1.I två rättsfall som avgjorts av HD har domstolarna ansett att en skadelidande är fri att åberopa allmänna skadeståndsrättsliga regler och den därmed samman hängande allmänna preskriptionstiden vid sidan av regler som ger en skadeli dande rättigheter enligt särskilda lagar om skadestånd, lagar som också innehål ler särskilda bestämmelser om preskription. Oftast stadgar de sistnämnda be stämmelserna en kortare preskriptionstid och en annan utgångspunkt jämfört med den allmänna preskriptionen. Ibland anges också i förarbetena att den för kortade preskriptionstiden är en kompensation till skadevållaren för det sträng are ansvar som ålagts honom.s. 524
2.Ett av dessa rättsfall är rättsfallet NJA 1967 s. 577 vari Ragunda tingslags hä radsrätt den 2 mars 1925 gav tillstånd att anlägga en kraftstation i Indalsälven. Såvitt kan utläsas av rättsfallet var en första uppdämning klar 1928 och en andra etapp färdigställd 1943. I utslag den 20 december 1930 gavs ett bolag rätt att utnyttja den redan uppdämda vattenkraften samt att nyttja den vattenkraft som skulle komma att bli tillgänglig genom en fortsatt utbyggnad. I beslutet angavs vissa bestämmelser och villkor som skulle uppfyllas. Vidare ”bestämde vatten domstolen ersättning i skilda hänseenden, dock inte för skada å fiske”. Agaren skulle vidare, för att främja fisket inom landet utge en årlig avgift på 3.000 kr. Frågan om tid för anhängiggörande av talan enligt GVL 2 kap. 24 §434 berördes i domen endast såvitt gällde skada genom flottning eller erosion, så att anmälningstiden i dessa fall uppgick till 12 år.435s. 524
3.Rättsfallet redovisas utförligt, eftersom det också ger upplysning om uts. 524
4.gångspunkten för preskriptionstiden vid skadeförlopp som visserligen är för-s. 524
5.7.7 Svensk rätt 525s. 525
6.utsebara, men sträcker ut sig i tiden. Rättsfallet NJA 1975 s. 202, där dets. 525
7.också var fråga om skada på grund av byggande i vatten, hade motsatt uts. 525
8.gång. Detta berodde på att utgångspunkten för preskriptionstiden bestäms. 525
9.des av det särskilda regelverk som berörde det vattendrag det var fråga om,s. 525
10.Torne älv. Torne älv är ju gränsflod mellan Sverige och Finland, regelverkets. 525
11.finns i ett avtal som slutits mellan Finlands och Sveriges nationer. Utgångss. 525
12.punkten ansågs av HD i detta fall vara den tidpunkt då skadan uppkom. Den 15 januari och den 6 maj 1944, den 12 februari och den 21 februari resp, den 2 mars 1945 samt den 21 augusti 1950 inkom till vattendomaren i Norr bygdens vattendomstol anspråk på ersättning för skada på fiske, uppkommen genom avslutandet av den första utbyggnaden, en skada vartill hänsyn inte ta gits i utslaget från 1930.s. 525
13.Fiskeriintendenten Å avgav två utlåtanden i och för det mål som avslutadess. 525
14.1930. Sammanfattningsvis skriver han att skada kommer att uppstå på fiskets. 525
15.på så sätt att mer värdefull fisk kommer att undanträngas till förmån förs. 525
16.mindre värdefull. Eftersom denna skada skulle uppstå och inget kunde görass. 525
17.för att undvika den borde en fiskeavgift utgå. 1945 ombads Å ånyo att avges. 525
18.ett utlåtande i vilket han skulle försöka uppskatta skadans storlek. Han fanns. 525
19.att fisket försämrats med omkring 50 % i den nedre delen av dämningsom-s. 525
20.rådet och omkring 25 % i den övre delen. Bolaget vitsordade att skada på fisket inträffat men invände bland annat att eventuella skadeståndsanspråk vore preskriberade enligt den allmänna regeln om tioårig preskription. Bolaget gjorde gällande att skadan uppkommit genom byggnationen av den första etappen, alltså redan 1928. Senast 1930, vid tiden för det då givna utslaget, var skadorna för handen. Bolaget gjorde gällande att skadan, om än fortfarande existent, uppkom en gång för alla. Vid denna tid uppkom också sakägarnas skadeståndsfordran. Sakägarna invände att stadgan det om tioårig preskription inte vore tillämpliga i föreliggande fall. Vore preskriptionsförordningen tillämplig, skulle endast de skador som uppstått för mer än 10 år sedan anses vara preskriberade, eftersom skadan måste anses vara en år ligen återkommande skada.s. 525
21.Bolaget anförde att frågan om tillämpligheten av 1862 års KF vid sidan av GVL 2 kap 24 § varit föremål för lagrådets uppmärksamhet vid föredragningen av förslaget till ny vattenlag. Enligt föredragandes, av lagrådet oemotsagda, me ning skulle nämnda paragraf endast åsidosätta de hinder för ersättningstalan GVL 2 kap 22 § uppställde.436 526 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringars. 525
22.Mellanbygdens vattendomstol uttalade i dom, som enbart rörde frågan oms. 526
23.ersättning för skada på fisket till följd av den första utbyggnaden, bland ans. 526
24.nat följande. ”Rätten till talan mot bolaget om ersättning för skada varoms. 526
25.nu är fråga har uppkommit” när dammen anlades och vatten därigenoms. 526
26.dämdes upp för första gången. Vid tiden för 1930 års utslag hade de skade-s. 526
27.görande åtgärderna redan företagits och eftersom sakägarna inte ens påståtts. 526
28.att deras rätt till talan mot bolaget bevakats inom 10 år från nämnda tid pås. 526
29.det sätt 1862 års KF om preskription etc. stadgat, hade deras talerätt preskris. 526
30.berats. - Några sakägare begärde ändring med bland annat följande motives. 526
31.ring. Om KF 1862 vore tillämplig, vilket i och för sig bestreds, borde uts. 526
32.gångspunkten för preskriptionstiden vara tidpunkten för skadans uppkomst.s. 526
33.Vidare kunde det hävdas att skada, men inte all skada, uppkommit när förs. 526
34.dämningen färdigställts. Talerätt kvarstod för skada som inträffat från ochs. 526
35.med 1934. Vattenöverdomstolen gillade preskriptionsinvändningen ochs. 526
36.ogillade de flesta talan. En sakägares talan avvisades. En ledamot var skiljaks. 526
37.tig och ogillade preskriptionsinvändningen med motiveringen att preskrip-s. 526
38.tionsförordningens regler inte borde tillämpas på frågor rörande oförutseddas. 526
39.skador enligt vattenlagen.s. 526
40.Sakägarna fullföljde talan till HD med motiveringen att vattenöverdoms-s. 526
41.tolens lagtolkning vore felaktig då den kunde leda till rättsförluster samt atts. 526
42.GVL 2 kap. 24 § gällde exklusivt inom sitt tillämpningsområde. Bolaget vids. 526
43.höll sina tidigare invändningar och gjorde dessutom gällande att möjlighetens. 526
44.att bedöma skadan och ersättningen avsevärt skulle försvåras om skadelidans. 526
45.de kunde göra gällande skadeståndsanspråk efter mycket lång tid om sakäs. 526
46.garnas tolkning accepterades. I detta fall 22 år: 10 års byggnadstid plus 12s. 526
47.års oförutsedd skadetid enligt GVL.s. 526
48.7.7 Svensk rätt 527 HD:s majoritet fann att skadeståndsanspråket hade preskriberats enligt den all männa regeln om preskription. Två ledamöter fann att den allmänna regeln om preskription inte kunde tillämpas jämsides med vattenlagens bestämmelser.s. 527
49.Rättsfallet rör i första hand frågan om den allmänna preskriptionstiden löper parallellt med den frist som stadgades i GVL 2 kap 24 §. Frågan besvarades jakande.437 HD uttalar sig inte direkt om utgångspunkten för preskriptionstiden, utan konstaterar helt enkelt att rätten till talan mot kraftaktiebolaget skulle an ses preskriberad. Vattenöverdomstolen uttalade att den gillade Vattendomsto lens bedömning i frågan, en bedömning som tycks ha utmynnat i att preskrip tionstiden ansetts börja löpa från den dag utslaget gavs den 29 december 1930.438s. 527
50.I rättsfallet NJA 1983 s. 836 fann HD att luftansvarighetslagen inte var ex klusivt tillämplig utan att de allmänna skadeståndsrättsliga grunderna med där till hörande allmänna regler om preskription kunde åberopas vid sidan av grun derna i luftansvarighetslagen. HD finner, att de särskilda regler om kortare pre skriptionstid som finns på vissa håll i speciallagstiftningen torde, om annat inte framgår, avse endast det särskilda skadeståndsansvar lagen stadgar och inte an språk som grundar sig på allmänna skadeståndsregler. (HD hänvisar till ett ut talande av lagrådet, som i sin tur hänvisar till ett uttalande av departementsche fen i förarbetena till propositionen till skadeståndslagen.439) HD konkretiserade argumentet: ”Om denna preskriptionsbestämmelse440 skulle anses tillämplig när en skadelidande till stöd för sitt anspråk åberopar allmänna grundsatser om strikt ansvar för skada i följd av farlig militär verksamhet eller skadeståndslagens regler om principalansvar, skulle han i preskriptionshänseende vara sämre ställd än om luftansvarighetslagen inte funnits.”s. 527
51.I ett annat, tidigare fall, NJA 1972 s. 296, hade HD emellertid funnit att all männa regler tvärtom inte kunde åberopas vid sidan av de som stadgades i en speciallag. Bakgrunden var att en bil hade blivit påkörd av ett tåg i en järnvägs korsning. Den skadelidande gjorde gällande att den tioåriga preskriptionstiden borde tillämpas och åberopade som grund härför allmänna regler om ansvar för underordnad. SJ gjorde å sin sida gällande att preskriptionsfrågan skulle bedö mas enligt den regel som fanns i den dåvarande järnvägsansvarighetslagen, som stadgade en tvåårig preskriptionstid från tidpunkten för skadans inträffande. HD fann att en kompletterande tillämpning av den tioåriga preskriptionstiden 528 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar vore utesluten och ogillade skadeståndstalan med hänvisning till att den väckts för sent, det vill säga senare än de två år som stadgades i järn vägsansvarighetsla gens preskriptionsbestämmelse.s. 527
52.I NJA 1983 s. 836 återkom HD till frågan och förtydligade sig: ”1 rättsfallet NJA 1972 s. 296, som avsåg förhållandena före skadeståndslagens ikraftträdan de, ansågs denna preskriptionsbestämmelse (järnvägsansvarighetslagens preskriptionsbestämmelse441) tillämplig även på sådant i järnvägsansvarighetsla gens avsett skadefall som kunde omfattas även av allmänna skadeståndsrättsliga regler om ansvar för underordnads vållande. Det måste emellertid beaktas att skadeståndsansvaret enligt järnvägsansvarighetslagen för järnvägens innehavare i nämnda fall inte sträcker sig vidare än till just ett ansvar för vållande som ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last (se § 2).”s. 528
En sammanfattning och utblick
1.För bedömningen av om en regel om preskription av utomobligatoriskt skade stånd fyller sitt syfte måste ett försök göras att bestämma detta syfte. Syften fö rekommer på åtminstone två nivåer, dels den individuella, dels den samhälleli ga. .s. 528
2.Skadeståndet torde för den skadelidande ha betydelsen att kompensera den ne för en förlust som mäts i ekonomiska termer, en förlust som denne åsamkats på grund av skadevållarens otillåtna beteende. (Här bortses från sådana aspekter på skadeståndet som inte är mätbara, men som förekommer bland annat i rap porteringen i massmedia, såsom att den skadelidande erhåller en moralisk upp rättelse när skadevållaren döms för sitt otillåtna beteende.) Hur förlusten skall bestämmas och kvantifieras skall inte diskuteras här. Resonemangets utgångs punkt är att förlusten, mätt i ekonomiska termer, antages föreligga. I detta per spektiv är skadeståndet endast en av de former som på det samhälleliga planet skyddar medborgarnas integritet, det vill säga deras kroppar, frihet eller det ob jekt som eljest i det enskilda fallet anses skyddsvärt. Vid sidan av skadeståndet finns försäkringar, tecknade i försäkringsbolag och statens garantier i form av till exempel sjukförsäkring eller subventionerad läkarvård. Samtliga dessa ersätt ningsformer ger upphov till kostnader som måste fördelas på det kollektiv som bär upp respektive ersättningssystem. Hur den avvägning görs som ligger till grund för fördelningen av kostnaden på kostnadsbärarna, det vill säga de skadeståndsskyldiga, försäkringskollektivet eller skattebetalarna kan inte vara an nat än en politisk fråga eller kanske, efter att lagstiftning utfärdats, en företagsspecifik policyfråga. Givetvis finns här beroenden, till exempel är presumtivts. 528
3.7.8 En sammanfattning och utblick 529 skadeståndsskyldiga ofta försäkrade och övervältrar därför sina kostnader på ett försäkringskollektiv.s. 529
4.Det är i detta perspektiv som utformningen av de regler måste betraktas, som styr preskriptionen av fordringar på utomobligatoriska skadestånd. Om pre skriptionsregeln är utformad som den allmänna svenska regeln om preskription av utomobligatoriskt skadestånd, måhända med en till och med kortare tidsfrist än den svenska tioåriga, har lagstiftaren samtidigt också undantagit en del ska defall från det skadeståndsrättsliga ersättningssystemet, nämligen de om vilka den skadelidande inte får någon kunskap förrän preskriptionstiden löpt ut. Ar denna okunskap självförvållad är denna konsekvens inte iögonenfallande, men om okunskapen beror på att den ”skadelidande” inte erhållit något bevis för att en skada föreligger förrän efter preskriptionstidens utgång, borde denna konse kvens av regelsystemet särskilt motiveras, åtminstone för sådana skador som be ror på verksamheter som har statens gillande eller direkta stöd, till exempel när det gäller kemisk-teknisk industri eller andra företag som med tillstånd bedriver verksamhet med skadeframkallande ämnen och substanser. (Det norska undan taget i foreldelsesloven § 9 st. 2 är ett exempel på att sådana överväganden avsatt resultat i lagstiftningen.) Ar emellertid det allmänna ersättningssystemet så be skaffat att till exempel statens garantier om läkarvård och sjukersättning täcker huvuddelen av den skadelidandes kostnader, fyller skadeståndet endast ett be gränsat syfte och dess betydelse för den skadelidande kan då också begränsas. Ar detta inte fallet, det vill säga täcker de statliga respektive försäkringsrättsliga er sättningssystemen inte i tillräcklig omfattning en skadelidandes behov av ersätt ning, borde lagstiftaren inte låta sig nöjas med en sådan preskriptionsordning. Inte heller bör lagstiftaren passivt överta en sådan som är ett resultat av att er sättningssystemet i denna del tillkommit under förhållanden och i en omgiv ning som på ett grundläggande sätt var annorlunda än senare tiders.s. 529
5.Ses till skadeståndets mer preventiva verkan, förekommer, i den mån en så dan effekt skall tillskrivas skadeståndet, iaktta en motsvarande motsägelse. Om å ena sidan staten ger fysiska eller juridiska personer rätt att bedriva en verksam het som kan åstadkomma skador till exempel på den mänskliga kroppen, kan frågan ställas, varför staten å andra sidan kan beta den skadelidande ett remedi um till rättelse av eller ersättning för sådana skador som framkallas av denna verksamhet. En bedömare kan hysa den värderingen att en verksamhet som är skadebringande borde kunna ansvara för de skador verksamheten framkallar. Ett i tiden utsträckt skadeståndsansvar kunde möjligen fungera som ett incita ment att begränsa en skadebringande verksamhets farlighet. Skulle skadestån det fungera på detta sätt, vore det en vinst inte minst ur ett mänskligt perspek tiv, även om effekten endast kunde iakttas i något enstaka fall. Om inte annat tillgodoses intresset av ”fair play” i samhälleliga förhållanden; det kunde anses vara en central uppgift för staten att tillgodose åtminstone ett minimum av ”fair play”. Att sådana överväganden påverkat lagstiftningen kan ses i de förändring 530 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar ar i avtalsbildningen genom lagstiftning till förmån för konsumenter som före kommit. Grunden för dessa ingripanden från lagstiftarens sida har ju varit hän synen till att en grupp personer, konsumenter, uppfattats som svagare i förhål lande till sina avtalsparter som bär beteckningen näringsidkare.s. 529
6.På ett individuellt plan finns ytterligare några iakttagelser att anteckna. Ut gångspunkten är att en skadelidande har anledning att känna sig orättvist be handlad av ett domslut vars innehåll är att en skadeersättning anses ha preskri berats vid en tidpunkt när skadeeffekten ännu inte uppträtt. Bedömningen fö refaller inte osannolik och frågan kan ställas, varför det är så?s. 530
7.För att besvara denna fråga måste en viktig skillnad beaktas, nämligen skill naden mellan de förutsättningar som måste föreligga för att en rättsregel skall kunna tillämpas och tillämpningen av rättsregeln. För att en regel om skade stånd skall kunna tillämpas krävs uppenbarligen att en skada inträffat. Denna skada visar sig i den skadelidandes liv som en negativ inverkan av något slag. Denna negativa inverkan iakttas av den skadelidande. Samtidigt som han info gar iakttagelsen i sitt tidigare vetande utvärderar den skadelidande den nya as pekten i ljuset av den kunskap han redan äger. Det är först när den skadelidan de, om än bara i tanken, vänder sig mot en annan person med krav på ersättning som frågeställningen lyfts upp i det juridiska ljuset och kan prövas, givetvis för utsatt att den skadelidande vidhåller sitt krav.s. 530
8.Det är således just frågan om kunskapen om skadan och den medvetandeför ändring denna kunskap framkallar, som är avgörande för legitimiteten i en regel om preskription av skadestånd. Har den skadelidande kunskap om skadan, föl jer därav att parterna erhåller en reell möjlighet att överväga och pröva händel seförloppet och de anspråk som föds härur. (Det är härvidlag inte nödvändigt att någon annan person eller instans verkställer denna undersökning och pröv ning: det är en vardaglig händelse att skadevållaren självmant påtar sig betal ningsansvaret för en skada, om denne finner sig ha begått en skadeframkallande handling, till exempel genom att alltför hastigt slå ut med armen så att en vas fallit i golvet.) Motsatsvis blir skadevållaren överraskad över ett anspråk vars grund är en händelse denne inte minns eller lagt märke till, åtminstone inte för rän händelseförloppet förklarats och personen återigen kunnat bedöma frågan utifrån de nya kunskaper som har vunnits. (Här syns på det privata planet hur ett moraliskt definierad skuldbegrepp som bygger på en argumentation om or sak och verkan kan leda över i eller vara interfolierad med juridiskt relevanta ar gument om ansvaret, till exempel om culpa.)s. 530
9.Om nu förutsättningarna för att göra gällande skadeståndsanspråk och där med för tillämpningen av till exempel den allmänna regeln om preskription är en skadelidandes subjektivt förankrade uppfattning om ett visst händelseför lopp, gäller för själva tillämpningen av regeln annat. En bestämmelse om pre skription tillämpas nämligen utan att den skadelidande medverkat eller haft nås. 530
10.7.8 En sammanfattning och utblick 531 got inflytande däröver. Tvärtom är det gäldenären som initierar tillämpningen och domstolen som värderar dennes argumentation.s. 531
11.Resonemanget leder till två iakttagelser. Det är följdriktigt att de regler om preskription av skadestånd som utformas i preskriptionssystem där borgenären kan åstadkomma preskriptionsavbrott endast med hjälp av att talan anhängig göres, i regel anger den skadelidandes kunskap om skadan eller tidpunkten för skadans inträde som utgångspunkter för preskriptionstiden.442 En skadelidande kan nämligen inte med rättsliga medel avbryta en preskriptionstid, om denne saknar den kunskap som krävs för att ett yrkande skall kunna formuleras.s. 531
12.I svensk rätt kan en borgenär avbryta en preskriptionstid även med hjälp av utomrättsliga åtgärder, bland annat en skriftlig påminnelse. Det som emellertid inte framgår av preskriptionslagen är vilket kunskapsinnehåll ett sådant medde lande skall ha. Den enda information om innehållet i ett preskriptionsavbrytan de meddelande som ges i preskriptionslagen, består av klassifikationerna ”skrift ligt krav” eller ”skriftlig erinran”. En iakttagare kan därför försöksvis dra slut satsen att till exempel den svenske lagstiftaren inte ägnat frågan om innehållet i den preskriptionsavbrytande åtgärden någon djupare tanke. Om lagstiftaren hade tagit hänsyn till innehållet i det preskriptionsavbrytande meddelandet, hade denne behövt överväga att särskilt reglera hur borgenären skall kunna av bryta en preskriptionstid om vars existens han är omedveten. Vilket innehåll dä remot ett yrkande inför domstol skall ha framgår ju bland annat av de processuella reglerna om vem som är part i en rättegång och vilka rättegångar som är tillåtna, till exempel om det är en fastställelse- eller en fullgörelsetalan.s. 531
13.Troligen har den svenske lagstiftaren - och de svenska domstolarna - inte an sett sig ha anledning att närmare överväga innebörden av preskriptionsavbrottet och dess implikationer, eftersom avbrottet är undandraget de rättsvårdande myndigheternas kontroll. Lagstiftaren har naturligtvis på ett principiellt plan bestämt de formella kraven för ett preskriptionsavbrott, även ett utomrättsligt sådant. Staten har dock ingen anledning att närmare överväga hur utomrättsliga preskriptionsavbrytande åtgärder skall vara beskaffade så länge formkraven iakt tagits. Dessutom är det lätt även för en lagstiftare eller en domstol att förledas av själva enkelheten och naturligheten i ett utomrättsligt preskriptionsavbrott: parternas viljeinriktningar manifesteras ju inte på något särskilt sätt. (Man kan här jämföra med hur Cour de cassation har bedömt fall rörande utomrättsliga preskriptionsavbrott av fordringar enligt Code des assurances.443)s. 531
14.En ytterligare iakttagelse finns att göra. På annat ställe444 hävdas att det spelar en underordnad roll på vilket stadium en fordran preskriberas, om det är själva rättigheten eller den formulerade fordringen som preskriberas. Åtminstone i 532 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar detta sammanhang kan observeras att frågan alldeles säkert är betydelsefull. För skadeståndsreglernas legitimitet kan det vara av avgörande betydelse om det är det oformulerade ansvaret som preskriberas eller det i siffror uttryckta anspråket som underkastas preskription.s. 531
15.Slutsatsen, att en skada är ett resultat av en skadegörande handling, tordes. 532
16.förutsätta att den skadelidande besitter en viss kunskap om det skadeståndss. 532
17.rättsliga regelverket. Hur skall annars, om denna kunskap saknas en skadelis. 532
18.dande, kunna skilja mellan skador som är kasuella (”act of God”) och sådanas. 532
19.för vilka det finns ett ansvarssubjekt? Om denna tanke är korrekt, vilar kras. 532
20.vet på att den skadelidandes okunskap om de skadeståndsrättsliga reglernas. 532
21.inte påverkar preskriptionstiden förlopp på en fiktion: den skadelidande kans. 532
22.inte avbryta preskriptionstiden om denne inte antar att det finns ett i juridisks. 532
23.mening giltigt skadeståndskrav, eftersom det i detta läge inte finns anlednings. 532
24.att vidta en sådan åtgärd. (I och för sig är detta endast en tillämpning av prins. 532
25.cipen att medborgarna skall hålla sig underrättade om de rättsregler som bes. 532
26.rör dem — att medborgarna verkligen skulle känna till dem torde vara en avs. 532
27.viktigaste fiktionerna inom rättsväsendet.)s. 532
28.Det är möjligt eller till och med sannolikt att preskriptionssystemet intes. 532
29.skulle fungera tillfredsställande utan denna fiktion, men en iakttagare kans. 532
30.inte låta bli att ställa sig frågan hur många giltiga — och angelägna — skades. 532
31.ståndsanspråk inte gått under i denna fiktion. Men borgenärens kunskap oms. 532
32.fordringen, som i realiteten är avgörande om borgenären skall göra gällandes. 532
33.sin rätt, innefattar således inte endast att denne måste ha kunskap om de faks. 532
34.tiska omständigheterna som grundar kravet, utan kunskapen måste ävens. 532
35.innefatta kunskap om de rättsregler som är avsedda att styra dennes hands. 532
36.lande. Den sistnämnda omständigheten tar preskriptionsinstituten inte nås. 532
37.gon hänsyn till: redan konstruktionen av grunden för ett preskriptionsinsti-s. 532
38.tut bygger på att en avvägning gjorts mellan parternas intressen. Gäldenärens. 532
39.skall, även om han handlat med uppsåt att vålla skada, inte bli besvärad meds. 532
40.skadeståndsanspråk under en alltför lång tidsrymd även om borgenärenss. 532
41.tystnad berott på en ursäktlig okunnighet om, ur den skadelidandes synvins. 532
42.kel, sådana efemära ting som de skadeståndsrättsliga reglerna. Helt utan uns. 532
43.dantag gäller dock inte konstaterandet, i tysk, norsk och troligen även is. 532
44.dansk rätt kan utgångspunkten för preskriptionstiden senareläggas om dens. 532
45.rättsliga regleringen är särskilt invecklad. För att kort återvända till ett mer övergripande perspektiv kan antecknas, att en överblick över framförallt de franska, tyska och svenska ordningarna för allmän preskription av utomobligatoriskt skadestånd visar att lösningarna har gestaltat sig olika i de skilda rättssystemen. En sak har regleringarna emellertid gemen samt, de bär med sig de grunddrag som kännetecknar respektive rättsordningss. 532
46.7.9 Särskilda bestämmelser i svensk rätt om preskription av utomobligatoriskt 533 preskriptionssystem i stort. Detta konstaterande synes närma sig truismens innehållslöshet, eftersom det är just de regler om allmän preskription av skade stånd som här undersöks.s. 533
47.Förhållandet är dock också ett uttryck för den franske och den svenske lag stiftarens obenägenhet att gå in i de allmänna preskriptionssystemen och jämka dessa med hänsyn till exempel skadeståndsfordringarnas särskilda natur. Efter hand som skadeståndsinstitutet växte fram, tillämpades de allmänna reglerna om preskription även i utomobligatoriska förhållanden. Den tyske, norske och på sätt och vis även den danske lagstiftaren har agerat annorlunda. Utformning en i slutet av 1800-talet till exempel av BGB a.E § 852 visar att lagskrivarna med utgångspunkt i ett för övrigt inte helt konsekvent preskriptionssystem, kunde konstruera en förebildlig preskriptionsregel. En jämförelse med de olika rättsordningarnas system för preskription av försäkringsersättningar, visar också att dessa preskriptionssystem liknar varandra i långt högre grad än de system för allmän preskription av utomobligatoriskt skadestånd som finns.s. 533