1.6.5.2.1Deposition Avtal om deposition, eller förvaring, regleras endast i ytterst begränsad utsträckning i svensk lagstiftning. Utgångspunkten för förvararens ansvar är 12kap. 2§ handelsbalken: 156s. 156
2.Inlagsfä, och förtrott gods, bör man vårda som sitt eget. Missfares, eller för-s. 157
3.kommer det, av hans vangömmo, eller vållande; gälde fullt åter. Sker det avs. 157
4.våda; vare saklös. Som de flesta originalbestämmelser i 1734 års lag är även denna paragraf svår att tolka. Den moderna läsaren upptäcker tre olika formuleringar om standarden på förvararens avtalsförpliktelse: dels sägs att han skall vårda godset ”som sitt eget”, dels att den fulla skadeståndsskyldigheten är beroende av hans ”vangömmo, eller vållande”. Vidare sägs att förvararen inte är ansvarig för ”våda”.s. 157
5.Enligt vad som torde vara vedertagen terminologi betecknar ”som sitt eget” den typ av aktsamhetskrav som i den romerska rätten betecknas som dilitentia quam in suis, det vill säga det mått av uppmärksamhet som uppdragstagaren normalt ägnar sina egna tillhörigheter. ”Vangömmo, eller vållande” torde numera sammanfalla i begreppet culpa, och med utgångspunkt i den tidigare framställningen i detta arbete är här alltså fråga om vad som enligt avtalet kan krävas av uppdragstagaren, varvid hänsyn tas även till motpartens befogade förväntningar, vederlaget och så vidare. Att uppdragstagaren inte är ansvarig för ”våda” innebär att han inte behöver svara för slumpmässiga händelser. Det bör uppmärksammas att vad som är slumpmässiga händelser bör avgöras med hänsyn till det som depositarien åtagit sig i avtalet: endast händelser som kommer utifrån den sfär som han enligt avtalet skall kontrollera och som heller inte kan förutses torde kunna betecknas som slumpmässiga. Enligt ett modernt synsätt tycks således ”vangömmo, eller vållande” och ”våda” sammanfalla i den bemärkelsen att de utgör var sin sida av samma mynt.s. 157
6.Den fråga som kvarstår är hur förhållandet mellan anvisningen om att vårda godset ”som sitt eget” och culpastandarden skall betecknas. Läggs det tidigare definierade inomkontraktuella culpabegreppet till grund för analysen är frågan med andra ord om 12kap. 2§ handelsbalken stadgar att det vid den individuella avtalsutfyllningen är uppdragstagarens normala förfarande med sina egna saker som skall vara utgångspunkt för bedömningen – så att culpaendast skulle föreligga när han inte ägnar det deponerade godset ens den uppmärksamhet som han vanligtvis använder på sina egna tillhörigheter – eller om culpastandarden är den som i detta arbete anses vara den för svensk rätt normala, det vill säga att den individuella avtalsutfyllningen bär starka drag av objektiva bedömningar.s. 157
7.Förvaring enligt allmänna dispositiva regler är ett föga behandlat ämne i svensk doktrin. Den exakta innebörd som stadgandet i 12kap. 2§ handelsbalken ursprungligen kan ha haft är svår att fastställa. Det kan dock konstateras att såväl den meningen att paragrafen ålägger förvararen en diligentia quam in suis, som åsikten att den stadgar den van-s. 157
8.157 liga culpastandarden företräddes i doktrinen ännu i början av 1900talet.Frågan är därför hur förvaringsansvaret behandlas i praxis.s. 157
9.I NJA 1978 s.618 gällde frågan en hotellgästs kvarglömda väska som hotellet efter ett telefonsamtal från gästen tagit om hand. Väskan försvann vid ett inbrott i det låsta utrymmet bakom receptionen. Högsta domstolen uttalade om hotellets ansvar som depositarie:s. 158
10.Genom att hotellet omhändertagit väskan och vid telefonsamtalet åtagit sigs. 158
11.att förvara den har hotellet blivit ansvarigt för väskan såsom för deponerats. 158
12.gods. Detta innebär ej, att hotellets ansvar skulle vara oberoende av vål-s. 158
13.lande. Enbart det förhållandet att väskan ej kunnat återställas, kan sålundas. 158
14.ej grunda ersättningsskyldighet för hotellet. För att hotellet skall gå fritt fråns. 158
15.ansvar måste emellertid av utredningen framgå, att försummelse med avse-s. 158
16.ende på förvaringen av väskan inte ligger hotellet till last. Det bör uppmärksammas att Högsta domstolen diskuterar huruvida ansvaret är rent strikt, eller om det skall anses utgöra ett ansvar för vanlig culpa: det lindrigare ansvaret för diligentia quam in suisdiskuteras inte ens. Depositionsansvaret bör därför anses vara ett ansvar för vanlig culpa, och den i 1734 års lag använda formuleringen ”vårda som sitt eget” anses vara överspelad genom rättspraxis. Detta framgår också tydligt av NJA 1996 s.564, där Högsta domstolen uttalar:s. 158
17.Vid förvaring och vissa andra avtalstyper gäller som princip ett skärpt ansvars. 158
18.för den som enligt avtal har hand om annans egendom när skada drabbars. 158
19.egendomen under det att den är i förvararens vård, s.k. presumtionsansvars. 158
20.(se bl.a. NJA 1983 s.617). Den som omfattas av presumtionsansvar måstes. 158
21.sålunda ersätta skada på egendomen, om han inte förmår visa, att skadans. 158
22.inträffat utan hans försummelse. Det är alltså fråga om en regel om place-s. 158
23.ring av bevisbördan. Förvararens culpaansvar är, som Högsta domstolen påpekar, på den processrättsliga sidan utformat som ett presumtionsansvar, men detta antas som påpekats tidigare inte ha någon betydelse för culpaansvarets materiella innehåll. En förvarare är alltså ansvarig för vanlig culpa, det vill säga enligt den här företrädda uppfattningen för att ha fullgjort sina genom individuell avtalsutfyllning fastställda avtalsförpliktelser.s. 158
24.Detta resultat stämmer i materiellt hänseende också väl överens meds. 158
25.utländsk rätt. Till och med den engelska rättens bailment– en blandning av 158s. 158
26.avtalsrätt, utomobligatoriskt skadeståndsrätt och sakrätt– kräver inte mers. 159
27.än att förvararen måste ta ”reasonable care of the chattel”.Detsammas. 159
28.gäller enligt tysk rätt. Culpaansvaret gäller också enligt NSAB, vars §27, 3 p. 2st. stadgar att speditören vid renodlade lagringsuppdrag svarar för ”fel eller försummelse”. Culpaansvaret har således stöd i både lagstiftning, praxis och standardavtalspraxis. 6.5.2.2Rådgivning och ombudsmannaskap Något allmänt lagstadgande om rådgivningsansvar saknas i svensk rätt. Som påpekats av Kleineman är det till och med svårt att exakt ange vad som menas med rådgivning. Han själv har valt att definiera rådgivning genom att definiera rådgivaransvaret:s. 159
29.Det vanligaste fallet av rådgivaransvar är nog de fall då någon blivit oakt-s. 159
30.samt vilseledd av den förmedlade informationen och den vanligaste skadans. 159
31.är en ren förmögenhetsskada. Det hindrar inte att t.ex. fel vid upprättandes. 159
32.av ett testamente kan betraktas som ett fall av rådgivaransvar trots att ingens. 159
33.i egentlig bemärkelse skadats genom att förlita sig på dess innehåll. Av denna definition torde följande slutsats kunna dras: ett råd utmärker sig normalt genom informationsförmedling – som avspeglas i den såkallade pedagogiska plikten– och omfattar normalt även en anvisning om hur uppdragsgivaren skall gå tillväga för att uppnå ett visst önskat resultat. Rådgivning kan således ingå som led i andra avtal såsom till exempel ett köpeavtal när säljaren ger köparen råd om vilken vara han skall köpa för att kunna uppnå ett visst angivet ändamål. I fall som det nu nämnda köprättsliga fallet omfattas rådgivningsansvaret av felreglerna.Ett renodlat rådgivningsavtal kan alltså endast anses föreligga när informationsförmedlingen och eventuellt anvisningen om förfaringssättet utgör kärnan i naturaprestationen.s. 159
34.Även om det inte finns något allmänt stadgande om rådgivningsavtal är för vissa typer av rådgivningsavtal ansvaret stadgat i lag. Här avses fastighetsmäklarlagen (1995:400), lagen (1989:508) om försäkringsmäklares. 159
35.159 och lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter. Dessa lagar stadgar samtliga ett allmänt culpaansvar för rådgivarna.Av detta förefaller allmänt sett följa att ”rådgivaransvaret [normalt torde] förutsätta att rådgivaren gjort sig skyldig till ett vårdslöst beteende”.s. 159
36.Som framgår av Kleinemans artikel om rådgivaransvar är strängheten i detta ansvar för övrigt beroende på huruvida uppdragstagaren erbjudit sina tjänster i egenskap av specialist, vilken förkunskap uppdragsgivaren enligt vad rådgivaren vet har och så vidare.Rådgivaransvaret tycks alltså vara det som i denna framställning anses vara det normala kontraktuella ansvaret för att ha företagit de handlingar som enligt avtalet, efter individuell utfyllning, kan krävas av uppdragstagaren.s. 160
37.Liksom vid rådgivaravtal är det även avseende ombudsavtal svårt att finna en exakt definition av vad som avses. Sysslomanna- och ombudsmannaskap torde vara två från varandra skilda rättsfigurer, men därom råder ingen enighet i svensk rätt.Som ombud anses i detta arbete den som företräder annan inför tredje part, oavsett om ombudet innehar fullmakt i avtalslagens mening eller ej. Rådgivar- och ombudsmannaskap överlappar därför i ekonomisk mening i själva verket varandra – en rådgivare, såsom till exempel en advokat, agerar inte sällan ombud. Någon systematisk juridisk åtskillnad kan därför inte heller göras. Till skillnad från rådgivaravtalet är emellertid ombudsmannaskapet åtminstone rudimentärt reglerat i svensk lagstiftning.s. 160
38.Det grundläggande stadgandet om ombuds ansvar återfinns i 18kap. 4§ handelsbalken:s. 160
39.Haver någon fått fullmakt, att för annan göra och låta, och tager den skadas. 160
40.därav som fullmakt gav; skylle sig själv, som sig ej bättre föresåg. Är om-s. 160
41.budsman av försummelse, eller svek, vållande till skadan; plikte då han,s. 160
42.som sagt är. I detta lagrum stadgas tydligt ett vållande-, det vill säga culpaansvar. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att rådgivaransvaret – oavsett om det finns inslag av ombudsmannaskap i uppdraget eller ej – utgör ett ansvar 160 för utvisad culpa, och att det i det avseendet liknar depositionsansvaret. Skillnaden i ansvar mellan dessa institut – rådgivar- och ombudsmannaavtalet å den ena, depositionsavtalet å den andra sidan – ligger i övrigt på det processuella planet. Annat än vid deposition finns ingen anledning att tro att rådgivaren eller ombudet processuellt måste hantera en omkastad bevisbörda. 6.5.2.3Arbetsbeting Arbetsbetinget som sådant – oavsett om man med det uttrycket avser materiella eller immateriella tjänster som skall leda till en viss slutprodukt – är, vad gäller den kommersiella sfären, inte lagreglerat i svensk rätt. Det är till och med tveksamt vilka andra avtalstyper som analogivis skall användas för att fastställa de för arbetsbetingsavtalet gällande allmänna rättsgrundsatserna. I förevarande sammanhang avses med begreppet arbetsbetingsavtal ett avtal om en tjänst som skall åstadkomma ett visst specificerat resultat. Det handlar således om tillverkning i ordets vidaste bemärkelse: tillverkningen kan avse ett fysiskt föremål – såsom av en specialbeställd maskin– eller en anordning som inte nödvändigtvis kan betecknas som fysisk, såsom ett dataprogram som skapas efter kundens specifikationer.s. 160
43.Denna definition leder till att vissa avtalstyper kan identifieras som ligger nära arbetsbetingsavtalet och som kan utgöra grunden för analogier. Det torde vara självklart att vissa av konsumenttjänstlagens bestämmelser kan utgöra förebild för regler om det allmänna arbetsbetingsavtalet; det gäller förstås att stor försiktighet måste iakttas när analogier görs från konsumentskyddande lagstiftning till kommersiella avtal.s. 161
44.En annan avtalstyp som ligger nära arbetsbetingsavtalet är rådgivningsavtalet: skillnaden mellan detta och arbetsbetingsavtalet ligger i att vid rådgivningen aktiviteten som sådan – rådgivande eller företrädande av huvudmannen inför annan – utgör avtalets naturaprestation, medan det vid arbetsbetingsavtalet dessutom krävs att ett visst specificerat resultat skall uppnås.På den motsatta sidan gränsar arbetsbetingsavtalet mots. 161
45.161 avtalstypen köp, i synnerhet köpet i varianten tillverkningsköp. På denna sida framgår gränsdragningen av lagstiftningen.s. 161
46.I 2§ 1st. köplagen stadgas:s. 162
47.Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställarens. 162
48.skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal oms. 162
49.uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten. Stadgandet motsvarar i huvudsak 2§ i 1905 års lag.När beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet är momentet av överlåtelse – som är det för köpet karakteristiska i jämförelse med avtalstypen tjänst– inte så framträdande att köplagen skall anses vara tillämplig. Eftersom tillverkningsköp och arbetsbeting därför systematiskt ligger mycket nära varandra, är frågan hur arbetsbetingsavtal som inte faller in under köplagen skall bedömas. Närmare bestämt blir frågan i vilken utsträckning analogier kan göras från köplagen.s. 162
50.I propositionen till 1990 års lag sägs att:s. 162
51.[ä]ven om i många avseenden samma rättsgrundsatser gäller i fråga oms. 162
52.båda avtalstyperna [köp och arbetsbeting, min anm.], kan det bli nödvändigts. 162
53.att avgöra huruvida det i ett särskilt fall föreligger ett köp eller en tjänst. Denna formulering ansluter nära till formuleringen hos Almén att:s. 162
54.[ä]ven om i mångt och mycket samma rättsgrundsatser gälla om båda dessas. 162
55.slags avtal, blir det ingalunda opraktiskt att avgöra, huruvida i ett särskilts. 162
56.fall föreligger köp eller icke. Dessa uttalanden måste anses utgöra en något splittrad anvisning: å ena sidan är köplagen inte tillämplig på arbetsbeting, men å andra sidan anses i mångt och mycket samma rättsgrundsatser gälla. Uttalandena måste uppfattas så att köplagen i stor utsträckning lämpar sig för analogier till arbetsbetingsavtalet, men att en viss försiktighet bör iakttas. Med tanke på den systematiska skillnaden mellan köp och arbetsbeting – att nämligen vid arbetsbeting momentet av överlåtelse är mindre framträdande – torde det framför allt vara köplagens bestämmelser om riskövergång och andra med äganderätten närbesläktade frågor som inte lämpar sig för analogier. Vad avser de mera renodlade obligationsrättsliga bestämmelserna torde det sällan finnas något hinder mot en analogi. 162s. 162
57.Frågan är dock om det inte finns fler avtalstyper som lämpar sig som grund för analogier till arbetsbetingsavtalet. I rättspraxis förekommer så gott som inga allmänna uttalanden om arbetsbeting.s. 163
58.I svensk doktrin har arbetsbetingsavtalet främst undersökts av Wikander.Han grundar de allmänna regler som enligt hans mening gäller i svensk rätt avseende arbetsbetingsavtalet framför allt dels på depositionsavtalet, dels på transportavtalet.Detta har den för denna framställning intressanta effekten att ansvarsgrunderna förtätas: de här undersökta avtalen ligger systematiskt så nära varandra att ansvarsgrunderna återkommer och får en likartad utformning.s. 163
59.I modern doktrin har Hellner övergivit den traditionella terminologin och talar om olika tjänster eller uppdrag.Han skiljer härvid principiellt mellan uppdrag som avser fysiska föremål och sådana som avser immateriella tjänster; skillnaden förefaller i mångt och mycket motsvara det som här betecknats som arbetsbeting – dock att i förevarande sammanhang begreppet arbetsbetingsavtalet också omfattar avtal om åstadkommande av andra resultat än sådana som avser fysiska föremål – och rådgivningsavtal. Hellner motiverar inte sin uppdelning närmare, annat än att redan den traditionella terminologin skiljer mellan materiella och ideella arbetsbeting.I ett arbete som det förevarande är dock det viktiga att framhäva de gemensamma dragen, och ett försök skall därför göras att se arbetsbetingsavtalet som en helhet, alltså utan att skillnad görs mellan materiella och immateriella uppdrag. Det viktiga är att arbetsbetingsavtalet stipulerar ett visst resultat som naturagäldenären åtar sig att åstadkomma.s. 163
60.Med denna utgångspunkt kan nu arbetsbetingsavtalets allmänna grund för ansvar undersökas närmare. Enligt köplagen gäller allmänt ett kontrollansvar för direkta och ett culpaansvar för indirekta förluster. Konsumenttjänstlagens ansvarssystem är något mera komplicerat: enligt lagens 31§ gäller ett kontrollansvar för fel i eller dröjsmål med tjänsten.För skada på konsumentens egendom i näringsidkarens besittning som intes. 163
61.163 omfattas av 31§ gäller enligt 32§ det vanliga depositionsansvaret, det vill säga ett vanligt culpaansvar som processuellt förstärks genom att bevisbördan ligger på näringsidkaren.s. 163
62.Vid köp och konsumenttjänst står en fysisk vara i centrum för naturaprestationen. Det finns alltså fog för att påstå att det vid avtal om arbete på eller överlåtelse av gods gäller ett kontrollansvar för fel och dröjsmål. I den mån tjänsten dock avser varans bevarande, och inte dess förfärdigande eller dess överlåtelse i visst bestämt skick, gäller ett vanligt culpaansvar som på den processuella sidan är utformat som ett presumtionsansvar. Samma blandning av ansvarsformer bör då också anses gälla för arbetsbetinget, som ju just avser åstadkommandet av ett resultat. I den mån arbetsbetingsavtalet blandas med förvaringsavtal gäller enligt denna uppfattning för det senare ett vanligt culpaansvar.s. 164
63.Frågan är om denna analogi från avtalstyper som avser fysiska varor kan överföras till avtal som avser exempelvis framtagning av dataprogramvara. Det torde knappast finnas något argument emot att utsträcka kontrollansvaret även till dessa områden: vid fysiska varor liksom vid avtal om dataprogramvara gäller det för uppdragstagaren att åstadkomma det resultat som framgår av specifikationerna i avtalet, och detta skall göras inom den tid som avtalet bestämmer. Det kan knappast påstås finnas en mera principiell skillnad mellan att bygga en komplicerad maskin efter specifikationer och att ta fram ett dataprogram efter specifikationer. När det gäller det resultat som enligt avtalet skall åstadkommas och den tid inom vilken resultatet skall åstadkommas bör därför ett kontrollansvar anses gälla i svensk rätt, medan förvaringen av uppdragsgivarens egendom omfattas av depositionsansvaret.s. 164
64.Detta resultat förstärks om man, liksom Wikander, gör analogier från transporträtten: landsvägs- och järnvägstransporträtten anses i detta arbete i likhet med köp- och konsumenttjänsträtten stadga ett kontrollansvar, och lufttransporträtten stipulerar numera enligt Montrealkonventionen – och således även enligt svensk nationell rätt – till och med ett strikt ansvar. Endast det sjörättsliga ansvaret utgör ett traditionellt culpaansvar med omvänd bevisbörda. Med tanke särskilt på sjörättens traditionella partikularismförstärks vid en sammanvägd bedömning argumenten ytterligare för att det dispositiva ansvaret i ett arbetsbetingsavtal skall anses vara ett kontrollansvar.s. 164
65.* 164 Med denna genomgång av de ansvarsgrunder som gäller för olika logistikavtalet närliggande kontraktstyper som bas kan diskussionen i det följande föras in på det egentliga logistikrättsliga området.s. 164