1.Rättsfallet FFR 1981 s. 132 illustrerar tydligt problematiken kring preskriptio nen av utomobligatoriskt skadestånd avseende sena skador. En anställd vid SJ, H, arbetade under tiden 1950-1958 med att bekämpa ogräs på banvallar med hjälp av bekämpningsmedlet hormoslyr. H fick medan han arbetade med den na uppgift, bekämpningsmedlet på sig bland annat i ansiktet. H gjorde gällande att arbetsgivaren varit vårdslös genom att inte erbjuda uppgifter om nödvändiga skyddsmetoder eller eljest tillhandahålla erforderliga instruktioner. Under år 1974 började H misstänka att hormoslyret kunde ha orsakat den värk och de skelettskador han hade drabbats av. Han förtidspensionerades i december 1976. H gjorde i hovrätten gällande att preskriptionstiden borde räknas från den tid punkt då H ”fatt kännedom om att han kunnat göra fordringsanspråk gällan de”. Uppfattningen och yrkandet om en förändrad rättspraxis motiverades med att preskriptionsförordningens upphovsmän inte hade kunnat förutse de pro 506 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringar blem som industriella produkters farlighet medför, inte heller att latenstiden mellan en viss skadegörande handling och den därpå följande skadan kunde vara avsevärd. H argumenterade för att fordran i preskriptionsförordningen mening borde vara ”fullfjädrad” enligt Adlercreutz terminologi,419 varför pre skriptionstid tidigast kunde börja löpa när orsakssambanden började misstän kas föreligga under 1974 och i allt fall när den ekonomiska förlusten stod klar i samband med förtidspensioneringen 1976.s. 505
2.Både tingsrätt och hovrätt fann att skadeståndsfordringen hade preskriberats. Domstolarna fann att utgångspunkten för preskriptionstiden var tidpunkten för den skadegörande handlingen, som i detta fall ostridigt hade utförts senast under år 1958. Skadeståndsfordringen preskriberades därför 1968. Hovrätten skriver efter att ha hänvisat till den nedvoterade propositionen om ny preskrip tionslag, prop. 1976/77: 5: ”Vid den fortsatta behandlingen av frågan om ny preskriptionslagstiftning (se Ds Ju 1977:14 och prop. 1979/80:119) har ej framkommit något som visar annat än att preskriptionsbestämmelsernas syfte är att skydda gäldenärer från krav som framställts sent i förhållande till betal ningsskyldighetens uppkomst. Någon prövning av orsaken till att krav fram ställs sent skall ej ske. Vad som sagts bekräftas av rättspraxis på området.”s. 506
3.Hovrättens argumentation är till synes fullt rimlig och plausibel. Emellertid kan iakttagaren också finna att den lider av vissa brister. Det är nämligen inte utan vidare korrekt att hävda att preskriptionsinstitutets syfte vore att skydda gäldenären mot krav som framställts sent i förhållande till betalningsskyldighe tens uppkomst. Om detta vore preskriptionsinstitutets syfte, skulle borgenärer inte har givits möjlighet att avbryta preskriptionstiden. Men denna möjlighet finns och är ett grundläggande element i preskriptionsinstitutet, varför slutsat sen måste dras, att institutet bygger på en avvägning av parternas intressen. Hovrättens konstaterande tar inte hänsyn till denna omständighet. Den andra omständigheten anknyter härtill och leder till frågan om det kan anses göra det ställda problemet rättvisa, att domstolen avgör en skadeståndsrättslig fråga med viktiga rättspolitiska implikationer med hjälp av argument som hämtas från obligationsrätten och utan att ta hänsyn till den särskilda skadeståndsrättsliga problematiken?s. 506
4.Å andra sidan är H:s argumentation otvivelaktigt radikal. Att av en domstol begära att den i direkt motsättning till en stabil och långvarig rättspraxis skall skapa en regel om en utgångspunkt av en preskriptionstid som är subjektivt för ankrad, är att begära för mycket av domstolen, inte minst med tanke på att det i rättspraxis endast finns ett mycket svagt stöd för en sådan tolkning av uttrycket ”fordringens uppkomst”.s. 506
5.7.7 Svensk rätt 507s. 507
Fler variationer på temat
1.En skadegörande handling har ofta de karakteristika som kännetecknar de ovan redovisade situationerna, det vill säga ett i tiden sammanhållet agerande, till ex empel utgivandet av ett gravationsbevis, antändandet av en fastighet eller emottagandet av försäkringsersättning. Emellertid kan den ”skadegörande handling en” visa sig vara sammansatt av flera olika handlingar som utförs med ett visst tidsavstånd från varandra. Sådana skadegörande handlingar måste skiljas från sådana handlingar som är perdurerande. De förstnämnda handlingarna fram kallar nämligen den ansvarsgrundande skadan vid ett tillfälle medan en perdu rerande skadegörande handling torde framkalla en perdurerande skadeeffekt. De två följande rättsfallen illustrerar beräkningen av preskriptionstiden när den skadeframkallande handlingen är av komplex eller sammansatt natur utan där för vara perdurerande. Rättsfallet NJA 1983 s. 180, visar emellertid också att det inte alltid är en enkel uppgift att dra en gräns mellan en sammansatt skade framkallande handling å ena sidan och en perdurerande skadeframkallande handling å den andra.s. 507
2.I rättsfallet NJA 1969 s. 274 var omständigheterna att en Folketshusförening år 1937 uppdrog åt en styrelsemedlem att utföra brunnsgrävningsarbete. Den ne lämnade då kvar en sprängladdning i marken vilken kom i kontakt med den borr, som hanterades av käranden år 1966. Borrningsarbetet var ett led i byg gandet av en pumpanlägning så att vattentoaletter kunde istalleras i föreningens lokaler. När borren stötte på sprängmedlet exploderade detta och skadade bygg nadsarbetaren. Han krävde ersättning av Folketshusföreningen för den skada han lidit.s. 507
3.I häradsrätten och hovrätten ogillades käromålet på materiella grunder (pre skriptionsinvändningen finns inte ens refererad). Först i HD synes preskrip tionsinvändningen ha tilldragit sig uppmärksamhet. HD:s majoritet ogillade emellertid käromålet på materiella grunder. Två justitieråd var skiljaktiga och motiverade sina ogillanden med hänvisning till frågan om preskription.s. 507
4.Justitierådet Digman fann att brunnsgrävaren underlåtit att förebygga att det kvarlämnade sprängämnet orsakade skada och fann, i betraktande av dennes ställning inom föreningen, föreningen vara skadeståndsansvarig gentemot kä randen. Detta ansvar hade emellertid preskriberats. I övrigt kunde något skade ståndsansvar inte åläggas föreningen. Justitierådet Hesser fann inte att skade ståndsansvar principiellt sett kunde åläggas föreningen genom brunnsgrävarens åtgärder 1937. Vidare fanns det under de 10 år som föregick kärandens krav på ersättning ingen i föreningen som ägde kännedom om sprängladdningen. Med hänsyn härtill och till reglerna i 1862 års KF om preskription etc. kunde något skadeståndsansvar inte åläggas föreningen på den grunden att någon i styrelsen haft vetskap om den möjliga skadeorsaken, en ansvarig person som underlåtit att tillse att föreningen vidtagit åtgärder för att förebygga skada. Inte heller i öv rigt fanns grund för åläggande av skadeståndsansvar. 508 7Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringars. 507
5.Digman tycks alltså resonera så, att från den tidpunkt då sprängämnet läm nades i marken en tioårig tidsfrist löper, under vilken borgenären haft att avbry ta preskriptionen. Eftersom detta inte skett kan ”fordringen”, som kan identi fieras till skillnad från andra fordringar och uppstår 17 år efter utgången av pre skriptionstiden, inte göras gällande. Regeln om tioårig preskription erhåller funktionen att verka som en ansvarsbegränsande omständighet av absolut na tur. Hesser synes däremot anknyta till det ögonblick då en fordran i ordets egentliga bemärkelse kan sägas ha uppkommit, det vill säga till tidpunkten för olyckan. Från denna tidpunkt lägger han ut en tioårig frist bakåt i tiden. Han konstaterar att ingen i styrelsen har haft ansvarsgrundande vetskap om olycksorsaken under denna tid och att fordringen därför är preskriberad. Detta resonemang synes strida mot tidigare rättspraxis, enligt vilken tidpunkten för den skadegörande handlingen (första rättsfaktumets princip) är utgångspunkt för preskriptionstiden. Digmans motivering synes därför bäst stämma överens med den rättspraxis som utbildat sig.s. 508
6.En skadesituation som liknar den just nämnda finns redovisad i rättsfallet NJA 1983 s. 180, som emellertid, med tanke på den långa tid som ändå förlöpt, fick en inte helt väntad utgång. Eftersom Stockholms stad under tiden 1959 1960 sprängde tunnlar för tunnelbanan, sänktes grundvattennivån inom ett visst område vilket ledde till att två fastigheter på slutet av 1960-talet uppvisade sprickbildningar. I dom som meddelades den 15 februari 1977 fann majorite ten i tingsrätten - såvitt här är av intresse - att preskription inte inträtt, en skilj aktig ledamot fann däremot att skadeståndsfordringen preskriberats. Domen fastställdes av hovrätten och inte heller HD, som ändrade hovrättens dom i an nat hänseende, fann att fordringen preskriberats. - Rättsfallet har inte refererats i NJA med hänsyn till frågan om preskriptionstidens utgångspunkt, istället an sågs fallet illustrera frågan om tillåtligheten av att ändra talan, närmare bestämt förbudet mot reformatio in pejus. Av denna anledning ger referatet ringa upp lysning om detaljerna i bedömningen av preskriptionsfrågan. Så mycket har emellertid antecknats att stämningsansökan inkom till tingsrätten den 5 juni 1973.s. 508
7.I dessa två rättsfall, NJA 1969 s. 274 och 1983 s. 180, är det skadeframkal lande händelseförloppet av komplex karaktär, vilket möjligen kan förklara do marnas i förhållande till huvudregeln något avvikande bedömningar. Komplex iteten beror på att den skadegörande handlingen eller snarare de skadegörande händelserna inte är koncentrerade till en viss tidpunkt utan så att säga utspridda i tiden. I det första fallet är det visserligen en nödvändig förutsättning för att skadan senare skall inträffa, att sprängladdningen ligger kvar i marken, men den är dock helt harmlös så länge den inte störs och exploderar. Den ”skadegörande handlingen” består således av två i tiden skilda händelser. Enligt huvudregeln borde preskriptionstiden anses löpa när sprängladdningen lämnas kvar i mar ken, vilket också var justitierådet Digmans uppfattning. Hesser argumenterades. 508
Svensk rätt 509
1.att den del av skeendet som låg närmast skadehändelsen skulle anses vara den skadegörande handlingen och räknade 10 år tillbaka i tiden från denna tid punkt för att undersöka om det kunde finnas något ansvarssubjekt som kunde bindas till den ursprungliga händelsen. Även i rättsfallet från 1983 är den ska degörande handlingen utsträckt i tiden, med början i den tidpunkt när berg tunnlarna sprängs. Efter denna tid sjunker grundvattnet successivt, vilket i sin tur ger upphov till de påtalade sprickbildningarna. Även här föreligger två ska degörande skeenden, den ena är sprängningen av tunnelbanetunnlar, den andra är sänkningen av grundvattnet; skeendena är visserligen beroende av varandra på det sätt, att om inte sprängningen hade skett, grundvattnet uppenbarligen inte hade sjunkit, i alla fall inte av den orsaken. Icke desto mindre är det fråga om två skilda skeenden.s. 509
Ett memento
1.Rättsfallet NJA 1903 s. 368 refereras här mer såsom ett memento, eftersoms. 509
2.dess betydelse för fastställandet av utgångspunkten för den allmänna pres. 509
3.skriptionstiden avseende utomobligatoriskt skadestånd är begränsat. Orsas. 509
4.ken härtill är att rättsfallet avser den tvååriga preskriptionstiden enligt dens. 509
5.dåvarande järn vägsansvarighetslagen. (Enligt järn vägsansvarighetslagenss. 509
6.preskriptionsstadgande, § 10, var preskriptionstiden två år från skadans upps. 509
7.komst.) Istället illustrerar rättsfallet den risk en alltför omedveten tillämps. 509
8.ning av en i praxis utarbetad rättsregel innebär. Såsom framgått på andras. 509
9.ställen tenderar grundläggande rättsliga principer, det vill säga grundläggans. 509
10.de synsätt och värderingar, att skapa sig ett utrymme som exempelvis lagstifs. 509
11.taren inte hade i tankarna när lagtexten formulerades.s. 509
12.A, änka efter PA, stämde för egen och sina barns del Kungliga järnvägss. 509
13.styrelsen inför Stockholms rådhusrätt. Stämningen delgavs Järnvägsstyrelsens. 509
14.den 18 juli 1901. PA, anställd som eldare, skadade sig svårt i höften vid etts. 509
15.fall från ett lokomotivs fotsteg den 13 februari 1888. Han avled den 26 julis. 509
16.1899. Kausalitet påstods föreligga mellan höftskadan och dödsfallet, en oms. 509
17.ständighet som inte bestreds av Järnvägsstyrelsen förrän i hovrätten. PA hades. 509
18.efter olyckan fått full lön, trots att han under vissa perioder inte kunnat ars. 509
19.beta. A, som efter dödsfallet saknade uppehälle, yrkade att Järnvägsstyrelsens. 509
20.måtte förpliktas utge årligt underhåll till henne och barnen. Järnvägsstyrels. 509
21.sen gjorde preskriptionsinvändning, eftersom talan om skadestånd inte an-s. 509
22.hängiggjorts inom två år från den dag då skadan inträffade. Hovrätten ochs. 509
23.majoriteten i HD420 godtog preskriptionsinvändningen. Talan om skades. 509
24.stånd för ifrågakomna skada borde ha anhängiggjorts inom två år från dens. 509
25.13 februari 1888. 510 7 Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringars. 509
26.Såvitt en läsare kan förstå hovrättens och majoritetens i HD resonemang,s. 510
27.var höftskadan i sig, eventuellt med hänsyn till de framtida konsekvenserna,s. 510
28.ersättningsgill. Att fordringen inte gjordes gällande i rätt tid berodde på bors. 510
29.genären. Hovrätten och majoriteten i HD tycks ha ansett att talan om skas. 510
30.deersättning borde ha anhängiggjorts inom två år, avseende ersättning förs. 510
31.förstörda kläder eller dylikt, samt att den skadelidande skulle ha förbehållits. 510
32.sig rätten att i framtiden föra talan om ytterligare skadestånd. Härigenoms. 510
33.skulle bevisning ha säkrats.s. 510
34.Så långt kan läsaren följa domstolarnas resonemang. Problemen uppstårs. 510
35.dock när man betänker att det här inte är mannen, den direkt skadelidandes. 510
36.utan hans änka, som för talan i målet och för henne uppstår skada först närs. 510
37.mannen gick bort 1899. I den mån en skadegörande handling kan anses has. 510
38.inträffat, är denna mannens bortgång, eftersom hustrun då förlorade den ins. 510
39.komst mannen genom sin anställning bidrog med. Domstolarna tycks alltsås. 510
40.inte ha tagit i beaktande borgenärssidan av fordringen. De har sagt sig att etts. 510
41.skadeståndsansvar och en därmed sammanhängande fordringsrätt hade upps. 510
42.kommit vid en viss tidpunkt och att skyldigheten att erlägga skadestånd upps. 510
43.hört vid en viss senare tidpunkt. Vid denna senare tidpunkt upphör ocksås. 510
44.fordringsrätten, eftersom tydligen en fordringsrätt inte kan tänkas utan atts. 510
45.samtidigt en motsvarande förpliktelse finns. Domstolarna tycks inte ha upps. 510
46.märksammat frågan om vems skada som underkastades preskription, varförs. 510
47.de tillämpade en argumentation som grundade sig i en logik som var relevants. 510
48.vid tillämpningen av den dåvarande preskriptionsförordningen i en situations. 510
49.där förordningen inte var tillämplig.s. 510
50.Givetvis kan till stöd för HD:s dom hävdas, att det här var fråga om en sås. 510
51.kallad tredje mansskada, en skada som principiellt sett inte ersätts enligts. 510
52.svensk rätt. Dock framför HD inte detta argument.s. 510
53.En omständighet framgår emellertid tydligt ur rättsfallet: om en skada les. 510
54.der till en följdskada är utgångspunkten för preskriptionstiden den tidpunkts. 510
55.då den första skadan inträffade. Det dissidenta justitierådet tycks ha uppfats. 510
56.tat preskriptionsregeln så, att endast de skador och följdskador som yppat sigs. 510
57.inom två år från den ursprungliga skadans uppkomst vore ersättningsgilla.s. 510
58.Att löneutbetalningarna inte hade preskriptionsavbrytande effekt torde has. 510
59.berott på att de inte hade den för ett giltigt erkännande tillräckliga precisios. 510
60.nen, varken med avseende på fordringens identitet eller betalningarnass. 510
61.adressat.s. 510
62.7.7 Svensk rätt 511s. 511