1.När preskriptionstiden för utomobligatoriska skadeståndsanspråk på grund av underlåtenhet skall börja löpa är tydligen föremål för delade meningar. Enligt en uppfattning börjar preskriptionstiden att löpa när en åtgärd senast borde ha vidtagits.424 Enligt Lindskog bör dessa situationer behandlas på samma sätt som de när en skada är perdurerande.425s. 512
2.Ett rättsfall som berör ansvaret för en underlåtenhet är NJA 1896 s. 505, som dock är något apart i detta sammanhang eftersom det dels rör avgifter till staten och dels har en straffrättslig prägel. A påstods i ett åtal år 1896 till statsverket ha angivit en lägre kvantitet brännvin än den som de facto tillverkades, och på stods härigenom ha undandragit statsverket inkomster. Detta förfarande på stods ha pågått under tiden den 1 november 1875 - den 6 december 1882. F som under tiden den 6 december 1880 - 18 februari 1881 var anställd som kon trollör hos A, påstods ha främjat verksamheten. Ansvar yrkades 1896 för A och F. Vidare yrkades att A och F måtte utge ersättning till staten. A erkände vad som lades honom till last. F bestred både det straffrättsliga ansvaret och betal ningsansvaret, åberopande att åtalet vore väckt för sent. HD, till vilken både F och åklagaren överklagat, fann att skadeståndsfordringen hade preskriberats ens. 512
3.7.7 Svensk rätt 513 ligt 1862 års förordning, eftersom något preskriptionsavbrott inte skett inom 10 år från tidpunkten för fordringens tillkomst. Tre ledamöter dikterade HD:s mening. Tre ledamöter fann inte skäl att ändra hovrättens dom, det vill säga fordringen ansågs av dem inte ha preskriberats.s. 513
4.I hovrätten dömdes F att, förutom det honom tidigare ådömda straffansvas. 513
5.ret, utge skadestånd till kronan avseende avgifter för den sprit han inte redos. 513
6.gjort för. Motiveringen var att det civilrättsliga skadeståndsansvaret intes. 513
7.kunde anses förfallet när straffrättslig preskription inte inträtt. Två ledamös. 513
8.ter var skiljaktiga och fann skadeståndsfordringen preskriberad. Rättsfallet ger inte ett renodlat exempel på en skada på grund av underlåtenhet, eftersom falska handlingar upprättades, varför underlåtenheten att betala avgif ter till statsverket kombinerades med positiva åtgärder. Tydligt är att det påta lade förfarandet upphörde i februari 1881 och att talan anhängiggjordes 1896, det vill säga omkring femton år senare, långt efter den tidpunkt då den tioåriga preskriptionstiden löpte ut, om utgångspunkten var tidpunkten den skadegö rande handlingen eller underlåtenheten. Härutöver ger emellertid rättsfallet inget besked om den tidpunkt från vilken preskriptionstiden rörande en skadeståndsfordran på grund av underlåtenhet skall räknas.s. 513
9.Om den princip som HD gav uttryck för i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1928 s. 105 appliceras på anspråk på grund av en perdurerande underlå tenhet, skulle principen kunna formuleras den på följande sätt. Uppkommer skada på grund av en perdurerande underlåtenhet torde skadeståndsanspråket preskriberas successivt med utgångspunkt i den tidpunkt då en handling tidi gast hade kunnat motverka skadans uppkomst. Uppkommer en skada på grund av att någon underlåter att handla vid ett tillfälle, en momentan underlåtenhet, torde därför böra anses att preskriptionstiden skall börja löpa vid den tidpunkt, då en handling senast borde ha vidtagits.426s. 513
Omprövning av skadestånd
1.Ett redan utdömt eller fastställt skadestånd kan komma att omprövas i tre situ ationer enligt Skadeståndslagen kap.5 § 5: i) en ny eller ytterligare skada har till kommit utöver den redan fastställda,427 ii) den skada för vilken skadeståndet ut dömts förvärras428 eller iii) den skadelidande begär ersättning för en kategori som han ännu inte erhållit ersättning för. Med det sistnämnda fallet avses ett 514 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar fall, där den skadelidande erhållit ersättning för inkomstförlust, men inte för till exempel lyte och men eller sveda och värk.s. 513
2.Bengtsson/Strömbäck framhåller att själva rätten att begära omprövning ens. 514
3.ligt skadeståndslagen inte preskriberas, ”däremot den nya fordran som kans. 514
4.anses ha uppkommit vid den tid då väsentligt ändrade förhållanden har inAvseende samtliga här nämnda tillkommande skadeföljder finns en grundläg gande princip i svensk rätt. Den skadelidande kan avbryta den preskriptionstid som börjat löpa till exempel vid tidpunkten för den skadegörande handlingen eller, om det skulle vara fråga om en specialpreskriptionsregel, vid tidpunkten för skadans uppkomst genom att förbehålla sig rätten att i framtiden framföra yrkanden om ytterligare skadestånd. (Även andra utgångspunkter för preskrip tionstiden förekommer i speciallagstiftningen.) Från den tidpunkt detta förbe håll bevisligen framförts, löper den allmänna tioåriga preskriptionstiden som i sin tur kan avbrytas. Denna princip har lagts fast i två rättsfall NJA 1933 s. 43 och NJA 1946 s. 175 och har betydelse för samtliga tre ovan nämnda situatio ner.s. 514
5.I rättsfallet NJA 1933 s. 43 blev cyklisten A påkörd av en bil som framfördes av B den 2 augusti 1926. På grund härav bröt A ett ben. B stämdes inför en po lisdomstol i december 1927 varvid stadsfiskalen gjorde gällande ansvar för ovar samt förande av bil. A gjorde samtidigt gällande anspråk för egen del, dels er sättning för sakskada och för sveda och värk, dels förbehöll han sig rätt att ”i annan ordning föra talan om den ytterligare ersättning, vartill han kunde finna sig befogad”. K.M. frikände B i brottmålsdelen samt utdömde ett jämkat ska destånd till A.s. 514
6.A stämde ånyo B den 18 januari 1931 och yrkade ersättning för bland annat förlorad arbetsförtjänst. B invände att A:s talan vore preskriberad eftersom den inte anhängiggjorts inom två år från det skadan timade enligt preskriptionsre geln i lagen d. 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada till följd av automobil trafik § 9. Hovrättens över Skåne och Blekinge majoritet, två ledamöter, fann att A, genom sin talan vid polisdomstolen och sitt där framförda förbehåll, var bibehållen i sin rätt att föra talan om skadestånd. A tillerkändes av domstolen ett jämkat skadestånd. (Rådhusrätten fann A:s talan preskriberad och ogillade därför käromålet.)s. 514
7.En oenig Högsta domstol fastställde hovrättens dom. Ett justitieråd fann, att det hade räckt med den talan A anhängiggjorde vid polisdomstolen för att As. 514
8.7.7 Svensk rätt 515 skulle anses vara bibehållen i sin rätt att föra sin talan i den nu anhängiggjorda processen. Två ledamöter fann inte skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.s. 515
9.Preskriptionsbestämmelsen i bilansvarighetslagen gällde rätten att föra bevis ning om skadeförloppet och de fordringar en uppkommen skada kunde ge upp hov till. Det efter framförandet av denna bevisning åstadkomna rättsförhållan det mellan skadevållare och skadelidande grundade en ”vanlig” civilrättslig fordringsrelation. Denna grundar sig på borgenärens, den skadelidandes, vilja att åstadkomma ett fordringsförhållande och den plikt en skadevållare har att möta skäliga skadeståndsanspråk. Med hjälp av den åberopade bevisningen åstadkoms en ram för fordringsförhållandet, ett fordringsförhållande som inte skiljer sig från andra fordringsförhållanden, där båda parter på frivilliga grunder har del i rättsförhållandets uppkomst.s. 515
10.I rättsfallet NJA 1946 s. 175 var omständigheterna att A den 30 maj 1931 i bil kört på B så att krosskador uppstått på underbenen. A fälldes till ansvar här för i en brottmålsrättegång som avslutades med en dom i HD den 20 april 1933. Enligt denna dom tillerkändes B ett visst skadestånd. B hade vidare gjort förbehåll om rätt att i framtiden föra ”särskild talan om den ytterligare ersätt ning vartill hon kunde finna sig befogad.” A stämdes den 28 oktober 1937 av B för utfående av skadestånd avseende tiden till och med den 30 september 1937. Målet avgjordes genom en dom i HD den 30 mars 1940, vari B tillerkän des skadestånd för bland annat kostnader och förlorad arbetsförtjänst. Något förbehåll om rätt till ytterligare talan gjordes inte i detta mål. B framförde yt terligare krav, dels i brev den 31 mars 1943, dels i en stämning, som delgavs A den 9 juni 1943. Kraven avsåg bland annat ersättning för kostnader, förlorad arbetsförtjänst, livränta samt rätt att i framtiden föra särskild talan om ytterli gare uppkomna fordringsanspråk. A framförde preskriptionsinvändning under påstående att B gjort sitt förbehåll om rätt att i framtiden föra ytterligare talan vid något tillfälle i tiden före domen i rådhusrätten den 7 september 1931. B:s rätt till talan vore därför preskriberad eftersom hon inte förrän i brev den 31 mars 1943 återkommit till frågan.s. 515
11.Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, fann att B gjort ett förbehåll i en rättegång som avslutades med dom i HD den 20 april 1933 samt att hon fört talan om viss ersättning i en rättegång som avslutades den 30 mars 1940. På grund härav ”och då B genom brev d. 31 mars 1943, vilket måste ha kommit A tillhanda senast d. 2 april samma år, tillkännagivit de skadeståndsanspråk om vilka i förevarande mål är fråga” ansåg hovrätten B vara bibehållen i sin rätt att föra talan om anspråk som icke rymdes inom ramen för de yrkanden som fram fördes i de båda tidigare processerna.s. 515
12.Målet rör frågan från vilken tidpunkt preskription av förbehåll, framförda i process, skall börja räknas. A gjorde gällande att utgångspunkten borde vara den dag då förbehållet gjordes första gången, en ståndpunkt som rådhusrätten bi trädde. Hovrättens och HD:s ståndpunkt synes ha varit att rätt utgångspunkt 516 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar är den tidpunkt då den rättsliga behandlingen av den sak avslutades, till vilken förbehållet anknöt.s. 515
13.Ett rättsfall som rör situation ii) ovan, det vill säga att en redan inträffad ska da förvärras så att skadeståndet måste omprövas är FFR 1946 s. 296. I detta fall blev P påkörd av E den 21 september 1927 och skadades. E, som dömdes till ansvar för trafikförseelse, slöt ett avtal med P som reglerade skadeståndsskyldigheten. E skulle, jämte annan ersättning, utge en livränta ”som - alltefter graden av invaliditet - finge bestämmas med utgångspunkt från” en viss årsinkomst. Invaliditetsgraden var för tiden 23 maj 1928 - 22 mars 1930 50 % och för tiden från och med den 12 november 1931 20 %. I beslut av den 15 december 1943 fann riksförsäkringsanstalten, att invaliditetsgraden borde bestämmas till 25 % fr.o.m. den 26 februari 1943. E vägrade dock att höja utbetalningarna med de 5 % beslutet från år 1943 förutsatte. P yrkade att E måtte förpliktas höja sina utbetalningar. E bestred käromålet och gjorde gällande att någon uppgörelse mellan parterna om att E skulle erlägga livränta efter den av riksförsäkringsan stalten fastställda invaliditetsgraden inte förelåg samt att P:s ersättningsanspråk vore preskriberade då P inte förbehållit sig rätt att i framtiden framställa högre anspråk.s. 516
14.Rådhusrätten, vars dom fastställdes av HD, fann att E medgivit ersättnings skyldighet med anledning av den skada som uppstod vid kollisionen den 21 september 1927. Vidare fann rådhusrätten ”att parterna under år 1928 träffat överenskommelse därom, att livräntan skulle utgå dels efter en årsinkomst av 4.080 kr och dels efter den vid varje särskild tidpunkt föreliggande invalidite ten.” Rådhusrätten fann även den av riksförsäkringsanstalten fastställda invali ditetsgraden skälig. På dessa grunder ”och utan avseende å E:s i målet gjorda preskriptionsinvändning” förpliktades E att höja livräntan. E sökte ändring i Göta hovrätt som ändrade tingsrättens dom, eftersom P inte hade avbrutit den preskriptionstid som löpte från den tidpunkt när P förbehållit sig rätt att i fram tiden yrka på en höjning av livräntan.s. 516
15.Rådhusrätten och HD tycks finna, att rätten till högre skadeståndsersättning följer av avtalets konstruktion, utan hänsyn till preskriptionstider. Hovrätten hade till skillnad från de andra instanserna givit E rätt. Domstolen fann att även om P förbehållit sig rätt att framdeles kräva förhöjning av livräntan, hade P dock inte inom 10 år avbrutit preskriptionstiden. Hovrätten synes i domen jämställa avtalet med en villkorad fordran, där villkoret utgjordes av invalidi tetsgraden. Eftersom preskriptionsavbrott inte skett inom 10 år från den tid då preskriptionsavbrott skedde senaste gången eller 1931, hade P förlorat sin rätt till skadestånd. Även om förbehåll skall anses ha gjorts, måste detta anses ha skett 1931, så att anspråken på grund härav var preskriberade.s. 516
16.För att förbehållet skall få preskriptionsavbrytande effekt räcker det att ett förbehåll om rätt att i framtiden göra gällande ytterligare anspråk på skadestånds. 516
17.7.7 Svensk rätt 517 faktiskt förs fram och antecknats i domen, även om förbehållet inte upptagits i domslutet. Principen framgår ur rättsfallet FFR 1972 s. 235.s. 517
18.Spörsmålet är i grund och botten processuellt, men torde kunna vara av vissts. 517
19.intresse även i detta sammanhang. Rättsfallets rubrik lyder: ”A, som skadatss. 517
20.vid trafikolycka, har i skadeståndsmål framställt yrkande om ersättning förs. 517
21.sveda och värk samt lyte och men med visst belopp samt förbehållit sig rätts. 517
22.att framdeles föra talan om ersättning i övriga hänseenden, vartill han kans. 517
23.visa sig berättigad. Ersättningsyrkandet har bifallits och förbehållet intagits is. 517
24.domen men ej i domslutet. A:s yrkande om att med hänsyn till risk för evens. 517
25.tuell framtida preskriptions- eller res judikatainvändning få förbehållet ans. 517
26.tecknat i domslutet har ej bifallits. Därvid har ansetts, att ett i domslutet ins. 517
27.taget förbehåll om rätt till framtida talan från preskriptionssynpunkt ej kans. 517
28.ha självständig betydelse vid sidan av det förhållandet, att förbehåll om sådans. 517
29.rätt ostridigt gjorts i målet. Ej heller har från res judicatasynpunkt vid sidans. 517
30.av det sätt på vilket talan bestämts förbehåll om framtida talan ansetts påkals. 517
31.lad.” Hur situationen bedöms när den skadelidande inte förbehållit sig rätt att i fram tiden föra talan om ytterligare skadestånd framgår av rättsfallet NJA 1985 s. 561.430 Rättsfallet rörde frågan om preskriptionsregeln i lagen (1922:382) om ansvarighet i följd av luftfart § 6 skulle tillämpas exklusivt för en viss skada eller om preskriptionslagens regler kunde tillämpas vid dess sida. Preskriptionsregeln stadgar en preskriptionstid om två år från den tid skadan inträffade. Preskrip tionsavbrott sker enligt denna regel genom att talan väcks.s. 517
32.N N tillerkändes i dom den 29 okt. 1975 ersättning för en hörselskada, som åsamkats henne av två flygplan som tillhörde det svenska flygvapnet. Skadestån det uppgick till 10 600 kr, varav 600 kr avsåg ersättning för sveda och värk och 10 000 kr avsåg ersättning för framtida men. Domen fastställdes av Svea Hov rätt den 25 jan 1977. N N yrkade i en stämningsansökan som inkom till tings rätten den 2 juni 1982 ytterligare ersättning med 64 426 kr avseende förlorad arbetsförtjänst. Staten åberopade preskription och hävdade att N N inte förbe hållit sig rätten att kräva ytterligare ersättning i den tidigare rättegången.s. 517
33.Tingsrätten, vars dom fastställdes av hovrätten och HD, fann att preskrip tionsavbrott skett beträffande skadekategorierna ”sveda och värk” och ”lyte och men”. Preskriptionsavbrott hade däremot inte skett med avseende på skadekategorien ”ersättning för inkomstförlust”. Enligt tingsrätten skall anspråket ”pre ciseras, varvid det bör ställas krav på att anspråket anges fullständigt”, för att preskriptionsavbrott skall anses ha förekommit. Eftersom N N inte heller för 518 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar behållit sig rätten att kräva ytterligare skadestånd, ansågs hennes ersättningskrav preskriberade.s. 517
34.Utgången i målet kan synas självklar mot bakgrund av en viktig funktion hos preskriptionsinstitutet, som är att möjliggöra för gäldenären att erhålla över blick över sina utestående förpliktelser. Samma funktion grundlägger kravet att en skadelidande skall förbehålla sig rätt att kräva ytterligare skadestånd av gäl denären om den skadelidande önskar erhålla ytterligare sådant efter specialpre skriptionstidens utgång. Genom att framföra detta förbehåll, ger borgenären gäldenären ett tecken, att ytterligare ersättning kan komma att krävas, även om beloppet inte kan anges i den stund förbehållet görs. Vidare tydliggör rättsfallet preskriptionens ansvarsbegränsande funktion. Det rör sig här visserligen om en specialpreskriptionsbestämmelse, vilka ofta är konstruerade så att tidsfristerna är relativt korta som en motvikt till det strängare ansvar som åläggs skadevållaren i den särskilda lagen. Icke desto mindre torde funktionen vara densamma som för den allmänna preskriptionstiden, härvidlag gör skillnader i tidsfristens längd eller sättet att åstadkomma preskriptionsavbrott ingen skillnad.s. 518
35.Rättsfallet ger emellertid också upphov till reflektioner i annat hänseende. En fråga som man kan ställa sig är om domstolarna ansett att det rör sig om en eller om flera fordringar, det vill säga om domstolarna har sett fordringsförhållandet så att varje skadekategori (t.ex. sjukvårdskostnader, inkomstförlust samt sveda och värk, lyte och men och olägenheter i övrigt) ger upphov till en fordran vil ken bär beteckningen ”skadestånd” eller om det är fråga olika fordringar som sammanfattas med begreppet ”skadestånd”? Tingsrättens sätt att beskriva situ ationen synes antyda det senare förhållandet. Tyvärr är domskälen alltför kort fattade för att ge ett tydligt svar i denna fråga.s. 518
36.De lege ferenda kunde en iakttagare emellertid hoppas att domstolarna ser preskriptionsavbrottets verkningar på det sist nämnda sättet. Synsättet innebär att den skadelidande åsamkats en skada enligt principen om skadans enhet och att skadeersättningen klassificeras i enlighet med skadeståndslagens terminolo gi. Detta betyder att ett preskriptionsavbrott avseende till exempel inkomstför lust och olägenheter i övrigt avbryter preskriptionstiden just för dessa skadekategorier och inte för andra samt att avbrottet inte inskränker sig endast till de yrkade beloppen. Det vill säga avbryts preskriptionstiden avseende en viss skadekatekategori med ett yrkande avseende ett bestämt belopp, skall preskrip tionstiden avses avbruten även för de ytterligare belopp inom skadekategorin som den skadelidande kan komma att göra gällande.s. 518
Preskriptionstidens längd
1.Att den allmänna preskriptionstiden är 10 år behöver inte särskilt framhållas.s. 518
2.7.7 Svensk rätt 519s. 519
3.I vissa fall är emellertid preskriptionstiden förlängd, nämligen om den skade framkallande handlingen är en straffbelagd gärning och preskriptionstiden för väckande av åtal för denna gärning är längre än 10 år, se preskriptionslagen § 3. Utgångspunkten för denna preskriptionstid är densamma som preskriptionsti den avseende fordringar på grund av icke straffsanktionerade utomobligatoriska skadestånd. En förutsättning för förlängningen är att ansvarsfrågan inte avgjorts innan tiden för åtalspreskriptions löpt ut.s. 519
4.Har ansvarsfrågan avgjorts löper en tilläggstid på ett år under vilken tid den skadelidande kan anhängiggöra en skadeståndstalan mot den som ansvarar för skadan. En tilläggstid på ett år löper också enligt § 3 st. 2 om någon häktats eller erhållit del av åtalet innan tiden för åtalspreskription löpt ut, men ansvarsfrågan inte avgjorts när denna löper ut.s. 519
Erkännande
1.Omständigheterna i rättsfallet NJA 1921 s. 275 belyser frågan om erkännande samt den alltid lika betydelsefulla frågan om preskriptionstidens utgångspunkt.s. 519
2.Under åren 1895 - 1898 anlades på ön Storsandskär en järnvägsförbindelse med viss sträckning. Denna rätt att utlägga en järnvägsförbindelse grundade sig på ett expropriationsbeslut i ett kungligt brev från den 21 juni 1895. En järnväg byggdes, en del av vad ursprungligen planerades. Emellertid ändrades planerna, rälsen revs upp och kvar på ön blev en stor mängd grus. Under åren 1898 - 1906 betalade järnvägsstyrelsen den samfällighet som ägde marken en viss summa år ligen i kompensation för det intrång som vållades dem på grund av gruset. Med anledning av en propå till styrelsen i februari 1914 utfäste sig järnvägsstyrelsen i juli samma år att betala ett visst belopp och, om erbjudandet inte godtogs av samfälligheten, hänskjuta frågan till avgörande av skiljemän. Samfälligheten an sökte i april 1917 om stämning mot järnvägsstyrelsen och yrkade dels att gruset måtte bortföras och dels att ersättning måtte utgå för nyttjandet av marken samt för skada och intrång. Styrelsen invände att skadeståndsanspråken vore preskri berade samt att skadan borde bedömas i den ordning ”det allmänna expropriationsförfarandet” kunde ge anledning till.s. 519
3.N.Rev. fann att järnvägsstyrelsen haft rätt att expropriera viss mark för att an lägga en järnväg samt att föra dit grus och utföra schaktnings-, uthuggningsoch röjningsarbeten mot ersättning för intrånget. Mot denna bakgrund ansågs styrelsen inte vara skyldig att forsla bort gruset eller att återställa ön i dess ur sprungliga skick, trots att expropriation inte kommit till stånd. Vad beträffade ersättning för den skada kvarlämnandet av gruset vållat gjorde N.Rev. följande bedömning. I det brev som järnvägsstyrelsen sände till byamännen den 21 juli 1914 förklarade sig styrelsen villig att ersätta dem för det kvarlämnade gruset med 500 kr och förklarade att byamännen hade rätt att tillgodogöra sig gruset. 520 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar Ville de inte godta förslaget skulle saken hänskjutas till avgörande av skiljemän. Härur drogs slutsatsen att ”styrelsen måste anses hava erkänt, att styrelsen vid tiden för avlåtandet av sistberörda skrivelse, oaktat då mera än 10 år förflutit från utförandet av omförmälda arbeten å ön, fortfarande vore ersättningsskyldig för den skada, som genom samma arbeten tillskyndats byamännen”. Järnvägs styrelsen skulle utge ett belopp om 1.300 kr till byamännen.s. 519
4.HD:s majoritet, tre ledamöter, biföll betänkandet. Två ledamöter framförde avvikande mening. En av dessa kom till samma slut som majoriteten, dock på andra grunder. Han fann att kostnaden för att bortföra gruset och återställa marken vida skulle överstiga det värde som kunde vinnas genom dessa åtgärder. Det hade i och för sig ålegat järnvägsstyrelsen att åvägabringa dessa åtgärder. Mot styrelsens bestridande kunde den emellertid, i billighetens namn, inte åläg gas att föra bort gruset och återställa marken. Gruset, som härigenom skulle an ses övergivet av styrelsen, kunde därför tillgodoföras byamännen. Den andre le damoten fann att styrelsen vore skyldig att forsla bort gruset, att återställa mar ken samt att till byamännen utge 1.000 kr. Styrelsens befogenhet att utföra de omnämnda arbetena på ön hade varit beroende av järnvägens anläggande. Då denna inte kommit till stånd hade ändamålet med markens avstående förfallit och gruset, till vilket styrelsen gjorde gällande äganderätt, vållade skada på den plats det låg. Han fann dessutom, på den grund som majoriteten i HD anfört, att byamännens skadeståndstalan skulle bifallas.s. 520
5.Vid bedömningen av rättsfallet måste utgångspunkten vara att gruset ägdes av järnvägsstyrelsen och låg på mark som inte tillhörde denna. Äganderätten är naturligtvis impreskriptibel, vilken omständighet leder till två frågor, i) Var kra vet på bortförande underkastat preskription? ii) Vilken betydelse har det i preskriptionshänseende att järnvägsstyrelsen haft rätt att föra dit gruset? Vad be träffar den första frågan hävdar Lindskog att ”anspråk på att slippa intrång i äganderätten är en impreskriptibel grundrätt”.431 Ståndpunkten leder uppen barligen till att styrelsen borde ha blivit ålagd att föra bort gruset, vilket också var minoritetens i HD och häradsrättens mening.s. 520
6.Häradsrätten fann att anspråket på det skadestånd som avsåg ersättning förs. 520
7.att järnvägsstyrelsen i slutet av 1800-talet röjde skog samt företog uthugg-s. 520
8.ningar och schaktningsarbeten var preskriberad. Däremot var anspråket pås. 520
9.att få gruset bortforslat inte underkastat preskription, eftersom gruset ostris. 520
10.digt tillhörde järnvägsstyrelsen. Inte heller ansågs den skadeståndstalan soms. 520
11.grundades på att gruset låg kvar på ön vara preskriberad, åtminstone inte is. 520
12.den mån skadan uppstod senare än 10 år tidigare än den tidpunkt då kravets. 520
13.gjordes gällande mot styrelsen. Styrelsen förpliktades att forsla bort gruset.s. 520
14.7.7 Svensk rätt 521s. 521
15.Ett skadestånd utdömdes, som inte kunde avse förhållanden som låg längres. 521
16.tillbaka i tiden än 1907. Majoriteten i HD var dock av annan mening, varvid omständigheten att styrel sen haft rätt att föra gruset till ön tycks ha spelat en viss roll. Frågan är om inte majoriteten i HD resonerat på ungefär följande sätt. Järnvägsstyrelsen förde grus till ön med avsikt att där anlägga en järnväg, en åtgärd som borde ha varit till öbornas fördel. Genom anknytningen till expropriationsinstitutet förvand las något, som i och för sig kunde tänkas vara ett impreskriptibelt krav på bort förande, till en preskriptibel fordran på bortförande. Den härför stadgade pre skriptionstiden har icke iakttagits av byamännen, som får bära bördan av sin underlåtenhet. Kärnpunkten i denna hypotes är återigen frågan om kunskap.s. 521
17.Alltså, å ena sidan sker expropriationen till förmån för de människor som bodde på ön: en järnväg skulle anläggas, vilket innebar en fördel för hela byg den. Å andra sidan kände byamännen till expropriationen och syftet med den na, de måste anses ha haft kunskap om järnvägens rätt att ta marken i anspråk och att flytta gruset. Emellertid förfaller syftet med expropriationen, eftersom järnvägen inte byggs. Kvar förblir alltså en mängd grus som lagligen flyttats till sin plats, ett arbete som blivit onyttigt och faktiskt medförde ett intrång i bya männens rätt till det fria begagnandet av marken. Byamännen blir därför på grund av sin passivitet bundna till de faktiska förhållanden de inte tillräckligt energiskt motsatt sig.s. 521
18.Om en analogi med reglerna om deposition tillåtes, hur skulle rättsförhåls. 521
19.landet bedömas då? Först bör konstateras att det här är fråga om fungibels. 521
20.egendom, grus, som dock, där det ligger på ön, torde kunna specificeras.s. 521
21.Lindskog432 nämner det fallet att deponenten emottagit egendom med förs. 521
22.pliktelse att återlämna egendom av samma sort, men deponenten hållit justs. 521
23.den egendom han skall återlämna skild från annan. Depositariens rätt atts. 521
24.återfå egendomen är enligt denna mening en fordran som kan preskriberas.s. 521
25.Lindskog433 antar dock att separationsrätt inte föreligger i sådana sammans. 521
26.hang, ett antagande som enligt honom själv strider mot gängse rättsuppfatts. 521
27.ning. Vid depositum reguläre är ägarens anspråk på att återfå egendom intes. 521
28.underkastad preskription. Vad beträffar erkännandet finns följande att säga. Avgörande för HD:s bedöm ning är hur styrelsen i juli 1914, omkring 16 år efter det preskriptionstiden bör jade löpa, uppfattade sin egen roll. Det är inte säkert att det här är fråga om ett erkännande som återupplivar en fordran. I stället får en läsare intrycket, att sty522 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar reisen ansåg sig vara gäldenär när preskriptionstiden löpte ut, ovisst när, och att styrelsen fortfarande uppfattade sig vara gäldenär när brevet skrevs. Kanske kan sägas, att preskriptionstiden ensidigt förlängdes av järnvägsstyrelsen så länge styrelsen fann sig vara gäldenär i denna fordringsrelation. Återigen finns anled ning att konstatera att den i tysk rätt förekommande klassificeringen av erkän nandet som en medvetandeyttring (”Bewußtseinsäusserung”) är tillämplig ock så för svensk rätt.s. 521