Rättsfall

NJA 1983 s. 617

Citera

NJA 1983 s. 617

BibTeX

@misc{nja-1983-s-617,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1983 s. 617}},
  year         = {1983},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

10 hänvisningar i 6 artiklar · 10 stycken/fotnoter

Skadestånd vid avtalsbrott2 hänvisningar

Christina Ramberg · SvJT 2020 s. 589–604 · 2 ställen

Rättsfallen NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197 och NJA 2017 s. 113 rörde alla avtalsbrott som innebar att en tjänst utförts i strid mot krav på fackmässighet. I flera rättsfall har HD konstaterat att det inte föreligger avtalsbrott och då aktualiseras naturligtvis inget skadeståndsansvar, t.ex. NJA 1978 s. 618 angående förvaring, NJA 1979 s. 85 angående en researrangör och NJA 1983 s. 617 angående en travtränare. Johnny Herre ger i Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.1.1. exempel på många rättsfall där det inte förelegat avtalsbrott och skadestånd därför inte utdömts.fotnot 35 · s. 599
I flera rättsfall har HD konstaterat att det inte föreligger avtalsbrott och då aktualiseras naturligtvis inget skadeståndsansvar, t.ex. NJA 1978 s. 618 angående förvaring, NJA 1979 s. 85 angående en researrangör, NJA 1983 s. 617 angående en travtränare och NJA 1996 s. 564 angående en hundägares avtalsbrott i förhållande till ett hundpensionat. HD:s uttalanden i dessa avgöranden om vad som gäller om förutsättningar för skadeståndsansvar är obiter dictum och ger inte stöd för vad som gäller.Skadeståndsansvarsgrunden · p. 6 · s. 591

Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2013 s. 1017–1031 · 1 ställe

Presumtionsansvar är ett culpaansvar med omvänd bevisbörda. Ansvarsformen förknippas framför allt med avtalsrättsliga situationer där någon har annans egendom i sin besittning med vårdplikt. Se t.ex. NJA 1983 s. 617, NJA 1996 s. 564 och NJA 1999 s. 197. Samma ansvar föreligger även i utomkontraktuella situationer där någon har annans egendom i sin besittning (om det finns en skyldighet att vårda egendomen), t.ex. då någon har hittegods i sin besittning eller när egendom förvaras i samband med kvarstad (NJA 1989 s. 191). Även t.ex. hälare får anses ha ett presumtionsansvar i förhållande till tillgripen egendom som de har i sin besittning (jmf. NJA 1988 s. 226).fotnot 8 · s. 1020

Om skadestånd vid konsumenttjänster1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2008 s. 262–273 · 1 ställe

HD har haft vissa bekymmer med dessa skador. I ett fall — NJA 1983 s.617 — lades bevisbördan när en travhäst skadades på besittaren, men då var han utsatt för särskilda risker på grund av avtalet (som gällde träning av hästen). När inte detta var fallet skulle ett presumtionsansvar tillämpas — det ansåg HD i NJA 1999 s. 197, också angående en häst. Några analogier från kontrollansvaret diskuterades inte (på goda grunder). Allt som allt är analogifrågan ganska tveksam i detta fall — för övrigt också för veterinärens del. I varje fall när situationen liknar ordinär förvaring ligger det närmast till hands att lägga bevisbördan på besittaren, fast det bör räcka att han vidtagit åtgärder mot någorlunda förutsebara risker för djuret. 7. Vi har också en närliggande avtalstyp som också ansetts böra falla under analogin: behandling av person. Vad först angår de enklare tjänsterna, t.ex. hårfrisering och skönhetsvård, har Allmänna reklamationsnämnden som sagt tillämpat konsumenttjänstlagens skadeståndsregler analogt. Vid hårfrisering brukar det då vara fråga om misslyckade färgningar och liknande. Men det verkar inte som om man då tilllämpade något kontrollansvar. Och det är rätt naturligt — personskador undantas som sagt från konsumenttjänstlagens regler. Å andra sidan kan man också resonera så, att samma regel skall gälla om föremålet för arbetet skadas, vare sig föremålet är en sak eller en person. Att personskador från början undantogs sammanhängde med att man inte ville reglera skador genom felaktiga produkter, och den typen skada är det ju inte fråga om här.p. 18 · s. 269

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 4 ställen

Logistikavtalet - allmän kontraktsrätt i transporträttslig miljö1 hänvisning

Jakob Heidbrink · 2005, s. 3–313 · 1 ställe

(se bl.a. NJA 1983 s.617). Den som omfattas av presumtionsansvar måste6.5.2Ansvarssystemen · p. 20 · s. 158

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2002 s. 33–51 · 1 ställe

NJA 1999 s. 197 rörde den omtvistade frågan, var bevisbördan skall ligga när ett omhändertaget djur skadas: skall ägaren styrka vållande på motsidan, eller gäller ett presumtionsansvar — alltså en omkastad bevisbörda? En travtränare tog hand om en häst för att träna den för utveckling till tävlingshäst. När den var i tränarens vård råkade den ut för benbrott vid betning i en hage tillsammans med en annan häst och fick nödslaktas. HD utgick från regeln om presumtionsansvar vid skada på omhändertagen egendom och framhöll, att denna även gällde vid förvaring av levande djur, dock med växlande beviskrav med tanke på att djuret kunde orsaka sig själv skada av viss typ genom ett oberäkneligt beteende. Domstolen erinrade om att vid skada på en omhändertagen travhäst under träning bevisbördan däremot lagts på ägaren (NJA 1983 s. 617); här hade dock skadan uppkommit under andra förhållanden. HD ansåg undantag från presumtionsansvaret motiverat bara när en häst typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte. I det aktuella fallet gällde däremot ett sådant ansvar, och eftersom tränaren inte exculperat sig ålades han skadeståndsskyldighet. — HD har alltså ställt upp en mycket nyanserad regel, inte bara rörande bevisbördan utan också när det gällde beviskravet. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg, kanske inte utan fog, att regeln var för komplicerad och ville tillämpa ett vanligt ansvar för styrkt vållande när en travhäst omhändertas för träning; resultatet för hans del blev att skadeståndstalan skulle ogillas.Förutsättningar för ansvar · p. 20 · s. 42