Stycket

4.Här skall framställningen återvända till frågan om vilket komplex av pre­ skriptionsregler som skall anses tillämpligt för preskriptionen av fordringar på ändring av fastställda trafikskadeersättningar. Såsom ovan antecknats har Nordenson på goda grunder gjort gällande att dessa anspråk skall preskriberas enligt preskriptionsreglerna i TSL. Denna argumentation bygger i huvudsak på ett processrättsligt synsätt. Ur preskriptionsrättslig synvinkel uppstår emellertid problem på det sättet, att avtalet mellan försäkringsgivaren och den berättigade om utbetalande av trafikskadeersättning ger uttryck för att försäkringsgivaren erkänt fordringsanspråket. Enligt de ovan nämnda rättsfallen, se till exempel NJA 2001 s. 486, måste försäkringsgivarens erkännande av ersättningsskyldig­ heten anses innebära att bolaget avstått från att åberopa specialpreskription. Innebär detta avstående, att försäkringsgivaren avstått från att åberopa special­ preskription också avseende till exempel en fordran på förhöjd ersättning vid en framtida inkomstförlust? Att avståendet skulle ha denna konsekvens framgår inte omedelbart av rättsfallen. I och för sig låter sig HD:s formulering väl för­ enas med Nordensons synsätt, eftersom det avstående försäkringsgivaren givit uttryck för, endast avser just det skadestånd som utges på grund av den skade­ reglering som utförs i samband med den ursprungliga skadeanmälan. För andra anspråk löper då preskriptionstid enligt TSL. En betraktare kan emellertid upp­ fatta HD:s avgörande på ett sådant sätt, att när väl bolaget kan anses ha avstått från att åberopa specialpreskription, detta avstående gäller för alla de fordringar på ersättning som är avsedda att täcka en viss skada.s. 665