7 · Analys av lösningsalternativen

1.Principlösheten är ingen bra metods. 7

2.om man vill söka fastställa principernas innehåll.s. 7

3.Håkan Anderssons. 7

Inledning

1.I detta kapitel övergår jag till att diskutera eftersatserna i de olika princi­ perna, dvs. de olika lösningsalternativen på konkurrensproblem i iterativa tillämpningssituationer. Som har framgått i kapitel 6 finns i BrB 34:1 st. 1 tre olika varianter av hur konkurrens i iterativa tillämpningssituationer kan lösas (konsumtionsdom, särskild dom och ny gemensam dom).1 Dessa lösningsalternativ utgör på ett övergripande plan varianter av absorption, kumulation och asperation. I detta kapitel kommer jag att i skilda avsnitt behandla respektive lösningsalternativ. För att avgöra vilka principer som egentligen präglar de olika lösningsalternativen är det även i dessa tillämpningssituationer nödvändigt att skilja mellan straffmätningsnivån och nivån för val av påföljd. Till de olika lösningsalternativen finns ett antal kompletterande be­ stämmelser i BrB 34:2-7, vilka anger begränsningar för när och hur respektive lösningsalternativ kan användas. Tillämpningen av dessa är beroende av vilken påföljd som har valts i den tidigare domen och när den nya brottsligheten är begången. Min ambition är att genom närmare studium av dessa begräsningar och deras bakgrund utläsa vilka skäl som motiverar val av princip för att lösa olika konkurrensproblem.s. 7

2.353s. 7

Konsumtionsdom

Inledning

1.Den första möjligheten att lösa en konkurrenssituation i en iterativ tillämpningssituation består i att meddela s.k. konsumtionsdom (BrB 34:1 st. 1 p. 1), vilket innebär att domstolen beslutar att den tidigare utdömda påföljden skall avse också det nya brottet. Konstruktionen med konsumtionsdom infördes i huvudsak som en nyhet i och med BrB:s införande och används i sin mest renodlade form då den tidigare påfölj­ den har bestämts till fängelse.2s. 8

2.På ett övergripande plan kan sägas att konsumtionsdom utgör en va­ riant av tillämpning av absorption. Den tidigare domen (dom 1) absor­ berar den påföljd som annars skulle ha utdömts i dom 2. Den tidigare domen - oavsett hur denna ser ut - kommer som huvudregel att kvarstå oförändrad vad gäller verkställighetens början och slutpunkt och avse även den nya brottsligheten. Möjligheten att använda konsumtionsdom är av naturliga skäl beroende på hur den tidigare påföljden ser ut och vari den nya brottsligheten består. I det följande kommer jag att diskutera konsumtionsdom utifrån vilken påföljd som har valts i den tidigare domen. Genom att undersöka när domstolen överhuvudtaget får välja konsum­ tionsdom, vilka kriterier som måste vara uppfyllda samt vilka skäl som i förarbeten angivits för att välja detta lösningsalternativ, går det förhopp­ ningsvis att få en bild av när konsumtionsdom bör väljas. 354s. 8

Fullständig absorption

1.7.2.2.1 Fängelse på livstid Om den tidigare domen är fängelse på livstid får enligt BrB 34:2 endast konsumtionsdom väljas. Härigenom kommer en livstidsdom att omfatta samtliga brott som gärningsmannen döms för fram till dess att detta straff upphör. Fängelse på livstid upphör när den dömde beviljas nåd och påföljden bestäms till ett tidsbestämt fängelsestraff.3 Genom ett sådant beslut upphör dom 1 att utgöra fängelse på livstid och övergår till att bli fängelse på bestämd tid.4 Om brottet är begånget under det att den dömde verkställer ett tidsbestämt fängelsestraff gäller särskilda bestäm­ melser till vilka jag återkommer i avsnitt 7.2.2.2.5 Bestämmelser om att absorption skall inträda om den dömde redan har ådömts fängelse på livstid har funnits sedan i vart fall 1864 års lag.6 En motsvarande bestäm­ melse återfinns i någon form i de flesta utländska rättsordningar som använder sig av livstidsstraff. Absorption inträder oavsett om det skall ske enligt ett särskilt stadgande eller om det följer som en konsekvens av övriga konkurrensbestämmelser. Med utgångspunkt från principerna om proportionalitet och humani­ tet finns det inte mycket att erinra mot att fängelse på livstid konsumerar påföljd för efterföljande brottslighet. Genom att den dömde verkställer lagens strängaste straff - vilket inte är tidsbestämt - saknas det möjlig­ heter att differentiera påföljdsbestämningen.s. 9

2.355s. 9

3.Vad som däremot kan diskuteras är hur ett livstidsstraff bör absorbera påföljd för efterföljande brottslighet. Man kan tänka sig att detta sker på olika sätt. Enligt en första modell sker absorptionen — såsom i BrB 34:2 — på påföljdsbestämningsnivån, vilket innebär att någon ytterligare påföljd inte utdöms. Påföljden i dom 1 kommer att omfatta den brottslighet som gärningsmannen döms för i dom 2. Enligt en andra modell döms gärnings­ mannen till ett separat straff i dom 2 för den nya brottsligheten, men livs­ tidsstraffet absorberar övriga utdömda påföljder på verkställighetsnivån. För att kunna avgöra vilken av dessa modeller som är lämplig, måste man fråga vilken skillnaden mellan dem blir.s. 10

4.Vad gäller de processuella kraven på att brotten måste utredas och att rättegång måste hållas, blir det ingen skillnad mellan att meddela kon­ sumtionsdom och utdöma en särskild dom för den nya brottsligheten. Det faktum att en tilltalad redan verkställer ett livstidsstraff påverkar inte ansvars- eller skuldbedömningen.7 Innehållet i livstidsstraffet kan inte ändras av att en särskild påföljd utdöms för den nya brottsligheten. Vidare torde inte frågan om nåd påverkas. Det relevanta för frågan om nåd skall beviljas måste vara vilka brott gärningsmannen har dömts för, och då spelar det ingen roll om flera påföljder verkställs parallellt eller om konsumtionsdom har meddelats.s. 10

5.Det finns emellertid ett sätt på vilket valet mellan konsumtionsdom och särskild dom skulle kunna få betydelse, nämligen om vi antar att den dömde genom ett extraordinärt rättsmedel får den tidigare domen prövad på nytt och att han i samband med denna prövning frikänns från det brott för vilket han ådömts livstidsstraff. I sådana fall kommer ett undanröjande av livstidsstraffet att medföra att den dömde inte längre är dömd till någon påföljd. Undanröjandet kommer således att omfatta påföljden för samtliga brott som har konsumerats av livstidsstraffet. Med den nuvaran­ de lösningen i BrB 34:2 måste åklagaren enligt BrB 34:10 st. 1 anmäla till domstol att det brott för vilket konsumtionsdom har meddelats på nytt skall prövas i domstolen. Detta leder till vissa praktiska problem, eftersom den domstol som kommer att bestämma ny påföljd för de brott för vilka påföljden tidigare har konsumerats inte har prövat ansvarsfrågan eller på annat sätt tagit del av processmaterialet. Påföljd kommer således att be­ stämmas utifrån en granskning av brotten såsom de framgår av konsum­ tionsdomen och gärningsbeskrivningen, vilket är diskutabelt från rätts­ säkerhetssynpunkt.s. 10

6.Om man istället behandlar konkurrensen inom ramen för verkställighetskonkurrens undviker man dessa problem. Påföljd för den nya brottsligheten utdöms då särskilt i dom 2, och verkställigheten sker därefter parallellt med livstidsstraffet, vilket i praktiken ger samma resultat som en konsumtionsdom.8 Absorption av den nya påföljden sker genom att livstidsstraffet ges företräde på verkställighetsnivån. Om livstidsstraffet undanröjs kan en tidigare utdömd påföljd träda i dess ställe.9 Vad som sagts visar att detta konkurrensproblem lika väl kan lösas på verkställig­ hetsnivån. Trots att man i gällande rätt inte har valt att låta absorption verka endast på verkställighetsnivån då dom 1 avser fängelse på livstid, finns en liknande bestämmelse i BrB 34:11 st. 1. Av detta lagrum framgår nämli­ gen att om verkställighet av fängelse på livstid förekommer samtidigt med annan påföljd, skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden, vilken kan vara vilken annan påföljd som helst undantaget överlämnande till särskild vård. Med andra ord omfattas såväl böter som förvandlingsstraff för böter av absorptionen. Att detta inte utgör påföljdsbestämningskonkurrens framgår av det faktum att bestämmelsen inte innehåller någon uppmaning till domstolen att ta hänsyn till tidigare domar i sam­ band med påföljdsbestämningen. Däremot kan det inte betraktas som en ren verkställighetsfråga (dvs. en fråga om vilken av flera utdömda påfölj­ der som skall ges företräde). De övriga påföljderna bortfaller och åtgärder för verkställighet av dessa får inte ske.10 Det är således fråga om en verkställighetsbestämmelse som i praktiken innebär att övriga påföljder undan­ röjs, vilket leder till fullständig absorption av övriga påföljder. Vid en första anblick verkar det som om bestämmelsen i BrB 34:11 st. 1 helt överlappar BrB 34:2. Överlappningen är emellertid skenbar. BrB 34:2 reglerar endast den situationen att den tidigare domen (dom 1) avser fängelse på livstid. Bestämmelsen säger inget om hur situationen skall lösas om den dömde, då ett livstidsstraff skall utdömas i dom 2, redan är dömd till - och kanske undergår - annan påföljd. BrB 34:2 omfattar inte heller den situationen att den nya brottsligheten skall bestraffas med böter. Man kan därutöver tänka sig situationer där någon har dömts till fängelse på livstid, men ännu inte har börjat verkställa detta straff. Detta är fallet om den dömde t.ex. har överklagat domen och sitter häktad. Under denna tid undergår han inte fängelse på livstid. I samtliga nu nämnda situationer fyller BrB 34:11 st. 1 en funktion genom att den löser konkurrensförhållandet till de övriga påföljderna. Sammantaget kan sägas att lagstiftaren genom BrB 34:2 och 34:11 tillämpar ren absorption om påföljden beträffande någon av domarnas. 10

7.357 avser fängelse på livstid. Det spelar ingen roll om brottsligheten är nyupp­ täckt eller utgör återfall. Det spelar inte ens någon roll om livstidsstraffet utdöms i dom 1 eller dom 2. Med hänsyn till att fängelse på livstid endast kan komma ifråga vid synnerligen allvarlig brottslighet och eftersom straf­ fet är tidsobestämt, kan det förmodas att varken proportionalitetsprincipen eller humanitetsprincipen träds förnär genom en ensidig användning av absorptionsprincipen. Det går inte att ytterligare differentiera straffmät­ ningen om den dömde skall verkställa ett livstidsstraff. Det finns således goda skäl att acceptera att den dömde endast skall verkställa en påföljd. Huruvida detta måste innebära att det blir fråga om påföljdsbestämningskonkurrens låter jag vara osagt. Som nämnts skulle man kunna uppnå samma effekt genom att lösa konkurrensen på verkställighetsnivån. 7.2.2.2 Den tidigare domen är tidsbegränsat fängelsestraff En princip som generellt anger obegränsad absorption vid påföljds­ bestämningen i dom 2 är inte tänkbar om vi förflyttar fokus till andra på­ följder än fängelse på livstid. I vart fall inte om man vill värna intresset av proportionalitet. Om dom 1 avser ett tidsbestämt fängelsestraff är situa­ tionen väsentligt annorlunda. Allt vad som sägs i det följande är även tillämpligt då dom 1 avser sluten ungdomsvård såvida inte annat anges.s. 11

8.Förutsättningarna för att meddela konsumtionsdom då dom 1 är ett tidsbestämt fängelsestraff framgår av BrB 34:3 st. 1. Möjligheten är be­ roende av förhållandet mellan det tidigare fängelsestraffet (dom 1) och straffvärdet hos den nya brottsligheten. Förutsättningen för att få använda konsumtionsdom är att det nya brottet i jämförelse med det förra - med hänsyn till påföljden - uppenbart är utan nämnvärd betydelse. Begräns­ ningen är således betingad av rena straffmätningsskäl.s. 12

9.Effekten av att domstolen använder konsumtionsdom är densamma som tidigare har angivits. Någon ny påföljd utdöms inte. Påföljden i dom 1 kommer att omfatta den brottslighet som gärningsmannen döms för i dom 2.11 Vad gäller såväl straffmätning som val av påföljd är det således fråga om fullständig absorption, dock med det väsentliga undantaget att denna är begränsad till vissa fall. 358 Vad gäller det nämnda förhållandet mellan brottsligheten i de båda domarna och påföljden i dom 1, kan det omedelbart konstateras att detta är relativt. Vad som kan anses vara ”uppenbart utan nämnvärd betydelse” beror på dels den nya brottslighetens straffvärde, dels längden på det tidi­ gare fängelsestraffet. Som tidigare nämnts råder det inga begränsningar med avseende på den brottslighet som behandlas i dom 2. Konsumtion kan avse brottslighet som från straffvärdesynpunkt ligger på såväl bötesnivå som brottslighet på fängelsenivå. Om det i dom 1 utdömda fängelse­ straffet är mycket långt möjliggörs konsumtionsdom även för svåra brott.12 Teoretiskt sett kan det handla om brottslighet som har straffvär­ den på åtskilliga månader eller kanske t.o.m. år. Mycket talar emellertid för att man i praxis inte tillämpar konsumtionsdom i så stor utsträckning som BrB 34:1 st. 1 p. 1 i och för sig ger möjlighet till.13 I enlighet med SLB:s ambition att inte ge detaljerade anvisningar för hur bestämmelserna i BrB kap. 34 skall användas, lämnas mycket liten vägledning avseende hur den aktuella lokutionen skall uppfattas. Den enda konkreta begränsning som anges i förarbetena är att konsum­ tionsdom ej bör meddelas om straffminimum för det nya brottet är högre än det straff som har utdömts i dom 1.14 Påpekandet får betraktas som överflödigt eftersom det nya brottet vid sådana förhållanden knappast kan vara utan nämnvärd betydelse. Eftersom konsumtionsdom innebär att principen om gemensamt straff tillämpas, följer av asperationsprincipen och reglerna för konstruktion av straffskala för den samlade brotts­ ligheten att straffminimum för det svåraste straffet inte får underskridas såvida inte särskilda skäl är för handen.s. 12

10.359s. 13

11.Vägledning för hur uttrycket i BrB 34:3 st. 1 skall förstås torde kunna hämtas ur bestämmelsen om åtalsunderlåtelse (RB 20:7 p. 3) i dess äldre lydelse.15 Bestämmelsen i BrB 34:3 st. 1 är nämligen baserad på utform­ ningen av den tidigare bestämmelsen om åtalseftergift och i förarbetena till BrB angavs att utrymmet för åtalsunderlåtelse och konsumtionsdom skall motsvara varandra.16 En jämförelse med den äldre bestämmelsen om åtalseftergift visar att utrymmet för att anse ny brottslighet vara ”uppen­ barligen utan nämnvärd betydelse” ursprungligen var mycket begränsat. Åtalseftergift var avsedd att tillämpas främst i fall där den nya brottslig­ heten låg på bötesnivå.17 Gradvis har därefter utrymmet kommit att öka. 1985 genomfördes en revidering av RB 20:7 p. 3, varvid uppenbarhetsrekvisitet togs bort. Möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse blev större, vilket även omfattade sådana fall som tidigare - om åtal hade väcks - skulle ha kommit att bli föremål för en iterativ tillämpningssituation (de s.k. successivfallen).18 Förutsättningarna för att meddela åtalsunderlåtelse ändrades också vad gäller åklagarens prövning. Efter 1985 års ändring skall åklagaren inte längre göra en förutsägelse av resultatet av domstolens bedömning av påföljden. Det anses vara tillräckligt att åklagaren prövar om den redan utdömda påföljden är tillräcklig för den samlade brotts­ ligheten.19 Ändringen i RB motiverades främst med att man av process­ ekonomiska skäl önskade begränsa processernas omfång (särskilt vid serie­ brottslighet) samt att man ansåg att åklagarna var alltför restriktiva med att använda den möjlighet till åtalsunderlåtelse som fanns sedan tidigare.20s. 14

12.Betydelsen av den uppmjukade bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i successivfall antogs få sin största betydelse vid nyupptäckt brottslighet. Kommittén förslog även att bestämmelsen i BrB 34:3 st. 1 borde ges en liknande utformning som den som infördes i RB 20:7 p. 3.21 Beträffande 360 återfall under pågående verkställighet, angavs utrymmet vara mindre efter­ som ”den dömde inte har tagit varning av den föreliggande domen”.22 Det var dock inte uteslutet att ändå meddela åtalsunderlåtelse. Vad som är att märka är att i 1985 års reform gjordes ingen motsva­ rande ändring i BrB 34:3 st. 1.23 Uppenbarhetsrekvisitet kvarstår således. Här uppstår ett problem om utrymmet för konsumtionsdom och åtals­ underlåtelse i de nu aktuella fallen skall korrelera. Det faktum att åtalsprövningen alltid föregår domstolens prövning leder, teoretiskt sett, till att det finns en möjlighet att åklagaren inte anser det nya brottet vara ”utan nämnvärd betydelse”, medan domstolen kan anse det vara ”uppen­ bart utan nämnvärd betydelse”. Om bedömningarna hade gjorts av samma instans och på samma sätt, borde detta resultat (logiskt sett) inte kunna bli följden. Att förutsättningar för att meddela åtalsunderlåtelse inte i alla avseenden överensstämmer med konkurrensregleringen kan också bero på annat. Ett exempel är att kraven på att ett enskilt eller all­ mänt intresse inte får åsidosättas om åtalsunderlåtelse skall meddelas. Däremot kvarstår frågan varför olika förutsättningar skall gälla beträf­ fande den jämförelse som skall göras mellan den nya och den tidigare brottsligheten med hänsyn till den i dom 1 utdömda påföljden. Jag kan inte se annat än att uppenbarhetsrekvisitet i BrB 34:3 st. 1 är en rest från den tidigare regleringen av åtalsunderlåtelse. Om systemet värderingsmässigt skall hänga ihop, borde lagrummen ha tillämpningsområden som motsvarar varandra. Därmed inte sagt att de skäl som angavs för att utöka möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse duger för att motivera användandet av konsumtionsdom. Som angavs var det främst process­ ekonomiska intressen som föranledde ändringen i RB 20:7. Detta har ju inget att göra med de rättviseargument rörande proportionalitet och humanitet som jag har funnit skall styra påföljdsbestämningen. En annan viktig fråga i sammanhanget är vilka ”värden” som skall jäm­ föras när domstolen tar ställning till om det nya brottet, med hänsyn till påföljden, uppenbart är utan nämnvärd betydelse. Jämförelsen kan näm­ ligen avse antingen de separata straffvärden som har utmätts i respektive mål eller de straffmätningsvärdena som brotten skulle ha åsatts om brotts­ ligheten hade bedömts i ett sammanhang. Vad som aktualiseras är frågan om mängdrabattseffekten skall beaktas när denna jämförelse görs. Låt osss. 14

13.361 se på ett exempel, varvid vi för enkelhets skull laborerar endast med ett brott i respektive dom.s. 15

14.Antag att någon i dom 1 för brott X har ådömts fängelse i 1 år och att samme person i dom 2 skall dömas för brott Y, vilket har ett straffvärde på 1 månad. Skall domstolen vid bedömningen av vilken betydelse som brott Y har i förhållande till straffet i dom 1 utgå från 1 månad eller det straff som brott Y skulle ha givits om det hade bedömts tillsammans med brott X? Skillnaden blir att i så fall kommer straffvärdet för brott Y att utgöras av straffvärdet reducerat med vad som följer av principen om mängdrabatt (vilket skulle motsvara ungefär 14 dagars fängelse).s. 16

15.Enligt min uppfattning talar allt för att jämförelsen skall göras enligt det senare alternativet. Man bör beakta asperationsprincipens effekt på straffmätningen när man tar ställning till vilken betydelse som den nya brottsligheten skulle ha haft på den tidigare påföljden om de hade be­ dömts i ett sammanhang. Skälet härför är att syftet med reglerna för de iterativa tillämpningssituationerna är att principen om gemensamt straff utsträcks till att omfatta senare domar.24 Som nämnts i avsnitt 6.3.2 bygger detta bl.a. på att den dömde inte skall få en ofördelaktigare bedömning på grund av att brotten bedöms i olika rättegångar. Av detta skäl bör mängdrabattseffekten beaktas vid jämförelsen. Vidare gäller att om kon­ sumtionsdom inte anses kunna meddelas, blir det - under förutsättning att skäl finns att utdöma ett fängelsestraff - främst aktuellt att tillämpa BrB 34:1 st. 1 p. 2. När domstolen utdömer ett särskilt straff för brottet i dom 2 framgår uttryckligen av BrB 34:3 st. 2, att asperation skall upp­ rätthållas under förutsättning att det nya brottet är begånget innan verk­ ställigheten av det tidigare straffet påbörjades. Såtillvida kan konsum­ tionsdom - från straffmätningssynpunkt - sägas vara ett specialfall av den situation som regleras i BrB 34:1 st. 1 p. 2 och BrB 34:3 st. 2. Om det är uppenbart att det inte skulle ha blivit någon nämnvärd skillnad vid påföljdsbestämningen, får domstolen helt avstå från att döma till särskild påföljd.s. 16

16.Vad gäller frågan om när brottsligheten - tidsmässigt - måste vara be­ gången för att konsumtionsdom skall vara möjlig, uppställer BrB 34:3 st. 1 inga uttryckliga begränsningar. Det kan således enligt huvudregeln vara brottslighet begången före den tidigare domen (nyupptäckt brottslighet) eller efter dom 1 men innan påföljden till fullo har verkställts (återfall). SLB föreslog att konsumtion skulle kunna ske t.o.m. för brottslighet som 362 var begången under det att den dömde var villkorligt frigiven, dock med den reservationen att detta gällde undantagsfall samt att återfallet därut­ över kunde föranleda att den villkorligt medgivna friheten förverkades.25 Av motiven framgår emellertid att konsumtionsdom - när det gäller fängelsestraff- huvudsakligen bör meddelas endast i fall då det nya brot­ tet är begånget innan det tidigare straffet började verkställas.26 Det skall noteras att detta är en ny frist. Hittills har jag talat om ”före dom” och ”innan påföljden till fullo verkställts”. Jag kommer i avsnitt 8.4 närmare att diskutera denna och angivna relevanta frister. För våra syften är det till­ räckligt att konstatera att enligt uppfattningen i gällande rätt dras en principiell gräns för när konsumtionsdom bör kunna meddelas vid verk­ ställighetens början. Återfall efter verkställighetens början bör således lösas med de i BrB 34:1 st. 1 p. 2 och 3 anvisade möjligheterna. Hur man i praxis uppfattar betydelsen av när den brottslighet som behandlas i dom 2 är begången är det svårt att säga något om. Mitt be­ stämda intryck är dock att utrymmet att låta den tidigare domen konsu­ mera ny brottslighet som utgör återfall efier tidigare dom är betydligt mindre jämfört med om brottsligheten är hänförlig till tiden före dom 1 (nyupptäckt brottslighet). Viss praxis och praxisdiskussioner i domstolar bekräftar denna uppfattning.27 Det nu sagda talar för att gränsen för att meddela konsumtionsdom dras snävare i praxis än vad lagtexten medger. En betydelsefull faktor i sammanhanget är att BrB kap. 34 är tillämplig i samtliga instanser. Dvs. frågan om vad som utgör ”före verkställighetens början” kan härigenom komma att ändras genom att dom 1 överklagas. Detta kan få stora konsekvenser. Med hänsyn till att fristerna härigenom kan komma att ändras, uppstår komplicerade tillämpningssituationer. Låt oss se på ett belysande exempel. I NJA 1994 s. 143 dömdes en person (A) för bl.a. två fall av grovt ratt­ fylleri, snatteri, olovligt brukande och olovlig körning. TR bestämde påföljden till fängelse i 3 månader (dom 1). A överklagade domen. Innan HovR avgjorde målet, åtalades A på nytt i TR för grovt narkotikabrott, försök till bedrägeri, häleri samt olaga vapeninnehav. TR bestämde påfölj­ den till fängelse i 4 år för den nya brottsligheten (dom 2) och i samband härmed undanröjdes en i ett tidigare mål utdömd skyddstillsyn (dom 0). När den i dom 2 behandlade brottsligheten var begången anges inte exakt i referatet, men av HovR:s skiljaktige ledamot framgår att brottsligheten var begången såväl före som efter dom 1. Vidare framgår att samtliga brotts. 16

17.363 var begångna innan påföljden i dom 1 hade börjat verkställas. Huruvida den tidigare ådömda skyddstillsynen hade utdömts före eller efter dom 1 och vari denna brottslighet närmare bestod framgår inte av referatet.s. 17

18.När HovR tog ställning till den överklagade dom 1 konstaterades att det dels saknades anledning att göra ändring i domen, dels att verkställig­ heten av dom 2 hade påbörjats, dels att bestämmelserna i BrB kap. 34 inte var tillämpliga på den iterativa tillämpningssituation som gällde i förhål­ lande till dom 2. Av domskälen framgår att HovR måste ha tolkat lagtex­ ten som att BrB 34:3 överhuvudtaget inte skall tillämpas om verkställig­ heten av en tidigare dom har påbörjats.28 Av lagtexten framgår emellertid, såväl av BrB 34:1 st. 1 som av BrB 34:3 st. 2, att frågan huruvida BrB kap. 34 är tillämpligt bestäms utifrån två förutsättningar, dels när den aktuella brottsligheten är begången, dels när den tidigare ådömda påföljden verkställs.s. 18

19.HD konstaterade att bestämmelserna i BrB kap. 34 är tillämpliga i alla instanser och att varken den omständigheten att dom 1 redan hade med­ delats i TR när dom 2 avgjordes eller den omständigheten att TR i dom 2 avstod från att beakta BrB 34:3 st. 2 ändrade på detta förhållande.s. 18

20.Den i HD uppkomna tillämpningssituationen kan beskrivas med hjälp av följande tidsaxel.29 Den heldragna pilen utgör en tidsaxel som anger var på skalan som brottsligheten i respektive dom är begången. Det skall framhållas att denna i båda fallen var flerfaldig. Streckad pil anger att dom 1 har överklagats. De heldragna pilarna under tidsaxeln illustre­ rar att den dom från vilken pilen utgår relaterar tillbaka till en tidigare dom som på något sätt har beaktats i den iterativa tillämpningssitua­ tionen (antingen genom att konsumtionsdom har meddelats eller genom att domen innebär ett undanröjande av den tidigare domen).s. 18