R

1.andra arvsklassen, se närmare nedan under 2.3.) vid den efter­ levande makens död gäller en särskild regel i 1 kap. 1 § 2 p. ÄB. I fråga om rätt till del i boet efter efterlevande make är tiden för den makens död - och alltså inte tiden för den först avlidna makens död - avgörande, något som harmonierar med reglerna om sekundo­ succession i 3 kap. AB; endast sådana släktingar till den först av­ lidna maken som lever vid den efterlevande makens död har alltså denna rätt till efterarv eller sekundosuccession.s. 2027

2.Regeln i 1 kap. 1 § AB kompletteras av den i 1 kap. 2 § som vilar på tanken att den, som gör gällande anspråk på ett arv, som påstås ha tillfallit en avliden person har att bevisa, att denne överlevt sin arvlåtare. Kan han inte detta, antas den här aktuella avlidna perso­ nen inte ha överlevt sin arvlåtare. Regeln far särskild betydelse, när flera omkommer genom en och samma olyckshändelse. A och hans son B dödas t. ex. vid samma bilolycka. Om ej annat bevisas, skall då så förfaras, som om B inte överlevt A och ej heller A överlevt B.s. 2027

3.Bortovarande arvinge, om vilken man inte vet, om han ännu är i livet eller ej, antas tills vidare leva. Man får avvakta ytterligare utredning. Den som påstår att den bortovarande dött före arvlåta­ ren har bevisbördan för detta. Emellertid sätts en gräns för den borto­ varandes rätt genom reglerna om preskription av arvsrätt (se nedan i 2.7.2 härom). I detta sammanhang kan lämpligen inskjutas något om dödförklaring varom alltså numera stadgas i lagen (2005:130) om dödförklaring, vilken lag ersatt reglerna om dödförklaring i 25 kap. ÄB.12s. 2027

4.Vid dödsfall i Sverige gäller enligt 2 § lagen (1987:269) om kri­ terier för bestämmande av människans död att läkare har att i över­ ensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet fastställa att döden inträtt. Därefter skall denne enligt 4 kap. 2 och 3 §§ be­ gravningslagen (1990:1144) utan dröjsmål utfärda dödsbevis, som sedan lämnas till Skatteverket. Efter det att Skatteverket mottagit dödsbeviset blir den avlidne avregistrerad från folkbokföringen en­ ligt 19 § i folkbokföringslagen (1991:481).Vad nu sagts förutsätter att den dödes kropp går att undersöka. Är det i stället så att en per­ son är försvunnen och det inte går att utreda om han avlidit men atts. 2027

5.25 det kan antas att så är fallet kan det bli aktuellt med dödförklaring av personen i fråga. Fram till ikraftträdandet av lagen (2005:130) om dödförklaring fanns, som ovan nämnts, i 25 kap. AB regler om att domstol under vissa i lagen angivna förutsättningar kunde på ansökan därom dödförklara en person. Dessa regler grundade sig huvudsakligen på motsvarande bestämmelser i 1933 års lag om bo­ utredning och arvskifte. Det måste dock tilläggas att även om för­ hållandena var sådana att kroppen inte gick att undersöka och läkare därför ej kunde utfärda dödsbevis så ansågs i praxis ändock undan­ tagsvis avregistrering enligt folkbokföringslagen möjlig utan att domstol dessförinnan dödförklarat personen i fråga. Detta kunde ske i sådana fall där det ändock var klarlagt att den försvunne var död, t. ex. då han eller hon befunnit sig på ett fartyg som förlist utan att kunna räddas, något som blev aktuellt vid Estoniakatastrofen i september 1994. Tilläggas bör också att reglerna i AB och folkbok­ föringslagen skilde sig åt bl.a. på det sättet att ett domstolsbeslut om dödförklaring alltid innefattade en materiell prövning medan Skatteverkets handläggning enligt folkbokföringslagen ofta endast var av registrerande karaktär.13s. 2027

6.År 1996 tillsattes en utredning, ”Ärvdabalksutredningen”, med uppgift att göra en översyn av bl.a. reglerna om dödförklaring, sär­ skilt vad avsåg det ovan nämnda förhållandet mellan reglerna i ÄB och i folkbokföringslagen. Utredningen skulle vidare överväga bl.a. om då gällande tidsfrister för dödförklaring kunde förkortas samt om reglerna om dödförklaring och avregistrering behövde samord­ nas. År 1998 överlämnade utredningen, som redan nämnts ovan, slutbetänkandet Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998:110). För att anpassa utredningens förslag till natur­ katastrofer av det slag som inträffade i Sydostasien den 26 decem­ ber 2004 (Tsunami-katastrofen) kom så detta förslag att komplet­ teras. På grundval härav överlämnade så regeringen i februari 2005 till riksdagen prop. 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring inne­ bärande förslag om en ny lag om dödförklaring. Förslaget antogs av riksdagen14 och den 1 april 2005 trädde lagen (2005:130) om död­s. 2028

7.26 förklaring i kraft. När det gäller de allmänna utgångspunkterna för en reform på det aktuella området sägs följande i propositionen:15s. 2028

8.27 Först kan om den nya lagen om dödförklaring nämnas att hand­ läggningen av ärenden rörande dödförklaring förts över från de all­ männa domstolarna till Skatteverket. I propositionen konstateras att enligt då gällande rätt behandlades ärenden om dödförklaring av de allmänna domstolarna medan beslut om direkt avregistrering ur folkbokföringsregistret av en försvunnen person enligt 19 § folkbok­ föringslagen fattades av Skatteverket. När nu en ny, samlad ordning för dödförklaring föreslogs inställde sig enligt regeringen frågan om det i framtiden borde vara Skatteverket eller domstol som skulle besluta i sådana ärenden. Bl.a. med hänsyn till den tillgång till upp­ gifter om samtliga personer med hemvist i Sverige som Skatteverket hade genom sitt ansvar för folkbokföringen, med hänsyn till den kunskap och den erfarenhet av den utredning som enligt praxis fordrades för att kunna direkt avregistrera en försvunnen person som fanns i Skatteverket och till att ärenden om dödförklaring som regel inte hade tvistekaraktär kom regeringen i likhet med Arvdabalksutredningen fram till att handläggningen av ärenden om död­ förklaring borde flyttas över från domstolarna till Skatteverket.16 (Om fråga är om dödförklaring enligt lagens 2 och 3 §§ (se nedan om dessa regler) skall Skatteverkets beslut i ärendet fattas av en särskild nämnd inom verket (10 § 1 st.17).s. 2029

9.28 Som redogörs närmare för nedan i avsnitt 2.7.2. kan arvsrätten i vissa fall förverkas enligt regler i 15 kap. eller preskriberas enligt reg­ ler i 16 kap. AB. Arvsrätt kan även saknas av det skäl, att arvingen avsagt sig sin arvsrätt i enlighet med stadgandet i 17 kap. 2 § ÄB. Ibland kan gälla att en arvinge uppburit så mycket i förskott av arv­ låtaren, att han vid dennes död inte har något mera att lyfta (se oms. 2030

10.30 förskott å arv 6 kap. ÄB och nedan i avsnitt 2.5.). I sistnämnda fall är han dock alltjämt i princip arvinge och därmed dödsbodelägare.s. 2032

11.Enligt 1 kap. 3 § ÄB har utlänning i princip samma rätt som svensk att ta arv här i riket. Medan äldre svensk rätt (före ikraft­ trädandet av 1928 års arvslag) på detta område byggde på den s.k. reciprocitetsprincipen bygger regeln i 1 kap. 3 § ÄB i stället på den s.k. retorsionsprincipen\ utlänning likställs principiellt med svensk men om utlänningens hemland inskränker svensk mans arvsrätt, kan regeringen förordna om vedergällning (retorsion).s. 2033

12.Från rätt att ta arv far skiljas rätten att ta testamente. I fråga om testamentsrätten, som inte behandlas i denna bok, hänvisas här till den tidigare nämnda boken Testamentsrätt av Anders Agell. Se också Gösta Walin ÄB I, s. 203 ff. och Viola Boström, Tolkning av testamente.s. 2033

Arv på grund av släktskap eller adoption

1.1 Några historiska anmärkningar I germansk rätt (och detsamma var för övrigt fallet i gammal­ romersk rätt) framträder en klar åtskillnad mellan en trängre och en vidare krets av släktingar eller skyldemän. Den trängre kretsen, som i stort sett omfattade åtminstone barn, föräldrar och syskon, måste antas ha haft sin grund i samboendet och den gemensamma hushåll­ ningen av storfamiljetyp. Här far man söka arvsrättens ursprung och kärna, även om gemenskapen i denna krets kanske i äldsta tid var ännu intensivare, så att kretsen var en primär enhet, som s.a.s. stod utom (eller snarare ”innanför”) släktskapsberäkningen, vilken vidtog först utanför kretsen. Detta bygger då på antagandet om ett slags samförmögenhet inom kretsen; om förhållandenas närmare karaktär råder dock delade meningar. Hur därmed än må vara, är det rimligt att utgå från att hus- och hemgemenskapen varit be­ stämmande för den s.k. trängre arvskretsen. Omkring denna sluter sig i historisk tid ätten i övrigt som en yttre arvskrets. Härvid torde från början endast män och släktskap genom män ha räknats. När­ heten i släktskap grundas i den yttre kretsen ursprungligen sanno­ likt främst på en beräkning efter led {gradualprincipen, jfr nedan). Genom ätternas faktiska sociala slutenhet, delvis också genom direkta lagregler, kan arvsrätten sägas ha varit begränsad till sins. 2033

2.31 utsträckning utåt i släkten. Tidigt ersätts dock uppdelningen i de två kretsarna av en mera enhetlig beräkning av släktskapen från arv­ låtaren och utåt, varvid parentelprincipen (jfr nedan under 2.2.3) tränger fram på gradualprincipens bekostnad. Arvsrätten utvidgar sig i de yttre släktskapsleden. I litteraturen har framhållits, att det i själva verket, med hänsyn till arvsrättens utgångspunkt i den trängre arvskretsen, inte så mycket är arvsrättens begränsning som fastmera dess utsträckning, som kräver förklaring. Utvecklingen leder emellertid av olika skäl fram till en i stort sett obegränsad släktarvsrätt med blodsbandet som bestämmande grundprincip. Kvinnans arvsrättsliga ställning förbättras successivt. Allt detta kan sägas vittna om att de gamla slutna ätterna fallit sönder. Det oaktat uppträder naturligtvis starka släktintressen. Långt fram genom år­ hundradena bibehålls t.ex. rättsinstitut, som syftar till att bevara fast egendom inom släkten, såsom det s.k. arvejordssystemet i svensk rätt med den därtill hörande bördsrätten (rätten att återlösa försåld arvejord).s. 2033

3.Den obegränsade släktarvsrättens herravälde varade i Sverige fram till 1928 års arvslag, som medförde en tämligen stark begränsning av släktarvsrätten, samtidigt som efterlevande make mera definitivt inlemmades i arvsordningen. Såsom arvinge i sista hand tillskapa­ des Allmänna arvsfonden. De flesta länder har numera begränsat släktarvsrätten men vanligen dock inte i samma grad som man gjort i Sverige.s. 2034

4.1800-talet förde med sig en viktig förändring i den svenska arvs­ ordningen, nämligen en förordning av år 1845, varigenom kvinna fick lika arvsrätt som man även på landsbygden (likaberättigandet gällde redan förut i städerna). Av vikt för arvsrätten i dess förhål­ lande till testamentsinstitutet var, att arvej ordssystemet såsom testamentsbegränsande faktor avskaffades år 1857 och ersattes med ett laglottssystem av den typ, som fortfarande gäller. Bortser man från dessa förändringar, kan man säga, att den svenska lagbestämda arvsrättens historiska utveckling före 1928 års arvslag till väsentlig del faller inom landskapslagarnas period och tiden dessförinnan. Beträffande tiden efter år 1928 är att märka det slutliga genombrot­ tet för utomäktenskapliga barns arvsrätt genom lagstiftning år års. 2034

5.1969 och 1987 års lagstiftning om införandet av arvsrätt för efter­ levande make även i fall där makarna har bröstarvingar. Här skalls. 2034

6.32 närmast redogöras något för rättsutvecklingen när det gäller utom­ äktenskapliga barns resp, efterlevande makes arvsrätt.s. 2034

7.33s. 2035

8.Genom 1987 års lagstiftning överfördes den s.k. basbeloppsregeln till AB och fick där en utformning som i flera avseenden skiljer sig från den som regeln hade i 13 kap. 12 § GB. Denna nya basbelopps­ regel behandlas närmare nedan under 2.3.2.s. 2038

9.36 Avslutningsvis skall här redogöras något för utvecklingen när det gäller arvsrätten vid adoptivförhållanden, i vilka nu sedan lång tid tillbaka gäller samma regler som i biologiska släktskapsrelationer, dvs. adoptant och adoptivbarn ärver varandra precis på samma sätt som en förälder och dess biologiska barn och enligt samma regler i ÄB (se 4 kap. 8 § föräldrabalken (FB)).s. 2038

10.37 2.2.2 Släktarvsrättens grund enligt nyare uppfattning Som tidigare nämnts, är en arvsrätt i någon form ett nödvändigt komplement till den privata äganderätten. Man skulle då kunna fråga efter de skäl, som i våra dagar kan anses tala för att denna arvs­ rätt väsentligen skall ta formen av en släktarvsrätt. För en släktarvs­ rätt talar uppenbarligen en stark tradition, och i anslutning därtill skulle det vara naturligt att ställa motfrågan, om det finns något annat och bättre system att följa (hela tiden får man förutsätta en vittgående testamentsfrihet). Nu är det å andra sidan så, att en in infinitum utsträckt eller obegränsad arvsrätt, motiverad av det rena blodsbandet och intet annat, otvivelaktigt ter sig främmande för nutida uppfattning. Vid tillkomsten av 1928 års arvslag betonade lagberedningen starkt, att grunden för skyldemäns eller släktingars arvsrätt inte borde anses vara endast blodsbandet utan närmast den å skyldskapen grundade sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge (naturligtvis inte in casu eller i det en­ skilda fallet utan genomsnittligt sett).31 Denna uppfattning kan sägass. 2039

11.38 ligga till grund för vår nuvarande lag. Den innebär, att arvsrätten inte bör bibehållas i de led, där denna samhörighet genomsnittligt sett helt försvunnit, men alltjämt upprätthållas i övriga, mera cen­ trala skyldskapsgrader, där arvsrätten i sin mån bidrar till att bevara en socialt önskvärd sammanhållning. Av liknande skäl låter man adoptivbarn och efterlevande make fa en mera framskjuten plats i arvssystemet än tidigare.s. 2040

12.Önskar man att arvsrätten skall ”främja initiativ, produktionsenergi, klok hushållning och känsla av ansvar för framtiden” (se ovan, avd. 1) och önskar man samtidigt utforma en ordning i över­ ensstämmelse med de flestas uppfattning och tillika bevara konti­ nuiteten med det förgångna, torde resultatet bli en arvsordning uppbyggd kring familjen och den närmare släktkretsen, med bröst­ arvingars arvsrätt som en kärna. Bröstarvingarnas rätt har otvivel­ aktigt en särskilt stark förankring genom barnens centrala roll i familjen och genom det naturliga i att arvet går från en äldre till en yngre generation och sålunda hjälper denna framåt i livet.s. 2041

13.Även efterlevande make måste dock ges en god arvsrättslig ställ­ ning. Genom 1987 års lagstiftning har i svensk rätt efterlevande make givits ett försteg framför gemensamma bröstarvingar, såtill­ vida att dessas arvsrätt uppskjuts till tiden efter båda föräldrarnas död. Denna reform — som bidragit till en enhetligare nordisk lag­ stiftning på det aktuella området - har motiverats med att den efter­ levande maken har ett starkt socialt intresse av att det för makarna gemensamma hemmet inte splittras.32s. 2041

14.Dessa regler måste nog sägas vara väl lämpade för den stora majo­ riteten av fall i vilka det saknas egendom av mera betydande värde. Finns det mera betydande tillgångar i boet kan det emellertid, som framhållits i litteraturen, ”otvivelaktigt ibland vara en ekonomiskt olycklig ’inlåsning’ av egendomen att låta den kvarstanna hos den efterlevande maken. Han eller hon (oftast är det hustrun) har van­ ligtvis nått 70-års åldern, och barnen skulle för sina familjer kunna ha större nytta av ett ekonomiskt tillskott”.33 I detta sammanhangs. 2041

15.39 bör dock erinras om det förhållandet att arvet av olika skäl, bl.a. p.g.a. de under 1900-talet successivt genomförda sociala reformer­ na, vanligtvis inte har samma betydelse för de efterlevandes (efter­ levande make och barn) försörjning idag som tidigare.34s. 2041

16.När det gäller frågan om vilka släktingar till den avlidne som bör tillerkännas arvsrätt kan slutligen noteras att även föräldrars, sys­ kons och dessa avkomlingars arvsrätt torde av de flesta uppfattas såsom starkt motiverad. Om arvsrätten bör sträcka sig längre kan dock vara föremål för delade meningar.35 Jfr nedan under 2.2.3. 2.2.3 Den släktskapsbestämda arvsordningens uppbyggnad Den ordning i vilken arvingarna äger rätt till den dödes kvarlåten­ skap kallas sedan gammalt arvsordning. Arvsordningen innehåller vidare regler om hur arvet skall delas mellan sådana arvingar som har samma företrädesrätt till arvet, dvs. är samarva.s. 2042

17.Bland skyldemännen eller släktingarna sägs arvlåtarens bröstarv­ ingar (se 2 kap. 1 § AB), dvs. avkomlingar (barn, barnbarn osv.), vara arvingar i rätt nedstigande linje (descendenter). Motsvarande dansk-norska term är livsarvingar. Föräldrar, farföräldrar och mor­ föräldrar är arvingar i uppstigande linje (ascendenter); de kallades förr bakarvingar eller arvingar som är ”till rygga i ätten”. Syskon, syskons barn etc. är sidoarvingar (kollateraler).s. 2042

18.I rättsfallet NJA 1997 s. 645 gällde frågan om vilka rättsverk­ ningar som skulle tilläggas en tingsrättsdom varigenom en avliden man A förklarats ej vara far till en kvinna B född i A:s äktenskap. Närmare bestämt gällde frågan om huruvida förklaringen borde överhuvudtaget ha någon inverkan på det tidigare (1987) förrät­s. 2042

19.40 tade arvskiftet efter A och som bl.a. inneburit att B, som då i enlig­ het med faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB ansågs som barn i äktenskap till A, tillskiftats en del av arvet efter denne. HD, som ogillade B:s halvsyskons talan om att B skulle förpliktigas betala tillbaka vad hon bekommit som arv, uttalade bl.a. följande: Ett system för släktarvsrätten måste bygga på någon eller några principer för beräknande av släktskapens närhet. Dessa principer är givetvis inte naturgivna utan ger uttryck åt varierande bedöm­ ningar och intresseavvägningar. Genomgående i alla länder är docks. 2042

20.41 tanken att arvlåtarens barn är de närmaste släktingarna. De två under den rättshistoriska utvecklingen konkurrerande huvudprin­ ciperna har redan nämnts, nämligen gradualprincipen och parentelprincipen. Den förra, som har sitt namn efter det latinska ordet gradus = led, betyder att släktskapens närhet beräknas efter det antal led, som uppstår när man inordnar arvlåtaren och arvingen i en släkt­ tavla. I 1 kap. 2 § ÄB i 1734 års lag angavs gradualprincipen på föl­ jande sätt: ”Ätt räknas ledvis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfver.” Lagens arvsordning behärskades dock av gradualprincipen endast såvitt angick de mera avlägsna släkting­ arna. Arvsordningens centrala delar präglades redan då av parentel­ principen. Denna innebär, att släkten indelas i grupper, parentel (av parentela (parentilla), ett ord bildat ur lat. parens, ”förälder”), varvid med en persons parentel menas denne person själv och hans samtliga avkomlingar. Parentelerna numreras så, att arvlåtaren och hans avkomlingar bildar första parentelen, hans föräldrar och deras avkomlingar (utom sådana som redan tillhör första parentelen) bil­ dar andra parentelen, far- och morföräldrarna utgör tredje parente­ len osv. En person tillhörande parentel med lägre nummer räknas vara när­ mare besläktad med arvlåtaren än en person tillhörande parentel med högre nummer. Parentelprincipens styrka kan sägas ligga däri, att egendomens delning mellan flera linjer inom samma större grupp (t.ex. bland avkomlingarna eller bland föräldrarna och deras avkomlingar) inte påverkas av den omständigheten, huruvida någon arvinge i en av linjerna dör före arvlåtaren (förutsatt att annan arvs­ berättigad person finns att tillgå i samma linje). Samma resultat nås inte med gradualprincipen, eftersom den enligt ledberäkningen närmare arvingen enligt denna princip skall ha företräde framför en arvinge besläktad i mera avlägset led (en son borde utestänga ens. 2043

21.42 avliden dotters barn, en syster borde ha företräde framför en son­ sons son osv.)37s. 2044

22.Det har förutsatts, att parentelprincipen får till konsekvens den s.k. istadarätten (representationsrätten, ius representationis), vilken betyder att i en före arvlåtaren avliden arvinges ställe inträder hans avkomlingar (i en förut avliden sons ställe inträder dennes barn, i ett förut avlidet syskons ställe inträder dess barn).s. 2045

23.Parentelgrupperingen kan schematiskt illustreras med följande figur:s. 2045

24.Tredje parentelens. 2045

25.Andra parentelens. 2045

26.Första parentelens. 2045

27.® = arvlåtaren Gällande svensk lag bygger i 2 kap. ÄB på en konsekvent genom­ förd parentelprincip med istadarätt men begränsar släktarvsrätten så, att släktingar fr.o.m. kusiner saknar arvsrätt. På grundval av parentelindelningen brukar man tala om tre arvsklasser, närmare beskrivna i 2 kap. 1-3 §§ ÄB. Härvid är att märka, att 2 kap. efter 1969 års ändring avser släktskap oavsett om den beror på äkten­ skaplig eller utomäktenskaplig härstamning. Att i adoptivförhållan­ den numera gäller samma regler som i biologiska föräldra—barnförhållanden har redan framhållits.s. 2045

28.43s. 2045

29.Första arvsklassen (ÄB 2:1) omfattar arvlåtarens egen parentel, dvs. hans avkomlingar (bröstarvingar). I första hand ärver barnen, med lika lott för var och en. Förut avlidet barns avkomlingar har istadarätt. Inom arvsklassen tar varje gren lika lott {stirpalgrundsatsen)?^ Så snart någon finns inom första arvsklassen, är de följande arvsklasserna helt uteslutna.s. 2046

30.Andra arvsklassen består av anförvanterna inom andra parentelen, dvs. föräldrar, syskon och syskons avkomlingar (2 kap. 2 § ÄB).3 398 Också inom denna arvsklass råder istadarätt, och delningen följer stirpalgrundsatsen. Lever båda föräldrarna, delar dessa arvet; endast om en av föräldrarna är död, inträder arvlåtarens syskon och tar den ledigblivna andelen. Om arvingarna utgörs av arvlåtarens moder, två bröder, en syster och en förut avliden broders fyra barn, får modern hälften, bröderna och systrarna 1/8 var samt brorsbarnen 1/32 var.40s. 2046

31.Liksom i första arvsklassen gäller tydligen även i andra arvsklas­ sen att ledberäkningen inverkar i så måtto, att arvinge i närmare led på samma ”linje” utestänger därefter följande. I första arvsklassen torde detta resultat uppfattas som självklart; så länge ett arvlåtarens barn är i livet, kan barnets avkomlingar inte komma i fråga. I andra arvsklassen är det kanske inte lika självklart på alla punkter. Man kan ju fråga sig om föräldrarna, när de båda är i livet, helt bordes. 2046

32.44 utestänga arvlåtarens syskon; ett arv från en yngre till en äldre gene­ ration kan ju på sitt sätt te sig såsom mindre starkt motiverat och därför lättare att modifiera vid en avvägning av skilda intressen. Fransk rätt t.ex. låter syskonen bli samarva med föräldrarna; om den döde efterlämnar sina båda föräldrar samt syskon, far enligt Code civil art. 748 fadern 1/4, modern 1/4 och syskonen tillsammans 1/2 av kvarlåtenskapen (syskonen räknas till de s.k. privilegierade sidoarvingarna, collatéraux privilégiés).41 Tysk rätt har däremot samma formellt konsekventa system som svensk rätt (BGB § 1925), likaså dansk och norsk rätt.s. 2046

33.Ur principerna för fördelningen inom andra arvsklassen kan man direkt härleda regeln i 2 kap. 2 § 3 st. AB om halvsyskons och deras avkomlingars arvsrätt: varje syskon tar del i den lott, som skulle ha tillfallit dess fader resp, moder.s. 2047

34.Exempel 1: Båda föräldrarna är döda. Arvlåtaren efterlämnars. 2047

35.såsom arvingar tre helsyskon och ett halvsyskon. Varje helsys­s. 2047

36.kon får 1/6 + 1/8 = 7/24 av kvarlåtenskapen. Halvsyskonet fårs. 2047

37.1/8. Förändras exemplet så, att det finns endast ett helsyskons. 2047

38.och ett halvsyskon, får helsyskonet 3/4 och halvsyskonet 1/4.s. 2047

39.Finns det tre helbröder och två halvbröder på fädernet och ens. 2047

40.halvbroder på mödernet, får varje helbroder 1/10 + 1/8 = 9/40,s. 2047

41.varje halvbroder på fädernet 1/10 och halvbrodern på möder­s. 2047

42.net 1/8. Om båda föräldrarna är döda och endast halvsyskon finns tar dessa hela arvet. Grunden härför är principen om att hela arvsklassen skall vara uttömd innan nästa arvsklass kommer i fråga (successio ordinum).s. 2047

43.Tredje arvsklassen omfattade i 1734 års lag alla återstående släk­ tingar, utan någon begränsning utåt i släkten. Blodsbandet uppfat­ tades m.a.o. som en tillräcklig motivering för arvsrätt. Härvid gällde i tredje arvsklassen en sträng gradualprincip (utan istadarätt). En överlevande mormoder (besläktad i andra led) uteslöt t.ex. samtligas. 2047

44.45 farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (på denna punkt gällde alltså inte principen paterna paternis, materna maternis). En enda moster (släkting i tredje led) uteslöt alla kusiner (släktingar i fjärde led). Ofta gynnades härigenom en äldre generation på en yngres bekostnad och genomsnittligt gynnades mödernesidan framför fädernesidan. En fördel med gradualprincipen var dock, att den söndersplittring av arvet undveks, som skulle ha blivit resultatet av parentelprincip och istadarätt.s. 2047

45.Den genom 1928 års arvslag genomförda starka begränsningen av släktarvsrätten vilar på den redan nämnda tanken, att arvsrätten inte borde grundas på blodsbandet i och för sig utan på den med blodsbandet sammanhängande sociala och ekonomiska samhörig­ het, som normalt kan beräknas råda mellan en person och hans när­ mare släktingar. Lagstiftaren ville alltså anpassa arvsrätten efter den minskade betydelse släkten fått i jämförelse med äldre tider.42 Sam­ tidigt tillgodosågs det tekniskt-processuella intresset av att inte så­ dana släktrelationer grundade arvsrätt, vid vilka bevissvårigheter lätt kunde uppstå. Var gränsen skulle dras, kunde naturligtvis bli före­ mål för tvekan. Lagberedningen föreslog den gräns, som sedermera blev lagfäst, men vid arvslagens antagande fanns i riksdagen före­ språkare såväl för en strängare som en mindre sträng begränsning.s. 2048

46.46 I överensstämmelse med vad som kom att gälla enligt 1928 års arvslag hör enligt 2 kap. 3 § AB till tredje arvsklassen farföräldrarna och morföräldrarna samt deras barn (farbröder och fastrar, mor­ bröder och mostrar). Dessa sistnämndas barn (arvlåtarens kusiner) saknar arvsrätt, liksom ännu avlägsnare släktingar. Inom den krets, som fått förbli arvsberättigad, gäller samma principer som i andra arvsklassen, dvs. istadarätt och stirpaldelning. Gradualprincipen är alltså nu helt slopad. Mellan fäderne- och mödernesidan görs en uppdelning; först om ingen arvinge finns på ena sidan, går hela arvet över till andra sidan. Halvskylda ärver efter motsvarande prin­ ciper som i andra arvsklassen. Orden ”den dödes barn” i 2 kap. 3 § 2 st. avser såväl hel- som halvsläkt till arvlåtaren.s. 2048

47.För tydlighetens skull utsägs direkt i 2 kap. 4 § AB att andra skyldemän än de i 2 kap. 1-3 §§ AB angivna inte har någon arvs­ rätt.43s. 2049

48.I direktiven år 1969 för Familjelagssakkunniga togs frågan om en begränsning av de arvsberättigades krets åter upp. Dåvarande departementschefen anförde därvid bl.a. följande:44s. 2049

49.47 Familjelagssakkunniga (majoriteten) fann dock inte tillräckliga skäl föreligga att framlägga något förslag till lagändring när det gäller den aktuella frågan och anförde därvid:45 I prop. 1986/87:1 (Äktenskapsbalk m.m.) erinrade dåvarande de­ partementschefen om att frågan om en inskränkning av kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen aktualiserats i riksdagen genom en motion till 1982/83 års riksmöte och att lagutskottet med anledning av denna motion förordat att frågan om en begränsning av arvsrätten övervägdes på nytt och därvid i nordisk samverkan.47s. 2049

50.Departementschefen fann dock — på i huvudsak samma grunder som de av Familjelagssakkunniga åberopade (se ovan) och med hänsyn till att det framkommit att det i de andra nordiska länderna inte fanns något intresse av att ändra lagstiftningen i den aktuella delen - inte anledning att då föreslå någon sådan lagändring.48s. 2050

51.48s. 2050

52.Diskuterats har dock inte endast en inskränkning av de arvsbe-s. 2051

53.rättigades krets. ”Nästan varje år brukar det”, som Agell framhåller,s. 2051

54.”motioneras i den svenska riksdagen om återinförande av den arvs­s. 2051

55.rätt för kusiner som avskaffades genom tillkomsten av 1928 lag oms. 2051

56.arv. Motionerna avslås regelbundet med en motivering, som anting­s. 2051

57.en anknyter till de skäl som på sin tid åberopades för avskaffandet,s. 2051

58.eller som innebär att ingenting nytt framkommit som föranleder ens. 2051

59... • »49s. 2051

60.omprovning, ts. 2051

61.49 I doktrinen har Agell argumenterat för ett återinförande av kusiners arvsrätt.52s. 2051

62.50s. 2052

Efterlevande makes arvsrätt

1.2.3.1 Inledning Som här tidigare framgått har nu sedan ganska lång tid tillbaka efter­ levande make i vårt land när den döde maken saknat bröstarvingar varit tillerkänd arvsrätt kombinerad med regler om rätt till eftemrv {sekundosuccession} för den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen (dvs. föräldrar och deras avkomlingar). För att ytterli­ gare förbättra efterlevande makes ekonomiska ställning har genom 1987 års lagstiftning efterlevande make dessutom tillerkänts rätt till arv även i det fallet då makarna har gemensamma bröstarvingar (3 kap. 1 § 1 st. AB).56 De gemensamma bröstarvingarna får - lik­ som den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen då bröst­ arvingar saknas - sin arvsrätt uppskjuten till tidpunkten för den efterlevande makens död (3 kap. 2 § 1 st. AB). Den efterlevande maken övertar alltså den avlidna makens kvarlåtenskap med s.V,.fri förfoganderätt, vilket innebär att den efterlevande maken kan fritt förfoga över de särskilda föremålen genom att förbruka dem, av­ yttra eller eljest genom livsrättshandling disponera över dem osv. Den efterlevande maken kan dock inte testamentariskt disponera över den först avlidna makens ideella andel (ideella kvotdel) såsom sådan i boet. Det rådde tidigare möjligen viss osäkerhet i frågan oms. 2054

2.52 begränsningen av efterlevande makes testationsrätt gällde även i fråga om bestämd egendom som tillhört den först avlidna maken. I rättsfallet NJA 1995 s. 303 konstaterade HD att då det varken av lagtext eller förarbeten framgick om begränsningen av efterlevande makes testationsrätt gällde viss bestämd egendom som tillhört den först avlidna maken eller endast viss kvotdel av behållningen i boet så fick frågan avgöras under beaktande av vad som stod i bäst över­ ensstämmelse med regleringens syften och vad som från praktiska synpunkter var mest ändamålsenligt. Efter att mot bakgrund härav diskuterat för- och nackdelarna med de båda alternativa tolkning­ arna kom HD fram till att regeln om begränsningen av efterlevande makes testationsrätt skulle tolkas så att begränsningen i fråga gäller endast viss kvotdel av behållningen i boet, dvs. inte också bestämd egendom som tillhört den först avlidna maken.s. 2054

3.53 Sekundosuccessorerna är alltså skyddade mot testamentariska förfo­ ganden från den efterlevandes sida vad gäller deras ideella andel i behållningen vid denne makes död (3 kap. 2 § 1 st. AB). Härige­ nom skiljer sig fri förfoganderätt från ” äganderätt'. Vidare är att märka att vissa benefika förfoganden från den efterlevandes sida kan medföra vederlagsanspråk från sekundosuccessorernas sida vid den efterlevande makens död, undantagsvis även återkravsrätt mot ondtroende gåvotagare (se närmare nedan under 2.3.3.d.).s. 2055

4.I förhållande till bröstarvinge på endast den avlidna makens sida, s.k. särkullbarn, gäller dock inte efterlevande makes arvsrätt. Som framhålls i förarbetena har en sådan arvinge ofta inte samma känslomässiga relation till den efterlevande maken som ett makar­ nas gemensamma barn och det är därför förståeligt om särkullbarnet inte vill vänta med att få ut sitt arv tills den efterlevande maken avlidit.58 Risk finns ju dessutom för att det vid den efterlevande makens död inte längre finns något kvar i boet att ärva efter den först avlidna maken. - Den först avlidna makens särkullbarn kan dock givetvis avstå från att göra sin arvsrätt gällande redan vid den­ nes död, vilket kan vara särskilt naturligt i fall då särkullbarnet levt eller fortfarande lever i samma familj som den efterlevande maken. (Jfr 3 kap. 1 § 1 st. 2 p. AB.) Om barnet är underårigt krävs enligt en 15 kap. 6 § 2 st. FB överförmyndarens samtycke för att förmyn­ dare eller god man skall kunna för barnets räkning göra ett sådant arvsavstående.59 - Om särkullbarnet avstår sin arvsrätt till förmån för efterlevande maken har det enligt regeln i 3 kap. 9 § AB samma rätt till efterarv som makarnas gemensamma bröstarvingar. Obser­ vera noga att arvsavståendet för att få dessa rättsverkningar skall ha skett uttryckligen till förmån för efterlevande maken. Har särkull­ barnet endast förklarat sig avstå från rätt till arv efter den avlidna maken antas nämligen arvsavståendet vara av sedvanlig beskaffen­ het och gälla till förmån för barnets egna arvingar.60s. 2058

5.56s. 2058

6.Efterlevande makes arvsrätt förutsätter, att äktenskapet består vid tiden för dödsfallet. Är äktenskapet då redan upplöst, äger någon arvsrätt ej rum. Förhållandet är dock enligt 3 kap. 10 § ÄB detsamma om det vid dödsfallet pågick mål om äktenskapsskillnad. Denna regel skall tillämpas i överensstämmelse med regeln i 9 kap. 12 § ÄktB vilket innebär att med ”den tid då mål om äktenskaps­ skillnad pågår förstås ... tiden från det att talan väckts till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan om äktenskapsskillnad, till dess att beslutet om detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskill­ nad dessförinnan har fallit ...” I sådana fall anses klart vittnesbörd föreligga om att den samhörighet mellan makarna, som lagstiftaren tänkt sig som arvsrättens grundval, inte längre är för handen.61 Lagen har dock inte utsträckt regeln till sådana fall, då makarna utan anhängiggjord talan om äktenskapsskillnad p.g.a. söndring levt åtskilda. Den rent faktiska särlevnaden utsläcker alltså inte arvs­ rätten.s. 2059

7.57 Efterlevande makes arvsrätt enligt ovan är inte " laglottsskyddad' vil­ ket innebär att den är inte skyddad mot den avlidna makens testamentsförordnanden. Denne kan alltså genom ett testamentariskt förordnande ha modifierat eller t.o.m. upphävt den efterlevande makens arvsrätt. - Det bör dock i detta sammanhang erinras om att den s.k. basbeloppsregeln — vilken behandlas närmare nedan under 2.3.2 och som genom 1987 års lagstiftning gjordes om till en arvs­ rättslig garantiregel (3 kap. 1 § 2 st. AB) — ger den efterlevande maken ett bottenskydd, som går före testamentsförordnanden. - Det kan här också vara på sin plats att påpeka, att den speciella regel om jämkning vid bodelning med anledning av makes död, som återfinns i 12 kap. 2 § 1 st. ÄktB och som innebär att den efter­ levande maken kan begära att vid bodelningen vardera sidan skall som sin andel behålla sitt giftorättsgods, kan få betydelse bl.a. i sådant fall då den avlidna maken till förmån för annan än den efter­ levande maken disponerat över sin kvarlåtenskap genom testamente.s. 2059

8.58 Den efterlevande makens rätt enligt 3 kap. 1 § 1 st. ÄB att överta den avlidna makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt kan alltså sättas ur spel genom ett den avlidna makens testamente till förmåns. 2060

9.60 för annan än den efterlevande maken, t.ex. en av bröstarvingarna; detta i enlighet med principen att testamente går före arv.s. 2062

10.Om den avlidna maken testamenterat kvarlåtenskapen till annan än maken och om testamentet därvid inkräktar på bröstarvingars laglotter kan ett särskilt problem uppkomma när testamentet görs gällande. Problemet gäller frågan om huruvida den egendom som motsvarar laglottsanspråket skall tillfalla efterlevande maken med fri förfoganderätt eller i stället omedelbart tillfalla den bröstarvinge, som påkallat jämkning av testamentet för utfående av laglott. Sva­ ret på frågan ges i 7 kap. 3 § 2 st. AB varav framgår att vad en bröst­ arvinge erhåller genom att påkalla jämkning av testamentet inte skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt enligt AB 3 kap. när testamentet gäller tillf örmån för annan än den efterlevande maken själv. Har testator uttryckligen föreskrivit i testamentet att egen­ domen i fråga, dvs. egendom som motsvarar bröstarvinges laglott, i stället skall tillfalla den efterlevande maken med fri förfoganderätt bör dock givetvis detta gälla.s. 2063

11.Exempel 2: (7 kap. 3 § 2 st. ÄB): A dör efterlämnande make B,s. 2063

12.två barn, C och D, som inte är barn till den efterlevande makens. 2063

13.samt två gemensamma bröstarvingar, E och F. Kvarlåtenska­s. 2063

14.pen efter A uppgår (sedan bodelning skett) till 400 000 kr. A hars. 2063

15.i testamente bestämt att hela hans kvarlåtenskap skall tillfallas. 2063

16.barnet C. - D, E och F gör sina laglottsanspråk gällande mots. 2063

17.testamentstagaren C. - Resultatet blir då att dessa (D, E och F)s. 2063

18.får ut sina laglotter, dvs. 50 000 kr var, medan C får resten avs. 2063

19.kvarlåtenskapen, dvs. 250 000 kr. Den efterlevande maken Bs. 2063

20.får i detta fall ingenting av kvarlåtenskapen efter A. Observera att det för utgången i detta fall inte spelar någon roll om testamentstagaren är ett särkullbarn eller ett gemensamt barn. Ar det emellertid i stället den efterlevande maken själv som är testa­ mentstagare gäller enligt samma lagrum (7 kap. 3 § 2 st. ÄB) mot­ satt princip, dvs. barnens arvsrätt påverkas av jämkningen men den ger inte dessa rätt att genast fa ut arvet. Det är vanligt, att den avlidna maken velat ge den efterlevande maken en starkare rätt till kvarlåtenskapen än vad arvsreglerna innebär genom att testa­s. 2063

21.61 mentera kvarlåtenskapen med full äganderätt till den efterlevande maken. Om testamentet i dylikt fall jämkas för tillgodoseende av bröstarvingars laglottsanspråk skall egendomen i fråga (dvs. egen­ dom motsvarande laglottsanspråken) ändå tillfalla den efterlevande maken, nämligen med fri förfoganderätt enligt reglerna om efter­ levande makes arvsrätt. I annat fall skulle ju testamentet - tvärtemot testators avsikt med förordnandet - ha försatt den efterlevande maken i ett sämre läge än om testamentet ej funnits. För bröst­ arvingarnas del innebär denna regel att dessa far vänta med att få ut sina laglotter tills den efterlevande maken i sin tur är död. Sett ur den efterlevande makens synpunkt innebär regeln att den egendom, som motsvarar bröstarvingars laglottsanspråk övertas av den efter­ levande med fri förfoganderätt i stället för med full äganderätt. Ge­ nom följande exempel kan den aktuella regelns innebörd närmare åskådliggöras.s. 2063

22.Exempel 3: A dör efterlämnande maken B, ett särkullbarn C, etts. 2064

23.gemensamt barn D samt en kvarlåtenskap uppgående till etts. 2064

24.värde av 200 000 kr sedan bodelning skett. A har testamenterats. 2064

25.all sin kvarlåtenskap till maken B med full äganderätt. Såväls. 2064

26.C som D gör gällande laglottsanspråk. - Resultatet blir då atts. 2064

27.B får 100 000 kr med full äganderätt och 50 000 kr (det gemen­s. 2064

28.samma barnets laglott) med fri förfoganderätt. Särkullbarnets. 2064

29.får genast ut sin laglott å 50 000 kr. - När så B en gång avliders. 2064

30.har det gemensamma barnet D rätt till hela efterarvet. Den försts. 2064

31.avlidna makens särkullbarn C har ju redan fått ut sin laglott ochs. 2064

32.har inte rätt till mer. 2.3.2 Basbeloppsregeln (3 kap. 1 § 2 st. ÄB) Innan här frågan om egendomens fördelning efter den efterlevande makens död tas upp till behandling skall här lämpligen lämnas en redogörelse för den s.k. basbeloppsregeln (numera rätteligen ”pris­ basbeloppet”), som innebär att den efterlevande maken alltid har rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­ tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra gång­ er det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkrings. 2064

33.62 som gäller vid tiden för dödsfallet.68 — För rättsutvecklingen på detta område har kortfattat redogjorts ovan under 2.2.1.s. 2064

34.Eftersom - när det finns endast gemensamma bröstarvingar — den efterlevande maken övertar den döde makens hela kvarlåtenskap med fri förfoganderätt finns det egentligen inte längre något socialt behov av en basbeloppsregel i dylika fall. Annorlunda kan det givet­ vis förhålla sig då den döde maken genom testamente upphävt eller modifierat den efterlevande makens arvsrätt eller då den avlidna maken efterlämnar särkullbarn, och som ju har rätt att få ut sitt arv redan vid förälderns död. Det är främst det ekonomiska skyddet för den efterlevande maken i dessa båda fall som utgör motivet till basbeloppsregelns bibehållande i lagstiftningen. Eftersom den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln går före såväl testamentstagares anspråk grundade på av den avlidna maken gjorda testamentariska förordnanden som särkullbarns rätt att genast utfå sitt arv utgör basbeloppsregeln en arvsrättslig garanti­ regel. Då prisbasbeloppet för år 2006 fastställts till 39 700 kr utgör garantinivån detta år 158 800 kr.70s. 2065

35.63 Som klart utsägs i 3 kap. 1 § 2 st. ÄB skall man vid tillämpningen av basbeloppsregeln beakta vad den efterlevande maken på grund av sitt giftorättsanspråk far vid bodelningen liksom denne makes enskilda egendom, om sådan finns. Om den avlidna maken upprät­ tat testamente till förmån för den efterlevande maken uppkommer frågan om huruvida vad den efterlevande far genom detta också skall avräknas eller om testamente och arv enligt basbeloppsregeln kan kumuleras. I propositionen synes departementschefen ha utgått ifrån att den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln inte skulle påverkas av ett den avlidna makens testamente till förmån för den efterlevande maken.71 Uttalandet i fråga gällde dock bas­ beloppsregeln som varande en giftorättsregel. Av den lydelse basbe­ loppsregeln slutligen kom att fa - placerad i ÄB som en arvsrättslig garantiregel - skall anses framgå att förvärv p.g.a. testamente skall inräknas.72 Det talas där nämligen om att den efterlevande maken ”ur kvarlåtenskapen” så långt denna räcker skall ”fa egendom till så stort värde att den tillsammans ...”. (Det talas alltså inte i stället om att den efterlevande maken skall utfå denna egendom såsom arv.) Lagutskottet hade också den uppfattningen att testamente av den avlidna maken till förmån för den efterlevande maken skall inräk­ nas vid beräkningen av dennes rätt enligt basbeloppsregeln.73 Den reservationen måste dock göras att testator kan ha i testamentet ut­ tryckligen föreskrivit att testamentsförordnandet ej skall inkräkta på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.74 Har en sådan avsikt hos testator inte kommit till klart uttryck i testamen­ tet kan den för övrigt i vissa fall tänkas bli fastslagen genom en tolk­ ning av testamentet.75 När det gäller försäkringsbelopp som den efterlevande maken får på grund av förmånstagarförordnande fram­ går det klart av förarbetena att sådana inte skall inkräkta på dennes. 2065

36.64 makes rätt enligt basbeloppsregeln, vilket alltså innebär att den efter­ levande maken om sådan försäkringsersättning är aktuell har rätt till denna utöver vad basbeloppsregeln ger denne make.76s. 2066

37.Innan här ges några exempel på basbeloppsregelns tillämpning bör nämnas att den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som den efterlevande make förvärvar med stöd av basbeloppsregeln ärvs med fri förfoganderätt om det finns arvingar till den först avlidna maken i första eller andra arvsklassen (jfr 3 kap. 2 § 1 st. sista p. ÄB) och med rätt till efterarv för dessa när den efterlevande maken en gång dör.s. 2067

38.Exempel 4: A dog år 2001 efterlämnande änkan B samt A:s barns. 2067

39.i ett tidigare äktenskap, C. A:s giftorättsgods hade ett netto­s. 2067

40.värde av 70 000 kr och B:s ett nettovärde av 30 000 kr. B hades. 2067

41.också enskild egendom till ett värde av 48 000 kr.s. 2067

42.Utan basbeloppsregeln skulle i detta fall resultatet blivit atts. 2067

43.B fått (70 000 kr + 30 000 kr/2) 50 000 kr genom bodelningens. 2067

44.jämte sin enskilda egendom värd 48 000 kr, dvs. totalt 98 000 kr.s. 2067

45.A:s kvarlåtenskap uppgående till ett värde av 50 000 kr (hälftens. 2067

46.av giftorättsgodset) skulle - om basbeloppsregeln ej funnits -s. 2067

47.särkullbarnet C kunnat kräva att utfå som sin arvslott genasts. 2067

48.vid A:s död. Genom basbeloppsregeln hade dock B rätt att fås. 2067

49.egendom motsvarande fyra gånger basbeloppet vilket vid döds­s. 2067

50.fallet år 2001 utgjorde å 36 900 kr. För att något förenkla uträk­s. 2067

51.ningarna antar vi dock här att basbeloppet var 37 000 kr, vilkets. 2067

52.då innebär att den efterlevande maken hade rätt till egendoms. 2067

53.till ett värde av 148 000 kr. Dock skulle avräknas dels egendoms. 2067

54.65s. 2067

55.motsvarande hennes giftorättsanspråk (50 000 kr), dels ocks. 2068

56.hennes enskilda egendom (48 000 kr), dvs. totalt 98 000 kr. Hons. 2068

57.ägde därför av mannens kvarlåtenskap med stöd av basbe­s. 2068

58.loppsregeln utfå egendom till ett värde av 50 000 kr, vilkens. 2068

59.egendom hon ärvde med fri förfoganderätt och särkullbarnet Cs. 2068

60.kunde alltså vid A:s död ej få ut något av sin arvslott men hades. 2068

61.rätt till sekundosuccession vid B:s död. Vid A:s död fick Bs. 2068

62.egendom till ett värde av 148 000 kr, varav egendom till ett värdes. 2068

63.av 50 000 kr ärvdes av B med fri förfoganderätt, dvs. 50/148.s. 2068

64.Vid B:s död år 2006 har därför C rätt till 50/148 av B:s kvarlåten­s. 2068

65.skap (3 kap. 2 § 2 och 3 st. ÄB).s. 2068

66.Låt oss nu ändra detta exempel endast på det sättet att vis. 2068

67.antar att det förutom särkullbarnet C fanns en gemensam bröst­s. 2068

68.arvinge D. Jämlikt basbeloppsregeln var B berättigad att av A:ss. 2068

69.kvarlåtenskap med fri förfoganderätt ärva (148 000 kr - 98 000 kr)s. 2068

70.50 000 kr. Eftersom kvarlåtenskapen efter A hade ett behållets. 2068

71.värde av 50 000 kr uppgick vardera barnets (C och D) arvslotters. 2068

72.till 25 000 kr.s. 2068

73.Därav följer att det gemensamma barnet D:s arvslott ejs. 2068

74.räckte till för att täcka B:s krav enligt basbeloppsregeln utans. 2068

75.25 000 kr måste också tas av C:s arvslott, som alltså vid A:ss. 2068

76.död inte kunde utfå något av sin arvslott. Detta innebär att vids. 2068

77.B:s död år 2006 har, som efterarv efter A, såväl särkullbarnet Cs. 2068

78.rätt till som det gemensamma barnet D rätt till 25/148 av kvar­s. 2068

79.låtenskapen efter B. Resten av B:s kvarlåtenskap ärvs givetviss. 2068

80.av det gemensamma barnet D som arv efter B, såvida inte Bs. 2068

81.inskränkt D:s arvsrätt genom testamente.s. 2068

82.Om den avlidna maken bortsett från den efterlevande maken intes. 2068

83.efterlämnar några arvingar gäller att även det som den sistnämndas. 2068

84.maken förvärvar p.g.a. basbeloppsregeln förvärvas med full ägande­s. 2068

85.rätt. Frågan är dock om detta gäller även sådan egendom som dens. 2068

86.först avlidna maken förordnat om i testamente till förmån för någons. 2068

87.annan än den efterlevande maken och vilket testamente blivit före­s. 2068

88.mål för jämkning då det kränkt den efterlevande makens rätt enligts. 2068

89.basbeloppsregeln. I 3 kap. 1 § 2 st. sista p. ÄB heter det, att etts. 2068

90.testamente av den avlidna maken när utan verkan” i den mån dets. 2068

91.inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.s. 2068

92.66 Det har i doktrinen, nämligen av Anders Eriksson, hävdats att detta innebär, att testamentstagares rätt i den här aktuella situationen definitivt utsläcks och att sådan alltså inte har någon rätt att vid den efterlevande makens död fa njuta sin rätt p.g.a. testamentet.77 För denna uppfattning skulle också möjligen kunna anses tala det för­ hållandet att det i 3 kap. 2 § AB om efterarvsrätt för den först avlidna makens arvingar i första och andra arvsklassen inte sägs något om en motsvarande rätt för testamentstagare när testaments­ förordnandet jämkats för tillgodoseende av den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.78 Emellertid har - och det med goda skäl - den uppfattningen också gjorts gällande i doktrinen, nämli­ gen av Agell, att det nu aktuella ”problemet i grunden bör ses som en fråga om testamentstolkning och respekt för testators eventuella vilja”.79 Anta att den först avlidna maken upprättat testamente just för att förhindra att hans efterarvingar får den borttestamenterade egendomen vid den efterlevande makens död eller att - om den först avlidna maken saknar efterarvingar - testamentet upprättats just för att förhindra att egendomen i fråga vid den efterlevande makens död går till dennes arvingar. Den här förstnämnda i doktri­ nen uttalade uppfattningen i den nu aktuella frågan - dvs. att testa­ mentstagares rätt utslocknar i den mån förordnandet blir föremål för jämkning för tillgodoseende av den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln - kan tydligen komma att leda till att egen­ domen vid den efterlevande makens död kommer att fördelas på ett sätt som helt strider mot testamentets syfte. Därför bör det inte endast vara möjligt för den först avlidna maken att direkt i tes­ tamentet föreskriva sekundosuccessionsrätt för testamentstagare i sådana fall då basbeloppsregeln hindrar ett verkställande av testa­ mentet vid testators död utan det bör också vara möjligt att genom testamentstolkning söka lösa frågan på det sätt som kan antas bäst överensstämma med testators, dvs. den först avlidna makens, yttersta vilja. Om därvid den individuella testatorsviljan inte kan utrönass. 2068

93.67s. 2069

94.och man därför mäste uppställa en presumtionsregel bör man enligts. 2070

95.Agell kunna utgå från en genomsnittlig testatorsvilj a innebärandes. 2070

96.rätt till sekundosuccession för testamentstagare i detta fall.80s. 2070

97.Ytterligare en fråga skall här - även om den närmast hör till testa-s. 2070

98.mentsrättens område - tas upp innan vi går in på frågan om sekun-s. 2070

99.dosuccesionen, nämligen den om all egendom vid den efterlevandes. 2070

100.makens död skall tillfalla dennes arvingar eller om sekundosucces­s. 2070

101.sionsrätt föreligger för den först avlidna makens arvingar i sådanas. 2070

102.fall då barnlösa makar upprättat inbördes testamente med innebörds. 2070

103.att kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken skall med ”fulls. 2070

104.äganderätt” tillfalla den efterlevande maken och denne i sin tur ejs. 2070

105.förfogat över egendomen genom testamente. Härom föreligger etts. 2070

106.viktigt rättsfall i NJA 1950 s. 483.s. 2070

107.I detta fall hade två makar genom inbördes testamente förordnats. 2070

108.att den som överlevde den andre skulle med full äganderätt övertas. 2070

109.den dödes kvarlåtenskap, om makarna blev barnlösa. Föreskrift is. 2070

110.testamentet om vad som skulle hända med egendomen efter dens. 2070

111.efterlevande makens död saknades. Av de barnlösa makarna dogs. 2070

112.hustrun först och kort tid därefter även mannen, varvid båda avs. 2070

113.dem efterlämnade arvingar i andra arvsklassen. HD konstaterade,s. 2070

114.att enligt fast praxis gällde att om efterlevande make genom testa­s. 2070

115.mente tillagts den avlidne makens kvarlåtenskap med Juli ägande­s. 2070

116.rätt utan föreskrift om sekundosuccession så hade den först avlidnas. 2070

117.makens arvingar ingen efterarvsrätt vid den efterlevande makenss. 2070

118.68 död.82 Detta uteslöt dock enligt HD inte ”att särskilda omständig­ heter kunna ådagalägga att i ett visst fall med ett förordnande som enligt ordalagen har angivna innehåll likväl ej avsetts att göra av­ vikelse från lagens regel om sekundosuccession”.83 Några sådana omständigheter ansågs dock inte föreligga i det aktuella fallet, var­ för alltså någon efterarvsrätt inte förelåg för hustruns arvingar. Detta rättsläge har senare bekräftats, nämligen genom rättsfallet NJA 1993 s. 145. I detta fall ansågs ett inbördes testamente enligt vilket den efterlevande maken skulle med full äganderätt erhålla den först avlidna makens kvarlåtenskap föra med sig att sistnämnda makes arvingar inte hade någon rätt till den efterlevande makens kvarlåtenskap enligt regeln i 3 kap. 8 § AB. Då detta rättsfall även åberopas på annat ställe i boken (se nedan i avsnitt 2.3.3 under g.) skall här lämnas ett ganska utförligt referat av detta.s. 2070

119.69 2.3.3 Sekundosuccessionen a. Sekundosuccessorer eller efterarvingar är endast den först avlid­ na makens bröstarvingar eller - om bröstarvingar saknas - nämnda makes arvingar i andra arvsklassen. Rätten till sekundosuccession eller efterarv har nämligen ansetts böra kräva en samhörighet mel­ lan den först avlidna makens släktingar och de avlidna makarna.84s. 2071

120.Om den först avlidna maken efterlämnar ett särkullbarn, har detta barn, som tidigare nämnts, rätt att redan vid sin förälders död få ut sin arvslott. Även ett sådant barn kan dock i vissa fall i stället också bli efterarvinge, nämligen t.ex. i det fallet då särkullbarnet enligt regeln i 3 kap. 9 § ÄB gjort ett arvsavstående till förmån för efterlevande maken.85 Av 3 kap. 2 § 1 st. ÄB framgår att den avlidna makens bröst­ arvingar eller arvingar i andra arvsklassen som har rätt att ta del i den efterlevande makens bo är de som vid tidpunkten för denna makes död har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Av 1 kap. 1 § 2 p. ÄB framgår vidare att rätten till efterarv för en arvinge till den först avlidna maken i första eller andra arvsklassen förutsätter att arvingen lever vid den efterlevande makens död. (I denna regel heter det nämligen att om fråga är ”om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hänsyn tagas till tiden för makens död.”)s. 2073

121.Exempel 5: Anta att mannen avlidit i början av år 2000 och atts. 2073

122.hustrun avlider år 2007. Som efterarvingar eller sekundosuc­s. 2073

123.cessorer skall då inträda endast sådana mannens anförvanter,s. 2073

124.vilka är närmast till arv efter honom år 2007. Om mannen närs. 2073

125.han avled i början av år 2000 efterlämnade tre bröder men ens. 2073

126.av dessa antas ha avlidit år 2002 efterlämnande endast sins. 2073

127.hustru, får denna änka ej delta i sekundosuccessionen, ty hons. 2073

128.har ingen arvsrätt efter sin år 2000 bortgångna svåger. Hades. 2073

129.71s. 2073

130.det funnits en bröstarvinge till den broder, som vi antog ha av­s. 2074

131.lidit år 2002, skulle denne bröstarvinge däremot ha räknatss. 2074

132.som efterarvinge (sekundosuccessor) p.g.a. istadarätt enligts. 2074

133.2 kap. 2 § 2 st. ÄB. b. Den efterlevande maken förvaltar som en enda förmögenhets­ massa sin ev. enskilda egendom samt vad vederbörande förvärvat genom giftorätt och genom arv efter den först avlidna maken och kan också förfoga över hela denna förmögenhetsmassa under sin livstid, t.ex. genom försäljning eller gåva (se dock nedan om rätten till vederlag i vissa fall för efterarvingarna). Över efterarvingarnas eller sekundosuccessorernas andel eller kvotdel i denna förmögen­ hetsmassa kan den efterlevande maken dock, som tidigare framhål­ lits, inte disponera genom testamente (3 kap. 2 § 1 st. AB). (Jfr ovan under 2.3.1 samt punkt e. nedan.) Medan sålunda den efterlevande maken har full äganderätt till sin egen andel i nämnda förmögen­ hetsmassa, vilket bl.a. innebär möjlighet att testamentariskt förfoga över denna andel, har den efterlevande maken i fråga om efter­ arvingarnas kvotdel endast s.k. fri förfoganderätt, vilket alltså inne­ bär frihet att disponera över egendomen t.ex. genom konsumtion, försäljning eller gåva (se dock nedan under d: 1 om vederlag för gåvor m.m.) men inte genom testamente. c. Sekundosuccessorernas andel utgör normalt hälften av den efter­ levandes bo (3 kap. 2 § AB). Denna bestämning av andelen beror på den regelmässiga giftorättsgemenskapen. Andelen blir därför enligt 3 kap. 2 § 3 st. en annan, om andelsförhållandet vid den först av­ lidna makens död var ett annat. Det åberopade lagrummet lyder som följer: Som framgår av det citerade lagrummet synes andelsberäkningen förutsätta att bodelning ägt rum efter den först avlidna makens död. En omdiskuterad fråga är dock om det överhuvudtaget är möjligt att alltid förrätta bodelning vid denna tidpunkt. Av 9 kap. 5 § 3 p.s. 2074

134.72 ÄktB framgår att om den ena maken är död så förrättas bodelning ”av den andra maken samt den dödes arvingar och universella testa­ mentstagare”. Med den ”dödes arvingar” i detta lagrum avses såda­ na arvingar som är berättigade till arv direkt vid dennes död, vilket är fallet när det gäller den döde makens särkullbarn Barn som den döde maken har gemensamt med den efterlevande maken (liksom den dödes arvingar i andra arvsklassen) och som får sin arvsrätt upp­ skjuten till tidpunkten för den efterlevande makens död (dvs. den först avlidne makens ”efterarvingar”) är däremot inte delägare i den först avlidna makens utan i den efterlevande makens dödsbo (se 18 kap. 1 § 3 st. ÄB). Frågan gäller då närmare bestämt i vad mån bodelning alls är möjlig i sådana - i praktiken inte ovanliga fall — där efterlevande maken som ensam dödsbodelägare övertar all egen­ dom i boet p.g.a. giftorätt och arv med rätt att förvalta denna egen­ dom som en enda förmögenhetsmassa. En bodelning i sådant fall skulle ju egentligen innebära att den efterlevande maken slöt bodelningsavtal med sig själv. En fullständig bodelning i skulle dessutom i detta fall innebära en uppdelning av den egendom som den efter­ levande maken äger disponera över som en enda förmögenhets­ massa.86 Denna fråga bör vi uppehålla oss stund vid innan vi här går in närmare på frågan om andelsberäkningen vid efterarv.s. 2074

135.73 Framställningen ovan torde ha visat, att rättsläget är något oklart när det gäller den här aktuella frågan. I lagens förarbeten kommer motstridande uppfattningar till uttryck och i doktrinen råder delade meningar. Sammanfattningsvis kan knappast sägas mer än att efter­ levande make och efterarvingar kan träffa en frivillig överenskom­ melse om andelsbestämningen och att en sådan överenskommelse bör bli bindande även för eventuella vid den efterlevande makens död nytillkomna efterarvingar. Det förefaller vara ett högst rimligt krav att denna praktiskt sett mycket viktiga fråga löses av lagstiftaren.s. 2075

136.Det måste dock avslutningsvis rörande den nu diskuterade frå­ gan tilläggas att genom prop. 1987/88:61 med förslag till ändringar i den nu upphävda lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) infördes på lagrådets begäran en regel i 15 § AGL om att i ett arvsskatteärende likställdes med texten, dvs, lägg till en nolla i varje belopp!!) bodelning ett avtal mellan efterlevande make och den först avlidna makens efterarvingar om vad som skulle anses till­ falla den efterlevande maken med äganderätt resp, med endast fri förfoganderätt, ett avtal som lagrådet valt att kalla "reellt b o delande avtar .104s. 2079

137.77s. 2079

138.Efter denna utvikning återgår vi till frågan om sekundosuccessorernas andel i den efterlevande makens bo, vilken andel alltså nor­ malt utgör hälften därav. Utgjorde emellertid det som den efterle­ vande maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken en annan andel än hälften av summan av arvet och den efterlevande makens egendom efter bodelningen skall den först avlidna makens efterarvingar enligt regeln i 3 kap. 2 § 3 st. AB som efterarv ta samma andel i boet efter den sist avlidna maken. Av­ vikelsen från huvudregeln om hälftendelning kan bero på att det fanns enskild egendom, men den kan också t.ex. bero på vederlagsanspråk makarna emellan. Om vid den först avlidna makens död boet bestod av denne makes enskilda egendom 2 000 000 kr, samme makes gifto rättsgods 500 000 kr och den efterlevandes giftorättsgods 1 500 000 kr, så utgjorde den avlidna makens andel av boets. 2080

139.500 000 + 1 500 000s. 2080

140.2 000 000 +--------------------------= 3 000 000s. 2080

141.2 under det att den efterlevandes ”egen” andel utgjorde 1 000 000 kr. Detta innebär, att den avlidnes andel var 3/4 och den efterlevandes 1/4.s. 2080

142.Vidare är att märka, att vid andelsberäkningen skall avdrag göras för testamente av den först avlidna maken till annan än den efter­ levande maken (3 kap. 2 § 3 st. AB). Om i förra exemplet den avlid­ na maken hade testamenterat bort 1 000 000 kr, skulle hans andel utgöra 2 000 000 kr och den efterlevandes fortfarande 1 000 000 kr, dvs. andelarna skulle ha varit 2/3 resp. 1/3. Regeln vilar på tanken, att avgörande skall vara storleken av insatserna i den totala massa,s. 2080

143.78 som tillfaller den efterlevande maken; denna make får ju i sista exemplet ”endast” 3 000 000 kr, varav 2 000 000 kr härrör från den avlidne.s. 2080

144.Om den efterlevande maken vid den först avlidna makens död använder sig av möjligheten enligt regeln i 12 kap. 2 § ÄktB (se härom närmare ovan) att begära att vardera sidan skall som sin andel behålla sitt giftorättsgods skall det andelstal som denna begäran resulterar i tillämpas när fråga blir om efterarv vid den efterlevande makens död.s. 2081

145.I detta sammanhang kan lämpligen också konstateras följande vad gäller s.k. dold samäganderätt. Anta t.ex. att den först avlidna maken har som giftorättsgods en fastighet med ett nettovärde av 2 000 000 kr samt att det fastställs att den efterlevande maken har dold samäganderätt till hälften av fastighetens värde. Om den efter­ levande maken i sådant fall begär tillämpning av regeln i 12 kap. 2 § ÄktB kan detta givetvis komma att avsevärt påverka andelstalen vid kommande efterarv. Men även om giftorättsgemenskap inte rådde i makarnas äktenskap utan vardera maken alltså endast hade enskild egendom kommer givetvis en konstaterad dold samägande­ rätt att påverka andelstalen när fråga blir om efterarv vid den efter­ levande makens död.s. 2081

146.Vid andelsberäkningen skall också hänsyn tas till ev. skulder. Anta att den först avlidna makens skulder översteg värdet av samma makes giftorättsgods och att en del av den efterlevande makens giftorätts­ gods därför gick åt för att täcka bristen på den först avlidna makens sida. Som åskådliggörs av följande exempel skall då vid bestäm­ mande av efterarvet vid den efterlevande makens död hänsyn tas till det förhållandet att vid den först avlidna makens död de behållna lotterna på de båda sidorna var olika stora.s. 2081

147.Exempel 6: Vid make A:s död hade denne giftorättsgods till etts. 2081

148.värde av 3 000 000 kr och skulder uppgående till 4 000 000 krs. 2081

149.men den skuldfria efterlevande maken B giftorättsgods till etts. 2081

150.värde av 6 000 000 kr. Allt A:s giftorättsgods gick därför åt tills. 2081

151.täckning av dennes skulder och endast B:s giftorättsgods ås. 2081

152.6 000 000 kr kunde bli föremål för likadelning. Av de 3 000 000 krs. 2081

153.(6 000 000/2) som därvid A:s sida var berättigad till åtgicks. 2081

154.1 000 000 kr för att täcka resterande del av skulderna och A:s be­s. 2081

155.79s. 2081

156.hållna kvarlåtenskap uppgick därför till 2 000 000 kr medan B:ss. 2082

157.behållna egendom efter bodelningen uppgick till 3 000 000 kr.s. 2082

158.Av den behållna egendomen i boet vid A:s död (5 000 000 kr)s. 2082

159.uppgick alltså A:s andel till 2/5 (2 000 000/5 000 000) och B:s tills. 2082

160.3/5 (3 000 000/5 000 000). Samma andelstal skall då tillämpass. 2082

161.när fråga blir om efterarv vid B:s död. Om vi antar att behåll­s. 2082

162.ningen i boet vid B:s död utgör 6 000 000 kr skall alltså A:ss. 2082

163.efterarvingar ha 2/5 eller 2 400 000 kr och B:s arvingar 3/5 ellers. 2082

164.3 600 000 kr. Om på den först avlidna makens sida inte fanns någon behållen egendom vid den makens död kan det givetvis inte bli tal om något efterarv för dennes arvingar vid den efterlevande makens död.105s. 2082

165.Om jämkning av äktenskapsförord enligt regeln i 12 kap. 3 § ÄktB, av förmånstagarförordnande enligt regeln i 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) eller av gåva enligt regeln i 7 kap. 3 § ÄB skett kan detta också påverka de här aktuella andels­ talen.106 Detsamma gäller om vid det första dödsfallet egendom som gjorts till enskild genom äktenskapsförord enligt överenskommelse mellan de båda sidorna indragits i bodelning med tillämpning av regeln i 10 kap. 4 § ÄktB.s. 2082

166.Enligt regeln i 10 kap. 2 § ÄktB far vardera maken ”från bodel­ ningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga presenter”. Enligt 2 p. i den aktuella regeln gäller vid ena makens död denna rätt endast för den efterlevande maken. I doktrinen föreligger delade meningar i frågan om huruvida tillämpning av denna regel skall påverka andelsberäkningen vid efterarv eller ej. Sålunda utgår Walin från att så skall ske men han medger att denna ”påverkan ofta kan vara försumbar”.107 Om bodelning sker ”efters. 2082

167.80 den först avlidna makens död, är emellertid uppenbart”, fortsätter Walin, ”att efterlevande maken äger åberopa 10:2 ÄktB och där­ med i icke alltför stora bon påverka andelarna avsevärt. Enligt min (dvs.Walins, förf:s anm.) mening kan man inte bortse härifrån när bodelning i någon form har skett eller när andelstalen har fastställts utan bodelning med eventuellt beaktande jämväl av 10:2 ÄktB”.s. 2082

168.Utgångspunkten för Walins resonemang i denna fråga måste antas vara det faktum att det i 3 kap. 2 § 3 st. ÄB talas om ”den efter­ levandes egendom efter bodelningen”. Agell, som anser att Walins ståndpunkttagande i den nu aktuella frågan inte kan vara riktigt, framhåller att lagrådet på vars förslag orden ”efter bodelningen” av särskilda skäl sköts in i lagtexten, deklarerade att regeln i 10 kap. 2 § ÄktB inte kunde påverka andelsberäkningen.108 Agell åberopar dock också ett ändamålsskäl till varför ett hänsynstagande till nyss nämnda regel inte bör tas vid andelsbestämningen, nämligen att rätten att från bodelningen ta undan personlig egendom har sådan karaktär att den ”knappast bör kunna åberopas av en makes arv­ ingar vid en bodelning i anledning av hans död”.s. 2083

169.Ang. arvsförskott i samband med sekundosuccession se nedan under 2.5.3.s. 2083

170.Om en bröstarvinge - och då i praktiken vanligen en bröstarv­ inge enbart efter den först avlidna maken (särkullbarn) - fått helt eller delvis ut sitt arv redan vid den makens död påverkar detta givetvis också fördelningen av efterarvet. Enligt 3 kap. 2 § 2 st. ÄB skall sålunda i detta fall ”bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån”. Har emellertid en eller flera av makarnas gemensamma barn avlidit mellan de båda makar­ nas (föräldrarnas) dödsfall utan att efterlämna egna avkomlingar kan det inträffa att en bröstarvinge som fått ut hela sin arvslott vid den först avlidna makens död ändå får rätt till del i den efterlevande makens bo. I prop. 1986/87:1 lämnas följande exempel härpå.109s. 2083

171.Exempel 7: Make A dör efterlämnande änkan B, särkullbarnen Cs. 2083

172.och D samt de gemensamma barnen E och F. Kvarlåtenskapens. 2083

173.har (efter bodelning) ett värde av 2 000 000 kr, varav C och Ds. 2083

174.81s. 2083

175.har rätt att genast få ut 500 000 kr var. Resterande 1 000 000 krs. 2084

176.ärvs av B med fri förfoganderätt under B:s livstid. Om vi försts. 2084

177.antar att båda de gemensamma barnen E och F lever vid B:ss. 2084

178.död och efterarvingarnas andel i B:s bo vid hennes död utgörs. 2084

179.t.ex. 1 500 000 kr skall arvet fördelas så att E och F får varderas. 2084

180.750 000 kr. Om vi i stället antar att det gemensamma barnet Es. 2084

181.avlidit före B skall givetvis F som i det förra exemplet först has. 2084

182.750 000 kr medan den döda E:s lott å 750 000 kr ärvs (enligts. 2084

183.regeln i 1 kap. 2 § ÄB) av helsyskonet F och halvsyskonen C ochs. 2084

184.D med 250 000 kr vardera. F får alltså sammanlagt (750 000 krs. 2084

185.+ 250 000 kr) 1 000 000 kr och särkullbarnen, dvs. C och D,s. 2084

186.250 000 kr var.s. 2084

187.Om det i stället hade varit något av särkullbarnen C och Ds. 2084

188.som avlidit före B hade detta ej påverkat fördelningen vid B:ss. 2084

189.död utan i sådant fall hade de båda gemensamma barnen Es. 2084

190.och F fått dela på hela efterarvet.s. 2084

191.Om i stället båda de gemensamma barnen E och F avlidits. 2084

192.före B hade de båda särkullbarnen C och D fått dela på helas. 2084

193.efterarvet. (Hade även båda dessa avlidit utan att efterlämnas. 2084

194.egna avkomlingar hade i stället arvlåtarens släktingar i andras. 2084

195.arvsklassen fått ta hand om hela efterarvet.) d. Såsom visats ovan utgår lagen i 3 kap. 2 § 1 st. ÄB i första hand från en kvotdelsberäkning-, sekundosuccessorerna tar viss kvotdel av den efterlevandes bo, sådant detta faktiskt föreligger vid den efter­ levandes död. Boet delas alltså enligt huvudregeln s.a.s. i befintligt skick, oavsett om boets värde efter den först avlidna makens död ökat eller minskat. Förändringar drabbar sålunda båda sidorna lika. Förändringarna kan bestå i värdeförskjutningar, men de kan också bestå t.ex. i den efterlevande makens kapitalkonsumtion, utbyte av vissa föremål mot andra osv. Den efterlevande förvaltar och dispo­ nerar i princip fritt de särskilda tillgångarna såsom ägare och är ej underkastad kontroll. Detta innebär då också, att om boets värde ökat vid den efterlevande makens död för att denne varit en skick­ lig förvaltare kommer detta båda sidor tillgodo, liksom båda sidor­ na drabbas av den minskning av boets värde, som kan bero på en vårdslös eller oskicklig förmögenhetsförvaltning från den efter­ levande makens sida. I vissa undantagsfall skall dock ökning kommas. 2084

196.82 endast ena sidan tillgodo liksom minskning skall blott drabba en sida; härtill kommer att reglerna om förskott på arv ibland kan tillämpas. d: 1. Har boet minskat i värde skall detta drabba endast den efter­ levandes sida, om det kan sägas att ”efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom” (3 kap. 3 § AB). Korrigeringen sker genom vederlag till sekundosuccessorerna vid delningen efter den efterlevande makens död.s. 2084

197.Det bör noteras, att regeln inte är tillämplig endast om egen­ domen är mindre värd vid den efterlevande makens död än vad den var vid den först avlidna makens död. Har boets värde minskat på sätt som sägs i regeln men boet samtidigt förkovrats så att egen­ domens värde inte understiger värdet vid den först avlidna makens död kan alltså regeln ändock vara tillämplig och efterarvingarna vederlagsberättigade.s. 2085

198.Rätten till vederlag förutsätter dock att minskningen av egendo­ men dels är väsentlig, dels ock att den orsakats av den efterlevande maken genom ”gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar”. Även om regeln i första hand tar sikte på mot efterarvingarna illojala gåvor till den efterlevande makens egna nära släktingar eller nye make kan också gåvor till andra, t.ex. för något ideellt ändamål, vara vederlagsgrundande, om gåvan kan sägas ha lämnats utan tillbörlig hänsyn till efterarvingarna.110s. 2085

199.Exempel 8: Anta att den äkta mannen A dog år 2001 efterläm­s. 2085

200.nande änkan B, brodern C och B:s syster D. A:s giftorättsgodss. 2085

201.hade ett nettovärde av 100 000 kr och B:s ett nettovärde avs. 2085

202.150 000 kr. B hade dessutom enskild egendom med ett netto­s. 2085

203.värde av 50 000 kr. A:s andel i boet utgjorde sålunda 100 000/s. 2085

204.300 000 eller 1/3 och B:s 200 000/300 000 eller 2/3. Omkring etts. 2085

205.halvår före sin död år 2006 skänker B sin syster D 300 000 krs. 2085

206.men då en fastighet, som ägts av makarna ökat i värde meds. 2085

207.83s. 2085

208.300 000 är boet vid B:s död fortfarande värt 300 000 kr. Hades. 300

209.gåvan inte skett hade dock boet varit värt 600 000 kr. Av des. 300

210.300 000 kr, som alltså tillhörde B vid hennes bortgång är A:ss. 300

211.broder C som ende efterarvinge, berättigad att utfå 100 000/s. 300

212.300 000, dvs. 1/3 eller 100 000 kr och B:s syster D 200 000/s. 300

213.300 000, dvs. 2/3 eller 200 000 kr. C har dock dessutom rätt tills. 300

214.vederlag motsvarande 1/3 av gåvan till D på 300 000 kr, dvs.s. 300

215.100 000 kr och får därmed totalt 200 000 kr medan D endast fårs. 300

216.100 000 kr. Genom vederlaget utfår sålunda C lika mycket soms. 300

217.han skulle ha fått om gåvan ej ägt rum. Endast om vederlag inte kan utgå, kan återbäringsanspråk riktas mot gåvotagaren (3 kap. 3 § 2 st.) men för återbäring krävs ond tro hos denne. Främst av det skälet att gåvotagaren inte skall behöva leva i ovisshet på obestämd tid när det gäller frågan om gåvan kommer att respekteras eller ej stadgas en preskriptionstid för talans väck­ ande; talan om återgång måste alltså väckas senast inom fem år från det gåvan mottogs. Eftersom talan om återgång inte kan väckas innan man vet att vederlag inte kan utgå, och eftersom man inte vet detta förrän den efterlevande maken avlidit, medför preskriptions­ tiden i realiteten att det kan bli fråga om återgång endast av gåvor som givits sent under den makens livstid.111s. 300

218.Det bör noteras, att vid sidan om den här aktuella regeln om vederlag och återgång av gåva kan det bli aktuellt att tillämpa de allmänna reglerna om arvsförskott. I rättsfallet NJA 1949 s. 625 gällde frågan om huruvida återbäring skulle ske av en den efter­ levande makens gåva till sina släktingar. HD fann i detta fall att vid tidpunkten för gåvan, som var att anse som förskott å arv, hade den efterlevande maken haft grundad anledning att tro att gåvan som arvsförskott skulle kunna komma att helt avräknas på de egna arv­ ingarnas lotter i boet. Då gåvan därför antagligen ej ansågs kunna betraktas som otillbörlig, fann HD återbäringsskyldighet inte före­s. 300

219.84 ligga men värdet av gåvan skulle behandlas som arvsförskott vid delningen av boet mellan den först avlidna makens efterarvingar och den efterlevande makens egna arvingar.112 Se vidare om arvs­ förskott nedan i avsnitt 2.5. (Märk i samband med 3 kap. 3 § även 3 kap. 4 § 2 st. ÄB.) d:2. Har boet ökat i värde, skall denna ökning tillfalla den efter­ levandes egna arvingar, om det visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente, eller om det må antas, att boets förkovran härrör från den efterlevandes för­ värvsarbete (3 kap. 4 § 1 st. ÄB). Observera också andra stycket i 3 kap. 4 §, som medger viss kombination av reglerna om minskning och ökning. Samtidigt måste dock understrykas att regeln förutsät­ ter att boet ökat i värde i förhållande till värdet vid den först avlidna makens död.s. 300

220.Exempel 9: Anta att boet vid den först avlidna makens död vars. 301

221.värt 500 000 kr, att den efterlevande maken sedan genom kapi­s. 301

222.talkonsumtion minskat dess värde till 300 000 kr, men därefters. 301

223.ärvt egendom för 150 000 kr. Vid den efterlevandes död korts. 301

224.tid därefter är boet värt 450 000 kr. Boet har i detta fall såsoms. 301

225.helhet ej ökat i värde, och den efterlevandes arvingar kan intes. 301

226.åberopa regeln i 3 kap. 4 § ÄB. Bevisbördan åvilar den efterlevande makens arvingar, dvs. dessa måste visa att den efterlevande maken erhållit arv etc. men de behö­ ver inte styrka orsakssamband mellan förvärvet och boets förkovran. När det gäller förkovran p.g.a. den efterlevande makens förvärvsar­ bete kan det föreligga bevissvårigheter men det framgår av orden ”må antagas” att beviskravet inte är avsett att vara särskilt strängt.113 Anta att boet ökat i värde genom att den efterlevande maken gjort besparingar dels p.g.a. t.ex. avkastning av eller ränta på kapital eller värdepapper som inte omfattas av regeln i 4 §, dels ock p.g.a. in­ komst från förvärvsverksamhet. I sådant fall måste vid tillämpnings. 301

227.85 av den aktuella regeln räknas med att den efterlevande makens kon­ sumtion s.a.s. skall drabba de båda inkomstslagen i förhållande till resp, inkomsts storlek.114 Det sagda kan åskådliggöras med följande exempel i Walin, Kommentar AB I, s. 91 och av Walin hämtat från lagberedningen.s. 301

228.Exempel 10: Anta att i boet vid den först avlidna makens döds. 302

229.år 2001 fanns bohag värt 100 000 kr samt värdepapper värdas. 302

230.200 000 kr löpande med 5 % årlig ränta och alltså lämnandes. 302

231.en årlig inkomst av 10 000 kr. Anta vidare att vid sidan häravs. 302

232.har den efterlevande maken en arbetsinkomst å 90 000 kr/år.s. 302

233.Därest den årliga besparingen utgjort 10 000 kr, får av dennas. 302

234.besparing en tiondel eller 1 000 kr anses ha utgjort besparings. 302

235.på ränteinkomst och följaktligen nio tiondelar eller 9 000 kr pås. 302

236.arbetsinkomst. Om vid den efterlevande makens död år 2006s. 302

237.behållningen utgörs av bohaget värt 100 000 kr, ursprungligs. 302

238.förmögenhet i övrigt värd 200 000 kr och förkovran, nämligens. 302

239.besparad inkomst, å 300 000 kr, får av denna förkovran nios. 302

240.tiondelar eller 270 000 kr anses härröra från den efterlevandes. 302

241.makens förvärvsverksamhet. Detta belopp har alltså den efter­s. 302

242.levande makens arvingar enligt den aktuella regeln ensammas. 302

243.rätt till medan boet i övrigt skall delas lika mellan de bådas. 302

244.sidorna. Detta innebär, att den först avlidna makens arvingars. 302

245.får 165 000 kr och den efterlevande makens arvingar 435 000 kr. e. Sekundosuccessorerna är delägare i den sist avlidna makens bo (18 kap. 1 § 3 st. AB) men är ej arvingar efter honom. Delningen mellan sekundosuccessorerna och den efterlevandes egna arvingar är inte ett arvskifte i teknisk mening utan en delning av speciell art, närmast jämförlig med bodelning. Reglerna om bodelning skall där­ för också i tillämpliga delar användas, se 3 kap. 5 § 2 st. Om lottläggningen ges en regel i 3 kap. 5 § 1 st.: vardera makens arvingars. 302

246.86 har rätt att på sin lott få egendom, som tillhört den maken, och här­ vid får fastighet lösas, om den i värde överstiger lotten.115 - Denna i och för sig naturliga lottläggningsregel (jfr 11 kap. 7—11 §§ ÄktB) ger anledning till att återkomma till sekundosuccessorernas skydd mot testamente av den efterlevande maken. Som redan betonats, kan denne ej genom testamente beröva sekundosuccessorerna deras rätt till efterarv. Eftersom denna begränsning i den efterlevande makens testationsrätt i rättspraxis (se det ovan i avsnitt 2.3.1 refe­ rerade rättsfallet NJA 1995 s. 303) dock ansetts gälla endast med avseende på en ideell andel av behållningen och alltså inte i fråga om bestämd egendom måste den efterlevande maken antas ha rätt att genom testamente förfoga över viss bestämd egendom som till­ hört den först avlidna maken, om detta kan ske utan att minska det ekonomiska värdet av efterarvingarnas lott.116 f. Det kan tänkas, att den ejterlevande maken gijter om sig. Detta medför, som framgått ovan under I, inte någon delning av hans egendom. Trots giftermålet får sekundosuccessorerna vänta till hans död. När han avlider, måste emellertid sekundosuccessorerna först få ut sin andel av hans egendom, innan bodelning sker i det nya äktenskapet. Ordningen blir alltså: 1) sekundosuccessionsdelning av den döda makens egendom; 2) bodelning i det nya äktenskapet; 3) ev. arvskifte om den nye maken har genom testamente uteslutits från arvsrätt eller den avlidna makan har särkullbarn. (Se 3 kap. 6 § 1 st. ÄB.) (Ang. den situationen då den efterlevande maken väl inte gift om sig men blivit sambo, se 3 kap. 7 § ÄB.)s. 302

247.Exempel 11: Anta att make A dör, att make B övertar boets. 303

248.genom giftorätt och arv och sedan gifter om sig med C. Om vids. 303

249.B:s död denne äger giftorättsgods till ett behållet värde avs. 303

250.700 000 kr och C till ett värde av 300 000 kr resulterar enligts. 303

251.3 kap. 2 § och 6 § 1 st. ÄB en bodelning vid B:s död i att A:s arv­s. 303

252.87s. 303

253.ingar (om vi antar att deras andel utgjorde hälften) får 350 000 krs. 304

254.och att (350 000 + 300 000) 650 000 kr delas mellan B:s och C:ss. 304

255.arvingar. Det kan förekomma, att bodelning måste ske i det nya äktenskapet, trots att efterlevande maken är i livet (t.ex. vid äktenskapsskillnad). Ej heller då skall egendom tillfalla sekundosuccessorerna, men egendom svarande mot dessas lott skall före bodelningen uttas och tilläggas efterlevande maken (3 kap. 6§ 2 st. AB). Efterlevande maken har alltså att tillse detta. Gör hon eller han inte detta blir avståendet att betrakta som en sådan gåva på vilken regeln i 3 kap. 3 § AB kan användas.s. 304

256.Om den efterlevande maken efter omgifte överlever även den nya maken och ärver honom, kan vid dennes död två grupper av sekundosuccessorer tänkas. Förhållandena får ordnas upp genom successiva delningar enligt de grunder som angivits i det föregående. g. Vid den efterlevande makens död kan det förhålla sig så, att det finns arvsberättigade släktingar endastp å en av de döda makarnas sidor. Före genomförandet av 1987 års lagstiftning gällde därvid, att om det fanns arvsberättigade släktingar endast på den sist avlidna ma­ kens sida, så ärvde dessa hela boet men om det i stället endast var på den först avlidna makens sida det fanns arvsberättigade släkting­ ar, så ärvde dessa endast hälften av boet och Allmänna arvsfonden den andra hälften (se nedan under 2.4 om Allmänna arvsfonden). I förarbetena till 1987 års lagstiftning konstaterades att om makarna avled med kort mellanrum kunde utfallet för släktingarnas och All­ männa arvsfondens del bli helt beroende av vilken make som avled först, vilket ansågs vara en föga rationell ordning. Genom 1987 års lagstiftning infördes därför den regeln (se 3 kap. 8 § ÄB) att om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, så ärver dessa hela kvarlåtenskapen. (Jfr det ovan under 2.3.1. refererade rättsfallet NJA 1993 s. 145.) I för­ hållande till tidigare rätt innebär alltså denna regel att om det vid den efterlevande makens död finns arvingar endast på den först avlidna makens sida, så ärver dessa hela boet. Allmänna arvsfonden ärver sålunda inte längre i detta fall. (Se om övergångsbestämmel­ serna nedan under h.)s. 304

257.88s. 304

258.Även denna regel i 3 kap. 8 § ÄB har föranlett mycken diskus­ sion i doktrinen. En fråga har gällt huruvida även den först avlidna makens arvingar i tredje arvsklassen är arvsberättigade enligt denna regel. (Dessa tillhör ju som bekant inte de efterarvsberättigades krets enligt regeln i 3 kap. 2 § ÄB.) Enligt ett uttalande av departements­ chefen i propositionen kan dock på den först avlidna makens sida endast komma i fråga efterarvingar, dvs. arvingar i första eller andra arvsklassen.117 På den sist avlidna makens sida är dock givetvis även arvingar i tredje arvsklassen arvsberättigade. Fanns inga arvsberätti­ gade på den först avlidna makens sida har ju - såvida inte den först avlidna maken använt sig av sin rätt att förfoga över sin egendom genom testamente - den efterlevande maken övertagit hela boet med äganderätt. Den allmänna meningen inom doktrinen synes också överensstämma med nyss nämnda departementschefsuttalan­ de, vilket alltså innebär att den först avlidna makens arvingar i tredje arvsklassen inte är ”arvsberättigade” enligt regeln i 3 kap. 8 § ÄB.118 Walin har dock gjort gällande att en sådan tolkning av det aktuella lagrummet strider mot lagtextens ordalydelse och att det heller inte finns någon god förklaring till denna skillnad mellan den först avlidna makens resp, den sist avlidna makens arvingar i tredje arvsklassen.119 Han synes dock acceptera att rättsläget är det som kommit till uttryck i departementschefens här nämnda proposi­ tionsuttalande.s. 305

259.En annan fråga som p.g.a. lagtextens och förarbetenas bristande vägledning diskuterats livligt i doktrinen, och som varit betydligt mera kontroversiell än föregående fråga, har varit den om det krävs att en arvsrätt i det enskilda fallet (”konkret” arvsrätt) föreligger för att en efterarvinge till den först avlidna maken skall kunna få ärva enligt den här aktuella regeln i 3 kap. 8 § ÄB. Walin — enligt vilken regeln i fråga utgör en regel om arvsföljden eftersom den utesluters. 305

260.89 Allmänna arvsfonden från arv - har hävdat att något sådant krav inte kan uppställas.120 Skulle man uppställa ett krav på konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet skulle detta enligt Walin kunna leda till mycket stötande resultat. Han tar som exempel att det i ett fall vid den först avlidna makens död inte fanns något att ärva för den efterlevande maken, varför denne inte innehaft någon egendom med fri förfoganderätt medan i ett annat fall den efterlevande maken vid den först avlidna makens död från denne, genom reglerna om efterlevande makes arvsrätt, övertog viss egendom, om än aldrig så litet sådan. I det sistnämnda fallet skulle den först avlidna makens efterarvingar jämlikt den aktuella regeln kunna överta all egendom i boet vid den efterlevande makens död, om denne saknade egna arvingar, medan de i det förstnämnda fallet inte skulle fa något.s. 305

261.Eriksson däremot har hävdat, att lagstiftaren genom att använda ordet ”arvsberättigade” och inte ”arvingar” torde ha menat att det endast är sådana den först avlidna makens efterarvingar som är ”konkret” berättigade till arv vid den efterlevande makens död som kan ärva enligt den aktuella regeln.121 Det bör tilläggas att regeln i 3 kap. 8 § AB enligt Eriksson inte skall uppfattas som en arvsföljdsregel utan som en regel om andelsbestämningen. Enligt departe­ mentschefen i propositionen skall vad arvingarna å ena eller andra sidan erhåller jämlikt regeln i 3 kap. 8 § anses utgöra en enda lott härrörande från den av makarna resp, arvingar är släkt med.122 (Detta vill för övrigt Walin beteckna som ”en fantastisk fiktion”.123)s. 306

262.Agell anser att man inte kan gå så långt som Walin föreslagit med hänsyn till att regeln i fråga enligt förarbetena skall vara en ”utväxt” av rätten till efterarv även om man med Walins tolkning skulle komma ifrån vissa slumpmässiga och stötande konsekvenser.124 Om man följer Walins rekommendation kan man nämligen enligt Agell ”tillskapa andra egendomligheter och utvidga den allmänna arvs­s. 306

263.90 ordningen utan att den frågan alls diskuterats i lagstiftningsarbetet”. Agell kommer därför liksom Eriksson fram till ett krav på ”konkret” arvsrätt men alltså med användande av andra argument än Eriks­ sons uppfattning om att regeln inte gäller arvsföljden utan utlägg­ ningen av en enda arvslott. Agell vill dock att man i ett särskilt fall skall kunna frångå kravet på ”konkret” efterarvsrätt. Det fall han tänker på är det då den först avlidna maken efterlämnat två eller flera särkullbarn och någon av dessa enligt regeln i 3 kap. 9 § gjort ett arvsavstående till förmån för efterlevande maken. Ett sådant barn har tydligen en ”konkret” efterarvsrätt vid den efterlevande makens död. I dylikt fall är det dock enligt Agell mycket orättvist att de av särkullbarnen som ej gjort sådant arvsavstående och därför saknar konkret efterarvsrätt inte far vara med och dela på arvet enligt regeln i 3 kap. 8 § och Agell menar därför att man bör i detta fall släppa på kravet på konkret efterarvsrätt. Då man dock kan fråga sig om den av honom sålunda förordade tillämpningen av regeln i 3 kap. 8 § är förenlig med regelns lydelse finner Agell att det ”blir till sist ändå ett kvarstående spörsmål om inte AB 3:8 bör ses över av lagstiftaren för åstadkommande av en mera genomtänkt utform­ ning”.125 Häri är det inte svårt att instämma!s. 306

264.Efter den här ovan berörda diskussionen i doktrinen har dock HD avgjort ett fall av intresse i den aktuella frågan, nämligen det ovan under 2.3.1. refererade fallet NJA 1993 s. 145. Utgången i det fallet torde visa, att det krävs ”konkret” efterarvsrätt för att en den först avlidna makens efterarvinge skall vara berättigad till arv jäm­ likt regeln 3 kap. 8 § AB. Arvdabalksutredningen föreslår inte någon ändring på denna punkt utan utredningen anser alltså ”att det bör krävas en rätt till efterarv i det enskilda fallet”.126 Lind, som i en uppsats på ett övertygande sätt analyserar rättsläget när det gäller regeln i 3 kap. 8 § ÄB, framhåller dock att det är viktigt att lagstif­ taren klargör ”att arvsrätt enligt ÄB 3:8 inte förutsätter någon kon­ kret efterarvsrätt i det enskilda fallet. Rättsregeln i ÄB 3:8 skulle (dvs. enligt Lind, förfis anm.) kunna ges följande lydelse: ”Har den efterlevande maken inga arvsberättigade släktingar, skall dennes andels. 307

265.91 av boet tillfalla den först avlidna makens efterarvingar, oavsett om de i det enskilda fallet har rätt till efterarv efter denne eller ej. Stadgan­ det bör även forfsättningsvis vara placerat i 3 kap. eftersom denna arvsrätt bygger på att arvlåtaren, dvs. den efterlevande maken, var gift med en släkting till arvingarna. En placering av stadgandet i 2 kap. AB vore olämplig eftersom det kapitlet handlar om ’skylde-s. 307