för sig”.79 Ingen nutida processuell utvecklingsverksamhet be­s. 1

20.höver börja i något vakuum, om den ens kan eller bör göra det.80 Ovans. 1

21.har jag konstaterat att valet av handläggningsform erbjuder komparativas. 1

22.möjligheter i olika dimensioner. När det gäller den nu berörda tidsdi­s. 1

23.mensionen använder jag mig i tredje avdelningen av en historisk-kom-s. 1

24.parativ metod, som jag presenterar närmare i 1.3.3.1 nedan. I 1.3.3.2s. 1

25.presenterar jag den retoriska metod jag övergripande använder mig av förs. 1

26.att analysera argumentationen i de olika studerade tidsdimensionerna.s. 1

27.Processuella handläggningsformer utgör ett så stort ämnesområde atts. 1

28.begränsningar av något slag är nödvändiga om det skall kunna studerass. 1

29.närmare än endast ytligt. Svensk rätt har varit min givna utgångspunkt,s. 1

30.men jag har varit öppen för omprövning av densamma. En rumsdimen-s. 1

31.sionell begränsning till svensk rätt har dock visat sig vara fullt försvarlig.s. 1

32.För studier som de aktuella fungerar den nutida svenska ordningen, meds. 1

33.skilda huvudregler för allmän domstol och förvaltningsdomstol, som etts. 1

34.givande ”fullskaleförsök”.81 Vid min tillämpning av den historisk-kom-s. 1

35.parativa metoden har den svenska processrättshistorien dessutom visat sigs. 1

36.kunna fungera som ett slags provkarta, vilken innefattar de flesta hand­s. 1

37.läggningsformer som har förekommit under den tid då den huvudsakligas. 1

38.indelningen inte gått längre än till den mellan muntlig och skriftlig pro­s. 1

39.36 cess. Dessa iakttagelser har jag främst kunnat relatera till de andra nord­ iska länderna, genom mitt deltagande i samarbetsprojektet Muntlighet vid domstol i Norden, vilket redovisas i Bylander/Lindblom (2005). 1.3.3.1 En historisk-komparativ metod ”Hegel hade rätt när han sade, att vi lär av historien att vi inte lär någon­ ting av historien.” George Bernard Shaws (och Friedrich Hegels) eleganta men överdrivande paradox ger uttryck för en allmän skepsis till möjlighe­ terna att alls tillgodogöra sig lärdomar ur historien.82 Oxfordprofessorn Avi Shlaim har å andra sidan minst lika rätt som Hegel och Shaw när han 100 år senare säger: ”Det står politiker fritt att upprepa historiska miss­ tag, men de är inte tvungna att göra det.”83 Därmed inte sagt att varnande exempel måste vara de enda vi skall söka om vi blickar bakåt.s. 1

40.Den komparativa rättshistoriska metod jag har valt att använda liknar den som används inom den (internationellt) komparativa rätten.84 Kom­ parationen består här i att jämföra den svenska regleringen av de processu­ ella handläggningsformerna och dess tillämpning vid olika tider samt den argumentation som har förts kring dess utformning och tillämpning. En betydelsefull utgångspunkt är att jag betraktar företeelser från olika tider som samtidigt beaktansvärda. Ett konkret uttryck för detta betraktelse­ sätt är att jag har moderniserat stavningen i äldre citat för att mildra den distanserande verkan äldre stavning kan tänkas ha.85 Kopplingen mellan gammalt och överspelat är olyckligt stark och delvis institutionaliserad i svensk juridik.86 På likartade grunder har jag översatt domskäl o.d. på främmande språk till svenska.s. 2

41.Viss inspiration har jag hämtat från Erik Anners’ metod för att klarlägga det han kallar rättsgenetiska motivtyper och deras karaktär, verkningar ochs. 2

42.37s. 2

43.inbördes relationer. Denna metod innebär att man försöker urskilja dens. 1

44.rättsgenetiska processen, det vill säga hur på visst sätt utformade rättsreglers. 1

45.kommer till, genom att fastställa de data, som leder till en motivbildnings. 1

46.och slutligen till motiv, vilka kommer till uttryck som motiveringar is. 1

47.rättskällorna.87 Som vi kommer att se har sådana data respektive motiv is. 1

48.handläggningsformernas fall många gånger utgjorts av tidigare reglerings. 1

49.eller tillämpning och de praktiska erfarenheterna av dessa sedda i relations. 1

50.till önskade effekter och funktioner.88 89s. 1

51.Förenkling är inte bara nödvändig utan rentav önskvärd vid denna typs. 1

52.av framställning, som också kan beskrivas som rättsidéhistorisk.^ Det ärs. 1

53.processrättshistoriens betydelse för nuvarande och kommande handlägg­s. 1

54.ningsformer som här står i fokus, inte en rekonstruktion av vid olika tiders. 1

55.tillämpade former.90 Inriktningen är alltså mer rättsideologisk än deskrip­s. 1

56.tivt rättshistorisk. Framställningen bygger därför inte annat än i begrän­s. 1

57.sad omfattning på historiska primärkällor, som på detta område mångas. 1

58.gånger är synnerligen partikulära och därmed svårhanterliga, eftersom des. 1

59.utgörs av enskilda rättegångsprotokoll och liknande, nog så viktigt mens. 1

60.ofta otryckt, material.91 Sådant beaktas dock indirekt, genom att det hars. 1

61.använts i några av de studerade sekundärkällorna.92s. 1

62.Mängden av rättskällor, som behandlar ämnet, är sådan att jag hars. 1

63.tvingats avfärda ambitionen att vara heltäckande såsom orealistisk.93 Soms. 1

64.jag har berört är frågan om handläggningens lämpliga utformning rela­s. 1

65.tivt tidlös. Äldre doktrin far därför betydelse inte endast för att beskrivas. 1

66.en historisk utveckling utan även för att bidra till en mer nutidsinriktads. 1

67.processuell diskussion på historisk grund.94 Vid valet av studiematerials. 1

68.38 har jag, vid sidan om lagstiftning med förarbeten, lagt tonvikten på så­ dana doktrinära framställningar som, med rättshistorisk infallsvinkel, ingått i diskussionerna inför övergången från ARB till RB. Bland dessa finns Uppström (1884 a), Fahlcrantz (1903), Matz (1919), Gärde (1934) och Wildte (1934). Därtill kommer ett antal senare framställningar, som har relaterat historiska förhållanden till RB, som den faktiskt kom att gestalta sig och tillämpas, däribland Ekelöf (1956), Modéer (1982) och Lindblom (1984 och 1999). En annan, mycket intressant framställning, tillhörande den olyckligt begränsade svenska juridiska biografilitteratu­ ren, är Sundell (1998) om Karl Schlyter;95 denne spelade flera viktiga processrättsliga roller i samband med tillkomsten av nya RB.s. 1

69.Av de nämnda författarna är det på sin plats att särskilt säga något om Gustaf Fahlcrantz. Främst motiveras det av att hans omfångsrika Rättfär­ dighet i rättsskipning — En historisk och jämförande framställning af några hufvudpunkter i vårt rättegångsväsende från 1903 är det enskilt viktigaste verket inom det behandlade området, att Fahlcrantz likväl är föga känd och att han, i den mån han gjort sig känd, varit (och är) omstridd.96 Fahlcrantz (1850-1925) var en av grundarna av Sveriges Advokatsam­ fund 1887 men gjorde sig mest känd genom sitt omfattande och många gånger starkt polemiska juridiska författarskap med kritik mot bl.a. den formalism han betecknade ”juristrätt”. Modéer (1982) har framhållit honom som ”ett utmärkt exempel på den reaktion mot domstolarnas verksamhet som kom till uttryck just kring [förra] sekelskiftet”. Björne (2002) har däremot betecknat Fahlcrantz’ författarskap som ”ett sido­ spår i tidens juridik” och konstaterat att denne i ringa grad tycks ha fatt gehör för sina tankar (som Björne i och för sig menar hade intressanta inslag). Ignorerad var han dock långtifrån. Det är nog att konstatera att, den delvis förvisso nästan kallhamrat kritiske, Birger Wedberg, skrev en runa över Fahlcrantz i Tidsskrift for Rettsvitenskap sedan en spårvagn hade ändat dennes liv.97s. 2

70.39s. 2

71.Av särskild betydelse att konstatera här är emellertid vilket värde Fahl­s. 1

72.crantz’ rättshistoriska insatser, särskilt i hans ovan nämnda huvudarbetes. 1

73.från 1903, har ansetts ha. Wedberg erkänner den utförda källforskning­s. 1

74.ens klara förtjänster, med bortseende från de dragna slutsatserna och de­s. 1

75.ras form, men hänvisar till viss kritik uttryckt av bl.a. Wilhelm Sjögren.98s. 1

76.Emellertid har verket senare kommit att beaktas i både rättshistoriska ochs. 1

77.processrättsliga framställningar. Almquist (1949) anger det som ett pro-s. 1

78.cessrättshistoriskt referensverk och, kanske viktigast, Kallenberg (1922)s. 1

79.hänvisar förbehållslöst till detsamma som en utförlig, väl underbyggds. 1

80.framställning av de processuella handläggningsformernas historiska ut­s. 1

81.veckling (i sammanhanget särskilt avseende hovrättsprocessen).99 Använts. 1

82.med beaktande av den polemiska inriktningen har jag också bedömt dets. 1

83.som mycket värdefullt för mitt arbete.s. 1

84.Hur skall jag då närma mig det beskrivna och övriga materialet? Mins. 1

85.genomgång av den historiska utvecklingen är omvänt kronologisk. Dets. 1

86.innebär att den tar sin början i vår tid för att sedan gå bakåt. Tanken meds. 1

87.detta tillvägagångssätt är att lättare kunna identifiera vad som särskilt för­s. 1

88.tjänar uppmärksamhet. Vi har ju möjligheten att betrakta historiska före­s. 1

89.teelser på detta vis och gör det kanske med nödvändighet. Vi ser tillbakas. 1

90.med ett slags facit (dagens situation) i hand. Börjar man i rådande läges. 1

91.blir det lättare att upptäcka när idéer och föreställningar, som ännu är avs. 1

92.betydelse, uppkom, att visa hur de har vidareförts och att bedöma hurs. 1

93.tankarna bakom reformer har förverkligats.100 1 D01ärtill blir det lättare atts. 1

94.avgöra vilken som är den lämpligaste fördelningen mellan behandlingens. 1

95.av olika epoker, eftersom man tydligare kan se när framställningen över­s. 1

96.går från att vara idécentrerad, med starkare koppling till dagens situation,s. 1

97.till att bli mer renodlat historisk.101s. 1

98.När slutar historien? På sätt och vis bestämmer svaret på den frågans. 1

99.skiljelinjen mellan avhandlingens andra och tredje avdelning. Eftersoms. 1

100.frågan inte entydigt kan besvaras blir inte heller skiljelinjen särskilt mar­s. 1

101.40 kant.102 Utan att utgöra ett egentligt svar har den 1 januari 1948, ikraft­ trädandedatum för gällande RB, tyckts mig vara en lämplig indelningspunkt. Därmed är naturligtvis inte sagt att det som ligger före denna tidpunkt skulle sakna aktualitet vid behandlingen av vår tids handlägg­ ningsformer. Utvecklingen som ledde fram till utarbetandet av RB är därvid ofta av avgörande betydelse, men var så utdragen i tiden att den lämpligen behandlas mest i tredje avdelningen. Jag har dock valt att hu­ vudsakligen behandla innehållet i de egentliga förarbetena till RB redan i andra avdelningen. Det innebär att den valda indelningspunkten mo­ difieras av tidpunkten då processkommissionen (PK) inledde sitt arbete, 1912.s. 1

102.Som jag redan har berört och får anledning att återkomma till kan förfarandets yttre gestaltning genomsyras av muntlighet eller skriftlighet, offentlighet eller hemlighet - allt som medel att nå processens syfte(n).103 Här har vi alltså att göra med andra än sådana mer materialorienterade principer som förhandlings- och official- respektive inkvisitions- och ackusationsprinciperna. Både syfte(n) och principer har växlat under olika skeden av den svenska processrättshistorien, liksom handläggningsfor­ men, dock utan att ständigt följas åt. Den tillämpade formen har under samma tidsskede dessutom skilt sig åt mellan olika instanser.104 Utveck­ lingen i de olika instanserna behandlar jag i den följande kronologin pa­ rallellt, inte seriellt, eftersom samspelet mellan instansernas utveckling på det sättet kan få en mer rättvisande belysning. Exempelvis gäller det hovrättssystemets införande på 1600-talet och dess inverkan på under­ rätternas handläggningsformer. 1.3.3.2 Att analysera argumentationen I andra och tredje avdelningarna kommer vi att möta överväganden, idéer och föreställningar som, i nutid respektive historiskt, har motiverat utformningen av normer om val av handläggningsform och deras tilllämpning. I femte avdelningen försöker jag identifiera de källor, ur vilka argumenten för de olika lösningarna är hämtade. Därefter inventerar jag det närmare innehållet i dessa olika argumentkällor med inriktning på idéer och föreställningar kring processuella handläggningsformer. Identi­ fierade och tydliggjorda är det min avsikt att avslutningsvis diskutera hur normerna, tillämpningen och källorna med innehåll förhåller sig till vars. 2

103.41s. 2

104.andra och till sådana framtida handläggningsformer som jag behandlar is. 1

105.fjärde avdelningen.s. 1

106.Enligt min mening är de motiveringar som anförs i förarbeten till stöds. 1

107.för olika lösningar helt klart av intresse, även när de, som Erik Annerss. 1

108.har uttryckt saken, är ”vilseledande beträffande de verkliga motiven”.105s. 1

109.Idéer och föreställningar som kommer till uttryck som (i situationen san­s. 1

110.nolikt antaget gångbara) argument för en viss ordning bör beaktas, om vis. 1

111.skall kunna förstå och tillgodogöra oss en regelutvecklings beståndsdelar.s. 1

112.Vissa honnörsord, föreställningar eller företeelser kan få en sådan retorisks. 1

113.kraft att de inte bara utgör motiveringar, utan självständigt kan stå soms. 1

114.motiv för sitt eget befrämjande. Demokrati är ett uppenbart exempel fråns. 1

115.allmänpolitikens område. Som jag återkommer till (i 8.4.2) tycks munt­s. 1

116.lighet tidvis ha haft en liknande övertygande kraft på den processrättsligas. 1

117.utvecklingens område.106s. 1

118.Att identifiera olika argumentkällor och inventera deras innehåll är bild­s. 1

119.liga beteckningar för vad min undersökning består av. Den avser någras. 1

120.hundra års rättslig verksamhet rörande de processuella handläggnings­s. 1

121.formerna. Denna verksamhet, om vilken jag vill få grepp, har jag valts. 1

122.att betrakta som en diskussion eller med andra ord ett meningsutbytes. 1

123.mellan olika aktörer.107 En annan betydelsefull utgångspunkt, som jags. 1

124.redan har berört, är att jag betraktar olika tiders argument som samtidigts. 1

125.beaktansvärda.s. 1

126.En lista över olika argument företrädda i diskussionen om handlägg-s. 1

127.ningsformens utformning och tillämpning kan förvisso vara av vissts. 1

128.intresse redan utan någon långtgående bearbetning.108 För att tjäna tills. 1

129.avsett klargörande krävs dock ytterligare bearbetning. Det tillvägagångs­s. 1

130.sätt som jag har valt att använda anknyter till sådan klassisk retorisk ar-s. 1

131.gumentationshantering som kallas topik och som består i inventering avs. 1

132.argumentkällor. Här skall jag helt kort redogöra för topiken som metod,s. 1

133.för att sedan behandla förutsättningarna för dess tillämpning i avhand­s. 1

134.lingen.s. 1

135.42s. 1

136.Inom den klassiska retoriken betraktades den rättsliga retorikens genre {genus judiciale) som den allra svåraste; den blev också den mest upp­ märksammade.109 I fokus stod parternas konkreta tillvägagångssätt för att vinna domstolens gehör för sina ståndpunkter. Retorikens kanske mest betydelsefulla moderna ”återförening” med juridiken har skett på ett mer teoretiskt plan än så.110 Det har då i huvudsak handlat om att med retori­ kens hjälp på olika sätt beskriva och förklara juridisk argumentation och juridiskt beslutsfattande i reaktion mot en strikt logisk tradition.s. 2

137.Den argumentationsteori som brukar kallas den nya, retoriken och som oftast förknippas med den polsk-belgiske filosofen och juristen Chaim Perelmans namn (men som han utvecklade tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca och presenterade 1958), var delvis sprungen ur under­ sökningar av rättvisebegreppet.111 I senare bearbetningar kom Perelmans juridiska bakgrund till än starkare uttryck. För rättsvetenskapens vid­ kommande var det dock den tyske rättsfilosofen Theodor Viehweg som med sitt verk Topik und Jurisprudenz (som första gången utkom 1953) på allvar aktualiserade retoriken och då främst den topiska retoriken. Hans insatser uppmärksammades av Ekelöf redan 1968 men i svensk rättsve­ tenskap är Håkan Andersson den ende som, främst genom sin avhand­ ling (1993), har gjort bruk av en ambitiöst syftande topisk ansats.112 113s. 2

138.Aristoteles var topikens upphovsman, Cicero under klassisk tid dess förkunnare.113 Termen topik kommer av grekiskans topos, som betyder plats (i plural topoi, på latin locus och loci'). Med sådana platser, som jag här kallar källor, avses de olika ställen där man kan finna argument som är lämpade för att övertyga i ett visst sammanhang (argumentkällor). An­ vänder man topiken så som jag har tänkt mig här - som argumentationsanalytiskt instrument - går man den omvända vägen och identifierar de argumentkällor ur vilka förekommande argument i en argumentation ärs. 2

139.43s. 2

140.hämtade.114 På detta sätt kan man få fram en bas för analysen av samspe­s. 1

141.let mellan en mångfald avgörande faktorer.115 Denna bas kan liknas vids. 1

142.en geologisk karta, av vilken man kan utläsa de olika argumentkällornass. 1

143.plats inom argumentationen, dvs. var de befinner sig (centralt eller pe­s. 1

144.rifert) i förhållande till en tänkt centralpunkt (här frågan varför vi skalls. 1

145.välja en viss handläggningsform) och i förhållande till varandra (nära ellers. 1

146.fjärran, isolerade eller förbundna). Denna kartlika struktur kan komplet­s. 1

147.teras med angivande av de olika källornas närmare sammansättning ochs. 1

148.relativa betydelse, men det kräver fördjupad analys.s. 1

149.För att vara användbara bör de argumentkällor som kommer ifråga härs. 1

150.å ena sidan vara så pass generella att de kan ha åtminstone någon relevanss. 1

151.över hela det processuella fältet. Å andra sidan skall de inte ligga på en sås. 1

152.hög abstraktionsnivå att källan rymmer svåröversiktligt disparata aspek­s. 1

153.ter. Föga vore vunnet med såväl alltför specifika och många, som meds. 1

154.alltför allmänna och få tillämpliga källor.116 Efter en inledande bearbet­s. 1

155.ning av det studerade materialet med beaktande av dessa hänsyn har jags. 1

156.kunnat identifiera nio olika huvudsakliga argumentkällor, vilka jag be­s. 1

157.tecknar: Processen, Säkerhet, Snabbhet, Billighet, EKMR, Prövningen,s. 1

158.Parterna, Offentlighet och Regleringen. Dessa källor och deras närmares. 1

159.innehåll behandlar jag i denna ordningsföljd i 12.1-9 nedan.s. 1

160.Jag vill, som sagt, undersöka hur normerna, tillämpningen och argu­s. 1

161.mentkällorna med innehåll förhåller sig till varandra och till framtidas. 1

162.handläggningsformer. Med utgångspunkt i den topiskt upprättade basens. 1

163.använder jag mig vid denna undersökning, som ett analytiskt hjälpme­s. 1

164.del, av ett begrepp jag kallar muntlighetsvärde. Detta tänkta värde är etts. 1

165.uttryck för hur starkt inflytande en viss argumentkälla, eller en företeelses. 1

166.som ryms däri, har på tillämpningen av muntlig handläggning. Värdet ärs. 1

167.endast relativt, genom att en företeelse jämförs med andra. En företeelses. 1

168.vars självständiga förekomst föranleder att en muntlig handläggnings­s. 1

169.form tillämpas har ett högt muntlighetsvärde, medan en företeelse soms. 1

170.självständigt har ett svagt sådant inflytande har ett lågt muntlighetsvärde.s. 1

171.Vad det handlar om är det faktiska inflytande som kan klargöras vid ens. 1

172.närmare granskning av den studerade argumentationen. Det avsedda el­s. 1

173.ler lämpliga inflytandet uppmärksammas också men påverkar inte be­s. 1

174.stämningen av muntlighetsvärdets nivå.s. 1

175.44s. 1

Slutet på början

1.Så långt mina utgångspunkter. De nyanseras av sin tillämpning och en fullt rättvisande beskrivning av dem kräver en långtgående konkret exem­ plifiering. Vill man kan man, i stora delar, betrakta det följande som en sådan. En förklaring eller beskrivning är inte över förrän den har kommit till sitt slut. Inget hindrar dock ett snabbt hopp dit. En avhandling behö­ ver varken skrivas eller läsas som en deckare.117s. 2

2.Till undvikande av onödiga upprepningar ber jag läsaren att, vid even­ tuell upplevd oklarhet rörande utgångspunkterna i deras grundform, un­ der läsningen göra sig omaket att återvända till inledningen.118 Jag har redan sagt det, men tillåter mig här en nödig upprepning: En ambition blir som tydligast i allvarligt menade försök att förverkliga densamma. - Nu är det dags att på så sätt försöka.s. 2

3.45s. 2

ANDRA AVDELNINGEN

NUTIDA

HANDLÄGGNINGSFORMER

1.Muntlighet eller skriftlighet är i modern tid kärnfrågans. 4

2.vid tillkomsten av varje processordning.s. 4

3.Dir. 1999:62s. 4

MJOMIMINCIVA AHGMA

1.AaMUM .s. 3311

A3 MS0HcM1DDÄ HAH' ,

1.mg*9ur** *3 «**4ats* # üö* $: * •s*yEeabhs. 3311

2.sq0 3311s. 3311

Kap. 2 Inledning

1.I denna avdelning, som består av kap. 2-6, behandlar jag tidsaspekten nu. Genom studier av främst sedvanliga rättskällor försöker jag här besvara de övergripande frågorna, för det första vilka handläggningsformer som är tillämpliga i svenska processuella förfaranden av idag, för det andra vilka kriterier som är bestämmande för valet av handläggningsform i enskilda fall och för det tredje vilka överväganden som har dikterat utformningen av nu förekommande normer om val av handläggningsform. Mina svar skall, tillsammans med motsvarigheterna i tredje avdelningen, om handläggningsformernas historia, ligga till grund för femte avdelningen. Där genomför jag avsedd argumentinventering och diskuterar hur de olika formerna, kriterierna och övervägandena förhåller sig till varandra och till framtida handläggningsformer, vilka behandlas i fjärde avdelningen.s. 3312

2.Mycket talar för att avstegen från både en enhetlig processordning och en likartad förfarandereglering bör göras så få som möjligt. Ett samman­ hållet domstolsväsende gör bl.a. att ”avvägningarna mellan vilka resurser som skall sättas in på en särskild måltyp kan ske över ett väsentligt större fält”.119 Splittring gör det däremot svårare att på ett effektivt sätt utnyttja de resurser som står till buds. Vidare kan såväl specialdomstolar av olika slag som olikartade förfaranderegler göra att man går miste om möjlig­ heten att företa olika saker till gemensam handläggning på ett ändamåls­ enligt sätt.120s. 3312

3.”Processen i dess olika former måste som helhet betraktad byggas på enhetliga grunder' uttalas i RBK (1949).121 Helheten som avses ärs. 3312

4.49s. 3312

5.hela det processuella området, det vill säga förutom RB:s direkta till-s. 2

6.lämpningsområde även särskilda processformer och specialprocessens. 2

7.- ja, alla förfaranden som förtjänar att betecknas som processuella}21s. 2

8.Inom detta vidsträckta område med många olika delområden finnss. 2

9.så pass stora inbördes skillnader att en, i sig försvarlig, utgångspunkts. 2

10.som denna inte gärna kan medföra en enhetlig reglering. Som vi kom­s. 2

11.mer att se har inte heller reglerna blivit enhetliga eller det valda måttets. 2

12.av muntlighet lika stort ens för brottmål och tvistemål, trots den förs. 2

13.dem gemensamma balken.1 12232s. 2

14.En enhetlig grund måste då rimligen kunna bestå av gemensammas. 2

15.kriterier för att träffa de val mellan olika tänkbara regleringar lagstif­s. 2

16.taren står inför eller för att träffa valet mellan de alternativ den valdas. 2

17.regleringen lämnar rättstillämparen. Frågan om processen skall varas. 2

18.muntlig eller skriftlig uttrycker en sådan valsituation,124 som i likhets. 2

19.med snart sagt varje annan juridisk fråga kan besvaras med det kor­s. 2

20.rekta men intetsägande ”det beror på”. Det svaret kräver, för att blis. 2

21.av något praktiskt värde, besvarande av en följdfråga: Vad är det soms. 2

22.det nutida valet av handläggningsform beror på? Den frågan sam­s. 2

23.manfattar de frågor vi nu går för att besvara.s. 2

24.Sådana faktorer som arbetsekonomiska överväganden, värdet avs. 2

25.överskådlighet och den allmänmänskliga strävan att uppnå förmed­s. 2

26.lande, likartade mönster talar för att avstegen från enhetliga grunders. 2

27.för förfarandets inrättning - här alltså uppfattade som gemensammas. 2

28.kriterier - skall göras så få som möjligt när det gäller regleringen avs. 2

29.ett verksamhetsområde som det processuella och tillämpningen avs. 2

30.denna reglering.125s. 2

31.50s. 2

32.Enhetligheten kan spåras som ambition vid utarbetandet av RB i dess ursprungliga skick, men då begränsad till de av balken reglerade och vid dess tillkomst förekommande processarterna.126 Vid de många senare förändringarna av RB har den i varje enskilt fall aktuella frå­ gan stått i fokus, vilket naturligen i ännu högre utsträckning har gällt vid behandling av enstaka saker i den praktiska rättstillämpningen. Denna avgränsning och fokusering talar för att bristande enhetlighet i fråga om grunderna för reglering och tillämpning kan ha uppkom­ mit i den mån denna inte har förelegat redan från början.127s. 3

33.Innan vi ser närmare på de nutida svenska handläggningsformerna i angivna hänseenden, skall vi emellertid beakta de internationellt förankrade mänskliga rättigheter som idag ofrånkomligt inverkar på det nationella valet av handläggningsform (kap. 3). Hur denna inverkan har kommit till uttryck i inhemsk svensk lagstiftning och rättskipning behandlar jag delvis i de därefter följande kapitlen (4—6) samt i delkapitel 12.5.s. 3

34.51s. 3

Kap. 3 Muntlighet som mänsklig

rättighet

1.När RB antogs 1942 och trädde i kraft 1948 stod det ännu Sverige prin­s. 4

2.cipiellt fritt att, oberoende av internationella hänsyn, välja vilken pro-s. 4

3.cessuell handläggningsform som helst. Ännu i samband med förvalt-s. 4

4.ningsdomstolskommitténs arbete i mitten av 1960-talet uttalade Gustafs. 4

5.Petrén att lagstiftaren vid valet av processform i aktuella domstolar ”stårs. 4

6.[...] helt fri att vid ett slutligt ställningstagande välja den ordning hans. 4

7.finner mest ändamålsenlig.”128 Förvisso syftade han då närmast på dens. 4

8.inhemska friheten i förhållande till lagstiftarens tidigare överväganden,s. 4

9.men man kan notera att internationella hänsyn inte ens berördes vads. 4

10.gällde förfarandet i det arbete som föregick och ledde fram till förvalt-s. 4

11.ningsdomstolsreformen 1971.129s. 4

12.Idag är situationen en helt annan. Särskilt Sveriges anslutning till ochs. 4

13.senare inkorporering av EKMR har, i tilltagande grad, inneburit att dens. 4

14.svenska lagstiftarens handlingsfrihet ifråga om processens inslag av munt­s. 4

15.lighet har beskurits och att muntligheten vunnit terräng. Risken för kon-s. 4

16.ventionskränkningar har blivit ett argument, bortom vilket ytterligares. 4

17.överväganden i stort sett behandlas som praktiskt obehövliga.130 Som vis. 4

18.kommer att se, har detta knappast gynnat ett rationellt och nyanserats. 4

19.förhållningssätt till det svenska valet av processuell handläggningsform.s. 4

20.52s. 4

Europakonventionen om mänskliga rättigheter

1.Sverige undertecknade, som en av de första staterna, EKMR den 28 no­ vember 1950 och ratificerade densamma den 4 februari 1952.131 Sam­ tidigt erkände Sverige kommissionens behörighet att ta emot klagomål från enskilda. Däremot erkände inte Sverige Europadomstolens (ED:s) kompetens förrän år 1966 och då endast för en period av fem år. Det svenska erkännandet förnyades därefter i femårsperioder för att 1996 er­ sättas av ett obegränsat erkännande, sedan konventionen den 1 januari 1995 hade inkorporerats med inhemsk rätt.132 Särskilt under tiden från 1980-talets slut har konventionen och ED:s praxis i anslutning därtill fatt allt större betydelse vid svensk rättskipning och lagstiftningsarbete.s. 5

2.Numera inverkar EKMR på svensk rätt även genom EG-/EU-rätten.133 Enligt art. 6 i EU-fördraget skall unionen, som allmänna principer för gemenskapsrätten, respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i EKMR. Enligt EG-domstolens rättspraxis är medlemsstater­ na bundna av bl.a. dessa krav när de genomför EG-rättsliga bestämmel­ ser.134 Vidare ligger EKMR delvis till grund för EU:s stadga om de grund­ läggande rättigheterna (se i sammanhanget främst dess art. 47, st. 2, som motsvarar en del av art. 6 i EKMR, varom åtskilligt mer nedan). Stadgan är inte i sig direkt bindande men beaktas i samband med tillkomsten av rättsakter med sådan effekt.135 Genom denna EG-/EU-rättsliga inverkan utvidgas det sakliga tillämpningsområdet för kraven enligt EKMR, men inte innebörden av dessa krav i sig.136 I övrigt påverkar inte EG-/EU-rätt-s. 5

3.53s. 5

4.tens krav på den nationella processens utformning ännu medlemsländer­s. 3

5.nas val av handläggningsform, utöver vad som följer av EKMR. Det på­s. 3

6.gående rättsliga samarbetet inom EG/EU137, där ömsesidigt erkännandes. 3

7.av rättsliga avgöranden från andra medlemsstater är en hörnsten, lär för­s. 3

8.visso på sikt kunna få sådana konsekvenser.138 Endast i avsaknad av har­s. 3

9.moniserade EG-regler ankommer det på de enskilda medlemsstaterna atts. 3

10.i sin nationella rättsordning fastställa de processregler som skall användass. 3

11.när enskilda vill utöva de rättigheter som följer av EG-rättens direkta ef­s. 3

12.fekt.139 Någon tvingande harmonisering är dock ännu inte föreslagen.140s. 3

13.Mot denna bakgrund behandlar jag inte inverkan av EG-/EU-rätten mers. 3

14.specifikt i det följande.s. 3

15.Artikel 6 i EKMR tillförsäkrar den mänskliga rätten till en rättvis rät­s. 3

16.tegång (eng. fair trial, fr. proces équitable, danska/norska retf[a]erdig ret­s. 3

17.tergang) och har betydelse för vilken processuell handläggningsform soms. 3

18.skall tillämpas. Ett både centralt och omstritt begrepp i artikeln är civilas. 3

19.rättigheter och skyldigheter.1^ Det är vid prövning av tvister om sådana,s. 3

20.liksom vid det lättillgängligare anklagelse för brott, som den enskilde enligts. 3

21.artikeln har rätt till en rättegång, som, för att vara rättvis eller rättfärdigs. 3

22.i konventionens mening, åtminstone skall nå upp till en viss standard.142s. 3

23.54 Av artikelns första stycke (nedan art. 6:1), framgår att denna standard bl.a. omfattar rätten till en ”rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag". .... .s. 3

24.I samband med Sveriges tillträde till konventionen uttalade regeringen att bestämmelserna i art. 6 i full utsträckning täcktes av RB. Retrospek­ tivt framstår uttalandet som naivt, men när det gjordes var det mindre anmärkningsvärt än om det hade uttalats i ett senare skede.143 Domstolsutredningens spekulation om uttalandets bakgrund har antagligen fog för sig:144s. 4

25.Det kan inte uteslutas att bakom uttalandet låg uppfattningen att konven­s. 4

26.tionens krav inte behövde uppfyllas bokstavligen, om det svenska regelsys­s. 4

27.temet på annat sätt kunde garantera ett minst lika rättssäkert resultat soms. 4

28.konventionens bestämmelser. Att prövning av civila, rättigheter och skyldigheter i EKMR:s mening om­ fattar även andra tvister än sådana som omfattas av RB har framkommit i ED:s senare praxis.145 Av denna framgår också att inte endast rättegång­ ens slutresultat står i fokus.s. 4

29.Det är genom ED:s praxis som de ofta vaga formuleringarna i EKMR ger upphov till mer gripbara regler.146 Domstolens konventionstolkning kan betecknas som dynamisk, ändamålsinriktad och anpassad till sam­ hällsutvecklingen.147 Praxis genomgår därmed en fortlöpande utveckling, som medlemsstaterna ständigt måste följa för att undvika avvikelser.148 Uppfattningen att ”rättsfallen ger ett allmänt intryck av att [ED:s] praxis är stadd i en utveckling vars slutpunkt nu inte kan överblickas”, bygger alltså på en felaktig uppfattning av EKMR-systemet, eftersom en sådan slutpunkt inte finns.149s. 4

30.Konventionens förarbeten har begränsad betydelse som tolkningsdata,150 men ED förhåller sig relativt fri (i såväl extensiv som restriktivs. 4

31.55 riktning) även till själva konventionstexten. Domstolen tillämpar en s.k. evolutiv tolkning av de stadgade rättigheterna, vilket innebär en tolkning i ljuset av samhällsutvecklingen.151 För att uppnå en enhetlig europeisk skyddsnivå tillämpar domstolen vidare en s.k. autonom tolkning av flera begrepp som förekommer i EKMR. Det innebär en tolkning som inte är bunden av den innebörd som ges åt begreppen när dessa förekommer i de olika nationella rättssystemen.152 Både den evolutiva och den dynamiska konventionstolkningen öppnar för en ömsesidig påverkan mellan domsto­ len och medlemsstaterna.153 Därmed kan det vara inte endast teoretiskt intressant utan även praktiskt betydelsefullt att diskutera konventionens lämpliga tillämpning också avseende situationer som redan tidigare har prövats.154s. 4

32.I den rätt till en rättvis och offentlig förhandling (jfr eng. ”entitled to a fair and public hearing” och fr. ”droit å ce que sa cause soit entendue équitablement, publiquement”) som stadgas i EKMR art. 6:1 har ED läst in en rätt till muntlig handläggningsform. Exempelvis konstaterade ED i fallet Lundevall mot Sverige (2002, domen § 34) att ”rätten till en offentlig förhandling i artikel 6:1 med nödvändighet inbegriper en rätt till en muntlig förhandling (min övers.).155 Denna rättighet har en stark koppling till parternas rätt att personligen närvara vid en förhandling.156 Dessa rättigheters omfattning, samband och närmare grunder behandlar jag i det följande.s. 3

33.Det är onekligen lättare att utläsa en rätt till muntlig handläggnings­ form ur originaltextens ”hearing” än ur den tidigare svenska översättning­s. 3

34.56 ens ”rättegång”.157 I samband med att EKMR fick ställning som svensk lag beslutades dock om en nyöversättning. Detta beslut föranleddes av att vissa uttryck, exemplifierade med just ”rättegång” i art. 6:1, inte ansågs utgöra adekvata svenska motsvarigheter till de franska och engelska origi­ naltexterna. Emellertid följer inte en rätt till muntlig handläggningsform med självklarhet ens av originaltexten, även om en kontextuell tolkning talar för att meningen varit att en sådan rätt, i vart fall i brottmål,158 skall tillförsäkras enligt konventionen. Som sagt är dock domstolens hållning till konventionstexten relativt fri, varför avfattningen inte är av så avgö­ rande betydelse. Ett fall (om skadestånd) som behandlade både frågan i vilken form en dom skall offentliggöras och frågan huruvida muntlig förhandling kan undvaras far illustrera domstolens hittills beskrivna håll­ ning och tillvägagångssätt.s. 3

35.”Domen skall avkunnas offentligt” (eng. ”judgment shall be pronoun­ ced publicly”, fr. ”Ie jugement sera rendu publiquement”) heter det i EKMR art. 6:1. Med RB:s terminologi innebär avkunnande av dom, till skillnad från alternativet att domen meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli, att den skall läsas upp vid ett rättens sammanträde, se RB 17:9 och 30:7.159 1 målet Axen mot Förbundsrepubliken Tyskland från 1983 tog ED ställning till hur konventionen skall tillämpas i bl.a. detta avseende.160 Domstolen uttalade där att konventionens art. 6:1 enligt sin lydelse vid en första anblick framstår som strängare än art. 14:1 i FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966.161 Den konventionen anger endast att domen skall offentlig­ göras, inte hur. Dock avvisade domstolen en bokstavlig tolkning med hänvisning till att flera av Europarådets medlemsstater (varibland Sverige alltså fanns) hade en lång tradition av andra former för offentligt med­ delande av dom, särskilt i högre rätt, än uppläsning vid ett sammanträde. Domstolen ansåg att detta faktum inte kunde ha undgått konventions-s. 4

36.57 författarna, även om överväganden i frågan inte ansågs framgå lika tydligt i förarbetena till EKMR som i de till FN-konventionen. Det specifika förfarandets förenlighet med EKMR-kraven på offentliggörande av do­ men skulle därför bedömas i sitt nationella sammanhang i dess helhet och med hänsyn till syftet bakom och målet för art. 6:1, här att tillför­ säkra rätten till en rättvis rättegång genom att möjliggöra offentlig, tillitsskapande granskning av domstolarna. Resultatet blev att avsaknaden av avkunnande, i den mening vi känner det från RB, i detta fall, då högsta instans {Bundesgerichtshof endast prövade rättsfrågor, inte ansågs utgöra något konventionsbrott. Frånvaron av muntlig förhandling bedömdes på samma sätt, dels på samma grund, dels i beaktande av att underinstan­ serna hade hållit muntliga förhandlingar.162s. 4

37.ED:s helhetssyn på rättegångens rättfärdighet föranleder en individu­ aliserad och nyanserad bedömning.163 Som konsekvens av detta är det svårt att dra generella slutsatser av enskilda avgöranden. Som en annan, användarvänligare, konsekvens kan man se att domstolen, där det kan ske, i sina domar främst hänvisar till tidigare domar som har berört just det land som en viss prövning avser.164 Fjorton fall där Sverige varit sva­ rande är av särskilt intresse för frågan om de svenska processuella hand­ läggningsformerna har överensstämt med konventionens krav, nämligen de där Ekbatani, Jan-Åke Andersson, Fejde, Helmers, Ravnsborg, Håkansson/Sturesson, Fredin (II av två), Jacobsson (II av två), Lundevall,s. 3

38.Salomonsson, Döry, Miller, Sträg Datatjänster AB respektive Hellborg har varit klagande.165 Flera av dessa fall har även åberopats vid prövning av andra länders konventionsuppfyllelse.166 De utgör därför ett lämpligts. 3

39.underlag för följande genomgång av EKMR-kraven enligt ED:s praxis.s. 3

40.Grunden för konventionens tillämplighet skiljer sig åt mellan å ena si­ dan prövning av anklagelserf ör brott och å andra sidan prövning av tvisters. 3

41.58 om civila rättigheter och skyldigheter.167 Det motiverar en uppdelning av framställningen på dessa prövningskategorier. Som kommer att framgå är skillnaderna i de krav på muntlighet som en tillämpning av konven­ tionen uppställer däremot sådana att en uppdelning av det skälet inte är lika befogad.s. 3

Prövning av anklagelser för brott

1.I målet Ekbatani mot Sverige fälldes Sverige år 1988 för brott mot EKMR art. 6:1 avseende den tillämpade handläggningsformen vid anklagelse för brott.168 Ekbatani hade mot sitt nekande dömts av Göteborgs TR för hot mot tjänsteman (ringa brott) till dagsböter. Han överklagade till HovR med yrkande om frikännande och begärde att målsäganden, vars uppgifter hade legat till grund för bedömningen vid TR, skulle höras på nytt och att ett nytillkommet vittne av karaktärstyp skulle höras. HovR avslog hans begäran och fastställde TR-domen blankt efter prövning på handlingarna. HD beviljade inte prövningstillstånd. Inför ED klagade Ekbatani bl.a. på att HovR hade avgjort målet utan huvudförhandling, vilken var den fråga som kom att upptas till prövning.s. 4

2.ED uttalade, med direkt hänvisning till två av sina tidigare domar, att det följer av rätten till en rättvis rättegång att den tilltalade, som gene­ rell princip, skall ha rätt att närvara vid brottmålsförhandlingen i första instans (domen § 25). I den ena av de tidigare domarna, i målet Colozza mot Italien (1985) om domstols utevarohandläggning i brottmål, hade ED - utan hänvisning till sin tidigare praxis - motiverat närvarorätten på följande sätt:169s. 4

3.Även om det inte uttryckligen nämns i artikel 6 mom. 1 framgår det avs. 4

4.meningen med och ändamålet bakom artikeln sedd som en helhet att en persons. 4

5.”som blivit anklagad för brott” har rätt att delta i förhandlingen. Därtills. 4

6.kommer att delmoment c, d och e i mom. 3 garanterar ”var och en soms. 4

7.blivit anklagad för brott” rätten att ”försvara sig personligen”, ”att förhöras. 4

8.eller låta förhöra vittnen” och ”att utan kostnad bistås av tolk, om han intes. 4

9.förstår eller talar det språk som begagnas i domstolen” och det är svårt att ses. 4

10.hur han skulle kunna utöva dessa rättigheter utan att vara närvarande.s. 4

11.59 Frågan var nu om dessa rättigheter, som ju hade kommit Ekbatani till del vid TR, kunde göras gällande även avseende andra instans, där han trots sin önskan om detta inte hade fatt närvara. Själva EKMR stadgar inte nå­ gon skyldighet för de kontraherande staterna att hålla sig med överrätter. Emellertid fastslog ED redan tidigt att en stat som ändå håller sig med sådana är förpliktad att även där tillförsäkra de rättigheter som inryms i art. 6, med hänvisning till att de rättegångssteg som leder fram till en slutligt avgörande brottmålsdom måste betraktas som en enhet.1701 pro­ tokoll nummer 7 till konventionen av den 22 november 1984, som ännu inte hade trätt i kraft då Ekbatani-åomcn meddelades, stadgas i art. 2 en rätt till överklagande i brottmål.171 Svenska staten invände att hand­ läggningsformen vid överprövning skall regleras nationellt och grundade detta på uttalanden i samband med tillkomsten av protokollet. Reso­ nemanget tillbakavisades av ED:s majoritet med hänvisning till att det nya protokollet inte på något sätt skulle inskränka rättigheter som redan kunde följa av själva konventionen (domen § 26).172s. 4

12.I den andra åberopade domen, i målet Monnell och Morris mot Storbri­ tannien (1987), hade ED prövat frågan om två tilltalade hade rätt till en muntlig förhandling med närvarorätt vid överinstansen Court of Appeal. Den aktuella prövningen, som avsåg de begränsade frågorna om pröv­ ningstillstånd och avräkning av straffverkställighetstid, påkallade enligt domstolen inte sådana arrangemang för att anses rättvis i konventionens mening (domen § 58 ff.). En skriftlig handläggningsform ansågs alltså under omständigheterna vara tillräcklig.173 Domstolen hänvisade här bl.a. till de ovan behandlade domarna i å ena sidan Colozza och å andra sidan Axen samt till målet Sutter mot Schweiz (1984), som, avseende en militär kassationsdomstol, anslöt sig till bedömningen i Axen. I Sutter ansågs muntlig handläggning vid en offentlig förhandling inte ytterligare kunna befrämja de grundläggande principer som art. 6 vilar på.174 Här gick man alltså längre än att säga att konventionens krav var uppfyllda. Överinstan­ sens skriftliga handläggning ansågs inte vara mindre rättvis än underin­ stansens muntliga. Domstolen betonade dock vid sin helhetsbedömning 60 av förfarandet att det militära disciplinmålet i fråga hade prövats i hela sin vidd vid en muntlig förhandling i underinstansen och att kassations­ domstolen inte hade gått in på frågor om skuld eller påföljd utan hade avslagit överklagandet genom prövning endast av en ren rättsfråga.s. 3

13.Före Ekbatani hade ED aldrig bedömt frånvaron av muntlig förhand­ ling i en appellationsdomstol som ett konventionsbrott. Även om det tidigare hade uttalats klargjordes härigenom att det inte är prövningsorganets karaktär av överinstans som är avgörande för bedömningen (do­ men § 27). Enligt domen är tillämpningen av art. 6 i en sådan domstol beroende av beskaffenheten av processen inför densamma, betraktad i ljuset av det nationella rättegångsförfarandet i dess helhet, varvid skall beaktas appellationssystemets karaktär, omfattningen av överrättens prövning och dess tillvaratagande av den klagandes intressen (domen § 28 och 33).s. 4

14.I samtliga anförda tidigare fall hade överinstansens prövning på oli­ ka sätt varit inskränkt jämförd med den prövning underinstansen hade gjort. Det hade motiverat avsteg från principen att en offentlig rättegång med närvarorätt för den tilltalade skall hållas (domen § 31). Hovrätten för Västra Sverige hade däremot haft att pröva brottmålet mot Ekbatani i nästan samma utsträckning som TR. Den enda inskränkningen bestod i att någon straffskärpning inte kunde komma ifråga med hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus i RB 51:25. Enligt ED kunde inte den skillnaden, som endast avsåg påföljden, försvara ett avsteg från den prin­ cipiella rätten till en offentlig rättegång med närvarorätt för den tillta­ lade. Att åklagaren och den tilltalade därvid behandlades lika ansågs inte vara av någon avgörande betydelse,175 inte heller den långtgående svenska aktinsynen för allmänheten (domen § 30 och § 32 in fine).176 Till synes avgörande var däremot att inte endast rättsfrågor, utan även sakfrågan, det vill säga ställningstagandet till om klaganden hade begått den åtalade gärningen eller ej - av ED betecknad som målets allra viktigaste fråga - skulle prövas självständigt av HovR (§ 30 och § 32). ED uttalade (i § 32 min övers.):s. 4

15.Under omständigheterna i det aktuella målet kunde den frågan, såvitt angårs. 4

16.frågan om rättvis rättegång, inte avgöras ordentligt utan omedelbar bedöm­s. 4

17.61s. 4

18.ning av uppgifterna lämnade personligen av klaganden — som hävdade atts. 3

19.han inte hade begått den gärning som ansågs utgöra brottet [ ] - och avs. 3

20.målsäganden. Följaktligen borde hovrättens överprövning av tingsrättenss. 3

21.fällande dom mot herr Ekbatani ha innefattat förnyade förhör med honoms. 3

22.och målsäganden.s. 3

23.I beaktande härav fann domstolens majoritet (tio mot sex domare) atts. 3

24.avgörandet utan offentlig rättegång med tillhörande närvarorätt för dens. 3

25.tilltalade utgjorde ett brott mot art. 6:1. Gunnar Lagergren (svensk do­s. 3

26.mare i ED 1977-88) tillhörde majoriteten men uttalade i ett särskilts. 3

27.yttrande att det fick antas att brott mot konventionen av aktuellt slags. 3

28.inte skulle förekomma på nytt med hänsyn till de förändringar som hades. 3

29.trätt i kraft den 1 juli 1984 (SFS 1984:131).177 I RB 51:21 stadgadess. 3

30.därefter bl.a. ett partsinflytande med innebörd att Ekbatanis begäran oms. 3

31.huvudförhandling även i HovR skulle ha efterkommits om sådan intes. 3

32.vore uppenbart ogrundad. Minoritetsföreträdarna poängterade bl.a. atts. 3

33.Ekbatani hade dömts för en mindre grov gärning och att någon rätt tills. 3

34.överprövning inte alls behöver tillförsäkras när det gäller sådana, ens se­s. 3

35.dan tilläggsprotokoll nr 7 trätt ikraft (jfr strax nedan).s. 3

36.Spekulationen av ”en särskild utredare” (Peter Fitger) i SOU 1992:138s. 3

37.kan säkerligen äga sin riktighet, även om den inte är heltäckande. Hans. 3

38.uttalade där:178s. 3

39.De svenska problemen i anledning av Europakonventionen när det gällers. 3

40.muntlighet bottnar egentligen i att den svenska lagstiftningen internatio­s. 3

41.nellt sett är så utomordentligt liberal när det gäller att ge enskilda förmånens. 3

42.till överprövning av sakfrågor. Detta medför att vårt land ställs inför pro­s. 3

43.blem som inte kan aktualiseras i andra länder.s. 3

44.I målen Andersson respektive Fejde mot Sverige, i vilka dom meddeladess. 3

45.samtidigt 1991,179 modererade ED förvisso kravet på muntlig förhand­s. 3

46.ling i hovrätt. Även i dessa var det, bland flera anförda klagomål, endasts. 3

47.det som avsåg HovR:s avgörande av respektive mål utan huvudförhand­s. 3

48.ling, som kom att upptas till prövning av ED. Efter huvudförhandlings. 3

49.vid TR hade Andersson dömts till penningböter (400 kr) för förseelses. 3

50.62 mot vägtrafikkungörelsen (traktorkörning på motortrafikled) och Fejde till bötesstraff (30 dagsböter) för brott mot vapenlagen (licenslöst inne­ hav av ett gevär). Inte i något av fallen ansågs HovR:s fastställande av TR:s respektive dom efter prövning utan förhandling utgöra konven­ tionsbrott.s. 3

51.ED erinrade om bedömningen i Ekbatani och konstaterade att HovR även i de nu aktuella målen haft rätt att pröva både underrättens fakta­ underlag och dess rättstillämpning (Andersson § 22 ff. och Fejde § 26 ff). Domstolen konstaterade dock att överrättens skyldighet att hålla muntlig förhandling inte ens i sådana fall är absolut utan beror på målets karaktär och de frågor som behandlas (domen § 27).s. 4

52.Förvisso instämde även domstolens majoritet i sådana skäl som talar för att tillförsäkra rätten till en offentlig rättegång med närvarorätt för den tilltalade som kommissionen hade anfört.180 Bland dessa fanns, förutom offentlighetshänsyn och en sådan syn på konventionen som vi sett i Axen och Colozza ovan, att denna rätt utgör en garanti för att ansträngningar vidtas till säker utredning av sakförhållandena (”to establish the truth”, Andersson § 24 och § 27 samt Fejde § 28 och § 31). Vidare anfördes att denna rätt bidrar till den tilltalades förvissning om att hans fall avgörs av en instans, vars oberoende och opartiskhet han själv kan intyga. Häre­ mot anförde ED att den konventionsskyddade rätten till avgörande inom skälig tid och det därtill kopplade behovet av en snabb avverkning av domstolens målbalans skall vägas in som mothänsyn vid bedömningen av behovet av muntlig förhandling i högre instanser än den första. Majo­ riteten i Ekbatani hade inte ens nämnt sådana hänsyn.181s. 4

53.Vilka skillnader mellan å ena sidan de aktuella fallen och å den an­ dra sidan Ekbatani motiverade då olika bedömning? ED noterade att det här handlade om mindre allvarliga brott och små bötesbelopp (An­ dersson § 29 och Fejde § 33).182 Så var emellertid fallet även i Ekbatani, utan att det särskilt beaktades av majoriteten (jfr ovan). Mellan Fejde och Ekbatani förelåg faktiskt i dessa avseenden ingen skillnad alls. Såväl straff­ skalan (böter eller fängelse högst sex månader) som straffmätningen (30 dagsböter) överensstämde. Inverkan av den svenska offentlighetsprinci­ pen och förbudet mot reformatio in pejus berördes i alla tre fall. Som helt,s. 4

54.63s. 4

55.ja närmast ensamt, avgörande måste därför betraktas den typ av prövnings. 3

56.HovR hade haft att göra i de olika fallen.s. 3

57.I Ekbatani hade HovR:s avgörande varit beroende av ställningstagan­s. 3

58.det till om klaganden hade begått den åtalade gärningen eller ej. Dets. 3

59.krävde en bedömning av den tilltalades och målsägandens trovärdighet.s. 3

60.Både Andersson och Fejde hade erkänt de yttre omständigheterna mens. 3

61.gjort invändningar av olika slag. I Anderssons fall kunde enligt ED (§ 29)s. 3

62.en påstådd avsaknad av vägskyltar bedömas med ledning av fotografiers. 3

63.i akten och vädrets beskaffenhet (även det i sig en sakfråga) och inver­s. 3

64.kan avfärdas som rättsligt irrelevant. På samma sätt bedömde domstolens. 3

65.Fejdes invändningar om att han inte var ägare till vapnet i fråga och atts. 3

66.detsamma saknade en viss del (§ 33). Med hänsyn till att frågorna på etts. 3

67.adekvat sätt kunde avgöras på handlingarna medförde inte avsaknadens. 3

68.av muntlig förhandling i HovR enligt ED:s bedömning något brott mots. 3

69.art. 6:1.183 Sju av de tjugo domarna var skiljaktiga och, i anslutning tills. 3

70.argumentationen i Ekbatani, av motsatt uppfattning.s. 3

71.Som jag antytt ovan har gränserna för vad som utgör anklagelser förs. 3

72.brott, så att EKMR är tillämplig, inte berett lika stora svårigheter soms. 3

73.det mer konventionsspecifika tvister om civila rättigheter och skyldigheters. 3

74.(varom mer strax nedan). Fallen Helmers respektive Ravnsborg mot Sveriges. 3

75.från 1991 respektive 1994 har likväl aktualiserat sådana gränsdragnings-s. 3

76.frågor.s. 3

77.Ravnsborg dömdes vid tre tillfällen av TR respektive HovR för rätte-s. 3

78.gångsförseelse enligt RB 9:5 till en bot å kr 1 000 för att som ombud has. 3

79.uttalat sig otillbörligt i rättegångsskrift. Utdömandet av dessa böter fö­s. 3

80.regicks inte i något fall av muntlig förhandling eller för den delen någons. 3

81.form av kommunikation med Ravnsborg i frågan (jfr domen § 25). ED:ss. 3

82.prövning gällde om art. 6 i konventionen alls var tillämplig på detta för­s. 3

83.farande och, i så fall, om avsaknaden av muntligförhandlingh^.å& utgjorts. 3

84.en kränkning av artikeln.s. 3

85.För att fastställa om konventionen alls var tillämplig beaktade EDs. 3

86.förseelsens rubricering enligt inhemsk rätt, förseelsens karaktär samts. 3

87.påföljdens art och svårighetsgrad. Med ett sådant tillvägagångssätt, soms. 3

88.ledde domstolen till den enhälliga slutsatsen att EKMR art. 6 inte va­s. 3

89.rit tillämplig på förfarandena och att någon kränkning av konventionens. 3

90.därmed inte hade ägt rum, anknöt domstolen till sin tidigare praxis is. 3

91.gränsdragningsfrågor av aktuellt slag.184 Utan att det explicit kom till ut­s. 3

92.64 tryck i domen kan man dock ana att en ovilja att tillämpa konventionsskyddet på rättegångsförseelser kan ha dikterat utgången av prövningen. Domstolen har även i andra sammanhang visat en välvillig inställning till de nationella domstolarnas behov av att upprätthålla respekten för sin verksamhet.185s. 3

93.ED har tidigare betonat att kriteriet rubricering enligt inhemsk rätt inte är avgörande utan endast en formell utgångspunkt för bedömningen.186 Detta utgör ett utflöde av den autonoma konventionsbegreppstolkning som har beskrivits ovan. Mot denna bakgrund stannade domstolen vid konstaterandet att det på grund av förebringad bevisning inte var fast­ ställt att rättegångsförseelser rubriceras som straffrättsliga (tillhöriga ”cri­ minal law”) i svensk rätt. Tillämpning av ett bevisbörderesonemang på frågan vad lag stadgar känner vi främst igen från regleringen om inne­ hållet i främmande lag i RB 35:2. Vilken verkan en otillräckligt upp­ fylld bevisbörda gällande lagens innehåll skall få är dock, åtminstone för svenska förhållanden, mindre given än i fråga om många andra typer av sakförhållanden.187 Att som ED i Ravnsborg anföra, den förment kvar­ stående, oklarheten som ett stöd för att konventionen med dess muntlighetskrav inte var tillämplig (alltså vid tvivel icke konventionsskydd) är uppseendeväckande, allra helst som bedömningen av rättsläget var högst diskutabel.188 De av klagandena anförda skälen (domen § 34) utgör inte endast ”indikationer” på att rättegångsförseelser har straffrättslig karaktär så att prövning av sådana utgör fråga om ansvar för brott enligt inhemsk rätt. De ger starkt stöd för att så skall anses vara fallet - även ställda mot anförda motargument.189s. 4

94.65s. 4

95.Inte heller domstolens resonemang kring kriteriet straffets art och svårig­s. 3

96.hetsgrad (domen § 35) är särskilt övertygande. Den utdömda påföljdens. 3

97.böter 1 000 kr i vartdera fallet av rättegångsförseelse nådde enligt dom­s. 3

98.stolen inte upp till en nivå som gjorde den till vad man kallade en ”straff­s. 3

99.rättslig” sanktion (a ”criminal” sanction) i motsats till en disciplinpåföljds. 3

100.eller liknande.1901 samma riktning anfördes att förseelsen inte noteradess. 3

101.i kriminalregistret, att dagsböter inte tillämpades och att bötesomvand-s. 3

102.ling till fängelse skulle kräva en särskild prövning, som skulle innefattas. 3

103.förhandling (domen §§ 33, 35, 20, 22 och 24).191 Dessa omständigheters. 3

104.redovisades på ett sätt som antydde att de var närmast unika för rätte­s. 3

105.gångsförseelser, vilket inte var eller är fallet.192 1 1H9934är kan särskilt noteras dets. 3

106.direkt felaktiga påståendet att penningböter till skillnad från dagsböters. 3

107.i Sverige betraktas som något annat än en vanlig straffrättslig sanktions. 3

108.(domen § 33). I det ovan behandlade Andersson-fallet från 1991, där kla­s. 3

109.ganden hade dömts till 400 kr i penningböter för att ha kört traktor på ens. 3

110.motortrafikled, ifrågasatte ED inte alls tillämpligheten av EKMR. Däre­s. 3

111.mot kom man fram till att muntlig hovrättsförhandling inte krävdes i etts. 3

112.sådant fall - ett nyanserat förhållningssätt som domstolen, med fördel,s. 3

113.konsekvent kunde ha vidhållit i Ravnsborg.^s. 3

114.Återstår då att som avgörande för utgången i Ravnsborg betrakta krite­s. 3

115.riet gärningens karaktär, vilket i tidigare fall har framhållits som viktigares. 3

116.än i vart fall kriteriet rubricering enligt inhemsk rätt)^ Domstolen, soms. 3

117.framhöll de aktuella bestämmelsernas begränsade räckvidd (i fråga oms. 3

118.den berörda personkretsen, här parterna), kom i denna del till slutsatsens. 3

119.att det beivrade handlingssättet faller utanför tillämpningsområdet förs. 3

120.EKMR art. 6. Till ytterligare stöd härför anfördes att det är nödvändigts. 3

121.66 för en domstol att omedelbart kunna inskrida mot störande beteenden för att upprätthålla ordningen vid dess förhandlingar (oavsett handlägg­ ningsform), att det bör kunna ske i disciplinära former som inte når upp till en straffrättslig nivå och att detta behov är gemensamt för de kon­ traherande staternas rättsordningar. Här kan man, med Edelstam, med rätta ifrågasätta om upprätthållande av ordningen vid skriftligt förfarande motiverar avsteg från kraven på så viktiga rättssäkerhetsgarantier som den kontradiktoriska principen och muntlighetsprincipen.195s. 3

122.ED:s argumentation i Ravnsborg framstår som förståelig endast som ut­ tryck för en ovilja att tillämpa konventionsskyddet i stort på rättegångs­ förseelser överlag. Det av praxis givna och därför tillämpade argumentationsschemat har handlat om partikulära brottsdefinitionsfrågor, vars bedömning endast har ett begränsat sakligt samband med behovet av muntliga inslag. Mer klargörande och trognare mot de värden EKMR skall skydda skulle vara att domstolen ställde sig frågan vad som talar för att det bedömda förfarandet skall omfattas av det rättssäkerhetsgaranterande konventionskravet på, i det här fallet, muntlig rättegång. Olägen­ heterna med ett sådant tillvägagångssätt skulle vara få, med hänsyn till den individualiserade och dynamiska bedömning domstolen redan nu tillämpar och, sett till sin överstatliga ställning, måste tillämpa. Skulle därav följa att man måste frångå ett allt eller inget-resonemang av den typ bl.a. Asp tycks ge uttryck för (innebärande att antingen allt eller inget skydd enligt EKMR är tillämpligt på ett visst förfarande) låter det sig en­ ligt min mening försvaras.196 En funktionsinriktad syn på behovet av bl.a. muntliga rättegångsinslag är viktigare än upprätthållandet av ett enhetligt brottsbegrepp enligt EKMR, allra helst om frånstegen från enhetligheten görs till förmån för den enskilde.197 En sådan syn kan spåras i det fall som jag nu skall behandla, vilket jag tar upp som det sista bland de straffrättsligt anknutna fallen, även om ED behandlade det som gällande en civil rättighet.198s. 4

123.Fallet Helmers mot Sverige från 1991 rörde enskilt åtal för förtal i kom­ bination med en närmast symbolisk skadeståndstalan, där HovR hade fastställt TR:s ogillande dom (vilken tillkom efter huvudförhandling) efter omfattande skriftväxling men utan att efterkomma målsägandens. 4

124.67s. 4

125.Helmers begäran om att hålla muntlig förhandling.199 Helmers gjordes. 3

126.gällande att frånvaron av muntlig förhandling i HovR stod i strid meds. 3

127.EKMR art. 6:1, vilket ED:s majoritet också ansåg vara fallet. I enlig­s. 3

128.het med tidigare praxis betraktade domstolen rätten att åtnjuta ett gotts. 3

129.anseende, i det aktuella fallet som yrkesman, som en civil rättighet (do­s. 3

130.men § 27). Någon rätt att väcka enskilt åtal garanteras inte av EKMR,s. 3

131.men när en medlemsstat valt att skydda en civil rättighet på detta sätt ochs. 3

132.brottmålet är av avgörande betydelse för den civila rättigheten är art. 6s. 3

133.tillämplig på förfarandet (domen § 29). Avgörandet står sig ännu efters. 3

134.det att ED i målet Perez mot Frankrike från 2004 omprövat sin praxis ochs. 3

135.valt ett delvis nytt sätt att se på frågan.200s. 3

136.ED:s bedömning anknöt i hög utsträckning till det ovan behandlades. 3

137.Ekbatani-m^et. Det förtjänar att särskilt påpekas, eftersom Helmers urs. 3

138.EKMR-synpunkt, till skillnad från Ekbatani, alltså inte betraktades soms. 3

139.ett brottmål. Som vi kommer att se vidare nedan kan man vid tillämp­s. 3

140.ning av konventionen tänka sig att göra en åtskillnad mellan brottmåls. 3

141.och andra mål vad gäller behovet av muntlig förhandling. Det är docks. 3

142.svårt att finna stöd för en så principiell, för att inte säga typiserad åt­s. 3

143.skillnad, som den svenska domaren Elisabeth Palm gjorde gällande i sins. 3

144.skiljaktiga mening i Helmers (med instämmande av fyra andra domare;s. 3

145.min övers.):s. 3

146.[...] i princip råder det en tydlig skillnad mellan ”civilmål” och ”brottmål”s. 3

147.vad gäller betydelsen av att en part får möjlighet att personligen höras. Dettas. 3

148.beror, generellt sett, på att det i ”civilmål” inte finns behov av att bedöma ens. 3

149.parts trovärdighet och endast sällan något annat skäl för domstolen att höras. 3

150.parten personligen, medan detta kan vara av stor betydelse i ”brottmål”s. 3

151.[----] med syfte att fastställa en persons skuld eller oskuld.s. 3

152.Elisabeth Palm och meddissidenter ansåg mot denna bakgrund att de måls. 3

153.inför svensk domstol i vilka Helmers hade fört enskilt åtal skulle bedömass. 3

154.”i ljuset av kravet på ’rättvisa tillämpligt på ’civilmål’”.s. 3

155.ED:s majoritet erinrade alltså däremot om bedömningen i Ekbatanis. 3

156.och konstaterade att HovR även i Helmers fall hade prövat både under­s. 3

157.rättens faktaunderlag och dess rättstillämpning. Domstolen konstaterades. 3

158.förvisso att överrättens skyldighet att hålla muntlig förhandling inte hel­s. 3

159.ler i sådana fall är absolut utan beror på målets karaktär och de frågor soms. 3

160.behandlas. Domstolen fann dock, med hänsyn till omständigheterna is. 3

161.68 målet och dess betydelse för klagandens rykte som yrkesman och för hans karriär, att HovR inte hade haft särskilda skäl att underlåta att hålla en offentlig förhandling och att förneka Helmers rätten att personligen bli hörd.s. 3

162.Resonemanget kan alltså uppfattas som en presumtion för muntlighet i sådana fall: Avsaknaden av särskilda motskäl väger tillräckligt tungt för att en muntlig förhandling skall hållas på begäran. Elisabeth Palm och meddissidenter, som inte höll med om att några sakfrågor skulle prövas av HovR, ansåg däremot att möjligheten för Helmers att personligen plädera inför HovR, sett som det enda kvarstående, utgjorde ett otillräckligt skäl för att motivera en rätt till muntlig förhandling. De noterade därvid bl.a. att hans motparter, de tilltalade, uppenbarligen inte önskade en muntlig förhandling. Att tillmäta denna omständighet betydelse framstår som dis­ kutabelt, oavsett om man betraktar målet som ett egentligt brottmål eller inte. Beståndet av vardera partens rättigheter bör rimligen vara oavhängig hur motparten disponerar över sina motsvarande rättigheter. Fanns en motstående rättighet att slippa muntlig förhandling skulle bedömningen möjligen bli en annan.201s. 4

Prövning av tvister om civila rättigheter och skyldigheter

1.Som jag redan berört kan man tänka sig vissa skillnader mellan de muntlighetskrav EKMR uppställer på brottmål och de muntlighetskrav kon­ ventionen uppställer på tvister om civila rättigheter och skyldigheter. Något egentligt stöd i ED:s praxis finner man emellertid inte för detta202 Den kontextuella tolkning som talar för en rätt till muntlig handlägg­ ningsform enligt konventionen bygger förvisso på regleringen avseende brottmål i art. 6:3.203 Det har inte hindrat en motsvarande tillämpning när det gäller prövning av tvister om civila rättigheter och skyldighe­ ter. Det just behandlade Helmers-fallet är bara ett av flera exempel, varav några ytterligare behandlas nedan. Skillnaderna mellan olika instanser och omfattningen av den prövning som varit aktuell har - i enlighet med vad vi redan kunnat konstatera i fråga om brottmål - på ett helt annat sätt framhållits som avgörande för bedömningen av behovet av muntliga inslag (se nedan).s. 4

2.I likhet med vad som gäller för brottmål är det emellertid kriterier som endast har en begränsad koppling till just behovet av muntlighet soms. 4

3.69s. 4

4.avgör huruvida EKMR art. 6 (och därmed också dess muntlighetskrav)s. 3

5.alls är tillämplig på en viss typ av förfarande, genom att detta klassificerass. 3

6.som avseende prövning av tvister om civila rättigheter och skyldigheter.204s. 3

7.I bl.a. fallet Pudas mot Sverige från 1987 redovisade ED vad som är av­s. 3

8.görande vid denna bedömning. Enligt domstolen är art. 6 tillämplig pås. 3

9.tvister angående civila rättigheter och skyldigheter vilka med åtminstones. 3

10.något fog kan påstås vara erkända i den nationella rättsordningen205 Meds. 3

11.hänvisning till målet Benthem mot Nederländerna (1985) anfördes vidares. 3

12.(i domens § 31) att tvisten för att art. 6 skall tillämpas måste vara av ge­s. 3

13.nuin och allvarlig beskaffenhet, att den kan röra inte bara existensen avs. 3

14.en rätt utan också dess omfattning och utövningssätt, att den kan röras. 3

15.såväl rättstillämpningsfrågor som bevisfrågor samt att alla prövningsför-s. 3

16.faranden som är direkt avgörande för tvisten omfattas.s. 3

17.Helmers utgör ett av flera exempel på att EKMR-indelningen i de olikas. 3

18.kategorierna skiljer sig från den indelning som tidigare gjorts och görss. 3

19.enligt svensk rätt i brottmål och tvistemål.206 Där var det ju ett mål oms. 3

20.enskilt åtal enligt svensk rätt som inte bedömdes som ett brottmål av ED.s. 3

21.Den viktigaste skillnaden av detta slag har emellertid, som jag berördes. 3

22.i 3.1.1, visat sig när det har gällt vissa tvister om civila rättigheter ochs. 3

23.skyldigheter som behandlats som förvaltningssaker, vilka inte alls kunnats. 3

24.domstolsprövas enligt svensk rätt.s. 3

25.Efter att vid flera tillfällen ha fällts för konventionsbrott på grund avs. 3

26.bristande tillgång till domstolsprövning, 207 införde Sverige rättsmedlets. 3

27.rättsprövning för att försöka komma till rätta med denna bristande kon­s. 3

28.ventionsuppfyllelse. Det skedde genom lagen (1988:205) om rättspröv­s. 3

29.ning av vissa förvaltningsbeslut208, som trädde i kraft 1988. Denna åtgärds. 3

30.ledde i sin tur till problem när det gällde konventionens krav på munt­s. 3

31.lighet, vilket illustrerar svagheterna med att endast styckevis och delt an­s. 3

32.passa svensk rätt till konventionskraven. En proposition med förslag tills. 3

33.en ny ordning för rättsprövning o.d., vilken starkare anknyter till självas. 3

34.EKMR, överlämnades nyligen till riksdagen.209s. 3

35.70s. 3

36.I notisfallet RÅ 1990 not 492 rättsprövade RegR ett regeringsbeslut på ansökan av privatpersonen Fredin. Regeringsbeslutet fastställde ett läns­ styrelsebeslut att avslå Fredins ansökan om förlängd tid för efterbehandling av en grustäkt. Eftersom regeringsbeslutet inte ansågs strida mot någon rättsregel beslutade RegR enhälligt (om än med motiveringsskillnader) att detta skulle stå fast. Fredins yrkande om muntlig förhandling i målet om rättsprövning ogillades av en majoritet, som inte ansåg att det förelåg skäl för sådan enligt 9 § 2 st. FPL. En minoritet om två av fem regeringsråd var av annan mening. De hänvisade till att rättsprövningsmöjligheten infördes för att tillfredsställa kraven enligt EKMR och anförde därtill:210s. 4

37.Vidare bör man beakta ED:s praxis när det gäller kravet i artikel 6 i kon­s. 4

38.ventionen på ”public hearing” (se bl.a. Ekbatani-fallet samt Håkansson ochs. 4

39.Sturesson-fallet och den redovisning av praxis som lämnas i dessa fall). - Ut­s. 4

40.redningen i målet är oklar på vissa väsentliga punkter. [----] Även den exaktas. 4

41.innebörden i övrigt i [Fredins] talan mot regeringens beslut är oklar. — Mots. 4

42.bakgrund av det anförda anser vi att muntlig förhandling bör hållas. Minoriteten fick rätt när Fredin för andra gången, år 1994, fick sitt grustäktsärende behandlat av ED, i målet Fredin mot Sverige (II).211 Domsto­ len hänvisade där till sin tidigare praxis (exemplifierad med fallet Håkans­ son och Sturesson mot Sverige) och konstaterade att RegR hade fungerat som första och sista domstolsinstans och att dess prövning i målet inte bara innefattade rättsfrågor utan även behörighet att pröva vissa faktiska omständigheter som kunnat vara av betydelse i målet, vilket framgick av regeringsrättsminoritetens skiljaktiga mening. ED fann vid sin, mycket specifikt inriktade, prövning att en rätt till muntlig förhandling enligt EKMR art. 6:1 förelåg i vart fall under sådana förhållanden.s. 4

43.Domstolens bedömning blev den motsatta i det liknande fallet Jacobs­ son mot Sverige (II) från 1998.212 Sådana ”exceptionella omständigheter” som krävs för att en första och sista domstolsinstans skall dispenseras från kravet på muntlig förhandling ansågs där föreligga. Den rättsprövnings. 4

44.71s. 4

45.RegR hade företagit i det fallet hade enligt ED inte påkallat någon pröv­s. 3

46.ning av faktiska omständigheter rörande sökandens argumentation ochs. 3

47.inte heller - vilket är värt att särskilt uppmärksamma - av några rättsfrågors. 3

48.av sådant slaga.it de krävde muntlig förhandling för att kunna hanteras.213s. 3

49.Man kan alltså inte motsatsvis generellt säga att muntlig förhandling intes. 3

50.krävs i rättsprövningsmål (eller för den delen andra mål) som ”endast rörs. 3

51.en ren rättsfråga”.214 Detta bestyrks av ED:s nyligen meddelade dom is. 3

52.målet Hellborg mot Sverige (2006), vilken berörs strax nedan.s. 3

53.I tiden efter men i ljuset av de förfaranden som prövades i Fredin (II)-s. 3

54.och Jacobsson (II)-fallen kompletterades rättsprövningslagen år 1996 meds. 3

55.föreskriften (i en nytillkommen 3 a §) att muntlig förhandling skall hållass. 3

56.i ärende enligt lagen, om sökanden begär det och det inte är uppenbarts. 3

57.obehövligt.215 Man kan på goda grunder ifrågasätta om denna komplet­s. 3

58.tering, som gjordes sedan EKMR hade inkorporerats i svensk rätt, endasts. 3

59.utgör ett memento eller om något väsentligt därigenom tillkom.216 Be­s. 3

60.stämmelsen om i vilka fall RegR skall hålla muntlig förhandling enligts. 3

61.den föreslagna nya lagen om rättsprövning motsvarar i alla händelser nu­s. 3

62.varande lag.217s. 3

63.Så sent som den 28 februari 2006 fälldes Sverige återigen av ED förs. 3

64.att RegR (i mars 1998) inte hade efterkommit sökandens begäran atts. 3

65.hålla muntlig förhandling i ett rättsprövningsärende. Målet Hellborg mots. 3

66.Sverige angick prövningen av ett förhandsbesked och bygglov avseendes. 3

67.uppförande av en byggnad.218 Inför ED gjorde den svenska regeringens. 3

68.gällande att RegR:s rent skriftliga handläggning inte hade utgjort någots. 3

69.konventionsbrott. Med implicit hänvisning till ED:s tidigare praxis (ses. 3

70.bl.a. strax ovan) anförde regeringen (domen § 54) att fallet inte hades. 3

71.föranlett prövning av frågor som inte på ett adekvat sätt kunde avgöras pås. 3

72.handlingarna. Vidare anförde regeringen (§ 55, min övers.):s. 3

73.72s. 3

74.Därtill åberopade sökanden inget vittne eller någon annan muntlig bevisning.s. 4

75.Inte heller angav han några andra skäl för sin begäran att Regeringsrättens. 4

76.skulle hålla en muntlig förhandling. Exempelvis angav han inte att han självs. 4

77.önskade bli hörd. Han uttalade endast sitt önskemål att domstolen skulle hållas. 4

78.en muntlig förhandling i hans fall. När han nekades en muntlig förhandlings. 4

79.gavs han möjlighet att skriftligen slutföra sin talan inom viss tid - en möjlighets. 4

80.han utnyttjade. Särskilt i ljuset av att domstolens prövning angick tolknings. 4

81.av lag, vilken de svenska domstolarna förväntades känna (jura novit curia),s. 4

82.skulle en muntlig förhandling inte ha bidragit med något till den skriftligas. 4

83.domstolsbehandlingen. En åberopsbörda av det slag regeringen synes ha gjort gällande kommer vi att återkomma till i 5.1.4.1. Att den enskilde utnyttjade möjligheten att skriftligen slutföra sin talan kan inte gärna tillmätas någon betydelse. ED:s enhälliga bedömning gav inte heller något stöd för den svenska re­ geringens hållning. Domstolen uttalade (domen § 56, min övers.):s. 4

84.Domstolen anser att klagandens ansökan hos Regeringsrätten, den förstas. 4

85.och enda rättsliga instans som behandlade ärendet i sak, var sådan att dens. 4

86.kunde aktualisera rättsfrågor och, möjligen även sakfrågor av viss komplexi­s. 4

87.tet avseende regeringens beslut av den 14 november 1996. Med beaktandes. 4

88.av sin rättspraxis (se Fredin mot Sverige (II), dom av den 23 februari 1994,s. 4

89.Series A no. 283-A, s. 10-11, § 22; jfr Allan Jacobsson mot Sverige (II),s. 4

90.dom av den 19 februari 1998, Reports of Judgments and Decisions 1998-s. 4

91.I, s. 168-69, §§ 47-49; Miller mot Sverige, no. 55853/00, § 29, 8 februaris. 4

92.2005) urskiljer Domstolen inte några exceptionella omständigheter soms. 4

93.kan rättfärdiga att muntlig förhandling inte hålls i Regeringsrätten. Såledess. 4

94.utgjorde dess vägran att hålla muntlig förhandling ett brott mot artikel 6s. 4

95.§ 1 i Konventionen. I förhållande till ED:s tidigare praxis framstår bedömningen som sträng mot staten. Den jämförelsehänvisning som innefattas i domen förstärker detta intryck. Kanske ser vi här en reaktion från ED:s sida på vad dom­ stolen med viss rätta kan uppfatta som en ihållande oförmåga hos Sverige att anpassa förvaltningsprocessens inslag av muntlighet till kraven enligt EKMR. Jag återkommer till denna syn på saken i anslutning den närmare behandlingen av målet Miller mot Sverige nedan.s. 4

96.I fallet Håkansson och Sturesson mot Sverige (1990), som vi sett åberopat i Fredin (I), hade ED anledning att pröva frågan vad som krävs för att en rätt till muntlig förhandling enligt EKMR skall anses eftergiven av den berättigade. Klagandena ansågs där ha konventionsenlig rätt till muntlig förhandling vid den domstolsprövning som hade förekommit avseende ett auktionsförfarande enligt jordförvärvslagen (1979:230). Göta hov­s. 4

97.73s. 4

98.rätt hade som första och sista domstolsinstans prövat frågan, som enligts. 3

99.ED:s bedömning avsåg tvist om klagandenas civila rättigheter och skyl­s. 3

100.digheter. EKMR art. 6:1 var därmed tillämplig på förfarandet, eftersoms. 3

101.något undantag inte var tillämpligt.219 Klagandena hade emellertid intes. 3

102.begärt muntlig förhandling men inte heller uttryckligen avstått från atts. 3

103.göra denna rättighet gällande. ED konstaterade att en berättigad persons. 3

104.förvisso kan efterge sina rättigheter enligt EKMR art. 6:1 men att dets. 3

105.måste ske otvetydigt (eng. unequivocal) och inte stå i strid med någots. 3

106.viktigt offentligt intresse (domen § 66).220 Domstolen erinrade sedans. 3

107.om innehållet i dåvarande RB 52:10 (sedan 1994 närmast motsvarads. 3

108.av 52:11) och att överklagade beslut enligt svensk rätt normalt avgörss. 3

109.utan offentlig (och därmed underförstått utan muntlig) förhandling.221s. 3

110.Därmed kunde klagandena i ett sådant fall enligt domstolen förväntass. 3

111.begära muntlig förhandling om de ansåg att det var viktigt att en sådans. 3

112.skulle hållas.222 Genom att inte göra det ansågs de otvetydigt ha avståtts. 3

113.från att göra denna sin rättighet gällande, varför något konventionsbrotts. 3

114.inte hade förekommit.223 Till detta kom att klagandenas överklagande tills. 3

115.HD (som inte beviljade prövningstillstånd) inte hade berört frågan oms. 3

116.muntlig förhandling och att prövningen inte innefattade några frågor avs. 3

117.allmänt intresse som skulle ha kunnat påkalla sådan förhandling.s. 3

118.I målet Sträg Datatjänster AB mot Sverige (2005) beslutade ED att av­s. 3

119.visa ett antal klagomål som uppenbart ogrundade. När det gällde att skat-s. 3

120.temålet i fråga hade avgjorts utan muntlig förhandling hänvisade ED bl.a.s. 3

121.till sin bedömning i Håkansson och Sturesson-^Aict. Kravet på en specifiks. 3

122.begäran om muntlig förhandling ställdes påfallande högt. Bolaget hades. 3

123.förutskickat en sådan begäran (efter att tidigare ha framställt en sådan is. 3

124.inhibitionsdelen) och målet innefattade bedömning av en ”anklagelse förs. 3

125.brott” (inom citationstecken i beslutet), såvitt det angick skattetillägg.224s. 3

126.74 ED tog dock fasta på den förvaltningsprocessuella kontexten och att bo­ laget hade varit representerat av juridiskt biträde i det att man uttalade (min övers.):s. 3

127.I beaktande av att 9 § [FPL] föreskriver att förfarandet i förvaltningsdoms­s. 4

128.tol normalt är skriftligt och att [TL] 6:24 föreskriver att muntlig förhand­s. 4

129.ling i regel skall hållas, om den skattskyldige begär det och målet angårs. 4

130.särskild avgift, anser Domstolen att klagandebolaget, som var representerats. 4

131.av juridiskt biträde under hela skatteförfarandet, kunde förväntas begäras. 4

132.muntlig förhandling i detta förfarande om de ansåg att det var viktigt att ens. 4

133.sådan skulle hållas. Bolaget gjorde emellertid inte det och Domstolen finners. 4

134.därför att rimligen kan anses ha avstått från sin rätt till muntlig förhandlings. 4

135.i det ifrågavarande förfarandet. Domstolen berörde inte explicit frågan huruvida prövningen hade inne­ fattat några frågor av allmänt intresse som i sig skulle ha kunnat påkalla förhandling.225 Att så inte ansågs vara fallet far man sluta sig till av att något konventionsbrott inte ansågs ha förekommit.s. 4

136.År 2002 meddelade ED i ett sammanhang tre domar om rätten till muntlig förhandling i svensk domstolskontext. Lundevall, Salomonsson respektive Döry var klagande i de aktuella målen mot Sverige. Samtliga gällde skyldigheten för högre instans att hålla muntlig förhandling när så­ dan inte hållits i underinstansen och inte heller har begärts där. I de båda sistnämnda målen, där KR hade ändrat LR:s dom till klagandens nack­ del, ansåg ED att muntlig förhandling hade bort hållas medan den ansåg det vara försvarligt att underlåta att hålla förhandling i fallet Döry, med hänsyn till de exceptionella omständigheterna i det där aktuella målet.s. 4

137.ED:s bedömning var alltså den att samtliga tre fall avsåg prövning av tvister om civila rättigheter och skyldigheter. Konkret handlade de om handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (LAF, Lundevall och Salomonsson) respektive sjukersättning enligt samma lag och arbetsskadeersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring {Döry). De domstolsprövades samtliga av LR och KR (respektive försäkringsöverdomstolen i Dörys ena fall) sedan försäkringskassan först hade beslutat i respektive ärende; RegR avslog i samtliga fall begäran om prövningstillstånd. Inte i något av fallen hade klaganden begärt muntlig förhandling vid LR, vilket respektive klagande alltså utan framgång däre­ mot gjorde i mellaninstansen.s. 4

138.75s. 4

139.ED:s ingress i respektive domsavsnitt om överensstämmelsen meds. 3

140.EKMR art. 6:1 var likalydande och förtjänar, som en god sammanfatt­s. 3

141.ning av rättsläget enligt den närmare beskrivningen ovan, att återgess. 3

142.här:226s. 3

143.Domstolen finner inledningsvis att rätten till en ”offentlig förhandling” is. 3

144.Artikel 6 § 1 med nödvändighet innefattar en rätt till en ”muntlig förhand­s. 3

145.ling”. Emellertid är skyldigheten att enligt Artikel 6 § 1 hålla en offentligs. 3

146.förhandling inte absolut. Sålunda kan en förhandling underlåtas om en parts. 3

147.otvetydigt avstår från sin rätt därtill och inga frågor av allmänt intresse görs. 3

148.en förhandling nödvändig. Ett avstående kan göras uttalat eller underför­s. 3

149.stått, i det senare fallet exempelvis genom att en begäran om förhandlings. 3

150.inte alls framställs eller inte vidhålls (se bland andra fall Håkansson ochs. 3

151.Sturesson mot Sverige, dom av den 21 februari 1990, Series A no. 171-A,s. 3

152.s. 20, § 66 och Schuler-Zgraggen mot Schweiz, dom av den 24 juni 1993,s. 3

153.Series A no. 263, s. 19—20, § 58).s. 3

154.Vidare kan det vara så att en förhandling inte behövs med hänsyn tills. 3

155.exceptionella omständigheter i det enskilda fallet [exceptional circumstan­s. 3

156.ces of the case], till exempel att detta inte föranleder prövning av sakfrågors. 3

157.eller av rättsfrågor som inte på ett adekvat sätt kan avgöras på handlingarna,s. 3

158.(se, mutatis mutandis, Fredin mot Sverige (II), dom av den 23 februari 1994,s. 3

159.Series A no. 283-A, s. 10—11, §§ 21—22 och Fischer mot Österrike, dom avs. 3

160.den 26 april 1995, Series A no. 312, s. 20—21, § 44).s. 3

161.I samtliga fall konstaterade domstolen därefter att den uteblivna begä­s. 3

162.ran om muntlig förhandling vid LR, med hänsyn till att rättegången därs. 3

163.normalt är skriftlig, innebar att klaganden otvetydigt hade avstått från atts. 3

164.göra denna sin rättighet gällande.227 2L2i8kaledes konstaterade domstolen atts. 3

165.det varit försvarligt att RegR:s prövningstillståndsprövning var skriftlig,s. 3

166.eftersom den begränsade frågan enligt domstolens mening på ett adekvats. 3

167.sätt kunde avgöras på handlingarna. Något konventionsbrott ansågs där­s. 3

168.för inte ha förekommit i dessa delar.s. 3

169.Med hänvisning till de ovan behandlade Håkansson och Sturesson- res­s. 3

170.pektive Helmers-dormma. (§ 64 respektive § 36) konstaterade ED atts. 3

171.rätten till en offentlig förhandling enligt EKMR art. 6:1 innefattar ens. 3

172.rätt till muntlig förhandling vid åtminstone en instans, om det inte fö­s. 3

173.religger exceptionella omständigheter som gör det försvarligt att inte hållas. 3

174.en sådan förh andling.123 Domstolen konstaterade att det normalt är mers. 3

175.76 effektivt om denna hålls redan vid den första instansen och att det därför, beroende på omständigheterna, kan vara acceptabelt att inte hålla munt­ lig förhandling vid överinstansen även om en sådan inte hållits vid un­ derinstansen. När det gällde generella överväganden om lämplig form för handläggning av den typ av mål som nu var aktuella uttalade domstolen (med mina kursiveringar)'.s. 3

176.Domstolen beaktar vidare att tvister rörande socialförsäkringar vanligen ärs. 4

177.tämligen tekniska och att deras utgång vanligtvis beror på skriftliga utlåtandens. 4

178.från läkare. Många sådana tvister kan därmed handläggas bättre skriftligens. 4

179.än muntligen. Dessutom är det förståeligt att nationella myndigheter pås. 4

180.detta område måste beakta eftftktivitetskrav och ekonomiska krav [demandss. 4

181.of efficiency and economy]. Att regelmässigt hålla förhandling skulle kunnas. 4

182.hindra den särskilda effektivitet [particular diligence] som krävs i social-s. 4

183.försäkringsfall (se Schuler-Zgraggen mot Schweiz, dom citerad ovan, s. 19—s. 4

184.20, § 58). Även i beaktande av detta kom alltså ED till slutsatsen att det utgjort konventionsbrott att inte hålla muntlig förhandling i KR enligt Lun­ devalls respektive Salomonssons begäran. Till stöd för sin bedömning anförde domstolen att KR:s prövning i båda fallen hade omfattat både rättsfrågor och sakfrågor, att den hade avsett prövning av om klagandens besvär hade nått en viss nivå, att avgivna läkarutlåtanden av olika skäl inte var avgörande, att en muntlig förhandling skulle kunna ge informa­ tion som var relevant för prövningen och att prövningen hade inneburit att underinstansens beslut ändrades till klagandens nackdel. Under dessa omständigheter ansåg ED att det i dessa två fall inte hade förelegat sådana exceptionella omständigheter som gör det försvarligt att inte alls hålla någon muntlig förhandling.s. 4

185.Exceptionella omständigheter av angivet slag ansågs alltså däremot föreligga i fallet Döry.12<) Även där noterade ED att mellaninstansens prövning hade omfattat både rättsfrågor och sakfrågor. Emellertid an­ såg domstolen att bedömningen av den aktuella frågan - vilken förmåga klaganden hade att arbeta - helt baserade sig på den rätta tolkningen av, till synes entydiga, läkarintyg, vilka också utgjorde den av klaganden åbe­ ropade bevisningen. Enligt domstolen kunde också bedömningen på ett adekvat sätt göras på grund av det skriftliga materialet. Slutligen beaktade domstolen att klaganden inte hade angett några skäl för sin begäran om muntlig förhandling vid de aktuella instanserna.s. 4

186.77s. 4

187.ED:s näst senaste fall angående rätten till muntlig förhandling i svensks. 3

188.rätt är Miller mot Sverige från år 2005. Fallet rörde, i likhet med Lunde­s. 3

189.vall och Salomonsson, handikappersättning enligt LAF. Miller överkla­s. 3

190.gade försäkringskassans beslut att avslå hans ansökan om sådan ersättnings. 3

191.avseende tidigare kostnader på grund av en handikappande nerv- ochs. 3

192.muskelsjukdom. Till skillnad från klagandena i 2002 års fall begärde hans. 3

193.muntlig förhandling redan vid LR. Han motiverade sin begäran meds. 3

194.att han ville kalla sin egen respektive försäkringskassans läkare samt des. 3

195.beslutande vid försäkringskassan som vittnen. LR avslog begäran unders. 3

196.hänvisning till 9 § FPL och med följande motivering:230s. 3

197.I målet föreligger skriftlig utredning, som innefattar bl.a. läkarutlåtandens. 3

198.och utdrag ur [Robert Millers] patientjournal, en mångfald inlagor ochs. 3

199.andra handlingar som getts in av Robert Miller samt handläggningsjour-s. 3

200.naler som fortlöpande förts hos försäkringskassan fr.o.m. den tidpunkt dås. 3

201.Robert Millers ansökan om handikappersättning inkom. Några oklarheters. 3

202.vad gäller åtminstone det medicinska bedömningsunderlaget finns inte.s. 3

203.Oklarheten beträffande Robert Millers merkostnader på grund av funk­s. 3

204.tionsnedsättning vid 65 års ålder kan på ett tillfredsställande sätt klargörass. 3

205.av Robert Miller skriftligen. Enligt handlingarna är Robert Millers yrkandes. 3

206.och skälen för det klart preciserade, likaså motpartens inställning. Roberts. 3

207.Miller har inte heller pekat på omständigheter som med fördel kunnat bely­s. 3

208.sas muntligen av honom. Det finns därför inte skäl att anta att en muntligs. 3

209.förhandling kan tillföra något som är av betydelse. Länsrätten anser därförs. 3

210.att muntlig förhandling är obehövlig och yrkandet om muntlig förhandlings. 3

211.skall avslås.s. 3

212.Miller bereddes tillfälle att skriftligen slutföra sin talan. Han gjorde sås. 3

213.och framställde dessutom en förnyad begäran om muntlig förhandling.s. 3

214.Den begäran berördes inte alls i LR:s dom,231 genom vilken överklagan­s. 3

215.det avslogs. Både KR och RegR avslog klagandens yrkanden om muntligs. 3

216.förhandling där med hänvisning till att sådan var obehövlig respektive is. 3

217.allmänhet inte hålls för prövning av frågan om prövningstillstånd. Bådas. 3

218.domstolarna avslog sedan begäran om prövningstillstånd. I samband meds. 3

219.sitt beslut tillställde RegR klaganden en kopia av regeringsrättssekretera-s. 3

220.rens föredragningspromemoria, vilken, i anslutning till RA 1997 ref. 62,s. 3

221.innefattade slutsatsen att LR:s vägran att hålla muntlig förhandling intes. 3

222.stod i strid med EKMR. ED visade sig dock vara av annan mening.s. 3

223.78s. 3

224.ED erinrade om och anknöt till sina överväganden i bl.a. 2002 års svenska fall (se ovan). Domstolen framhöll att begäran om muntlig för­ handling i detta fall hade framställts redan i första instans, vilket ansågs göra avslaget där desto mer slående. Prövningen inriktades på just frågan om exceptionella omständigheter, som kunde berättiga LR:s avslag på begäran om muntlig förhandling, hade förelegat, eftersom endast denna instans hade prövat målet i sak.232 Som jag har berört ovan anses det ju förenligt med EKMR att den begränsade frågan om beviljande av pröv­ ningstillstånd sker på ett rent skriftligt underlag.s. 4

225.Enligt ED var den prövning LR hade att göra av klagandens hälso­ tillstånd inte av sådant slag att domstolen kunde befrias från sin nor­ mala skyldighet att hålla en muntlig förhandling.233 Här beaktade ED särskilt att prövningen enligt svensk rätt skulle avgöras genom en hel­ hetsbedömning av personliga förhållanden, att frågan uppenbarligen inte var okomplicerad eller rent teknisk och att ett förhör med den åbe­ ropade egna läkaren hade kunnat bidra till utredningen på ett sådant sätt att ”the administration of justice would have been better served in the applicant’s case” om hans förhållanden hade kunnat avhandlas vid en muntlig förhandling. ED:s majoritet kom därmed till slutsatsen att LR:s avslag av Millers begäran innebar ett brott mot EKMR art. 6:1. Här nöjde man sig emellertid inte med det.s. 4

226.Ovan har jag gjort den generella iakttagelsen att ED:s bedömning ty­ piskt sett är individualiserad. När domstolen undantagsvis uttrycker sig mer generellt blir intrycket - avsett eller inte - att domstolen gör en kraftfullare markering än vanligt.234 ED:s dom i Miller lämnar det svårfrånkomliga intrycket att domstolen är höggradigt irriterad på Sveriges ihållande oförmåga att anpassa förvaltningsprocessens inslag av munt­ lighet till kraven enligt EKMR. I domens § 32 uttalar domstolen (min övers, och kursh'.s. 4

227.I detta avseende noterar domstolen, som en generell iakttagelse [by way ofs. 4

228.general observation], att förfarandet i svenska förvaltningsdomstolar i prin­s. 4

229.cip är skriftligt. Enligt 9 § förvaltningsprocesslagen av 1971 skall muntligs. 4

230.79s. 4

231.förhandling hållas i kammarrätt och länsrätt, om en part begär det ochs. 3

232.domstolen ifråga finner att förhandlingen varken är obehövlig eller kan un­s. 3

233.derlåtas av andra särskilda skäl. Enligt den tolkning som gjorts av svenskas. 3

234.domstolar är dessa två grunder för att avslå en begäran om muntlig förhand­s. 3

235.ling alternativa, inte kumulativa. Sålunda råder det, i mål som behandlas is. 3

236.sak endast i en instans en uppenbar diskrepans [apparent discrepancy] mellans. 3

237.konventionspraxis, enligt vilken en muntlig förhandling måste hållas oms. 3

238.det inte föreligger exceptionella skäl, och den lägre standard som tillämpass. 3

239.av den nationella domstolen. Domstolen anser att svarandestaten skall vidtas. 3

240.lämpliga åtgärder [appropriate measures] för att se till att det är konventio­s. 3

241.nens standard som tillämpas.s. 3

242.Som ED noterar är det de svenska domstolarnas rättstillämpning soms. 3

243.avviker från kraven enligt EKMR. Nedan återkommer jag till den tilläm­s. 3

244.pade lagstiftningens utformning och därmed till möjligheterna att utans. 3

245.lagändringar åtminstone uppfylla konventionens minimikrav på munt­s. 3

246.liga inslag i främst förvaltningsprocessen.s. 3

247.Därmed har jag lämnat en redogörelse för Sveriges viktigaste internatio­s. 3

248.nellt präglade hänsyn i fråga om valet av handläggningsform. Hur dessas. 3

249.hänsyn har beaktats i inhemskt lagstiftningsarbete och rättstillämpnings. 3

250.kommer att framgå närmare i de närmast följande kapitlen. I 12.5 nedans. 3

251.diskuterar jag EKMR som argumentkälla.s. 3

252.80s. 3

Kap. 4 Handläggning i allmän

domstol

1.Nu gällande RB ersatte den 1 januari 1948 sin äldre motsvarighet (ÄRB) från år 1734. Förfarandet vid de allmänna domstolarnas samtliga instan­ ser - TR, HovR och HD — regleras huvudsakligen i RB. Utanför balken finns särskilda handläggningsregler för vissa måltyper som också hand­ läggs vid allmän domstol (se 4.3 nedan). Bland dem finns domstolsären­ den, vars handläggning regleras av lagen (1996:242) om domstolsären­ den {ärendelagen, AL). Den skiljer sig från RB i så många, här centrala, hänseenden att jag har valt att behandla den i ett eget kapitel (6 nedan). Allmän domstol handlägger, som namnet antyder, alla saker som inte skall upptas av särskild domstol (se RB 10:17 1 st. 1 mom.), varibland förvaltningsdomstol kan betraktas som den viktigaste typen.235 I likhet med ARB omfattar RB både straff- och civilprocessen (brott- och tvistemål), även om mindre än hälften av dess 59 kapitel innehåller regler avseende båda processarterna.s. 4

2.För brottmålens del finns i RB även bestämmelser om förfarandet vid polis- och åklagarmyndighet under förundersökning (23 kap.) och om summariska, skriftliga, förfaranden för beivrande av brott utom domstol (48 kap. om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot), som kan ersätta åtal endast om brottet erkänns genom godkännande av ett föreläggande. Utrymmet för att använda dessa har successivt ökat sedan RB:s tillkomst. Detta har inneburit att det stora flertalet brott idag ”snabbt och effektivt” beivras skriftligt, utan domstols medverkan.236s. 4

3.81s. 4

4.Bakom denna utveckling ligger tanken att ”domstolsprövningen skalls. 4

5.förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarli­s. 4

6.gare eller komplicerade brott.”237s. 4

7.En helt skriftlig civilprocessuell motsvarighet finns i systemet med be-s. 4

8.talningsföreläggande och handräckning avseende yrkanden om att någons. 4

9.skall åläggas att fullgöra en förpliktelse.238 Bestrids dessa överlämnas sa­s. 4

10.ken på sökandens begäran från kronofogdemyndigheten till TR för fort­s. 4

11.satt handläggning i vanlig tvistemålsordning. Förekomsten av för- ochs. 4

12.utomprocessuella institut som dessa bör beaktas när man studerar hand-s. 4

13.läggningsformerna i domstolarna. Den skriftlighet som präglar olikas. 4

14.slags för- och utomprocessuella förfaranden kan tala för större inslag avs. 4

15.muntlighet vid domstol, i den mån muntlig handläggning anses vara avs. 4

16.värde.239 240s. 4

17.Ett antal särskilda domstolar utgör mer eller mindre integrerade delar avs. 4

18.de allmänna domstolarna: fastighetsdomstolarna, hyres- och arrendenämn­s. 4

19.derna, sjörättsdomstolarna och de olika miljö domstolarna.1^ Förfarandets. 4

20.där berörs endast delvis och då jämförelsevis i det följande. Annans. 4

21.domstolshandläggning än den som angår rättsvård av olika slag be­s. 4

22.rörs inte alls. Dit hör domstolarnas administrativa förvaltningsverk-s. 4

23.samhet, exempelvis vid handläggning av interna personalärenden, pås. 4

24.vilken förvaltningslagen (1986:223, FL) skall tillämpas.241s. 4

25.I detta delkapitel skall jag, med särskild inriktning på processen enligts. 4

26.RB, behandla de tre första av de övergripande frågor som jag ställt is. 4

27.avdelningens inledning, alltså med närmare specifikation följande:s. 4

28.Vilka handläggningsformer skall tillämpas i förfaranden enligt RBs. 4

29.och vilka kriterier är bestämmande för valet av handläggningsforms. 4

30.i enskilda mål? Vilka överväganden har dikterat utformningen av des. 4

31.normer om val av handläggningsform som kommer till uttryck i RB?s. 4

32.82 Avslutningsvis behandlar jag motsvarande frågor avseende vissa mål­ typer, vilka är handläggningsmässigt särreglerade men ändå hanteras av allmän domstol. Inledningsvis lämnar jag en kortfattad översikt över RB:s utveckling över tid i fråga om handläggningsformerna. De närmare relationerna mellan nuvarande och tidigare regler berör jag sedan löpande i den följande framställningen.s. 4

Bakomliggande överväganden

1.Muntlighet, koncentration och omedelbarhet utgör grundläggande ge­ mensamma principer för förfarandet enligt RB.242 Varför?s. 5

2.Den utformning RB kom att få 1942 utgjorde ett radikalt svar på kri­ tiken mot den ARB-reglerade rättskipningens långsamhet, kännetecknad som den var av så kallat uppskovsväsen, och dess formalism, särskilt ifråga om bevisrätten.243 Vid sidan om att påskynda rättegångarnas förlopp var alltså ett huvudsyfte med reformerna att anpassa handläggningsformerna till den fria bevisföring och bevisprövning, som under lång tid hade växt fram i praxis.244 Det skriftliga förfarandet ansågs inte kunna ”fylla de krav, som med hänsyn till bevisningsresultatets tillförlitlighet måste ställas på en fri bevisprövning”.245 Redan i FLB:s betänkande med förslag till lag angående bevisning inför rätta, framlagt 1890, hette det att fri bevis­ prövning kräver ”en uttömmande belysning av alla på frågan inverkande omständigheter och en kritisk prövning av varje, även skenbart obetydlig detalj”;246 vidare hette det att ”en sådan belysning och skärskådan kan med vårt nuvarande rättegångsförfarande svårligen ernås.” Beredningen framhöll särskilt överrättsförfarandets skriftliga karaktär som ett hinder för en omedelbar bevisprövning.247s. 5

3.Avsikten med RB:s utformning var alltså främst att muntligheten, till­ sammans med omedelbarhet och koncentration, skulle medverka till att skapa bästa möjliga förutsättningar för den fria bevisföringen och be­ visvärderingen.248 Som synes kräver en förståelse av RB (i enlighet meds. 5

4.83s. 5

5.avhandlingens utgångspunkter som de anges i kap. 1) insikt i dess för­s. 4

6.historia, vilken jag därför behandlar utförligt i avhandlingens tredje av­s. 4

7.delning.s. 4

Utvecklingen av handläggningsformerna enligt RB från 1948

till idag

1.Inledningsvis medgav RB ytterst få avsteg från muntlighetsprincipen.s. 4

2.Lagstiftarens syfte var att få principen att ”slå igenom radikalt och brytas. 4

3.med det gamla i väsentliga delar protokollariska systemet; respektlösts. 4

4.uttryckt [...] att lära gamla hundar att sitta.”249 Med en respektfullares. 4

5.liknelse kan man säga att lagstiftaren var ”tvungen att ta till ett rejälts. 4

6.roderutslag för att få farkosten på den kurs man eftersträvade”.250 Tidigas. 4

7.försök att lägga om rodret avvisades, trots att det ganska snart efter RB:ss. 4

8.tillkomst bl.a. visade det sig att den muntliga hovrättsprocessen var åtskil­s. 4

9.ligt dyrare än den tidigare skriftliga processen. Riskerna för ”en olämpligs. 4

10.utveckling”, med vilken avsågs en återgång till skriftlig process, ansågss. 4

11.länge väga tyngre.251 När vanan senare långsamt rört sig i avsedd muntligs. 4

12.riktning och RB även i praktiken gjort sig gällande kom den bristandes. 4

13.flexibiliteten i allt högre utsträckning att ifrågasättas och åtgärdas.s. 4

14.Den fortgående reformtrenden, som avseende den närmaste framti­s. 4

15.den behandlas vidare i slutet av detta delkapitel, går sedan mer än 30s. 4

16.år tillbaka generellt mot minskad muntlighet, ökad skriftlighet och mers. 4

17.flexibla och blandade handläggningsformer. De många förändringarnas. 4

18.av och i anslutning till RB har i huvudsak skett i sammanhållna refor­s. 4

19.momgångar.252 Av dessa har handläggningsformerna främst påverkats avs. 4

20.de följande.s. 4

21.84s. 4

22.Domstolskommittén (DK, verksam 1963-72) gjorde sin mest betydel­ sefulla insats genom den omfattande översyn av domstolsorganisatio­ nen, som hade skjutits på framtiden i samband med RB:s tillkomst.253 Dess betänkande SOU 1969:41, om fullföljd av talan m.m., låg dock till grund för lagändringar (genom proposition 1971:45), som gav öka­ de möjligheter för hovrätt och HD att avgöra dispositiva tvistemål på handlingarna. Dessa domstolar hade ännu en långtgående skyldighet att hålla huvudförhandling, även i mål där en sådan enligt DK ”inte kan väntas tillföra målet något av vikt vare sig i fråga om utredning eller i fråga om den rättsliga argumenteringen, i vart fall inte av beskaffenhet att motivera de med denna processform i andra hänseenden förenade olägenheterna.”254 DK uttalade vidare:s. 5

23.Sedan frågan år 1958 senast behandlades har de processekonomiska syn­s. 5

24.punkterna, vilka redan i ett tidigt skede utgjorde grundvalen för reformkrav,s. 5

25.ytterligare accentuerats. En omständighet som tillmätts avgörande betydelses. 5

26.beträffande ökning av möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandlings. 5

27.är risken för att muntligheten i den nya rättegångsordningen skulle under­s. 5

28.grävas. Sedan rättegångsbalken numera varit i bruk mer än två decenniers. 5

29.bör muntligheten emellertid så ha genomsyrat överrättsprocessen att någons. 5

30.anledning till allvarligare farhågor av detta slag inte föreligger. En prövning på handlingarna ansågs innebära ”en sådan kostnadsbespa­ ring för parterna att förfarandet ur denna synpunkt framstår som motive­ rat”. Trots att DK ansåg att tiden nu var mognare för reformer än under 1950-talet framställde man inte då framförda förslag om att ”ge parterna inflytande på handläggningsformen i alla dispositiva tvistemål oberoende av tvisteföremålets värde”. Mål rörande mindre värden kunde man enligt RB:s ursprungliga utformning (50:21 2 st.) avgöra utan huvudförhand­ ling i hovrätt, om ej båda parterna begärt sådan. Denna regel bibehölls (även om en basbeloppskoppling gjordes) trots ”svagheten [...] att den inte tar sikte på vilken processform som är lämplig utan endast på värdet av det varom talan fullföljts.”255s. 5

31.85s. 5

32.Departementschefen och riksdagen var frimodigare och vidhöll intes. 4

33.den ”avvisande inställning [...] som statsmakterna tidigare tagit” ochs. 4

34.som hade föranlett DK:s försiktiga hållning.256 Dispositiva tvistemåls. 4

35.skulle nu, på båda parternas begäran, kunna avgöras på handlingarna,s. 4

36.om HovR finner uppenbart att huvudförhandling ej fordras. Kraven pås. 4

37.HovR:s prövning ansågs utgöra ”en tillräcklig garanti mot att den skrift­s. 4

38.liga processformen missbrukas”.s. 4

39.En något mer omfattande förändring till följd av DK:s arbete blev atts. 4

40.HD fick samma möjligheter som HovR att avgöra mål utan huvudför­s. 4

41.handling. DK konstaterade att den i princip obligatoriska, skriftliga till­s. 4

42.ståndsprövningen förvisso innebär, att antalet huvudförhandlingar starkts. 4

43.begränsades och att de mål som prövas ofta är svårbedömbara.257 ”Någots. 4

44.bärande skäl för att högsta domstolen i förevarande avseende skall intas. 4

45.en annan ställning [än hovrätt] synes inte finnas” uttalade man likväls. 4

46.och fick medhåll av lagstiftaren. Den rimliga proportionen mellan sakenss. 4

47.vikt och förhandlingens klarläggande betydelse å ena sidan och betung­s. 4

48.ande besvär och kostnader, särskilt för parterna,258 å andra sidan skulle nus. 4

49.alltså kunna beaktas även i högsta instans.s. 4

50.De förändringar av RB som följde av DK:s arbete får ändå betecknass. 4

51.som marginella. Det skulle dröja en god bit in på 1980-talet innan någras. 4

52.mer omfattande ingrepp gjordes i själva balken. Ännu 1984 var det ens. 4

53.helt korrekt iakttagelse att RB behandlades som ”en helig ko” och höll pås. 4

54.att förvandlas till ett sällan användbart "processuellt monument”.259 Dens. 4

55.första mer omfattande handläggningsmässiga reformen hade redan sketts. 4

56.men då genom särlagstiftning, som ersatte RB på ett visst målområde, därs. 4

57.den ansågs särskilt otillämplig.s. 4

58.I lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, små-s. 4

59.målslagen, luckrades RB-principerna om muntlighet, omedelbarhet ochs. 4

60.koncentration upp och ersattes av ett förfarande inspirerat av främst FPLs. 4

61.från år 1971.260 Riktmärket skulle även här vara ”att stärka den enskildess. 4

62.rättsskydd och att anpassa domstolar [...] till de krav som ett modernts. 4

63.samhälle ställer”. Tvistemålsförfarandet enligt RB hade allmänt kritise­s. 4

64.rats för att vara tidskrävande och formaliserat och för att framstå soms. 4

65.komplicerat för den enskilde. Allra främst hade det dock kritiserats för atts. 4

66.86 vara så kostnadskrävande att den enskilde ”drar sig för att föra en tvist om ett mindre värde till domstol även i många fall när hans anspråk framstår som berättigade” uttalade departementschefen och fortsatte:261s. 4

67.En avvägning måste [...] ske mellan intresset av att upprätthålla bästa tänk­s. 5

68.bara garantier för ett riktigt domstolsavgörande i varje enskilt fall och intres­s. 5

69.set av att åstadkomma ett snabbt och kostnadsmässigt rimligt och därige­s. 5

70.nom också någorlunda ofta anlitat domstolsförfarande. Med hänvisning till att behovet av biträde i särskilt hög grad ledde till höga rättegångskostnader utformades förfarandet så, att parterna skulle kunna föra sin talan utan biträdeshjälp. Rätten, som skulle bestå av en­ samdomare, ålades en betydligt utökad skyldighet att biträda och vägleda parterna. Rätten att överklaga till hovrätt begränsades genom prövnings­ tillstånd. Ett centralt inslag var vidgningen av ”[m]öjligheten att gestalta handläggningen efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet”. Som vi senare kommer att se ligger det mycket i antagandet, att denna reform var tänkt som ”en isbrytare för en liknande reform” också avseende andra mål.262s. 5

71.Även i det förenklade förfarandet skulle muntlig handläggning vara hu­ vudregel, åtminstone i underrätt.263 Utrymmet för skriftligt förfarande vidgades dock och uppdelningen mellan förberedelse och huvudförhand­ ling togs bort. När det gällde valet mellan muntlig och skriftlig hand­ läggning betonades muntlighetens nödvändighet för förlikningsverksamheten. Vidare uttalade departementschefen bl.a.:s. 5

72.Skriftlig handläggning kan ta lång tid och många människor kan ha svårts. 5

73.för att i skrift framföra sina synpunkter till domstolen. [----] Skriftlig hand­s. 5

74.läggning bör närmast komma i fråga när saksammanhanget är ostridigt ochs. 5

75.endast rättsfrågor skall prövas. Vidare bör övergång kunna ske från muntligts. 5

76.till skriftligt förfarande. [----] Det är självklart att skriftlig handläggning börs. 5

77.användas med försiktighet. Behovet av ett förenklat förfarande i tvistemål om mindre värden ansågs vara så påtagligt och aktuellt att det inte kunde avvakta en allmän översyn av RB.264 Frågan om handläggning av de mindre tvisterna skulle dock kunna tas upp på nytt och utvärderas i samband med en sådan. Små-s. 5

78.87s. 5

79.målslagen och RB kom också att integreras som ett av flera resultat av dens. 4

80.omfattande översyn av RB som vi nu skall behandla.s. 4

81.De för RB grundläggande principerna arbetades fram redan unders. 4

82.1910- och 1920-talen (se vidare kap. 8 nedan). De olägenheter som små­s. 4

83.ningom kom att förknippas med RB, såsom höga kostnader och litets. 4

84.utrymme för anpassning till det enskilda målets krav, ansågs länge varas. 4

85.godtagbara med hänsyn till att man i så hög grad hade nått de syftens. 4

86.som låg bakom balkens tillkomst.265 Först i mitten av 1970-talet hades. 4

87.reformkraven växt sig så starka att en allmän översyn av RB inte ansågss. 4

88.kunna vänta längre. Då hade dessutom de under lång tid projekterades. 4

89.organisatoriska förändringarna genomförts. Fram tills nu hade behovens. 4

90.av reformer främst tillgodosetts genom processrättslig reglering utanförs. 4

91.RB. Det hade bl.a. lett till ett komplicerat, svårtillgängligt och i mångas. 4

92.fall inkonsekvent system med olika instanser, processformer och förfa­s. 4

93.randeregler.s. 4

94.Rättegångsutredningen (RU) - 1977 års far man numera förtydliga, förs. 4

95.att skilja den från 1999 års homonym — verkade fram till 1987. De hit­s. 4

96.tills mest omfattande reformerna av handläggningsformerna enligt RBs. 4

97.utgjorde resultat av dess arbete,266 särskilt som det kom till uttryck i del­s. 4

98.betänkandet SOU 1982:25-26 om processen vid TR och slutbetänkan­s. 4

99.det SOU 1987:46 om hovrättsfrågor m.m. Lagändringarna med anled­s. 4

100.ning av RU:s förslag (främst föreslagna i propositionerna 1983/84:78,s. 4

101.1986/87:89, 1988/89:78 och 1988/89:95) innebar flera uppmjukningars. 4

102.i muntlighetsprincipen i förhållande till tidigare ordning enligt RB, bl.a.s. 4

103.genom större valfrihet mellan muntlighet och skriftlighet under rätte­s. 4

104.gångens olika stadier, ökade möjligheter att avgöra mål utan att hålla hu­s. 4

105.vudförhandling, att förebringa skriftlig bevisning utan att läsa upp den,s. 4

106.att anordna förberedande handläggning i brottmål och i hovrätt samts. 4

107.tillgång till att i vissa fall avgöra tvistemål utan att utfärda stämning ellers. 4

108.kommunicera överklaganden. Generellt föreslogs reglerna om förfaran­s. 4

109.det bli mer flexibla, innebärande en större anpassning till olika faktorer is. 4

110.det enskilda fallet.s. 4

111.Det uppdrag RU hade fatt var att göra en översyn av RB, inte att skapas. 4

112.någon helt ny processordning. I görligaste mån skulle man alltså byggas. 4

113.vidare på RB:s grundprinciper.267 Arbetet skulle syfta till ”att - med tillgo­s. 4

114.88 doseende av befogade rättssäkerhetskrav - göra förfarandet billigare och snabbare”. En ökad flexibilitet anvisades i direktiven som ett medel att uppnå syftet. RU uttalade om sin uppgift att:268s. 4

115.[----] det framför allt [är] avvägningen mellan rättssäkerhetssynpunkter, dvs.s. 5

116.önskemålen om att förfarandet skall leda till materiellt riktiga avgöranden,s. 5

117.och effektivitetssynpunkter, dvs. kraven på att man så snabbt, billigt och en­s. 5

118.kelt som möjligt skall nå fram till ett avgörande, som är svår.s. 5

119.[---]os. 5

120.Uttalandena i direktiven om ökad flexibilitet gäller främst sådana delar avs. 5

121.RB:s reglering där ett alltför rigoröst fasthållande vid principerna om munt­s. 5

122.lighet, omedelbarhet och koncentration leder till omständighet i processens. 5

123.och motsvarande fördyring utan att detta uppvägs av fördelar från rätts­s. 5

124.säkerhetssynpunkt. RU uppmärksammade den rationalisering som skulle kunna uppnås ge­ nom att närmare överväga samspelet mellan olika processformer.269 Bland de olika underhandslösningarna utanför RB tog RU småmålslagen som en utgångspunkt för reformer av själva balken,270 så bl.a. när det gällde avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet. I den delen uttalade utredningen, senare med huvudsakligt instämmande av departements­ chefen (som betecknade detta som ”den för en processordning kanske viktigaste frågan av alla”) att det muntliga sammanträdet många gånger ”uppenbarligen” är det effektivaste sättet att handlägga tvister både un­ der förberedelsen och under avgörandeskedet. Bland annat framhölls de väsentligt förbättrade möjligheterna till förlikning när parterna far träffas vid ett sammanträde och muntlighetens stora betydelse för rättegångens koncentration. Emellertid uttalade RU också följande i anslutning till då gällande reglering:271s. 5

125.[MJuntligheten far inte bli ett självändamål. Detta är särskilt viktigt meds. 5

126.hänsyn till processkostnadernas storlek. Ett muntligt sammanträde kan oftas. 5

127.— men ingalunda alltid — medföra högre partskostnader än ett skriftligts. 5

128.förfarande. Vidare kräver den muntliga handläggningsformen i många falls. 5

129.större resurser på domstolssidan än den skriftliga. [----]s. 5

130.89s. 5

131.Den muntliga handläggningsformen bör användas endast när muntlig­s. 4

132.heten är att föredra i det enskilda fallet. Så är oftast förhållandet när muntligs. 4

133.bevisning skall tas upp eller när det är till fördel att parterna får muntligens. 4

134.utveckla sin talan eller plädera. Mycket talar också för att den part som sås. 4

135.önskar i princip bör ha rätt till muntlig förhandling. Särskilt bör man und­s. 4

136.vika att tvinga den part som saknar ombud att uteslutande använda dens. 4

137.skriftliga framställningsformen. Bl.a. av detta skäl bör parterna uppenbarli­s. 4

138.gen ges ett stort inflytande över frågan om valet av handläggningsform. Utredningen utvecklade inte närmare än så vad som talar för en rätt till muntlig förhandling. Departementschefen, som generellt ställde sig nå­ got mer positiv till muntligheten än vad RU gjorde, ville gå längre ochs. 4

139.”ge part en ovillkorlig rätt till huvudförhandling” för att ”undvika atts. 4

140.någon part skall känna sig missgynnad på grund av att han inte fått föra sin talan vid en förhandling inför rätten.”272 Hon uttalade i ett senares. 4

141.sammanhang, angående hovrätterna, bl.a. följande:273s. 4

142.Att förhandling i allmänhet hålls i hovrätten om någon part begär det är avs. 4

143.vikt bl.a. för att tillgodose intresset av att parten verkligen får framfört dets. 4

144.han vill ha sagt i rättegången. Det är också ägnat att stärka både partens ochs. 4

145.allmänhetens förtroende för rättskipningen. Samtidigt är det väsentligt atts. 4

146.hovrätten har möjlighet att avslå en begäran om förhandling när en sådans. 4

147.skulle vara uppenbart onödig. De nuvarande reglerna får enligt min menings. 4

148.anses utgöra en i stort sett lämplig avvägning mellan dessa intressen. Mots. 4

149.bakgrund härav och med hänsyn till den granskning av de svenska reglernas. 4

150.som för närvarande pågår vid [Europeiska] kommissionen [för mänskligas. 4

151.rättigheter] ansluter jag mig till RU:s ställningstagande att någon ändrings. 4

152.av reglerna nu inte bör vidtas.s. 4

153.När det gällde den för muntlighetsprincipen avgörande frågan vad soms. 4

154.utgör processmaterial uttalade departementschefen, i anslutning till RU,s. 4

155.att omedelbarhetsprincipen fortsatt skulle tillämpas men förses med vissas. 4

156.undantag.274 Till stöd för denna ordning åberopades bl.a. svårigheternas. 4

157.för parterna att överblicka vad rätten anser vara processmaterial och vices. 4

158.versa; erfarenheterna från småmålslagen ansågs inte helt positiva i dennas. 4

159.del. Vidare uttalade departementschefen, nu med referens till FPL:275s. 4

160.Skulle man tillåta ett blandat muntligt-skriftligt förfarande enligt förvalt­s. 4

161.ningsprocessens modell, riskerar man — vilket besannas av vissa erfarenheters. 4

162.90s. 4

163.från förvaltningsprocessen - att det visar sig behövas ytterligare skriftväxlings. 5

164.efter förhandlingen i någon fråga som inte behandlats där, och att avgöran­s. 5

165.det av hela målet därigenom fördröjs. Domen kan då i den del som tagitss. 5

166.upp vid förhandlingen komma att vila på ett sämre underlag än eljest, ge­s. 5

167.nom att rättens minnesbilder av bl.a. bevisupptagningen vid förhandlingens. 5

168.bleknar. Enligt de ursprungliga direktiven skulle RU:s översyn främst inriktas på rättegången i första instans. Genom tilläggsdirektiv år 1981 utvidgades dock uppdraget till att avse även överrättsprocessen. I den delen ansåg sig RU ha fatt arbeta under alltför stor tidspress.276 Detta kan ha bidragit till att utredningens förslag angående muntlighet och skriftlighet i överrätt inte var särskilt långtgående, trots en ambitiös behandling i slutbetän­ kandet.277 Där diskuterade RU bl.a. ytterligare utökning av möjligheten för hovrätt att avgöra mål på handlingarna, om ett ökat muntligt inslag i besvärsprocessen vore önskvärt och tillämpning av s.k. blandad process. För att öka tillämpningen av muntlig förberedelse i hovrätten föreslog RU att denna möjlighet skulle regleras tydligare; det ledde också till lag­ stiftning.278 Vidare föreslog utredningen att ett förberedelsesammanträde, liksom vid TR, skulle kunna hållas per telefon (jfr slutet av detta delkap. och se 11.2 nedan).s. 5

169.Domstolsutredningen (DU, verksam 1989-91) fick i uppdrag ”att gran­ ska domstolarnas verksamhet i syfte att öka deras effektivitet med bi­ behållna krav på rättssäkerhet”.279 Bakgrunden var främst domstolarnas stora problem med ökade balanser och alltför långa handläggningstider. DU avgav det vittsyftande betänkandet SOU 1991:106 A-B om bl.a. förfaranderegler. Betänkandet låg till grund för prop. 1993/94:190, vil­ ken innebar en omfattande nomenklaturförändring.280 Förvaltningspro­ cessen och domstolsärenden stod i fokus (se vidare kap. 5-6 nedan), trots att DU menade att ”man bör använda ett övergripande betraktelsesätt när det gäller förhållandet mellan reglerna om processen i allmän dom­ stol och reglerna om processen i förvaltningsdomstol.”281 Enligt direkti­s. 5

170.91s. 5

171.ven fick nämligen handläggningsreglerna enligt RB, genom nyligen ge­s. 4

172.nomförd översyn, ”anses för överskådlig tid ha i allt väsentligt funnit sins. 4

173.form.”282s. 4

174.Det uttalade till trots tog det inte lång tid innan handläggningsreglernas. 4

175.enligt RB i flera sammanhang kom att bli föremål för ytterligare utred­s. 4

176.ningsinsatser. Hovrättsprocessutredningen (HPU, verksam 1993-95) avgavs. 4

177.betänkandet SOU 1995:124 om ett reformerat hovrättsförfarande, vilkets. 4

178.låg till grund för prop. 1996/97:131 med bl.a. förslag till ett generellts. 4

179.krav på prövningstillstånd i ledet mellan TR och HovR. Propositionens. 4

180.återkallades förvisso, när det visade sig att den inte skulle få tillräckligts. 4

181.stöd i riksdagen.283 Både det grundläggande betänkandet och propositio­s. 4

182.nen förtjänar likväl att behandlas här.s. 4

183.I anslutning till förslaget om prövningstillstånd föreslog regeringen, pås. 4

184.grund av HPU:s betänkande, införandet av en möjlighet för HovR atts. 4

185.hålla förhandling för behandling av frågan om prövningstillstånd.2^ För­s. 4

186.utsättningen skulle vara att ”det finns särskilda skäl för att en part skalls. 4

187.höras muntligen”. Bevisupptagning skulle inte ske vid sådan förhandlings. 4

188.utan denna skulle ge rättens ledamöter och parterna möjlighet att ”pe­s. 4

189.netrera förutsättningarna för prövningstillstånd” och ”därmed ytterligares. 4

190.minska risken för att prövningstillstånd nekas i mål där TR:s avgörandes. 4

191.är materiellt felaktigt”. Främst avsågs fall ”när parten saknar förmåga atts. 4

192.uttrycka sig skriftligen och inte har juridiskt biträde samt då parten enligts. 4

193.[EKMR art. 6] har rätt till förhandling i hovrätten”. Någon sådan rätts. 4

194.ansågs undantagsvis kunna föreligga i fall då TR inte hade hållit någons. 4

195.förhandling, parten hade begärt förhandling i HovR och HovR hade förs. 4

196.avsikt att inte meddela prövningstillstånd.285s. 4

197.Mot bakgrund av särskilt senare ED-praxis,286 får det anses förenligts. 4

198.med EKMR att den begränsade frågan om beviljande av prövningstill­s. 4

199.stånd sker på ett rent skriftligt underlag, även om muntlig förhandlings. 4

200.inte hållits i underinstansen. Det är också svårt att se att en konventions­s. 4

201.stridig, helt skriftlig handläggning i underinstansen, på det sätt HPUs. 4

202.tycks ha föreställt sig, skulle kunna ”botas” av överinstansens muntligas. 4

203.prövningstillståndsförhandling.287 Det verksamma botemedlet är över­s. 4

204.instansens beviljande av prövningstillstånd och avhållande av muntligs. 4

205.92 förhandling i huvudsaken.288 De skäl som åberopades för att införa möj­ ligheten att hålla förhandling angående prövningstillstånd och som var oberoende av konventionskraven var helt klart värda fortsatt beaktande, men frågan dog tillsammans med propositionens förslag i övrigt. Dock införs snart denna möjlighet som en del av 2005 års ändringar (vilka också innebär vidgade krav på prövningstillstånd), varom mer nedan.289s. 4

206.Bland de mer generella övervägandena i den tillbakadragna propositio­ nen förtjänar följande, något motsägelsefulla, passus särskild uppmärk­ samhet, med hänsyn till att liknande överväganden synes ha legat bakom även senare reformarbete:290s. 5

207.Om domstolsväsendet skall klara sänkningen av kostnadsnivån utan atts. 5

208.verksamheten påverkas negativt krävs att förfarandet är ändamålsenligt ochs. 5

209.att organisationen och administrationen fungerar effektivt. Som framgårs. 5

210.av vad vi nu har sagt är det inte besparingskravet som ligger till grund förs. 5

211.den nu aktuella reformen av hovrättsprocessen. Däremot kan det hävdas atts. 5

212.detta varit den utlösande faktorn, den tändgnista som har behövts för att vis. 5

213.skulle komma till verklig insikt om styrkan i förändringsbehovet. Grunderna obeaktade var de upplevda förändringsbehoven så starka att en ny, omarbetad proposition med utgångspunkt i HPU:s förslag gan­ ska snart lades fram. Regeringens proposition 1998/99:37 innehöll inget förslag om prövningstillstånd men däremot bl.a. förslag om förenklad protokollföring, bandinspelning av förhör även med tilltalade, upprät­ tande av sammanställningar även i hovrätt och utvidgade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling. Ändringarna trädde i kraft den 1 april 1999.s. 5

214.I prop. 1999/2000:26 föreslog regeringen, främst på grundval av Ds 1997:7, åtgärder, vars syfte angavs vara att förbättra domstolsförfarandet, särskilt handläggningen vid TR, genom att effektivisera och för­ enkla densamma. Okad flexibilitet var förslagens genomgående tema. Kapitel 6 RB om domstols protokoll fick en helt ny lydelse under den likaledes nya rubriken Om registrering av uppgifter och handlingar. Som skäl härför angavs bl.a.:291s. 5

215.Dagens regler om skyldigheten för domstolarna att föra protokoll är ingå­s. 5

216.ende och framstår numera som föråldrade. En allmän modernisering avs. 5

217.regelsystemet bör därför göras med utgångspunkt i att reglerna inte börs. 5

218.93s. 5

219.vara mer detaljerade än vad som behövs och att domstolarna själva i stors. 4

220.utsträckning skall få avgöra i vilken form nödvändiga anteckningar skalls. 4

221.göras. En sådan ordning gäller ju också redan enligt ärendelagen.s. 4

222.Den omfattande regelförändringen syftade inte i alla delar till ändringar is. 4

223.sak. I flera delar kan förslagen angående handläggningen närmast beskri­s. 4

224.vas som inriktade på avreglering.^1 Exempelvis skulle dokumentationens. 4

225.enligt 6 kap. RB omfatta ungefär samma uppgifter som tidigare, även oms. 4

226.valet av formen och den mer exakta omfattningen överläts på domsto­s. 4

227.larna.22 9932s. 4

228.Koncentrationsprincipens uttryck i form av reglering rörande avbrotts. 4

229.och uppskov i huvudförhandling skulle också göras mindre preciserade,s. 4

230.för att förbättra möjligheterna att anpassa rättegången till förhållandena is. 4

231.det enskilda målet.294 Några egentliga ändringar var dock endast avseddas. 4

232.när det gällde ”de mycket omfattande målen [...som] visserligen intes. 4

233.[är] så vanliga men sätter domstolarna och parterna på svåra prov när des. 4

234.förekommer.”295 Utgångspunkten för den gällande regleringen, ”tankens. 4

235.att ett mål blir bäst behandlat om det avgörs efter en koncentrerad hu­s. 4

236.vudförhandling där rätten när den överlägger till dom fortfarande hars. 4

237.bevisningen i färskt minne” skulle ”givetvis” fortfarande gälla, men des. 4

238.nutida förhållandena ansågs vara andra än vid RB:s tillkomst.296 Reger­s. 4

239.ingen uttalade att det då hade varits. 4

240.[...] angeläget att åstadkomma en reglering som förhindrade de omfattandes. 4

241.uppskov i förhandlingarna som kännetecknade den tidigare ordningen.s. 4

242.Mot bakgrund av att de som skulle tillämpa de nya reglerna i rättegångs­s. 4

243.balken var vana vid det tidigare uppskovssystemet behövde de nya reglernas. 4

244.vara särskilt stränga för att kunna utgöra en garanti för att tankarna bakoms. 4

245.lagstiftningen skulle slå igenom.s. 4

246.Ett behov av att förenkla regelsystemet ansågs ha uppkommit unders. 4

247.hand. Dessutom ansågs förhållandena i övrigt ha förändrats, så att dom­s. 4

248.stolarna nu skulle ”kunna få förtroendet att planera huvudförhandlingens. 4

249.i målet utan att detalj styras av komplicerade och svårtillämpade bestäm­s. 4

250.melser.”297 Regeringen uttalades. 4

251.94s. 4

252.[...] att det bland domare, åklagare och advokater numera torde råda all­s. 5

253.män enighet om den vägledande principen att ett mål i domstol bör avgörass. 5

254.efter en koncentrerad huvudförhandling där rätten grundar sitt avgörandes. 5

255.på vad som kommit fram vid förhandlingen. Det finns alltså knappast nå­s. 5

256.gon risk för att domstolarna gör uppehåll i de utsatta huvudförhandlingarnas. 5

257.annat än om det är absolut nödvändigt. Upphävandet av bestämmelsen i RB 1:9 utgjorde det kanske mest an­ märkningsvärda exemplet på den genomförda avregleringen.298 Däri stadgades att fler mål inte utan synnerliga skäl får sättas ut till huvudför­ handling samma dag än som kan beräknas bli slutförda under sex timmar. Fortfarande skulle denna s.k. sextimmarsregel utgöra ”ett bra riktmärke”, men regeringen uttalade därtill som sin mening att ”bedömningen av denna typ av frågor kan anförtros domstolarna” varför ”några lagregler om detta inte behövs”.s. 5

258.Förslagen innebar vidare att TR fick viss möjlighet att utan huvud­ förhandling avgöra mål som endast rör förverkande av egendom.299 Ett annat förslag om utvidgade möjligheter att avgöra mål utan muntlig förhandling kom däremot inte att genomföras. Detta gällde uppenbart ogrundade käromål i de fall där stämning redan har utfärdats. Skälen till att inte genomföra förslaget är värda att notera:300 3 I0 1anslutning till lagrådet, som hade pekat på ”den långsamma anpassning som svensk rätt undergått till [EKMR:s] krav” uttalade regeringen (med min kurs.) att ”vinsterna för rättsväsendets effektivitet inte är stora och att risken för att en sådan lagstiftning skapar felaktiga föreställningar hos domstolarna inte kan uteslutas. Förslaget bör därför inte genomföras nu.” De ändringar som faktiskt genomfördes trädde i kraft den 1 juli 2000. Behandlingen av vissa frågor som rörde användning av ny kommunikationsteknik läm­ nades utanför prop. 1999/2000:26;301 de kom senare att hanteras i den reformomgång vi nu kommer in på.s. 5

259.Den senaste av de större reformomgångar som har varit inriktad på handläggningsformerna enligt RB är En modernare rättegång, vilket är namnet på såväl prop. 2004/05:131 som slutbetänkandet av 1999 års RU. Det betänkandet utgjorde tillsammans med Ds 2001:36, Hovrätts­ processen i framtiden, reformomgångens främsta underlag. 1999 års RU, som var verksam i lite drygt två års tid, hade bl.a. i uppdrag att ”under­ söka hur rättegången i tvistemål och brottmål med bibehållen rättssä­s. 5

260.95s. 5

261.kerhet kan förbättras”.302 Detta vittsyftande uppdrag innefattade bl.a. ens. 4

262.undersökning av ”hur muntlighet och skriftlighet bör vägas mot varandras. 4

263.i de allmänna domstolarnas behandling av tvistemål och brottmål förs. 4

264.att processen med bibehållna rättssäkerhetskrav skall vara så effektiv soms. 4

265.möjligt”. Utredningen var främst inriktad på tingsrättsprocessen.s. 4

266.De överväganden och förslag angående hovrättsprocessen som ladess. 4

267.fram i Ds 2001:36 tog sin utgångspunkt i dels HPU:s arbete, dels förslags. 4

268.från en av hovrätterna bildad processgrupp.303 1 promemorian behandla­s. 4

269.des bl.a. frågor om ”hur man skall kunna åstadkomma en bättre balanss. 4

270.mellan processen i tingsrätt och processen i hovrätt och hur man skalls. 4

271.kunna modernisera själva hovrättsprocessen” åstadkomma. Den föreslag­s. 4

272.na moderniseringen avsåg främst ”ett bättre utnyttjande av videotekni­s. 4

273.ken i samband med bevisförhör samt ett mindre strikt fasthållande vids. 4

274.vissa principer för en huvudförhandling”. Förslagen syftade till att ”skapas. 4

275.ännu starkare garantier för riktiga domstolsavgöranden än de nuvarandes. 4

276.reglerna ger” och att likväl åstadkomma en effektivare (dvs. snabbare ochs. 4

277.mindre resurskrävande) hovrättsprocess.s. 4

278.En modernare rättegång har lett till lagstiftning som har antagits mens. 4

279.ännu inte trätt i kraft.304 I det följande betecknas de ändringar som följers. 4

280.av denna lagstiftning 2005 års ändringar. Om de allmänna utgångspunk­s. 4

281.terna för förslagen uttalade regeringen i sitt förslag bl.a.:305s. 4

282.Enligt regeringen råder det inte något tvivel om att principerna om munt­s. 4

283.lighet, omedelbarhet och koncentration i allmänhet fortfarande ger dens. 4

284.bästa garantin för en fri bevisvärdering och de bästa förutsättningarna förs. 4

285.riktiga avgöranden. Därmed är emellertid inte sagt att det inte finns etts. 4

286.utrymme för reformer när det gäller tillämpningen av dessa principer.s. 4

287.Dagens mångskiftande samhälle ställer helt andra krav på hand­s. 4

288.läggningen i domstol än de krav som ställdes för några årtionden sedan.s. 4

289.Målen har generellt sett ökat i komplexitet och omfattning. I en del fall kans. 4

290.det vara så att ett strikt fasthållande vid framför allt kravet på muntlighets. 4

291.kan leda till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävandes. 4

292.utan att man därigenom når några rättssäkerhetsvinster. Även den ökades. 4

293.internationaliseringen ställer nya krav på domstolarna.s. 4

294.96s. 4

295.Mot denna bakgrund föreslår regeringen i denna proposition flera änd­s. 5

296.ringar i uppmjukande riktning av de regler som knyter an till muntlighets-s. 5

297.och omedelbarhetsprinciperna. En genomgående ambition har varit att ”åstadkomma en ökad flexibilitet och därmed i större omfattning kunna anpassa handläggningen av ett mål till vad som behövs i det enskilda fallet”.306 3M07ed hänsyn till 2000 års ändringar (som har berörts ovan) uttalade regeringen att det ”för närva­ rande” saknas behov av ytterligare reformer inriktade på uppmjukning av koncentrationsprincipen.5m När de gällde muntlighets- och omedelbar­ hetsprinciperna utgjorde betoningen av huvudförhandlingens ställning en viktig skillnad mellan regeringens nu antagna förslag och de förslag 1999 års RU lade fram. Utredningen, som ville minska antalet huvudför­ handlingar, anförde i denna del bl.a.:308s. 5

298.Även om en huvudförhandling ofta är till fördel för bevisprövningen behö­s. 5

299.ver relativt sett inte så många mål avgöras efter en sådan förhandling. [----]s. 5

300.De allra flesta mål avgörs [...] utan huvudförhandling. Det kan därför upp­s. 5

301.fattas som missvisande att ha en huvudregel om att tvistemål skall avgörass. 5

302.efter huvudförhandling. Regeringen, som instämde i kritik från vissa remissinstanser, valde där­ emot att behålla huvudregeln att tvistemål vid TR skall avgöras efter huvudförhandling. En ”neutralt utformad regel” kunde enligt regering­ ens mening innebära att det ”i vissa fall kan vara svårt att avgöra när en huvudförhandling skall hållas och när det kan vara tillräckligt med ett avgörande på handlingarna”.309 Regeringen ansåg därtill att sådana svå­ righeter kunde accentueras genom det föreslagna införandet av möjlig­ heten att ta upp muntlig bevisning utom huvudförhandling och därefter avgöra målet på handlingarna (se nedan). Vidare sade sig regeringen dela den syn på huvudförhandlingar som Svea hovrätt hade gett uttryck för is. 5

303.97s. 5

304.sitt remissyttrande, vilken det finns anledning att återge och återkommas. 4

305.till:310s. 4

306.När det gäller utredningens målsättning att minska antalet huvud­s. 4

307.förhandlingar har Svea hovrätt ifrågasatt utredningens antagande att målens. 4

308.i alla lägen skulle bli snabbare avgjorda om huvudförhandling inte hålls.s. 4

309.Hovrätten har vidare framhållit att den ”piska” det innebär för rätten ochs. 4

310.parterna att målen skall avgöras efter huvudförhandling inte skall under­s. 4

311.skattas och att avsaknaden av en bestämd slutpunkt för målens handlägg­s. 4

312.ning kan fördröja målens avgörande.s. 4

313.Bland de mer konkreta frågor som har behandlats inom ramen för Ens. 4

314.modernare rättegång och lett till ändringar förtjänar bl.a. följande att upp­s. 4

315.märksammas i detta kapitel (jfr avgränsningen mot kap. 11 angåendes. 4

316.ny teknik strax nedan). Vid TR kommer även vissa brottmål att kunnas. 4

317.avgöras i sak utan huvudförhandling.311 Möjligheterna till bevisupptag­s. 4

318.ning utom huvudförhandling vidgas något.312 I tvistemål öppnas vissas. 4

319.möjligheter att åberopa skriftliga vittnesberättelser.313 Processmaterials. 4

320.kommer i ökad utsträckning att kunna presenteras genom hänvisningars. 4

321.till handlingar i målet.314 Systemet med prövningstillstånd utvidgas, så atts. 4

322.det kommer att omfatta de flesta slag av tvistemål och domstolsärendens. 4

323.som överklagas från tingsrätt till hovrätt;315 samtidigt ändras bl.a. for­s. 4

324.merna för prövningen.316s. 4

325.Som sagt kom även frågor rörande användning av ny kommunika­s. 4

326.tionsteknik att behandlas i reformomgången En modernare rättegång. Is. 4

327.dessa delar berörs den vidare i kap. 11 nedan, vilket är specifikt inriktats. 4

328.på sådan teknik. Där berörs också den reformomgång som ledde fram tills. 4

329.prop. 1998/99:65 om videokonferens i rättegång, liksom ett par proposi­s. 4

330.tioner (2002/03:76 och 2004/05:144) om internationell rättslig hjälp. Is. 4

331.kap. 11 finns det också skäl att behandla bl.a. 1977 års RU med följandes. 4

332.lagstiftningsärenden, i de delar som avsåg telefonanvändning^ som för­s. 4

333.visso berörs något redan i detta kapitel.s. 4

334.98s. 4

Handläggningsformer i förfaranden enligt RB

1.Att förfarandet i förvaltningsprocessen är skriftligt uttalas klart och tydligt som övergripande huvudregel i FPL 9 § 1 st. RB saknar däremot en regel av detta slag. För att göra sig en bild av tillämplig handläggningsform enligt RB krävs därför en genomgång av många olika stadganden. Reg­ leringen av denna form skiljer sig åtskilligt åt mellan olika proces­ steg, instanser och aktuella måltyper. Inte minst är regleringen avse­ ende brottmål och tvistemål så olika att de, åtminstone delvis, bör behandlas separerade i det närmast följande. Denna komplicerade bild saknar motsvarighet när det gäller handläggningsformerna i för­ valtningsprocessen och enligt ärendelagen (se kap. 5-6 nedan). Inte desto mindre framgår likheter och olikheter tydligast om de olika RB-regleringarna så långt som möjligt framställs parallellt. Det sagda till trots är också såväl rättegångens inledning som dess avslutning så pass enhetligt reglerad i RB att de kan behandlas i varsitt sammanhållet avsnitt avseende olika processteg, instanser och måltyper.s. 5

Anhängiggörande och inledande handläggning

1.Svensk domstol far, med ytterst få undantag,317 3 3 i11n89te självmant (ex ojftcid) uppta några mål eller ärenden. Någon utomstående måste alltså vidta åtgärder för anhängiggörande vid domstol, så att handläggningen där alls inleds. Åtgärder av detta slag går under många namn, beroende på sådant som domstolsslag, mål- eller ärendetyp och instans. Terminologin enligt RB är dock förhållandevis enhetlig (jfr FPL i 5.1.1 nedan). Anhängiggö­ rande vidTR sker i både tvistemål (enligt RB 13:4) och brottmål (enligt RB 45:1 jämförd med 2 och 6) normalt genom stämningsansökan.^ Allt ordinärt anhängiggörande vid varje högre instans är numera avsett att be­ tecknas som överklagande.319 Frågor om extraordinär prövning i form avs. 5

2.99s. 5

3.resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla anhäng­s. 4

4.iggörs däremot genom ansökan, som (enligt RB 58:4 och 12 samt 59:2)s. 4

5.undantagslöst skall vara skriftlig.s. 4

6.Inslagen av muntlighet i den handläggning som angår anhängiggö­s. 4

7.rande i svensk domstol är generellt ytterst begränsade. Skriftligheten do­s. 4

8.minerar starkt; kraven på dess karaktär skiljer sig något åt men någots. 4

9.rent muntligt anhängiggörande godtas inte. En frist för talans väckande,s. 4

10.överklagande och liknande kan alltså endast iakttas genom att informa­s. 4

11.tion förmedlas till domstolen med hjälp av skrivtecken. Det närmastes. 4

12.man kommer ett muntligt anhängiggörande är domstolens skriftligas. 4

13.upptecknande av muntligt lämnade uppgifter. I förvaltningsprocessens. 4

14.anses ett sådant förfarande kunna användas i ”verkliga undantagsfall”.320s. 4

15.Motsvarande möjlighet bör finnas även i allmän domstol, särskilt vid till-s. 4

16.lämpning av RB:s småmålsregler, enligt vilka parterna skall kunna klaras. 4

17.processföringen utan hjälp av juridiskt skolade biträden.321 Åtgärdernas. 4

18.för anhängiggörande resulterar i samtliga fall i skriftlig dokumentations. 4

19.med den stadga det innebär.322 323s. 4

20.Stämningsansökan skall enligt RB 42:1 respektive 45:1 undantagslösts. 4

21.vara skriftligt Detsamma gäller anhängiggörande genom överklagande is. 4

22.hovrätt och hos HD enligt RB 50:1 och 51:1 respektive 55:1. En viktigs. 4

23.skillnad mellan de olika instanserna och måltyperna är att stämnings­s. 4

24.ansökan i tvistemål enligt RB 42:2 3 st. för att beaktas måste vara egen­s. 4

25.händigt undertecknad av käranden eller dennes ombud. Främst som ens. 4

26.anpassning till det ökade bruket av telefax gäller kravet på egenhändigts. 4

27.undertecknande sedan 1994 inte längre svaromål, överklaganden ellers. 4

28.svar på överklaganden. Av RB 45:4 4 st. framgår att åklagaren skall un­s. 4

29.derteckna stämningsansökan i brottmål (jfr FPL i kap. 5 nedan). Någots. 4

30.krav på egenhändigt undertecknande anges dock inte heller här och intes. 4

31.heller avseende några andra handlingar.s. 4

32.100s. 4

33.Handlingar som inte behöver vara egenhändigt undertecknade kan ges in per telefax, e-post och liknande fjärrskriftstekniker.324 Enligt RB 33:3 3 st. får rätten emellertid ”om det behövs” begära att ett telefax eller annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad handling. Tydligen är be­ hovet lagstiftaren har sett framför sig att domstolen skall kunna bli säker på att meddelandet verkligen kommer från den angivna avsändaren. Har rätten begärt en sådan bekräftelse men inte fått någon, får rätten bortse från meddelandet med de effekter det i vissa fall kan få i form av avvis­ ning och liknande.33 225 4I RB 42:3-4 finns bestämmelser om föreläggande att avhjälpa brister i stämningsansökan i tvistemål och om avvisning av sådan. I brottmål finns inte motsvarande reglering, men innan rätten vid behov har kunnat verifiera att en stämningsansökan verkligen kommer från åklagaren skall ansökan, med stöd av RB 33:3, inte behöva föranleda någon handläggning.326s. 5

34.Enligt ARB kunde ansökan om stämning i tvistemål göras muntligen och anhängiggörande av brottmål omedelbart inför rätta (sedan åklagaren utfärdat stämning).327 Det grundläggande kravet på skriftlighet vid an­ hängiggörande i tvistemål motiverades likväl endast kortfattat i samband med tillkomsten av RB. I motiven uttalades:328 ”Med hänsyn till den betydelse, som stämningsansökan äger såsom grundval för rättegången, och då muntlig stämningsansökan numera endast sällan lär förekomma, har stadgats, att ansökan om stämning alltid skall göras skriftligen.” En liknande motivering anfördes för det berörda bibehållande av kravet på egenhändigt undertecknande av just stämningsansökan i tvistemål.329 När det gällde andra handlingar under en rättegång än ”så viktiga hand­ lingar” ansåg regeringen däremot att man kunde anlägga ett annat synsätt och uttalade: ”Risken för att någon obehörig skulle okynnesöverklaga för någon annans räkning eller av okynne besvara ett överklagande får bedö­ mas vara mycket liten.” Antagandet lär ha goda skäl för sig.s. 5

35.101s. 5

36.Som vi nu sett är den inledande handläggningen mycket likartad i des. 4

37.olika förfaranden som regleras i RB. Likheten fortsätter så till vida atts. 4

38.motparten i regel tillställs anhängiggörandeskriften (se RB 42:5 2 st.,s. 4

39.45:9 2 st., 50:8, 51:8 och 55:8).330 Beredningen efter anhängiggörandes. 4

40.inleds alltså med få undantag skriftligen (jfr RB 52:7 och 56:7 samts. 4

41.15 § 2 st. ÄL). Respektive reglering av målets därnäst följande handlägg­s. 4

42.ning skiljer sig desto mer åt i de avseenden som står i fokus här.s. 4

Förberedelse av brottmål i första instans

1.Förberedelsen i brottmål där åklagare för talan har, till skillnad från is. 4

2.tvistemål och enskilda åtal, i form av förundersökningen placerats i ett för-s. 4

3.processuellt skede.3 3331 0Denna undersökning skall enligt RB 23:2 främst ges. 4

4.ett underlag för ett beslut i åtalsfrågan men, i likhet med förberedelsen is. 4

5.tvistemål, även bidra till att koncentrera huvudförhandlingen i fall då åtals. 4

6.väcks. Enligt RB 23:21 skall vid förundersökningen ”protokoll föras övers. 4

7.vad som därvid förekommit av betydelse för utredningen”. Hur förunder­s. 4

8.sökningen skall bedrivas regleras närmare i förundersökningskungörelsens. 4

9.(1947:948). Enligt dess 8 § kan infordrande av skriftlig berättelse ersättas. 4

10.förhör332 och i bl.a. dess 22 § finns bestämmelser om protokollering:s. 4

11.Protokoll skall avfattas så, att det ger en trogen bild av vad som före­s. 4

12.kommit vid förundersökningen av betydelse för målet.s. 4

13.Utsaga skall, i de delar den anses böra intagas i protokollet, återgi­s. 4

14.vas i så nära överensstämmelse som möjligt med det talade ordet. Orda­s. 4

15.grann återgivning behöver dock ej ske annat än då det ligger vikt på att des. 4

16.exakta ordalagen inflyta i protokollet. Utsaga som ordagrant antecknats is. 4

17.protokollet skall sättas inom citationstecken.s. 4

18.Finnes det lämpligt att, såsom när flera vittnen höras om samma för­s. 4

19.hållande, återgiva utsaga genom hänvisning till förut gjord uppteckning,s. 4

20.skall, där utsagorna ej helt överensstämma, noga angivas, i vilka hänseendens. 4

21.hänvisning sker.s. 4

22.102 Den dokumentation av en förekommande förundersökning som rör åtalet skall, enligt RB 45:7, ges in i anslutning till att åtal väcks. Det lämpliga i denna ordning har vid flera tillfällen ifrågasatts, främst med hänvisning till risken för att rätten vid sin bedömning tar hänsyn till ovidkommande faktorer. Med bl.a. den motiveringen föreslog 1977 års RU att förundersökningsprotokollet inte längre skulle ges in.333 Depar­ tementschefen konstaterade att ”grundsatsen att endast det material som läggs fram vid huvudförhandlingen är processmaterial [är] djupt rotad hos domarna” och valde med hänvisning till omfattande remisskritik att inte genomföra förslaget.334s. 4

23.I stämningen skall rätten enligt RB 45:10 1 st. förelägga den tilltalade att muntligen eller skriftligen uppge vilken bevisning han åberopar och vad han vill styrka med varje bevis. Detta gäller dock inte, om det kan antas att uppgift om bevisning inte behövs, t.ex. om den tilltalade redan erkänt i ett tidigare skede. Om bevisuppgift lämnas muntligen skall an­ teckning därom göras i akten. När den tilltalade lämnar en bevisuppgift skall åklagaren få del av denna. Trots att regler saknas om ”annan hand­ läggning” skall detta kunna ske ”formlöst”, t.ex. per telefon.335s. 5

24.Den tilltalade behöver som huvudregel inte ange sin inställning till åta­ let och skälen för denna före huvudförhandlingen. Om det behövs ”för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt” får dock rätten enligt RB 45:10 förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa dessa uppgifter.336 Endast i ett fåtal brottmål anses ett sådant fö­ reläggande behövas för en effektiv handläggning vid huvudförhandlingen och för att minska risken för uppskov. Saknar den tilltalade försvarare är det sällan aktuellt att förelägga vederbörande att komma in med ett skriftligt yttrande. Förutsättningarna för att förordna en offentlig för­ svarare (enligt RB 21:3a) och för att utfärda ett sådant svaromålsföreläggande lär dock i hög grad överensstämma.337s. 5

25.103s. 5

26.Redan skriftlig förberedelse är alltså något som avviker från det avseddas. 4

27.normalförfarandet i brottmål. RB 45:13 ger likväl en generell möjlighets. 4

28.att hålla förberedelsesammanträde även i brottmål, än så länge om ”sär­s. 4

29.skilda skäl” föreligger.338 Enligt 2005 års ändringar skall sammanträdes. 4

30.hållas under förberedelsen ”[o]m det behövs för målets förberedelse el­s. 4

31.ler av något annat skäl”. Kravet på ”särskilda skäl” har nämligen ansettss. 4

32.kunna leda till att ett sammanträde inte kommer till stånd trots att dets. 4

33.kanske skulle vara till fördel för handläggningen.339 En förutsättning lärs. 4

34.likväl vara att den totala resursåtgången för målets avgörande kan antass. 4

35.minska genom sammanträdet. Ett sammanträde kommer främst i frågas. 4

36.i mål som rör omfattande eller komplicerad brottslighet. Det kan exem­s. 4

37.pelvis gälla att identifiera målets kontroversiella punkter för att kunnas. 4

38.begränsa argumentering och bevisning vid huvudförhandlingen eller atts. 4

39.ta ställning till behovet av att komplettera förundersökningen (enligts. 4

40.RB 45:11-12).340 3 E41tt sammanträde kan också behövas för att diskuteras. 4

41.sådant som den yttre gestaltningen av en omfattande huvudförhandling.s. 4

42.Förvisso står prövningen av åtal för brott självfallet i fokus vid bedöm­s. 4

43.ningen. Ett sammanträde kan dock motiveras också av sådant som atts. 4

44.ett i samband med åtal fört enskilt anspråk är outrett, även om just etts. 4

45.sådant förhållande kan föranleda ett särskiljande enligt RB 22:5.341 Hållss. 4

46.ett förberedelsesammanträde kan det ske per telefon enligt samma för­s. 4

47.utsättningar som i tvistemål. Endast ”berörda” behöver kallas, men ens. 4

48.tilltalad kan inte fråntas rätten att infinna sig personligen vid ett förbere­s. 4

49.delsesammanträde.342s. 4

Förberedelse av tvistemål i första instans

1.Det mest säregna av de olika handläggningsstegen reglerade i RB är be­s. 4

2.redningen av tvistemål i första instans. Som jag utvecklar i kap. 8 nedans. 4

3.ville man med införandet av ett särskilt förberedelsesteg komma till rättas. 4

4.med de många uppskov som hade kännetecknat processen enligt ÄRB.s. 4

5.104 De sinsemellan likvärdiga inställelserna inför rätten hade tidigare van­ ligtvis bestått i ett utväxlande och åberopande av skrifter och följande slentrianmässiga och upprepade beslut om uppskov.s. 4

6.Utfärdas stämning skall förberedelse i målet obligatoriskt äga rum enligt RB 42:6,343 där förberedelsens syften anges. Processmaterialet är då inte avsett att förebringas för målets avgörande, utan parternas ståndpunkter skall klargöras, så att parterna med ledning därav kan utföra sin talan och skaffa den ytterligare bevisning de anser nödvändig.344 Bevisningen skall, liksom sakframställning och eventuell argumentation, efter avslu­ tad förberedelse förebringas vid den koncentrerade huvudförhandlingen, och endast på grund av vad som därvid förekommer skall målet avgöras (RB 17:2, som berörs vidare nedan). Enligt RB 42:6 syftar förberedelsen dessutom till att klargöra om det finns förutsättningar för förlikning. Va­ let av handläggningsform för förberedelsen regleras i RB 42:9, som sedan 1988 lyder:345s. 5

7.Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annans. 5

8.handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas.s. 5

9.Svaromål enligt 7 § skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn tills. 5

10.målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett sammanträde.s. 5

11.När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall samman­s. 5

12.träde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till måletss. 5

13.beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.s. 5

14.Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vids. 5

15.detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxlings. 5

16.eller vid ett nytt sammanträde. Sammanträde innebär ju vanligtvis en sammankomst med parterna (åt­ minstone kallade eller företrädda) omedelbart inför rätten, men innefat­ tar här även en telefonkonferens där rätten och parterna deltar.346 Oavsett vilket skall sammanträdet i huvudsak ägnas åt ett omedelbart muntligt åsiktsutbyte. Enligt RB 42:13 får parterna vid sammanträde ge in eller läsas. 5

17.105 upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handläggningen; till skälen bakom denna bestämmelse återkommer jag nedan. Dock tillämpas inte omedelbarhetsprincipen, varför rena hänvisningar till redan ingivet material är tillåtna.347 Gene­ rellt kan ett förberedelsesammanträde oftast hållas i friare yttre former än en huvudförhandling. Exempelvis finns det inget som hindrar att rätten är mer aktiv än parterna och redogör för hur målet har uppfattats, var­ vid parterna far möjlighet att omedelbart kommentera framställningen. Möjligheten att göra en skriftlig förteckning enligt RB 42:14 1 st. eller en sammanfattning enligt RB 42:16 står öppen under hela förberedelsen och kan mycket väl kombineras med muntliga inslag. Enligt 2005 års ändringar blir rätten skyldig att upprätta en sammanställning (som den nya termen lyder), om det är till fördel för handläggningen av målet.348s. 5

18.Rätten kommer då också att kunna förelägga parterna att lämna underlag för denna sammanställning.s. 4

19.”Annan handläggning” är sådan som varken sker genom sammanträde eller genom skriftväxling (vilken kan ske genom fjärröverföring). Dit hör bl.a. att företrädare för domstolen har telefonkontakt med eller sam­s. 4

20.manträffar med endast ena parten (och inte avser att göra annat i ett och samma sammanhang).349 Uttrycklig reglering av sådan handläggnings. 4

21.finns endast för tvistemålens del men bör kunna förekomma även i andras. 4

22.förberedande förfaranden.s. 4

23.För normalfallen presumeras att skriftligt avgivande av svaromål är dets. 4

24.lämpligaste och att sammanträde - hållet mot bakgrund av de skriftligas. 4

25.uppgifterna i käro- och svaromål - är det lämpligaste för därefter följandes. 4

26.förberedelse.350 Finner rätten vid sin fortlöpande prövning av tillämpligs. 4

27.handläggningsform under förberedelsens olika stadier att det är lämpli­ gare kan avsteg från dessa presumtioner göras.351 Blandformer, där olikas. 4

28.106 delar av målet handläggs i olika ordning, kan alltså förekomma, liksom svaromål avgivet vid sammanträde eller avhållande av sådant först efter ytterligare skriftväxling.352 Lämpligheten av att en viss form eller kom­ bination av former används skall prövas i förhållande till förberedelsens syften, som de anges i RB 42:6 och med beaktande av det specifika målets beskaffenhet. I motiven uttalades härtill bl.a.:353s. 4

29.Om ett mål innehåller omfattande och komplicerade sakförhållanden,s. 5

30.som är stridiga mellan parterna, är det i allmänhet inte lämpligt med ens. 5

31.rent skriftlig förberedelse. Det finns då en risk att skriftväxlingen sväller uts. 5

32.och att parterna ”skriver förbi varandra”. I ett sådant mål kan rätten lättares. 5

33.utöva sin materiella processledning och klarlägga tvistefrågorna vid ett sam­s. 5

34.manträde. Vidare uttalades att ”även annat än sådant som direkt har med processma­ terialet att göra” får beaktas, t.ex. huruvida parterna processar med eller utan ombud. I de ursprungliga motiven framhölls starkare än i de senare att skriftlighet främst bör reserveras för sådana fall där parterna processar med hjälp av advokat eller motsvarande.354 Att endast ett sammanträde för förberedelse normalt skall vara tillräckligt bör enligt min mening ock­ så kunna tjäna till ledning vid valet.355 Iakttas den regeln bidrar det till att målet inte sätts ut till sammanträde i ett prematurt skede. Enligt motiven bör man för övrigt inte alls hålla något sammanträde - även om detta i och för sig skulle medföra fördelar framför ett skriftligt förfarande — om kostnaderna och olägenheterna med ett sammanträde inte står i rimlig proportion till vad målet gäller.356 I sådana fall kan emellertid avhållandes. 5

35.107 av telefonsammanträde enligt 42:10 vara ett alternativ till en uteslutande skriftlig förberedelse. 357s. 5

36.Vid bedömningen enligt RB 42:9 bör parternas synpunkter beaktas,358 men de har inget avgörande inflytande på valet av handläggningsform. Rätten bär självständigt ansvaret för att målet handläggs på ett ändamåls­ enligt sätt. Det är förberedelsens slutresultat som står i fokus vid bedöm­ ningen.359 Är det gott, skall det kunna bilda grund för ett avgörandeskede som står i överensstämmelse med grundtankarna bakom RB: muntlighet, omedelbarhet och koncentration.s. 4

37.Publicerad praxis i anslutning till valet av form för förberedelsen är yt­ terst begränsad. Verkningar av tillkortakommanden under ett måls förbe­ redelsestadium kommer vanligtvis till tydligt uttryck först i ett senare sta­ dium av handläggningen. Det är sedan dessa verkningar som står i fokus för högre rätts eventuella uppmärksamhet.360 Egentligt fokus på formen för förberedelsen finner man endast i notisfallet NJA 1989 not. C 166. Underlåtenhet av TR att hålla sammanträde för muntlig förberedelse i ett fordringsmål ansågs där ha utgjort domvilla och föranledde återför­ visning till HovR, som inte hade beviljat prövningstillstånd. Svaranden avgav skriftligt svaromål, i vilket han uppgav att hans olika invändningar kunde styrkas med vittnen ”om det skulle behövas vid en eventuell rät­ tegång”. I sådant fall anhöll han också om tolk för att inget missförstånd skulle uppstå. TR utfärdade emellertid slutföreläggande enligt RB 42:18 2 st., vilket besvarades av käranden men inte svaranden, och avgjorde därefter målet utan huvudförhandling. HD erinrade om huvudregeln is. 4

38.RB 42:9 3 st. och konstaterade att muntlig handläggning ”i regel” behövss. 4

39.”[f]ör att rätten skall kunna utöva sin processledande verksamhet”. Vi­ dare uttalade domstolen (med min kurs.}'.s. 4

40.I förevarande fall har parterna fört sin talan utan hjälp av juridiskt biträde,s. 4

41.bortsett från att [kärandens] stämningsansökan har föregåtts av rådgivnings. 4

42.enligt rättshjälpslagen. Parterna är också av utländsk härkomst och det finnss. 4

43.anledning anta att [svaranden] har så ringa kunskaper i svenska språket atts. 4

44.han fatt hjälp av någon bekant med att skriva till TR:n. [----] Det har såle­s. 4

45.des funnits behov av klarläggande i en för målet väsentlig fråga [angåendes. 4

46.108s. 4

47.uppsägning av ett hyresavtal]. Även i övrigt synes det ha funnits behov av atts. 5

48.klarlägga vissa sakförhållanden. Detta hade, särskilt mot bakgrund av [svaran­s. 5

49.dens] svårigheter att föra sin talan skrifiligen, bort ske vid sammanträde. Vids. 5

50.sammanträdet hade också kunnat utredas vilken bevisning som behövdess. 5

51.samt parternas inställning till formen för målets avgörande. Det är lätt att instämma i uppfattningen att det inte finns något kvarva­ rande utrymme att helt utan några muntliga inslag avgöra ett mål som detta. Förvisso diskuterade HD relevansen av den erbjudna bevisningen men med resultatet att den inte lät sig bedömas på grundval av det skrift­ liga materialet. Man kan notera att TR inte alls tycks ha tagit ställning till den frågan.s. 5

Förberedelse av tvistemål och brottmål i överinstanserna

1.Förberedelsearbetet är vanligtvis enklare i högre instanser än vid TR, ef­ tersom tidigare anförda ståndpunkter och åberopad bevisning redovisas i föregående dom(ar) och partsinlagor. Förberedelseskedet i hovrätt och hos HD är enligt RB mot den bakgrunden i regel helt skriftligt och avsett att vara av mer begränsad omfattning än motsvarigheten vid TR.361 Utö­ ver utväxling av överklagandet och svarsskrivelsen skall det i allmänhet inte behövas någon förberedelse, men om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet far domstolen, enligt 2 st. 1 p. i RB 50:10, 51:10 respektive 55:10, besluta om ytterligare skriftväxling. Den ursprungliga lydelsen Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge [domstolen] förordna därom ändrades 1994 till den nuvarande, varvid re­ geringen uttalade:362 363s. 5

2.För att hovrätten skall fa förordna om ytterligare skriftväxling krävs en­s. 5

3.ligt paragrafens nuvarande lydelse att en sådan är ”erforderlig”. Detta kravs. 5

4.som vid balkens införande var nödvändigt för att de då nya principernas. 5

5.om muntlighet, omedelbarhet och koncentration skulle slå igenom tordes. 5

6.numera ha spelat ut sin roll. En bättre överensstämmelse med hur de nus. 5

7.gällande bestämmelserna om hovrättsprocessen faktiskt tillämpas och börs. 5

8.tillämpas far man genom att i stället använda ordet ”behövs”. Det uttryckets. 5

9.ger ett något större utrymme för skriftväxling. Är något erforderligt innebär det enligt vedertaget språkbruk att det be­ hövs.^ Det ändrade uttrycket innebär en språklig modernisering, men genom förarbetena har man i det specifika fallet försökt göra något mers. 5

10.109s. 5

11.av det.364 Vi möter här ett exempel på föreställningen om ett starkt sam­s. 4

12.band mellan processuell reglering och processuell praktik.365 Enligt 3 p.s. 4

13.i nämnda stadganden är det alltjämt så att en part får föreläggas att ge ins. 4

14.mer än en ytterligare skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Förbe­s. 4

15.redelsen skall inte i onödan förlängas, vilket förvisso gäller också i under­s. 4

16.rätterna.s. 4

17.Även prövningen av frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelass. 4

18.(i fåll när sådant krävs) är, ännu en tid, uteslutande skriftlig.366 Enligts. 4

19.RB 50:11, 51:11, 52:10, 55:7 och 56:10 skall domstolen, sedan skrift­s. 4

20.växlingen avslutats, besluta i denna fråga. Enligt samma bestämmelser fårs. 4

21.frågan tas upp utan att skriftväxling har skett när ”det finns skäl för det”.s. 4

22.I praktiken anses sådana skäl föreligga i de allra flesta mål, så att skrift­s. 4

23.växling sker först i mål där prövningstillstånd har meddelats.367 2005 årss. 4

24.ändringar innebär utvidgade krav på prövningstillstånd och en nyregle­s. 4

25.ring av skriftväxlingen, som är anpassad till vad som kommit att tillämpass. 4

26.i praxis. Endast ”om det behövs, skall beslutet föregås av skriftväxling”.368s. 4

27.I förarbetena utvecklas på ett nyanserat sätt det behov som kan finnas:369s. 4

28.De fall där det kan vara aktuellt med skriftväxling är sådana där det framstårs. 4

29.som ovisst om prövningstillstånd kommer att meddelas. I sådana fall kans. 4

30.det hända att ett yttrande från motparten ger kompletterande upplysningars. 4

31.av värde för tillståndsprövningen. Det kan ibland också finnas anlednings. 4

32.att låta motparten yttra sig över frågor om prövningstillstånd, om klagan­s. 4

33.den åberopar nya omständigheter eller nya bevis eller i övrigt lämnar nyas. 4

34.uppgifter som inte framgår av handlingarna i målet. Om det är troligt atts. 4

35.prövningstillstånd kommer att meddelas och målet kan avgöras på hand­s. 4

36.lingarna, kan det ofta vara processekonomiskt fördelaktigt att besluta oms. 4

37.skriftväxling. I många fall kan nämligen överklagandeskriften, tillsammanss. 4

38.110s. 4

39.med motpartens yttrande, vara ett tillräckligt underlag för att hovrättens. 5

40.skall kunna avgöra målet och frågan om prövningstillstånd vid samma fö-s. 5

41.redragningstillfälle. Om den nya regleringen kommer att respekteras bättre än den nuvarande och således tillämpas i enlighet med återgivna överväganden finns det anledning att tro att skriftväxling, paradoxalt nog, kommer att ske mer frekvent än idag. Med hänsyn till att prövningstillstånd kommer att krä­ vas i fler fall är detta också en önskvärd utveckling. Enligt de nytillkomna 2 st. i RB 50:7 a, 51:7a och 52:6 a kommer dessutom sammanträde att få hållas innan frågan om prövningstillstånd avgörs ”om det finns särskilda skäl”.370 Ur motiven förtjänar följande att framhållas:371s. 5

42.En möjlighet att hålla ett sammanträde vid prövningen av tillståndsfrågans. 5

43.kan i vissa fall vara det som behövs för att skapa förutsättningar för etts. 5

44.riktigt avgörande. Så kan vara fallet om det av handlingarna framgår att ens. 5

45.enskild klagande utan ombud har svårt att uttrycka sig i skrift och det intes. 5

46.kan uteslutas att det finns skäl att meddela prövningstillstånd. Så kan vidares. 5

47.vara fallet när vissa sakfrågor som är av betydelse för frågan om prövnings­s. 5

48.tillstånd är svåra att utreda endast på grundval av det skriftliga materialet. Sås. 5

49.kan slutligen vara fallet — om än enbart undantagsvis - för att prövningss-s. 5

50.tillståndsförfarandet inte skall komma i konflikt med artikel 6 i Europakon­s. 5

51.ventionen om rätten till en rättvis rättegång. Om ett sammanträde begärs is. 5

52.hovrätten och ett sådant inte har hållits i tingsrätten kan det sålunda i vissas. 5

53.fall vara nödvändigt att hålla ett sammanträde för att konventionens kravs. 5

54.skall tillgodoses. Om tillståndsförfarandet vore rent skriftligt, skulle det i ens. 5

55.del fall kunna bli nödvändigt att meddela prövningstillstånd oavsett om dets. 5

56.i övrigt fanns skäl för det. Vi känner tydligt igen det tillbakadragna lagförslaget på grundval av HPU:s utredning, som har berörts ovan.372 Den skepsis till EKMRargumentationen som jag gett uttryck för redan där har alltså bäring även här. När det gäller omsorgen om enskild klagande utan ombud är den i sig lovvärd. Dock synes den grunda sig på den något märkliga inställ­ ningen att ”felaktiga” beslut om prövningstillstånd bör undvikas i samma utsträckning, oavsett om de innebär att tillstånd meddelas eller att tingsrättsavgörandet skall stå fast. Man kan notera att bl.a. Riksåklagaren an­ förde att hovrätten hellre bör meddela prövningstillstånd, om frågan om prövningstillstånd är så komplicerad att det behövs ett sammanträde.373s. 5

57.111s. 5

58.Enligt ännu gällande regler får sctmmanträde undantagsvis hållas un­s. 4

59.der förberedelsen i både tvistemål och brottmål, ”om det behövs för ens. 4

60.ändamålsenlig handläggning av målet”, enligt RB 50:10 3 st. respektives. 4

61.RB 51:10 3 st. i deras utformning sedan 1989 (jfr 55:15).374 Vid över­s. 4

62.klagande av beslut enligt 52 och 56 kap. finns inte någon motsvarandes. 4

63.möjlighet att hålla förberedelsesammanträde (endast möjligheten atts. 4

64.hålla förhör står öppen, om det är nödvändigt för utredningen i målet,s. 4

65.RB 52:11). Ett handläggningssammanträde av aktuellt slag avser endasts. 4

66.att utgöra en del av förberedelsen till den senare huvudförhandlingen ochs. 4

67.är alltså inte (som förhör enligt RB 52:11) avsett att ersätta denna.33 775 4Is. 4

68.motiven uttalades bl.a.: 376s. 4

69.Vid en muntlig förberedelse kan parternas ståndpunkter [----] klarläggass. 4

70.bättre, vilket är av värde både för rätten och för motparten. Härtill kommers. 4

71.att målets handläggning kan påskyndas på samma sätt som vid tingsrättens. 4

72.genom att hovrätten i främst omfattande och komplicerade mål gemen­s. 4

73.samt med parterna kan fastställa en plan för den fortsatta handläggningen.s. 4

74.Även möjligheterna till förlikning underlättas ofta av ett förberedelsesam­s. 4

75.manträde.s. 4

76.Trots det sistnämnda bör domstolen enligt motiven inte kalla till ett sam­s. 4

77.manträde enbart för att undersöka möjligheterna till förlikning. Det rim­s. 4

78.mar förvisso med att förlikningsverksamheten inte anses vara en lika an­s. 4

79.gelägen uppgift för överinstanserna som för underrätten (RB 42:17 ellers. 4

80.någon motsvarande bestämmelse är ju inte tillämplig). Helt uteslutet kans. 4

81.emellertid ett sådant förfarande inte gärna vara. För att avhållas skall etts. 4

82.sammanträde vara till klar fördel för handläggningen. Vid bedömningens. 4

83.skall domstolen beakta de kostnader för samhället och för parterna soms. 4

84.en extra inställelse kan innebära. Kan man genom att hålla ett dagslångts. 4

85.förlikningsinriktat sammanträde tänkas undvika en många veckor långs. 4

86.huvudförhandling har jag svårt att se varför lagtexten och dess grunders. 4

87.skulle hindra något sådant - även i det fall att målet i övrigt är helt beretts. 4

88.till huvudförhandling.s. 4

89.112s. 4

Avgörandeskedet

1.Generellt gäller enligt RB att det är en tillämpning av skriftlig handläggning av olika slag som kräver särskilda skäl för att anses motiverad i avgörandeskedet. Föreligger inte sådana skäl är denna handläggning följaktligen i sin helhet muntlig. Muntlighet och skrift­ lighet enligt RB är här också i huvudsak alternativa, i betydelsen varan­ dra uteslutande, handläggningsformer.377 I varje mål (eller ärende) som handläggs av svensk domstol krävs likväl att rätten tar ställning till vilken handläggningsform som skall tillämpas. Någon undantagslöst muntlig eller skriftlig handläggningsordning finns nämligen inte - det närmaste man kommer en sådan är brottmål i första instans (varom mer strax ned­ an). Det må sedan vara hänt att valet många gånger ter sig självklart; det måste likväl träffas. I det följande redogör jag för vilka kriterier som i en­ skilda fall är bestämmande för valet av handläggningsform med omedelbar betydelse för domstolens avgörande av mål enligt RB. Det som främst avses är avgöranden av saken.s. 5

2.Även prövning av rättegångsfrågor, som kan leda till avgörande genom avvisning, kan aktualisera behov av muntlig förhandling, jfr RB 42:18 1 st. 1 mom. och 42:20 1 st. Särskilt anses det gälla i fall då betydelse­ full muntlig bevisning förekommer. Inget hindrar att förhandling hålls i sådana fall, även om det sällan lär förekomma.378 När mål avgörs utan sakprövning far de emellertid i de flesta fall avgöras helt skriftligt.379 Se för tvistemålens del vid TR RB 42:18 1 st. 1 mom. och i HovR RB 50:13 4 st. samt för brottmålens del i HovR RB 51:13 6 st. Hovrättsreglerna är tillämpliga hos HD genom hänvisning i RB 55:11 2 st. I motiven anges inte varför förhandling inte erfordras eller är nödvändig i fall som dessa, men lagtext och motiv är entydiga.380s. 5

3.Endast när det gäller brottmål vid TR där stämning redan utfärdats (jfr RB 45:8) är det ännu oklart, i vilken utsträckning målet, när det inte prö­ vas i sak, kan avgöras på annat sätt än efter huvudförhandling (som enligt RB 45:14 1 st. 2 mom. far hållas avseende endast rättegångsfråga).381 En­s. 5

4.113s. 5

5.ligt 2005 års ändringar kommer man att kunna avgöra ett mål på annats. 4

6.sätt än genom dom utan huvudförhandling.382 Några skäl anges inte hel­s. 4

7.ler här, utöver konstaterandet att det ”avser fall där ingen egentlig pröv­s. 4

8.ning av saken sker och motsvarar vad som tidigare gällt utan en uttryckligs. 4

9.lagreglering”. Det förstnämnda är självklart och det sistnämnda knappasts. 4

10.riktigt. Nuvarande lagtext lämnar inte utrymme för någon lämplighets-s. 4

11.eller behovsavvägning, inte heller motiven. PLB ger klart uttryck för atts. 4

12.avvisning i dessa fall förutsätter prövning vid en förhandling.383 Återstårs. 4

13.NRBK, som ger uttryck för att man i vissa fall ”synes [----] kunna avstås. 4

14.från en förhandling.”384s. 4

15.Sedan 1984 finns i RB en generell, instansgenomgående tillgång till etts. 4

16.snabbt, uteslutande skriftligt förfarande utan krav på föregående kom­s. 4

17.munikation med motparten om det är uppenbart att käromålet, det en­s. 4

18.skilda åtalet eller överklagandet i dess helhet är ogrundat.385 Rätten får is. 4

19.sådana fall genast meddela dom i målet enligt RB 42:5 1 st., 47:5 1 st.,s. 4

20.50:8 2 st. och 50:13 2 st., 51:8 2 st. och 51:13 1 st. samt 53 kap. ochs. 4

21.57 kap.386 Syftet är att domstolarna inte skall behöva vidta åtgärder soms. 4

22.objektivt sett inte fyller någon funktion och likväl kunna åstadkommas. 4

23.rättskrafts verkan. Bestämmelserna skall dock tillämpas restriktivt, allras. 4

24.helst i fall då EKMR är tillämplig. En riklig praxis rörande tillämpningens. 4

25.har utvecklats.387s. 4

26.114s. 4

27.Huvudförhandlingen enligt RB utgör det enda konsekventa genom­ förandet av muntlighetsprincipen i svensk rätt. Om huvudförhandling har hållits, skall domen enligt RB 17:2 1 st. respektive 30:2 1 st. grundas på vad som därvid förekommit. Som utgångspunkt utgörs det materialet i samtliga instanser endast av sådant som har framförts muntligt. Detta väcker frågor om de dö mandes möjligheter att ta till sig och minnas det framförda. I ett lagstiftningsärende angående utökade möjligheter att hålla fortsatt i stället för ny huvudförhandling kort efter RB:s ikraftträ­ dande uttalade Svea hovrätt påfallande insiktsfullt (min kurs.):388s. 5

28.Eftersom endast domarens omedelbara iakttagelser får läggas till grund förs. 5

29.domen, måste domaren, då målet avgörs, ha i fiirskt minne allt vad soms. 5

30.förekommit under förhandlingen. Ett uppehåll i denna kan medföra ens. 5

31.förskjutning till förmån för de senare intrycken och svårigheten att sam­s. 5

32.manhålla och överblicka förhandlingen i dess helhet ökas med uppehålletss. 5

33.längd. I RB 35:14 finns ännu ett generellt förbud mot skriftliga vittnesberättel­ ser. 2005 års ändringar öppnar dock för möjligheten att åberopa sådana i tvistemål men inte i brottmål, om parternas godtar det och det inte är uppenbart olämpligt.389 I RB 36:16 1 st. stadgas dock än så länge: ”Ett vittne skall avge sin berättelse muntligen. Skriftliga vittnesberättelser får inte åberopas. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.”390 Motsvarande s.k. bevismuntlighet gäller (enligt RB 37:3 1 st.) förhör med part eller målsägande som inte för talan.s. 5

34.Enligt de likalydande RB 43:8 3 st. och 46:7 1 st. får rätten förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de läses upp vid denna.391 Enligt ännu gällande lydelser får det ske endast om parterna medger det, rättens ledamöter har tagit del av bevisen och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Genom 2005 årss. 5

35.115s. 5

36.ändringar vidgas tillgången till ett förfarande av sådant slag åtskilligt.392s. 4

37.Huvudregeln skall fortfarande vara att processmaterialet läggs fram förs. 4

38.domstolen i muntlig form. Stora delar av detta kommer dock att kunnas. 4

39.läggas fram genom hänvisningar till handlingar i målet (vilket omfattars. 4

40.all bevisning i skriftlig form, muntlig bevisning som inte skall tas upp pås. 4

41.nytt och olika typer av sammanställningar) ”om rätten finner det lämp­s. 4

42.ligt”. I förarbetena uttalas angående den avsedda lämplighetsbedömning-s. 4

43.en bl.a.:393s. 4

44.Det är rätten som har det slutliga avgörandet om och i vilken utsträcknings. 4

45.hänvisningar skall få ske. Parterna bör dock ha ett stort inflytande över frå­s. 4

46.gan. En hänvisning till handlingar bör exempelvis i normalfallet inte ske oms. 4

47.någon av parterna motsätter sig det. Om det kan misstänkas att en part kans. 4

48.få svårt att följa processens förlopp och tillgodogöra sig processmaterialet,s. 4

49.om detta inte läggs fram muntligen, talar det mot att tillåta hänvisningars. 4

50.till handlingar. En hänvisning bör givetvis heller inte tillåtas ske till hand­s. 4

51.lingar som är ostrukturerade eller av annan anledning inte lämpar sig soms. 4

52.processmaterial.s. 4

53.Vidare uttalas att förutsättningarna för att använda sig av hänvisningars. 4

54.till handlingar torde vara större i hovrätten än i tingsrätten, eftersom pro­s. 4

55.cessmaterialet i allmänhet är mer genomarbetat sedan en rättegång oms. 4

56.saken redan förekommit.394 Det lär äga sin riktighet och korresponderars. 4

57.också med de större möjligheterna att helt utan muntliga inslag avgöras. 4

58.mål i överrätt som redan finns.s. 4

59.Lämpligt nog innefattas inte slutanföranden, i den mån man kan tänkas. 4

60.sig sådana i handlingsform. Som både regeringen och 1999 års RU hars. 4

61.konstaterat utmärks ett slutanförande av ”att det utgör ett nytt moments. 4

62.i processen som parterna och rätten av naturliga skäl inte har kunnat tas. 4

63.del av i förväg”.395 Det finns enligt min mening anledning att anta atts. 4

64.betydelsen av dessa s.k. pläderingar lär öka om föreslagna hänvisnings-s. 4

65.möjligheter, vittnesberättelser och minskad koncentration gör det svårares. 4

66.att få en samlad bild av processmaterialet.396s. 4

67.116s. 4

68.Enligt de likaledes likalydande stadgandena RB 43:5 och 46:5, som även de, ännu en tid, är tillämpliga i alla instanser,397 skall huvudförhand­ lingen i tvistemål respektive brottmål som huvudregel vara muntlig. För tvistemålens del stadgas i RB 42:9 att även förberedelsen på motsvarande sätt skall vara muntlig. Kravet i RB på denna s.k. partsmuntlighet upp­ ställdes inledningsvis så gott som undantagslöst, men har senare mjukats upp. Parterna far efter ändringar av RB 43:5 och 46:5 år 1987 ge in eller läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden vid huvud­ förhandlingen, dock endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för handlägg­ ningen.398 Undantag från förbudet mot uppläsning skall enligt motiven främst kunna göras avseende processmaterial där det är av vikt att mycket preciserade ordalag används. Vidare bör användning av stödanteckningar kunna tillåtas. I de allra flesta fall bör man däremot inte tillåta att hela anföranden av sakframställnings- eller pläderingskaraktär ges in. I NJA 1959 s. 611 ansåg HD, med hänvisning till bl.a. RB 43:5, att ingivande eller uppläsande först vid huvudförhandling i HD av rättsvetenskapligt utlåtande (ett så kallat responsum) inte kunde tillåtas. Efter 1987 års ändringar är det tveksamt om rättsfallet ännu är vägledande.399 4 40001s. 5

69.När ett mål enligt RB, med avsteg från balkens presumtion för munt­ lighet, avgörs utan huvudförhandling (främst enligt 42:18, 50:13, 51:13 och 55:11) skall avgörandet grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Motsvarande gäller enligt 30 § 1 st. FPL respektive 27 § AL, men där även i fall då sammanträde avhållits (se vidare kap. 5-6 nedan).s. 5

Avgörande av tvistemål i första instans

1.TR skall enligt huvudregeln i RB 42:18 1 st. första meningen avgöra tvis­ temål efter huvudförhandling.^ Utan sådan får dock rätten enligt andra meningen avgöra ett mål på annat sätt än dom, meddela tredskodom, meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits,401 stad­s. 5

2.117s. 5

3.fästa förlikning och även i annat fall meddela dom om huvudförhandlings. 4

4.inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs avs. 4

5.någon av parterna. Det är bara i sistnämnda fall (5 mom.) som rättenss. 4

6.prövning sker på materiella grunder och det därmed kan bli aktuellt atts. 4

7.göra någon mer kvalificerad form av bevisvärdering eller annan bedöm­s. 4

8.ning i sak.s. 4

9.Om muntlig bevisning förekommer är 5 mom. normalt inte tillämp­s. 4

10.ligt. Åberopar en part muntlig bevisning måste det till speciella omstän­s. 4

11.digheter för att rätten skall anse att huvudförhandling inte behövs.402s. 4

12.Reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling har hittills inte varit avsedda att användas för att ta upp bevisning som inte är avsedds. 4

13.att senare läggas fram vid en huvudförhandling. Hålls ett vittnesförhörs. 4

14.enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling torde docks. 4

15.den bevisningen kunna läggas till grund för avgörandet även om målets. 4

16.sedan av någon anledning avgörs utan förhandling.403 Genom 2005 årss. 4

17.ändringar vidgas de nuvarande möjligheterna, dock utan att gå så långts. 4

18.som 1999 års RU hade föreslagit.404 4 R0e5geringen har, till skillnad från RU,s. 4

19.betonat att huvudregeln även i fortsättningen bör vara att muntlig bevis­s. 4

20.ning tas upp vid en huvudförhandling.s. 4

21.I RB 42:20 finns bestämmelser om huvudförhandling i förenklad form.s. 4

22.Med parternas samtycke far sådan hållas, om målet är berett och allas. 4

23.som skall vara närvarande vid en ordinär huvudförhandling finns pås. 4

24.plats. Förhandlingen kan antingen hållas i omedelbart samband meds. 4

25.sammanträde för muntlig förberedelse eller, under förutsättning atts. 4

26.samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då dens. 4

27.muntliga förberedelsen avslutades. Är saken uppenbar krävs inte parternass. 4

28.samtycke till omedelbarhetsalternativet.405 Vid huvudförhandling i för­s. 4

29.enklad form skall det som ägt rum under det föregående sammanträdets. 4

30.anses ha förekommit även vid huvudförhandlingen utan att det behövers. 4

31.118 upprepas vid denna för att kunna beaktas. Rörande sättet för själva ge­ nomförande av en huvudförhandling i förenklad form är i princip vanliga regler tillämpliga. I de fall då en sådan hålls i omedelbart samband med muntlig förberedelse som hålls per telefon far dock även huvudförhand­ lingen i dess helhet hållas per telefon, en möjlighet som annars inte står öppen.406 407s. 4

Avgörande av brottmål i första instans

1.Kravet på att TR skall hålla huvudförhandling gäller i än högre grad för brottmål än för tvistemål. Den möjlighet som finns för rätten att avgöra ett mål i sak på handlingarna utan att kalla till huvudförhandling saknar motsvarighet för brottmålens del. Det närmaste man idag kommer är möjligheten att döma i den tilltalades utevaro {in contumaciam).^ Ute­ blir den tilltalade från huvudförhandlingen (eller inställer han sig endast genom ombud) och kan saken utredas tillfredsställande far målet, enligt RB 46:15a, under vissa närmare angivna villkor, ändå avgöras.408 Även om något absolut hinder inte finns, är dock utrymmet för att i sådana fall ta upp muntlig bevisning och avgöra målet om den tilltalade inte har erkänt, relativt begränsat.s. 5

2.Enligt 2005 års ändringar (RB 45:10a) skall huvudförhandling inte behöva hållas vid TR i sådana brottmål där det inte finns anledning att döma någon till annan påföljd än böter, om förhandling varken begärs av någon av parterna eller är påkallad med hänsyn till utredningen i målet eller av något annat skäl (nytillkomna RB 45:10a).409 Särskilt motiverat ter sig en sådan nyordning i fall där ett uteblivet svar orsakat hänskjutande av ett strafföreläggande till handläggning vid domstol.410 Det kans. 5

3.119 finnas många andra skäl än ett förnekande eller önskemål att företräda inför rätta som gör att något svar inte avges.411s. 5

Avgörande av tvistemål och brottmål i överinstanserna

1.Mål i vilka HovR är överinstans avgörs enligt de implicita huvudreglerna i RB 50:13 och 51:13 genom huvudförhandling.412 Möjligheterna att av­ göra ett mål utan huvudförhandling framgår av dessa regler och är de inte tillämpliga skall huvudförhandling således hållas. Enligt RB 50:13 får hovrätt alltid avgöra ett tvistemål utan huvudförhandling om klagandens ändringsyrkande har medgetts eller om det är uppenbart att en huvud­ förhandling inte behövs.413s. 4

2.Kan saken utredas tillfredsställande får HovR även avgöra mål utan huvudförhandling, om parterna har begärt det eller om ingen av parterna haft någon invändning mot det sedan frågan tagits upp. Av särskilt stors. 4

3.betydelse för frågan om saken kan utredas tillfredsställande är huruvida dets. 4

4.har förekommit muntlig bevisning vid TR och i så fall om denna behö­ ver tas upp på nytt i HovR. Enligt RB 35:13 2 st., i dess lydelse sedans. 4

5.1989, behöver HovR ta upp sådant bevis på nytt endast om HovR finners. 4

6.detta vara av betydelse för utredningen.414 Trots att rättens självständigas. 4

7.ställningstagande betonades genom 1989 års lagändringar bör presum-s. 4

8.tionen för att en parts begäran om omförhör skall uppfyllas fortfarandes. 4

9.tillämpas.415s. 4

10.Även bestämmelserna om s.k. tilltrosbevisning har betydelse för frågans. 4

11.om huvudförhandling måste hållas. Ännu gäller enligt RB 50:23 ochs. 4

12.51:23 att HovR normalt inte får ändra en TR-dom om avgörandet berors. 4

13.av tilltron till under huvudförhandlingen vid TR upptagen muntlig be­s. 4

14.120 visning utan att denna bevisning tagits upp på nytt i HovR; det kan kräva rättens initiativ. Bestämmelserna om tilltrosbevisning syftar till att trygga bevisomedelbarheten vid överklagande; medelbart upptagen bevisning anses i regel vara av mindre värde än omedelbart upptagen.416 2005 års ändringar kommer att få betydande inverkan på frågan när förnyad bevis­ upptagning måste ske. Ändringarna i dessa delar, vilka har stark koppling till användningen av ny teknik, behandlas vidare i 11.3 nedan.s. 4

15.Om rättens tilltro till den muntliga bevisningen inte har någon bety­ delse eller om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett an­ nat än TR antagit får HovR redan idag ändra TR-domen utan att hålla omförhör.417 I brottmål får så ske även i fall då ändringen är till förmån för den tilltalade. Dessutom får brottmål avgöras utan huvudförhandling om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån, om endast den tilltalade har överklagat och hans ändringsyrkande godtas av motpar­ ten, om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, om parterna har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon in­ vändning mot detta.s. 5

16.I fall där prövningstillstånd krävs påverkar ett beviljat tillstånd i och för sig inte den följande prövningen av tillämplig handläggningsform. Den andel av dessa mål som idag avgörs utan huvudförhandling kan möjligen vara mindre än när det gäller mål i allmänhet. Antagandet att ”många av de mål som inte slipper igenom prövningstillståndets såll är just sådana som skulle ha handlagts skriftligt, om tillstånd beviljats” lär ha skäl för sig.418 Någon egentlig förändring i dessa avseenden är knappast att vänta som resultat av de utvidgade och förändrade kraven på prövningstillstånd enligt 2005 års ändringar.419 En processovan enskild, särskilt utan om­ bud, lär dock inte ha lätt att se skillnad på olika slags avgöranden. Käns­ lan av att inte kunna påverka och att inte bli tagen på allvar är i sig värd att ta på allvar. Den redan befintliga men knappast utnyttjade möjlighe­ ten att motivera beslut om avslag på en ansökan om prövningstillstånd bör därför beaktas, när fler mål i framtiden kommer att avgöras genoms. 5

17.121 sådana beslut.420 Den informationsskrift om systemet med prövnings­ tillstånd och hur handläggningen vid tillståndsprövningen går till som har aviserats i samband med tillkomsten av 2005 års ändringar kan härs. 5

18.tänkas fylla en viktig funktion.s. 4

19.Mål där TR:s beslut överklagats {besvärsmål med äldre terminologi) av­ görs inte genom huvudförhandling i HovR utan normalt efter ett rent skriftligt förfarande. Någon möjlighet att hålla sammanträde för muntligs. 4

20.förberedelse, motsvarande den enligt RB 50:10 3 st., finns inte. Om dets. 4

21.är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörss. 4

22.muntligen, far HovR emellertid med stöd av RB 52:11 besluta om dettas. 4

23.på lämpligt sätt. I likhet med förhandling enligt FPL utgör en sådan för­s. 4

24.handling endast ett komplement till underlaget i övrigt.421 Målkategorins. 4

25.är mycket heterogen och kan rymma prövning som i komplexitet över­s. 4

26.träffar många brott- och tvistemål, t.ex. utsökningsmål och lönegaranti­s. 4

27.mål.422 Samtidigt är de restriktiva förutsättningarna för muntliga inslags. 4

28.utformade med utgångspunkt i en syn på dessa mål som mer begränsade vad gäller behovet av allomfattande prövning.423 Här visar det sig hurs. 4

29.olämpligt det kan vara att träffa valet av tillämplig handläggningsforms. 4

30.med utgångspunkt i prövningens rubricering i stället för dess karaktär.s. 4

31.Föga förvånande har allmän domstols praxis i anslutning till EKMR blivits. 4

32.mest rikhaltig på detta område.424 En part som gör gällande en rättighets. 4

33.som faller in under art. 6 i EKMR har, på begäran,425 rätt till muntlighets. 4

34.i den högre instansen, även vid överklagande av beslut och då med åsidos. 4

35.122 sättande av den betydligt mer restriktiva RB 52:11. Den konventionsenliga bedömning som träder i stället har jag behandlat i kap. 3.s. 4

36.Hos HD är möjligheterna att avgöra både tviste- och brottmål utan huvudförhandling ännu större än i hovrätt, se RB 55:11-12. Liksom i hovrätt är förvisso den implicita huvudregeln att huvudförhandling skall hållas i det fallet att HD efter meddelande av prövningstillstånd tar upp ett överklagande av en hovrättsdom till prövning (RB 55:11 2 st. hänvi­ sar till RB 50:13 och 51:13). Till de särskilda undantagen enligt 55:11 1 st. hör att HD skall avgöra en prejudikatfråga (jfr 54:11-12). I samband med att reglerna ändrades 1989 uttryckte lagrådet den uppfattningen att det i alla händelser ”inte torde bli ovanligt att HD vill hålla huvudför­ handling för att ge parterna tillfälle att plädera muntligen i uppkommen prejudikatfråga” och fortsatte: ”Inom HD torde råda en allmän uppfatt­ ning att muntliga pläderingar av skickliga partsföreträdare är av synner­ ligt värde för den rättsliga bedömningen.”426 Med paragrafens fakultativa konstruktion är det ju inte heller något som förhindrar HD att hålla en huvudförhandling.s. 5

37.Till undantagen enligt RB 55:11 hör också att HD skall avgöra ett mål i vilket domstolen, med stöd av bestämmelserna i RB 55:12, i allt väsent­ ligt grundar avgörandet i övrigt på HovR:s bedömning. Enligt motiven föreligger det inte något hinder mot ett avgörande på handlingarna i det fallet att HD nödgas göra en egen prövning av någon fråga som är av underordnad betydelse i sammanhanget.427s. 5

Handläggningens slutresultat

1.Slutresultatet i alla svenska processuella förfaranden är ett skriftligt doku­ menterat avgörande (se bl.a. RB 17:7 och 30:5).428 Att avgörandet i vissa fall skall avkunnas^ det vill säga helt eller delvis läsas upp (exempelvis enligt RB 17:9 och 30:7),429 gör ingen skillnad därvidlag. Alternativet till avkunnande är att domen eller beslutet meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli (s.k. kanslidom).430 När det gäller slutligt av­s. 5

2.123 görande av saken efter huvudförhandling enligt RB skall avgörandet som, ofta åsidosatt, huvudregel avkunnas i nära anslutning till huvudförhand­ lingen.431 Att hålla särskilt sammanträde för avkunnande lär knappast förekomma.432s. 5

Särreglering

1.1977 års RU hade som uttalad ambition, att samordna skilda process­ former och samla all lagreglering av förfarandet vid TR i RB.433 Som jag redan har berört ledde det bl.a. till att RB och den s.k. småmålslagen kom att integreras med en reformerad RB som resultat. ”En självklar utgångspunkt måste vara att olika målgrupper i möjligaste mån skall följa samma handläggningsregler och att särlagstiftning inte skall förekomma annat än om det är sakligt motiverat”, uttalade departementschefen vid behandlingen av utredningens förslag.434 Sådana sakliga motiv ansåg de­ partementschefen emellertid föreligga i betydligt större utsträckning än vad utredningen gjorde. Resultatet blev att bl.a. ärendelagen bibehölls intakt för att senare reformeras utan att integreras med RB (se vidare kap. 6 nedan). Vid sidan om den finns flera andra handläggningsmässiga särregleringar som är tillämpliga vid TR fortfarande utanför RB. Här skall endast en av dem behandlas mer ingående,435 nämligen en i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ­ dare (LUL). En annan nämnvärd straffprocessuell specialreglering finns i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens ochs. 4

2.yttrandefrihetsgrundlagens område 8 kap., 9:6-7 och 10-11 kap.436s. 4

3.124s. 4

4.Av 30 § LUL följer, att i mål mot den som inte har fyllt 21 år skall, om det inte möter synnerliga hinder, domen avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen. I övrigt gäller RB 30:7, som har behandlats i 4.2.9 strax ovan. Regeln i LUL, som infördes 1995, innebär att dom­ stolens skyldighet att meddela dom genom avkunnande är betydligt striktare än den som följer av RB. Regeringen motiverade den nya regeln på följande sätt:437s. 5

5.Det är i mål mot unga särskilt viktigt att domen, om den innebär att dens. 5

6.unge fälls till ansvar, avkunnas när denne är närvarande. Domen kan för­s. 5

7.väntas göra ett starkare intryck på den unge om han far ta del av den munt­s. 5

8.ligt och medan han har rättegången i färskt minne. Rättens ordförande hars. 5

9.då också möjlighet att närmare förklara domens innebörd för den unges. 5

10.och även att framhålla betydelsen av att denne iakttar vad som kan varas. 5

11.föreskrivet i domen. På grund av den särskilda vikt avkunnandet alltså anses ha, krävs det mycket starka skäl för att frångå detta förfarande. Som exempel på sådana skäl angavs att det rör sig om ett mycket stort mål med många tilltalade och ett stort antal särskilda yrkanden.438s. 5

12.Den nya regeln byggde på ungdomsbrottskommitténs förslag (i SOU 1993:35), vilket gick längre när det gällde mål mot den som inte fyllt 18 år. I sådana mål skulle ett särskilt sammanträde för avkunnande av dom hållas, om domen inte kunde avkunnas omedelbart efter förhandlingens avslutande. Till detta sammanträde skulle den tilltalade, hans försvarare, vårdnadshavarna och åklagaren kallas. Många remissinstanser ansåg att det var opraktiskt att mera regelmässigt hålla sådana sammanträden.439 Regeringen instämde och framhöll att möjligheten att hålla sådana redan fanns enligt RB 30:7. Justitieutskottet uttryckte ”förståelse för de peda­ gogiska synpunkter som ligger bakom förslaget” men ansåg sig behöva ”konstatera att pedagogiken inte kan tillåtas sättas före rättssäkerheten” och föreslog en ytterligare inskränkning av skyldigheten att hålla ett sär­ skilt sammanträde för avkunnande.440s. 5

13.125s. 5

Kap. 5 Handläggning i

förvaltningsprocessen

1.I förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL) regleras förfarandet vid rätt­ skipning i alla förvaltningsdomstolar utom Patentbesvärsrätten, det vill säga i Regeringsrätten (RegR), kammarrätt (KR) och länsrätt (LR) eller med ett samlingsnamn de allmänna förvaltningsdomstolarna.^1 FPL ut­ gjorde den första gemensamma förfarandeförfattningen för förvaltnings­ domstolarna. Endast för KR fanns sedan tidigare vissa särskilda stadganden om förfarandet, vilka i fråga om handläggningsformerna byggde på besvärsprocessen i hovrätt.44 442 1Uttryckliga regler om förfarandet i RegR, vilken inrättades 1909, saknades fram till 1972 praktiskt taget helt. Is. 6

2.FPL-motiven uttalades därom:443 ”Domstolen torde i stor utsträckning analogiskt tillämpa bestämmelserna i rättegångsbalken. Förfarandet ärs. 6

3.nästan undantagslöst skriftligt.” Länsrätterna inrättades först 1979 ochs. 6

4.förfarandet där har alltsedan dess reglerats av FPL.444s. 6

5.Sett till antalet är de allmänna förvaltningsdomstolarnas främsta mål­s. 6

6.typer skattemål, socialtjänstmål, socialförsäkringsmål, psykiatrimål, kör-s. 6

7.kortsmål samt mål enligt lagarna (1988:870 och 1990:52) om vård avs. 6

8.unga respektive missbrukare (LVU- och LVM-mål). I den stora gruppens. 6

9.övriga mål kan nämnas mål om djurskydd, alkoholserveringstillstånd,s. 6

10.126 laglighetsprövning enligt kommunallagen och mål med EG-rättslig an­ knytning (exempelvis mål om offentlig upphandling eller mål om jord­ bruksstöd).445 Att lagen är tillämplig vid rättskipning innebär att den inte avser domstolarnas administrativa förvaltningsverksamhet t.ex. vid hand­ läggning av interna personalärenden, på vilken FL skall tillämpas.446s. 6

11.I detta kapitel skall jag med avseende på förvaltningsprocessen, särskilt FPL, behandla de tre första av de övergripande frågor som jag uppställt till besvarande i avdelningens inledning, alltså med närmare speci­ fikation följande frågor: Vilka handläggningsformer skall tillämpas i förfaranden enligt FPL och vilka kriterier är bestämmande för valet av handläggningsform i enskilda förvaltningsmål (5.1)? Vilka över­ väganden har dikterat utformningen av de normer om val av hand­ läggningsform som kommer till uttryck i FPL (5.2)? Avslutningsvis behandlar jag motsvarande frågor avseende vissa måltyper, vilka är handläggningsmässigt särreglerade men likväl hanteras av förvalt­ ningsdomstol (5.3).s. 7

Handläggningsformer i förfaranden enligt FPL

1.5.1.1 Anhängiggörande Enligt 3 § 1 st. FPL skall åtgärd, varigenom målanhängiggöres, oavsett hur denna betecknas (ansökan, besvär, anmälan och underställning nämns endast exempelvis),447 i samtliga instanser omfattade av FPL och oav­ sett vem som vidtar den ske skriftligen. Detta krav på skriftligt anhäng­ iggörande är, i likhet med vad som gäller enligt RB, undantagslöst och innebär att ett rent muntligt anhängiggörande inte godtas.448 Det när­ maste man kommer ett muntligt anhängiggörande är domstolens skrift­ liga upptecknande av muntligt lämnade uppgifter, som jag, i likhet med FPL-kommentatorn Bertil Wennergren, menar skulle kunna användass. 7

2.127s. 7

3.för anhängiggörande i ”verkliga undantagsfall”.449 Samtidigt som utrym­s. 5

4.met för att göra så skulle kunna vara större (t.ex. genom att även innefattas. 5

5.mottagande av uppgifter per telefon) när en myndighet vill anhängiggöras. 5

6.ett mål kan det antas att behovet i just de fallen är mindre än när det gäl­s. 5

7.ler enskilda.450s. 5

8.En ansöknings- eller besvärshandling från en enskild skall enligt 2 st. is. 5

9.samma paragraf dessutom vara egenhändigt undertecknad av honom ellers. 5

10.hans ombud.451 I motiven uttalades att det var tillräckligt att bestäm­s. 5

11.melsen avsåg enskilda. Wennergren gör gällande att det följer av ”tjäns­s. 5

12.tens krav” att en skrivelse av detta slag från en myndighet undertecknass. 5

13.egenhändigt, något som i beaktande av den ökande teknikanvändningens. 5

14.knappast längre är fallet. Kravet på egenhändigt undertecknande utesluters. 5

15.i princip användning av telefax, e-post och liknande s.k. fjärrskriftsmed-s. 5

16.delanden.452 4 N53är det brister i fråga om underskriften skall ingivarens. 5

17.dock enligt 5 § FPL ges möjlighet att avhjälpa felet innan avvisnings. 5

18.sker. Detta öppnar för olika slags teknikanvändning även av enskilda.s. 5

19.Genom att kravet också omfattar besvärshandlingar, med nutida termi­s. 5

20.nologi överklagandehandlingar,^ går det längre än kravet på egenhändigts. 5

21.undertecknande enligt RB, som ju numera endast omfattar stämnings­s. 5

22.ansökan (se 4.2.1 ovan). Kravet i FPL uppställdes med en mycket knapp­s. 5

23.händig motivering men har upprätthållits tämligen rigoröst.454s. 5

24.I plenimålen RA 1992 not. 571 och RÅ 1992 not. 572 godtog RegRs. 5

25.inte, i och för sig undertecknade, telefaxhandlingar som överklagande­s. 5

26.skrifter, fastän någon tvekan om från vem de kom i vart fall inte anfördess. 5

27.som skäl för denna vägran.455 I NJA 1991 s. 407 och NJA 1991 s. 595s. 5

28.godtogs däremot överklagandeskrifter i allmän domstol, trots att de intes. 5

29.uppfyllde det då ännu gällande kravet på egenhändigt undertecknande,s. 5

30.eftersom det på annat sätt kunde fastställas att skrifterna härrörde fråns. 5

31.128 respektive klagande.456 I sammanhanget kan nämnas att taxeringsla­ gen (1990:324) 4:10 stadgar att en begäran om omprövning skall vara egenhändigt undertecknad. Med hänvisning till NJA 1991 s. 595 har regeringsrådet Peter Kindlund gjort gällande att det ”knappast [torde] föreligga förutsättningar för att utfärda ett föreläggande om underteck­ nande” i fall då det inte råder ”någon som helst tvekan om att en icke egenhändigt undertecknad begäran om omprövning kommer från den skattskyldige eller dennes ombud”.457 4S5y8npunkten är i sig sund, men med hänsyn till de berörda plenimålen från RegR kan det ifrågasättas om den skulle vinna allmänt gehör vid en förvaltningsprocessuell prövning. Att några egentliga skäl att kräva egenhändigt undertecknande inte anfördes i FPL-motiven far ses mot bakgrund av dels den koppling till då existerande RB-krav som gjordes, dels att det praktiska behovet av att frångå en sådan metod för verifiering (se vidare 5.2) var litet i beak­ tande av dåvarande teknikanvändning. I motiven till FPL anfördes bl.a. att kravet på egenhändigt undertecknande enligt 52:3 3 st. RB även gäll­ de överklagande till KR genom hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan (1959:545).458 Som redan berördes ovan avskaffades emellertid kravet på egenhändigt undertecknande av överklaganden enligt RB 1994. Det är svårt att se några bärande skäl för den därmed uppkomna skillnaden i detta avseende mellan RB och FPL.459 Risken att någon obehörig skulle ”okynnesöverklaga” förvaltningsdomstolsbeslut torde inte vara större än risken att så sker avseende de allmänna domstolarnas beslut.460 Skiljer sig sedan behovet av enkelhet i förfarandet åt skulle det möjligen vara genom att detta är större i förvaltningsprocessen, där parterna i vidare utsträck­ ning förväntas klara sig utan ombud (se strax nedan).s. 5

32.129s. 6

33.Till skillnad från kravet på egenhändigt undertecknande kan dets. 5

34.grundläggande skriftlighetskravet, utan krav på komplettering, uppfyl­s. 5

35.las genom ingivande av telefax eller annat fjärrskriftsmeddelande.461 Avs. 5

36.44 § 3 st. FPL (jämfört med det nyss behandlade 2 st. i 3 §) följer atts. 5

37.annat icke underskrivet meddelande till domstolen än en skrift för an­s. 5

38.hängiggörande eller överklagande endast behöver bekräftas av avsändarens. 5

39.genom egenhändigt undertecknad handling om rätten begär det. Över­s. 5

40.huvud har cindra, formella krav än de på egenhändigt undertecknandes. 5

41.närmast satts lägre än i allmän domstol. Det har skett på goda grunders. 5

42.men är inte ägnat att öka förståelsen för det rigorösa egenhändighetskra-s. 5

43.vet. I RÅ 2002 ref. 29 godtog RegR, förvisso egenhändiga, anteckningars. 5

44.på ett delgivningskvitto med knapphändigt uttryck för missnöje som etts. 5

45.överklagande av ett kammarrättsbeslut. Ur skälen förtjänar särskilt föl­s. 5

46.jande att anföras (med min kurs.}:s. 5

47.Kraven på en överklagandeskrift får [----] anpassas efter vad man i allmän­s. 5

48.het kan begära av en enskild i fråga om förmågan att utnyttja språkligas. 5

49.uttrycksmedel, inklusive juridiska termer och uttryck. Eftersom en enskilds. 5

50.klagande som regel far föra sin talan i förvaltningsprocessen på egen hand utans. 5

51.någon juridisk hjälp, kan inte några högre krav ställas på det språkliga inne­s. 5

52.hållet i en klagoskrift. Även om inte ord som ”överklagande” och ”yrkande”s. 5

53.används kan det skrivna vara att uppfatta som ett överklagande. Det är is. 5

54.allmänhet tillräckligt att en part får anses begära en annan utgång än dets. 5

55.beslutet innehåller för att skriften skall uppfattas som en klagoskrift. Oms. 5

56.parten tidigare överklagat ett av lägre instans meddelat avgörande i målet,s. 5

57.kan de omständigheter som därvid åberopats oftast antagas gälla alltjämt.s. 5

58.Vad som ibland får vara utslagsgivande är det bakomliggande syftet meds. 5

59.skrivelsen, fastän detta endast kommer till uttryck genom att de användas. 5

60.orden och formuleringarna läses med beaktande av ett tidigare avgörande.s. 5

Muntlig förhandling enligt FPL

1.I 9 § 1 st. FPL, som enligt lagens rubriker gäller måls handläggning ef­s. 5

2.ter anhängiggörande, stadgas som instansövergripande huvudregel atts. 5

3.”förfarandet är skriftligt”.4 4662 11 paragrafens andra stycke stadgas undantags. 5

4.härifrån: ”1 handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande visss. 5

5.fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja etts. 5

6.snabbt avgörande av målet.” Det sistnämnda alternativa rekvisitet ladess. 5

7.130 till 1983; i övrigt är paragrafen i sak oförändrad sedan sin tillkomst.463 I 3 st. stadgas vilket inflytande den enskilde skall ha på de två lägsta instansernas val av handläggningsform: ”1 kammarrätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.” Det finns dock inte någon regel i FPL om att domstolen skall upp­ märksamma den enskilde på möjligheten att begära muntlig förhandling (jfr 5.3 nedan). Inte heller anges (som i RB 42:1 2 st. och, enligt 2005 års ändringar, RB 45:4 st.) att förekommande önskemål om handläggning­ ens utformning bör framställas i ansökan eller dylikt.s. 5

8.Paragrafen är, som det heter i motiven ”ett uttryck för grundsatsen att förfarandet hos förvaltningsdomstol normalt skall försiggå i skriftliga for­ mer.”464 Tvärtemot vad som gäller enligt RB är det alltså en tillämpning av muntlig handläggning av olika slag som kräver särskilda skäl för att an­ ses motiverad. Föreligger inte sådana skäl är handläggningen följaktligen i sin helhet skriftlig.s. 6

9.Som jag har berört i kap. 4 utgör muntlighet och skriftlighet enligt RB i huvudsak alternativa, i betydelsen varandra uteslutande, handläggnings­ former. Den muntliga handläggningsformen enligt FPL utgör inte ett sådant alternativ utan ett komplement till den skriftliga handläggnings­ formen.465 När en muntlig förhandling hålls enligt FPL skiljer den sig vanligtvis från den allmänna processens huvudförhandling genom att endast omfatta vissa avgränsade frågor, se 9 § 2 st. FPL. Utgångspunkten är alltså den att behovet av muntlighet skall prövas fråga för fråga, i den mån ett förvaltningsprocessuellt mål avser flera olika, från varandra ur­ skiljbara, frågor.s. 6

10.Förhandling enligt FPL har inte heller som huvudförhandling enligt RB funktionen att i enlighet med omedelbarhetsprincipen utgöra ett ex­ klusivt underlag för avgörandet i målet (jfr RB 17:2 och 30:2).466 En förhandling kan förvisso hållas beträffande målet i dess helhet. För att tala med motiven kan en sådan ordning ”ibland vara det naturliga och riktiga”. Även i sådana fall utgörs dock processmaterialet enligt 30 § 1 st. FPL av både vad som då har förekommit och vad handlingarna innehåller, eftersom rättens avgörande alltid skall grundas på allt som förekommit is. 6

11.131s. 6

12.målet.467 Denna ordning låter sig endast förklaras av utgångspunkten atts. 5

13.minsta möjliga muntlighet skall tillämpas i förvaltningsprocessen.468s. 5

14.Om en muntlig förhandling enligt FPL hålls för att reda ut parternass. 5

15.ståndpunkter i målet och eventuellt undanröja onödiga eller betydelse­s. 5

16.lösa tvistefrågor är dess syfte närmast förberedande, men då med omedel­s. 5

17.bar inriktning på själva avgörandet.469 Ett sammanträde för muntlig för­s. 5

18.beredelse i tvistemålsprocessen tjänar ju däremot oftast det förberedandes. 5

19.syftet att hela beslutsunderlaget senare, ofta delvis på nytt, koncentrerats. 5

20.skall kunna läggas fram vid en huvudförhandling (jfr bl.a. RB 42:6 ochs. 5

21.42:19). En sådan uppdelning i olika rättegångsstadier är inte avsedd förs. 5

22.förvaltningsprocessens del.470s. 5

23.När en muntlig förhandling hålls innebär den enligt 14 § 1 st. FPLs. 5

24.normalt att parterna kallas att inställa sig, det vill säga att omedelbart ochs. 5

25.samtidigt närvara, inför rätten (jfr kap. 11 nedan). LR är enligt huvud­s. 5

26.regeln i 17 § 1 st. lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolars. 5

27.domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Bland de talrikas. 5

28.undantagen därifrån stadgas i 18 § 1 st. 1 mom. samma lag att LR ärs. 5

29.domför med en lagfaren domare när åtgärd som avser endast måls be­s. 5

30.redande vidtages. Med hänsyn till det som nyss sagts om muntliga för­s. 5

31.handlingar i förberedande syfte borde utrymmet för att låta endast ens. 5

32.ensam lagfaren domare utgöra rätten vid en muntlig förhandling vid LRs. 5

33.vara litet (jfr strax nedan).471 I samma riktning talar 18 § 1 st. 1 mom.s. 5

34.nämnda lag e contrario, som förvisso avser förhör. Enligt detta stadgandes. 5

35.132 är LR domför med en lagfaren domare vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan LR.s. 5

36.Vid muntlig förhandling skall protokoll föras enligt 17 § FPL. Proto­ kollet skall enligt detta stadgande innehålla redogörelse för förhandling­ ens gång och för den utredning som då förebringas samt anteckningar om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordan­ den.472 I FPL-propositionen uttalades angående redogörelsen för utred­ ningen:473s. 6

37.Någon redogörelse ord för ord kommer givetvis inte i fråga. Det får bedö­s. 6

38.mas från fall till fall hur utförlig redogörelsen skall göras. I regeringsrättens. 6

39.lär det i regel räcka med en kort anteckning om vad utsagan har avsett.s. 6

40.Också i lägre instans kan det ofta vara nog med en eller flera korta meningars. 6

41.som redogörelse. När det är fråga om utsaga under ed eller försäkran är etts. 6

42.utförligare referat i regel motiverat. Den långtgående förenkling av protokolleringsreglerna som år 2000 ge­ nomfördes för den allmänna processens del (se 4.1.1 ovan) har inte satt spår i motsvarande regler för förvaltningsprocessen. Skillnaden är ett na­ turligt utflöde av det skriftliga materialets starkare ställning i den senare processordningen. Samtidigt är tanken inte heller där att första instans skall döma på ”på protokollet” som enligt äldre RB.474 Förvisso har RegR i rättsfallet RÅ 1997 ref. 10 betonat att ”den så kallade omedelbarhets­ principen [----] inte gäller i förvaltningsprocessen” men innebörden av detta uttalande blir oklar i ljuset av vad RegR:s prövning i övrigt innebar. Patentbesvärsrätten (PBR) hade efter ordförandens död avgjort ett mål i delvis annan sammansättning utan att med parterna ta upp frågan om behovet av en ny förhandling. Förfarandet gav enligt RegR ”anledning till erinringar, eftersom klaganden inte fått de möjligheter som reglerna om muntlig förhandling [----] förutsätter”.475 Domstolen uttalade bl.a. (med mina kurs.f.s. 6

43.133s. 6

44.Parts rätt till muntlig förhandling enligt 9 § andra stycket PBRL får ansess. 5

45.innefatta en rätt att utveckla talan och lägga fram bevisning inför just de le­s. 5

46.damöter som skall avgöra målet. [ ] De ledamöter som inte var närvarandes. 5

47.vid förhandlingen har visserligen haft möjlighet att ta del av minnesanteck­s. 5

48.ningar, protokoll och en fonetisk upptagning av vittnesförhöret men vads. 5

49.som därutöver förekommit vid förhandlingen kan de inte antas ha beaktat.s. 5

50.Såsom klaganden framhållit innebär detta bl.a. att de inte har kunnat göras. 5

51.sådana egna iakttagelser vid vittnesförhöret som kunde tänkas ha betydelses. 5

52.för bevisvärderingen. [----] Det inträffade har inneburit att de ledamöters. 5

53.som inte deltog i förhandlingen inte har haft i alla delar samma underlags. 5

54.för sin prövning som övriga ledamöter eller, annorlunda uttryckt, att de intes. 5

55.har haft samma möjligheter att i enlighet med 13 § PBRL grunda sitt avgö­s. 5

56.rande på det som förekommit i målet.s. 5

57.Nämnda 13 § PBRL motsvarar helt 30 § FPL (se ovan). Som berörs vi­s. 5

58.dare i 5.3 nedan finns vissa skillnader mellan allmän förvaltningsdomstols. 5

59.och PBR vad gäller omfattningen av partens rätt till muntlig förhandling.s. 5

60.Här handlar det dock om vad denna rätt innefattar när den väl ansess. 5

61.föreligga. I den delen synes ingen skillnad vara avsedd eller motiverad.s. 5

62.Även rätten till muntlig förhandling enligt 9 § 3 st. FPL får därför ansess. 5

63.innefatta en rätt att utveckla talan och lägga fram bevisning inför just des. 5

64.ledamöter som skall avgöra målet.476 Det är dessutom svårt att se varförs. 5

65.bedömningen skulle vara en annan i fall då domstolen på eget initiativs. 5

66.håller muntlig förhandling, möjligen med undantag för muntliga för­s. 5

67.handlingar i rent förberedande syfte, i den mån sådana kan förekommas. 5

68.(se ovan).s. 5

69.En enskild får enligt 14 § 1 st. FPL föreläggas att inställa sig vid munt­s. 5

70.lig förhandling personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaros. 5

71.inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Parts. 5

72.som företräder det allmänna får endast föreläggas på sistnämnda sätt.477 4 78s. 5

73.Förutsättningarna för att närvara per telefon eller videokonferens mot­s. 5

74.svarar dem som gäller enligt RB och behandlas vidare i kap. 11.478s. 5

75.Enligt 15 § FPL får en enskild part, som inställt sig till muntlig för­s. 5

76.handling, tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader (soms. 5

77.134 inte är obetydliga) för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäli­ gen bör ersättas för sin inställelse. Denna rätt, som alltså inte är absolut, är som det uttrycktes i FPL-propositionen, ”av ej ringa betydelse från rättsskyddssynpunkt”.479 En parts dåliga ekonomi skall inte leda till att man tvingas avstå från muntlig förhandling. Att en sådan förhandling från allmän synpunkt bör hållas, oavsett den enskildes inställning till behovet (jfr strax nedan), talar rimligen mycket starkt för att ersättning skall utgå. FPL-propositionen gav dock inte mycket ledning för tillämpningen:480s. 5

78.Förhållandena i många av de mål som skall handläggas t.ex. i länsrätt ärs. 6

79.sådana att den enskilda parten normalt bör bära kostnaden för sin inställelses. 6

80.själv. Detta, gäller bl.a. i körkortsmålen. Så kan ofta vara fallet också i målens. 6

81.om verkställighet av beslut om vårdnaden av barn m.m. och i viss mån is. 6

82.nykterhetsvårdsmålen. I skattemålen kan det likaledes ibland vara rimligt atts. 6

83.den enskilda parten själv får stå för kostnaden för sin inställelse. [----]s. 6

84.Det är knappast möjligt att i lagtexten ange några allmänna riktlinjers. 6

85.för skälighetsprövningen, eftersom vid prövningen måste beaktas inte baras. 6

86.den enskilda partens situation utan också målets karaktär, angelägenhetens. 6

87.från allmän synpunkt av att muntlig förhandling kan hållas och andra lik­s. 6

88.nande omständigheter. De måltyper som nämns är delvis följdmål till mål i allmän domstol, i vilka den enskilde normalt inte kan få ersättning för sin inställelse.481 Motsvarande gäller enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Dessa kongruenssträvanden kan anses ha skäl för sig. RegR:s uttolkande praxis i övrigt har delvis varit vällovligt välvillig. Rättsfallet RÅ 1986 ref. 94 avsåg ett fastighetstaxeringsmål där KR hade hållit muntlig förhandling och syn på begäran av klaganden, vars yrkande om ersättning för inställelsen avslogs av samma domstol. RegR tillerkände däremot klaganden viss ersättning med hänvisning till att hennes inställelse ”inte varit obefogad”. Med en sådan tillämpning kan ersättningsmöjligheten inte rimligen vara helt utesluten annat än i fall där muntlig förhandling hålls endast på grund av den enskildes begä­ ran, trots att denna begäran skulle kunna avslås utan att komma i kon­ flikt med de krav som ytterst ställs enligt EKMR.482 Vid bedömningens. 6

89.135s. 6

90.av ”angelägenheten från allmän synpunkt av att muntlig förhandlings. 5

91.kan hållas” måste ju rimligen beaktas angelägenheten av att ett konven-s. 5

92.tionsenligt förfarande tillämpas.483 RegR:s bedömning i RÅ 1995 ref. 17,s. 5

93.vilket gällde rättsprövning av ett regeringsbeslut om ianspråktagande avs. 5

94.mark enligt väglagen, inger dock vissa betänkligheter.484 Domstolen ut­s. 5

95.talade bl.a. (med min kursivering)-.s. 5

96.I detta ärende är det Bertil B som begärt muntlig förhandling i Regerings­s. 5

97.rätten. Mot bakgrund av den praxis som utbildats av Europadomstolen hars. 5

98.Regeringsrätten bifallit framställningen. Vid förhandlingen har utredningens. 5

99.i ärendet emellertid inte tillförts något nytt av betydelse. Vid sådant förhål­s. 5

100.lande saknas skäl att tillerkänna Bertil B ersättning av allmänna medel förs. 5

101.inställelsekostnader i rättsprövningsärendet. Regeringsrätten erinrar om atts. 5

102.part i vissa fall kan av den som tar i anspråk mark tillerkännas ersättnings. 5

103.för kostnader i ett rättsprövningsärende (se Högsta domstolens dom i NJAs. 5

104.1992 s. 854).s. 5

105.Som Wiweka Warnling-Nerep uttalat om fallet är det ”svårt att helt fri­s. 5

106.göra sig från intrycket att RegR ogillade det faktum att muntlig förhand­s. 5

107.ling kunnat framtvingas med stöd av konventionen”.485 Vilken relativs. 5

108.betydelse som tillmättes möjligheten att på annat sätt få ersättning gårs. 5

109.inte att utläsa av referatet. Däremot framgår att sådant som inställelsenss. 5

110.”fog” och ”angelägenheten” att hålla muntlig förhandling enligt RegR:ss. 5

111.här uttalade mening inskränker sig till rena utredningssynpunkter. Håll­s. 5

112.barheten av denna inställning diskuterar jag i kap. 12 nedan. Den efter-s. 5

113.handsbedömning som gjordes här kan i vart fall ifrågasättas med hänsyns. 5

114.till möjligheten att få förskottsersättning.486 Svensk praxis i anslutning tills. 5

115.EKMR berörs vidare nedan.s. 5

116.136s. 5

Prövningen av tillämplig handläggningsform

1.Till skillnad från RB är reglerna i FPL om val av handläggningsform lagtekniskt samlade till enstaka, instans- och måltypsövergripande stadganden. Som uttalas i motiven är det likväl närmast självklart att behovet av muntlig förhandling växlar i olika instanser och olika typer av mål.487 RegR omfattas inte heller av hela 9 § FPL. Där tilläggs inte en enskilds begäran om muntlig förhandling den stora, om än inte avgörande, bety­ delse som följer av 3 st. Detta förhållande har Wennergren förklarat med att RegR som prejudikatinstans endast undantagsvis skall behöva ägna uppmärksamhet åt bevisfrågor.488 Som han därtill påpekat ger de ytterst få mål i vilka RegR hållit muntlig förhandling ”föga ledning för den som vill bilda sig en uppfattning om hur [RegR] gjorde sin bedömning av ’fördel för utredningen’ när målen sattes ut för muntlig förhandling”.s. 6

2.Följande schematiska framställning kan tydliggöra hur prövningen av tillämplig handläggningsform enligt 9 § FPL skall gå till, främst i de två lägre instanserna, och vilka konsekvenser denna prövning får. Som jag redan berört är det skäl som starkast kan tala för att hålla munt­ lig förhandling att en begäran om detta framställs av en enskild som för talan i målet.489 När så sker blir en annan prövningsordning än den (is. 6

3.137 alla instanser) normala, skriftlighetspresumerande, tillämplig i läns- och kammarrätt (B i stället för A i fig. 1, till vilken jag hänför mig i det föl­ jande). För att en tillämpning av uteslutande skriftlig handläggning skall anses motiverad i dessa fall krävs särskilda skäl mot muntlig förhandling, varav förhandlingens obehövlighet enligt min mening kan betraktas som en specifikation.490 Till detta kommer att begäran aktualiserar kraven på muntlighet enligt EKMR, som jag har behandlat generellt i kap. 3 och vars inverkan på svensk förvaltningsrättspraxis jag behandlar vidare ned­ an. De skäl som kan göra att en muntlig förhandling inte behöver hållas trots en parts begäran {B 1—2) måste vara exceptionella i enlighet med konventionspraxis.s. 6

4.Som framgår av den (i fig. 1) gjorda uppspjälkningen ger lagtexten in­ trycket att prövningen enligt A respektive B utmynnar i två olika slags muntlig förhandling i de fall då handläggningen inte skall vara uteslu­ tande skriftlig. En muntlig förhandling beträffmde viss fråga (enligt A) framstår ju som mer specifik och till sin omfattning mer begränsad än en muntlig förhandling (enligt B). En sådan skillnad tycks emellertid inte vara avsedd och har heller inte skäl för sig.491 Utgångspunkten, att beho­ vet av muntlighet skall prövas fråga för fråga, ligger fast. En ospecificerad begäran av typen ”jag vill ha muntlig förhandling” skall alltså prövas på det sättet men enligt den tillämpliga prövningsordningen (B). Är muntlig förhandling obehövlig beträffande en viss fråga eller talar särskilda skäl mot muntlig förhandling beträffande en viss fråga gör inte ens en mer specifik begäran om muntlig förhandling att sådan måste hållas beträf­ fande dessa frågor. Sedan är det en sak för sig att det kan vara praktiskt lämpligt att låta en muntlig förhandling omfatta alla förekommande frå­ gor i målet, även om en sådan förhandling beträffande någon del av målet endast låter sig motiveras av en framställd begäran.492s. 5

5.Omvänt befriar inte en framställd specifik begäran av typen ”jag vill ha muntlig förhandling beträffande det ena av de två kraftverk målet rör”s. 5

6.(vilken begäran prövas enligt B) rätten från att enligt A pröva om ens. 5

7.muntlig förhandling beträffande det andra kraftverket eller annan i målets. 5

8.138 förekommande fråga kan hållas.493 Tvärtom kan just det faktum att en muntlig förhandling ändå, på grund av en framställd och bifallen (eller bifallsmässig) begäran, skall hållas beträffande en del av målet göra att en utökning av förhandlingens omfattning till att avse även andra delar av målet kan antas främja ett snabbt avgörande av detsamma (enligt A 2).s. 5

9.Förutsättningen enligt A 2 att det kan antas att muntlig förhandling beträffande viss fråga främjar ett snabbt avgörande lades, som jag redan berört, till år 1983. Tillägget gjordes som ett uppmanande förtydligande av något som redan ansågs gälla och tillkom som en av flera åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i skattebrottmål.494 Samtidigt in­ fördes en regel i 15 § 1 st. skattebrottslagen (1971:69), som bl.a. innebär att ett skattebrottmål (i allmän domstol) endast får vilandeförklaras i av­ vaktan på utgången av ett anknutet skattemål (i förvaltningsdomstol) om det är av avgörande betydelse för prövningen av målet att den frågan avgörs först. Bedömningen enligt A 2 är på inget sätt begränsad till dessa fall men de kan betraktas som typfall.^5s. 6

10.En kraftfullare processledning framhölls som ett viktigt medel för att förkorta förvaltningsdomstolarnas handläggningstider, framför allt i mål där sakförhållandena är komplicerade. I fokus stod särskilt det förbere­ dande skriftliga förfarandets tröghet, som ansågs bero på en ofta utdragen skriftväxling med generöst tilltagna frister, vilka dessutom inte alltid res­ pekterades. Muntlig förhandling var det anvisade botemedlet. Om detta uttalades i propositionen bl.a.:496s. 6

11.När det gäller de allmänna domstolarna är det en vanlig erfarenhet att för­s. 6

12.beredelseverksamheten i många — t.o.m. de flesta — fall sker enklast vid etts. 6

13.sammanträde. Vid ett sådant direkt sammanträffande mellan domstolens. 6

14.och parterna kan ofullständigheter och oklarheter i parternas ståndpunkters. 6

15.i allmänhet snabbt klaras ut. Domaren har helt andra möjligheter att inskridas. 6

16.mot otydligheter och ofullständigheter än vid skriftlig förberedelse. Parter­s. 6

17.na kan i många fall direkt lämna besked om sin inställning till motpartenss. 6

18.yrkanden i skilda hänseenden.s. 6

19.139 Självständig betydelse får bedömningen enligt A 2 endast när de antagna fördelarna enligt A 1, varom mer strax nedan, inte är sådana att de i sigs. 6

20.motiverar en muntlig förhandling. Trots stadgandets utformning med alternativa rekvisit talar en ändamålstolkning för att fördelar enligt A 1s. 5

21.och A 2 skall kunna kumuleras på så sätt att respektive fördelar samman­s. 5

22.tagna kan motivera muntlig förhandling, även om de inte var för sig görs. 5

23.detta.497 Det omvända förhållandet kan däremot inte anses råda, så att ens. 5

24.ökad tidsutdräkt vid en bedömning enligt A 2 förtar effekten av utred-s. 5

25.ningsfördelar enligt A 1 eller vice versa.s. 5

26.Läst motsatsvis innebär 9 § 2 st. FPL att muntlig förhandling inte fars. 5

27.hållas om inte något av rekvisiten att det kan antas vara till fördel för ut­s. 5

28.redningen eller att det kan antas främja ett snabbt avgörande av målet ärs. 5

29.uppfyllt. Beviskravet kan antas, som rimligen avser båda rekvisiten (A 1s. 5

30.respektive A 2) är emellertid så lågt och bedömningen så allsidig att ens. 5

31.sådan situation endast sällan kan bli aktuell.498 Blir den likväl det kan dens. 5

32.avhållna förhandlingen snarare betraktas som onödig än som otillåten. Is. 5

33.praxis finns inget exempel på att avhållande av muntlig förhandling hars. 5

34.klassificerats som rättegångsfel och även om så skulle ske vore undanrö­s. 5

35.jande och återförvisning näppeligen aktuellt. Den tidsutdräkt och de öka­s. 5

36.de kostnader som skulle kunna åberopas till stöd för klassifikationen skalls. 5

37.ju minimeras. Dessa förhållanden bygger på föreställningen att muntligs. 5

38.handläggning, i vart fall ur utrednings- och rättssäkerhetsperspektiv, ald­s. 5

39.rig är sämre än skriftlig handläggning. Denna föreställning, bland fleras. 5

40.andra, kommer jag att konfrontera i avhandlingens femte avdelning.s. 5

41.Genom den fakultativa utformningen av 9 § 2 st. FPL kan det intes. 5

42.gärna, allra helst i ljuset av 1 st., klassificeras som ett fel av domstolen atts. 5

43.inte hålla muntlig förhandling ens i situationer där båda rekvisiten (A 1s. 5

44.och A 2) är uppfyllda. Följdriktigt finns inget fall i refererad praxis därs. 5

45.ett rent skriftligt förfarande har klassificerats så. Vid behov anvisar rättens. 5

46.enligt 8 § 2 st. FPL hur utredningen bör kompletteras. Detta stadgandes. 5

47.är ett utflöde av rättens generellt gällande ofticialprövningsskyldighet, ut­s. 5

48.tryckt i 1 st., att ”tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver”.s. 5

49.Ett åsidosättande av denna skyldighet borde däremot kunna medföra be­s. 5

50.dömningen att det varit fel av domstolen att inte hålla muntlig förhand­s. 5

51.ling, även i fall då någon begäran om sådan inte framställts. Emellertids. 5

52.140 finns inte heller något sådant fall i refererad praxis, vilket är mer anmärk­ ningsvärt.499 Det reducerar betydelsen av 9 § 2 st. FPL åtskilligt. Förvisso förhåller det sig så att det ” [i] sista hand är det den enskilde domare som avgör ärendet som svarar för att han eller hon har ett tillräckligt gott underlag^ör sitt beslut.”500 Gränsen nedåt för ett så vagt begrepp kunde med fördel preciseras i praxis.s. 5

53.Vid prövningen enligt A 1 av om det kan antas att muntlig förhandling beträffande viss fråga är till fördeiför utredningen framhåller motiven två, eller snarare tre, olika aspekter.501 Som en sådan framhålls det klargörande som en förhandling av ”förberedande natur” kan bidra till enligt vad jag redan har berört.502s. 6

54.Som en annan aspekt framhålls att muntlig förhandling ”kan [...] be­ hövas för förhör med vittne, sakkunnig eller part”. Tar man bevisome­ delbarheten enligt RB som utgångspunkt framstår det som en kraftig underdrift att säga att en muntlig förhandling för sådan bevisupptagning kan behövas och kan antas vara till fördeiför utredningen — förutsatt att bevisningen inte är överflödig och därför kan avvisas med stöd av 8 § 2 st. FPL.503 Här framträder emellertid förvaltningsprocessens principiella skriftlighet i sin kanske märkligaste gestalt: Skriftliga vittnesattester o.d. är generellt tillåtna, som ersättning för eller komplement till förhör.504 FPL saknar såväl ett självständigt förbud mot sådana som hänvisning till förbudet i RB 35:14 (jfr angående hänvisningarna i 25 § FPL strax ned­ an). Att en så principiellt viktig sak inte alls uppmärksammades särskilt i FPL-motiven är anmärkningsvärt. Orsaken kan, i enlighet med Börje Leidhammars spekulation,505 ”vara att lagstiftaren utgått ifrån att förvalt­ ningsprocessen är skriftlig och att det vanliga är att parterna åberopars. 6

55.141s. 6

56.skriftlig bevisning av olika slag till stöd för sin talan”. Det är en förklarings. 5

57.men ett mycket svagt argument för den valda ordningen.s. 5

58.Huruvida erbjudna bevis i form av förhör vid muntlig förhandlings. 5

59.(med såväl parter som vittnen) skall godtas synes av förvaltningsdomsto­s. 5

60.larna bedömas med tillämpning inte av reglerna om avvisning av överflö­s. 5

61.dig utredning i 8 § utan med tillämpning av reglerna om valet av hand­s. 5

62.läggningsform i 9 § FPL.506 Har domstolen avslagit endast yrkandet oms. 5

63.muntlig förhandling bör det därmed stå klaganden fritt att, avseende des. 5

64.omständigheter förhören skulle styrka, ge in skriftlig dokumentation,s. 5

65.som även kan utgöras av undertecknade utsagor och dylikt.507 I vart fall is. 5

66.fråga om åberopade vittnesförhör framstår detta som en diskutabel ord­s. 5

67.ning.s. 5

68.Enligt 25 § 1 st. FPL far rätten förordna om förhör med vittne ellers. 5

69.sakkunnig, vilket äger rum vid muntlig förhandling.508 Om sådant för­s. 5

70.hör gäller enligt samma bestämmelse 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ samts. 5

71.40 kap. 9-11, 14, 16 och 20 §§ RB i tillämpliga delar. Dessa hänvisning­s. 5

72.ar omfattar alltså förbudet mot skriftliga vittnesattester i samband meds. 5

73.vittnesförhör enligt RB 36:16, men detta begränsar sig ju till den situatio­s. 5

74.nen att ett muntligt förhör faktiskt hålls. 25 § FPL kan inte anses utgöras. 5

75.något hinder mot att en rättens kompletteringsanvisning enligt 8 § FPLs. 5

76.avser ingivandet av skriftliga vittnesattester eller att sådana i övrigt ges ins. 5

77.och åberopas. Man kan rentav spekulera i att skriftliga vittnesberättelsers. 5

78.skall betraktas som huvudalternativet.509s. 5

79.Vidare framhålls i motiven angående prövningen enligt A av om dets. 5

80.kan antas att muntlig förhandling beträffande viss fråga är till fördel förs. 5

81.utredningen ”de fall då part har svårigheter att utveckla sin talan skrift­s. 5

82.142 ligen”. Här kan man notera att den som enligt 10 § FPL har förelagts att svara på en ”handling, varigenom mål anhängiggörs” enligt 11 § FPL ”skall göra det skriftligen, om ej rätten förordnar att svaret far lämnas vid muntlig förhandling”. Som anförs i motiven är det endast vid en så­ dan förhandling, till vilken också motparten kallats, som det är lämpligt att part lämnar sitt svar muntligen direkt till rättens ordförande. Dock lämnades ett par mellanformer oreglerade, trots att de är principiellt in­ tressanta och praktiskt betydelsefulla. Om denna ”formlösa muntlighet” heter det i motiven:510s. 5

83.Såväl per telefon som vid personliga sammanträffanden kan den enskilde fas. 6

84.vägledning om hur han skall skriva sitt svar. Inte sällan blir det aktuellt atts. 6

85.tjänstemannen går enskilda till handa på det viset att han genom tjänstean­s. 6

86.teckningar tecknar ned det som meddelas honom. Dessa tjänsteanteckning­s. 6

87.ar fogas i så fall till akten i målet och kan ersätta skriftligt svar. Det gäller härs. 6

88.en service som är naturlig i en process som enskild part bör kunna föra utans. 6

89.sakkunnigt biträde. Servicen är principiellt sett dock inte ett led i processen,s. 6

90.och någon föreskrift härom bör därför inte meddelas i lagen. Uppfattningen att dessa handläggningsformer ”principiellt sett” inte ut­ gör ”led i processen” kan ifrågasättas, inte minst som tillgången till dem utgör viktiga argument för att enskildas förvaltningsprocessföring nor­ malt inte skall kräva sakkunniga biträden. Att hålla muntlig förhandling endast på grund av att ”part har svårigheter att utveckla sin talan skrift­ ligen” blir med faktisk tillgång till denna underhandsmuntlighet knap­ past aktuellt. Någon möjlighet att yttra sig på annat sätt än skriftligen stadgas förvisso inte i 12 § FPL, som gäller besvarande av ett skriftligt svar, men borde likväl inte vara utesluten i de fall då det på motsvarande sätt kan motiveras av att ”part har svårigheter att utveckla sin talan skrift­ ligen”.511s. 6

91.Utredningen i målet står i fokus även vid bedömningen enligt B av huruvida en begärd muntlig förhandling är obehövlig eller ej.512 Eftersom stor hänsyn skall tas till parts önskemål om förhandling krävs det knap­ past ett antagande om en lika stark fördel för utredningen som vid pröv­s. 6

92.143s. 6

93.ning enligt A. Påverkan av en framställd begäran är emellertid stor pås. 5

94.rättsföljdssidan, genom att förhandling skall hållas, inte endast far hållass. 5

95.om förutsättningarna vid en prövning enligt B visar sig föreligga. Enligts. 5

96.motiven kan dessutom andra än utredningsmässiga faktorer vara sådanas. 5

97.att de bör tillmätas betydelse vid denna prövning. Som exempel nämnss. 5

98.det påfallande subjektiva ”att målet är mycket viktigt för parten och atts. 5

99.han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden avs. 5

100.det blivande avgörandet i målet”. Det finns god anledning att återkommas. 5

101.till detta motivuttalande (se 12.7). Häremot kontrasterar det exempli­s. 5

102.fierande uttalandet om vad som vid prövning enligt B kan utgöra etts. 5

103.särskilt skäl mot att anordna muntlig förhandling: ”målets bagatellartades. 5

104.karaktär eller att kostnaderna för förhandlingen är stora i förhållande tills. 5

105.tvisteföremålets värde.” Som Wennergren uttalat i anslutning till dettas. 5

106.kan ”[n]ågon fördel för utredningen [...] i regel antas vara att vinna meds. 5

107.en muntlig förhandling men fördelen bör stå i proportion till den extras. 5

108.insats det innebär för rätten och parterna att engageras i en muntlig för­s. 5

109.handling.”513s. 5

110.5.1.4 Handläggningsformspraxiss. 5

111.I varje mål som handläggs av svensk domstol krävs att rätten tar ställ­s. 5

112.ning till vilken handläggningsform som skall tillämpas. Någon un­s. 5

113.dantagslöst muntlig eller skriftlig handläggningsordning finns inte.s. 5

114.Det må vara att valet ofta ter sig självklart och inte avsätter andras. 5

115.spår i ett referat än att det anges att målet avgjorts på än det ena, äns. 5

116.det andra sättet. Även de refererade (eller för den delen opublicerade)s. 5

117.fall i vilka några överväganden inte alls finns redovisade kan därmeds. 5

118.vara till ledning för eller belysning av frågan hur valet av handlägg­s. 5

119.ningsform (skall) träffas.514 Redan mer explicit praxis är dock så svår­s. 5

120.hanterligt rikhaltig att masstudier av förment okomplicerade fall intes. 5

121.kan komma i fråga inom ramen för denna avhandling.s. 5

122.144 5.1.4.1 Ej fel att avslå yrkande om muntlig förhandling En begäran om muntlig förhandling framställd av en enskild som för talan i målet gör, som vi sett ovan, en muntlighetspresumerande pröv­ ningsordning tillämplig i läns- och kammarrätt. Som framgått i det ovan behandlade EKMR-fallet Döry mot Sverige krävs, i de fall som omfattas av konventionen väl att märka, exceptionella omständigheter för att det skall anses försvarligt att underlåta att hålla muntlig förhandling på begäran. Det är därför inte förvånande att RegR endast i ett fatal fall har ansett att det inte varit fel av underinstanserna att avslå ett sådant yrkande. Dessa fall är dock desto intressantare genom att de markerar den gräns som ändå finns för inverkan av den enskildes inflytande på valet av handlägg­ ningsform. Tre regeringsrättsfall är i detta sammanhang värda särskild uppmärksamhet. Det är RÅ 1996 ref. 80, RÅ 1996 not. 302 och RÅ 1997 ref. 62. I RÅ 1996 ref. 80 hemställde en enskild klagande i ett mål angående gravsättning av aska om muntlig förhandling. Såväl länsstyrelsen som KR fann sådan förhandling obehövlig och avslog yrkandena därom. RegR kom till slutsatsen att något krav på muntlig förhandling i fall som dessa inte kan grundas på EKMR, eftersom de efterlevande parter som tvistar med varandra om gravsättning i normalfallet inte anses föra en process om någon rättighet av det slag som avses i konventionen. Därvid beak­ tade domstolen även rätten till skydd för privat- och familjelivet enligt konventionens art. 8. Utan att det sades rakt ut är den som skulle ha kunnat ställa krav på muntlig förhandling i dessa mål med nödvändig­ het oförmögen att i någon form kommunicera sin uppfattning.515 Som RegR konstaterade är ”huvudsyftet med bestämmelserna i begravningsla­ gen [----] att söka utröna och tillgodose den avlidnes önskemål”. Vid en prövning endast enligt de allmänna reglerna i 9 § 3 st. FPL uttalade RegR:s. 5

123.Vad som framkommit i målet ger [----] entydigt vid handen att den ut­s. 6

124.redning som var tillgänglig i målet när kammarrätten avgjorde detta vars. 6

125.tillräckligt upplysande i fråga om sådana omständigheter som var av bety­s. 6

126.delse för målets bedömning. Kammarrätten hade därför grundad anlednings. 6

127.att anta att muntlig förhandling där inte skulle ge kammarrätten ett bättres. 6

128.underlag för målets avgörande. Kammarrätten har således haft fog för sitts. 6

129.beslut att avslå muntlig förhandling på den grunden att förhandlingen varits. 6

130.obehövlig.s. 6

131.145s. 6

132.Regeringsrådet Kjerstin Nordborg var skiljaktig och ansåg att muntligs. 5

133.förhandling borde ha hållits med hänsyn till den djupa oenigheten mel­s. 5

134.lan parterna, målets uppenbara vikt för den som hade begärt muntlig för­s. 5

135.handling, att denne hade ifrågasatt skriftliga utsagors trovärdighet och atts. 5

136.en helhetsbedömning skall göras för att uppnå nämnda huvudsyfte meds. 5

137.bestämmelserna i begravningslagen. Till skillnad från majoriteten beak­s. 5

138.tade hon alltså även andra än utredningsmässiga aspekter, vilket betydligts. 5

139.bättre överensstämmer med tillämplig prövningsordning {B i fig. 7). Jags. 5

140.återkommer till frågan om utredningsintresset har överbetonats i praxis.s. 5

141.I det här fallet kan en sådan överbetoning ha gjorts under intryck av atts. 5

142.EKMR inte ansågs tillämplig.s. 5

143.På likartat sätt kan det ha förhållit sig i RÅ 1997 ref. 62 angående sjuk­s. 5

144.penning. Den enskilda klaganden yrkade i detta fall muntlig förhandling is. 5

145.KR, som fann att muntlig förhandling var obehövlig och avslog yrkandet.s. 5

146.I sin dom refererade RegR vad som stadgas i 9 § FPL och vad som anges is. 5