1.Vid en undersökning av hur mängdrabatter uppfattas i rättspraxis måste man skilja mellan om asperationsprincipen tillämpas på den konkreta straffmätningsnivån, hur detta i så fall sker samt efier vilka kriterier som domstolen bestämmer mängdrabatters storlek. Vad gäller frågan om rabatter verkligen ges har jag redan i det föregå ende sagt att det i olika rättskällor anges att det finns en utvecklad princip om att den sammanlagda straffmätningen (inom den tillämpliga straff skalan) inte bör motsvara summan av de enskilda brottens straffvärde. Några exempel från HD får påvisa att principen upprätthålls i praxis. Det ena fallet avser likartad konkurrens (grov förskingring) och det andra fal let olikartad konkurrens (grovt rån, olaga frihetsberövande samt grov våldtäkt). I båda fallen konkurrerar brottsligheten reellt. I NJA 1997 s. 652 dömdes en tilltalad kamrer i en stiftelse för tre fall av grov förskingring (BrB 10:3). Förskingringsgärningarna bestod dels i att gärningsmannen hade utkvitterat medel från stiftelsens checkkonto, varefter han med förfalskade fakturor hade försökt dölja bristen, dels i att han tillägnat sig belopp för vilka han var redovisningsskyldig och där vär det av den förskingrade egendomen i sig var tillräckligt högt för att be döma brottet som grovt. Straffskalan för grov förskingring är fängelse i lägst 6 månader och högst 6 år. Straffskalan för den samlade brottsligheten är fängelse i 6 månader-8 år. Straffvärdet hos den samlade brottsligheten bestämdes i HD till fängelse i 10 månader.111 Om de enskilda brottens straffminimum adderas uppgår dessa till fängelse i 1 år och 6 månader.s. 48
2.197s. 48
3.I NJA 2002 s. 270 dömdes en tilltalad 20-årig man for bl.a. grovt rån (BrB 8:6), olaga frihetsberövande (BrB 4:2) och grov våldtäkt (BrB 6:1 st. 3). Vid rånet, som avsåg en taxichaufför, hade en s.k. kolsyrepistol an vänts. Våldtäkten genomfördes under pistolhot på en ödslig plats till vil ken målsäganden hade bortförts. HD konstaterade att de objektiva rekvisiten för människorov visserligen var uppfyllda, men att det saknades uppsåtstäckning för de kvalificerande rekvisiten i BrB 4:1, varför gärnings mannen dömdes enligt BrB 4:2 st. 1. Av BrB 26:2 följer att straffskalan för den samlade brottsligheten är fängelse i 4—14 år. Såväl grov våldtäkt som grovt rån har ett straffminimum på 4 års fängelse. Olaga frihetsbe rövande har ett straffminimum på fängelse i 1 år. Att döma av omstän digheterna i målen var inget av brotten särskilt lindrigt eller av mindre allvarlig karaktär. Påföljden bestämdes i HD till fängelse i 5 år, varvid domstolen beaktade att gärningsmannen vid tidpunkten för brotten var nyligen fyllda 20 år. Straffvärdet på brottsligheten bedömdes ligga på fängelse i mellan 7 och 8 år. Eftersom domstolen inte angav straffvärdet för respektive brott går det inte att säga hur allvarliga de olika brotten bedömdes vara sedda var för sig. Däremot kan det konstateras att det av HD fastställda straffvärdet inte uppgick till summan av straffminimum för de enskilda brotten.112s. 49
4.Dessa exempel visar att straffmätningen vid flerfaldig brottslighet i praxis normalt inte motsvarar den summa som följer av en addering av de respektive brottens straffvärde. Inte ens om man utgår från att respektive brott har bestraffats med stadgat straffminimum motsvarar den samlade straffmätningen den aktuella summan.s. 49
5.Vad därefter gäller frågorna hur mängdrabatt ges samt efter vilka krite rier som asperationsprincipen tillämpas, är det betydligt svårare att utläsa något ur praxis. Det är inte någon överdrift att påstå att frågan om straff mätning vid flerfaldig brottslighet inte har uppmärksammats särskilt mycket. Varken i domskäl eller i kommenterad praxis framgår närmare hur straffmätningen bör ske och varför. Med stor sannolikhet hänger detta samman med dels det förhållandet att domstolar inte är skyldiga att i detalj redovisa för hur många brott de dömer, dels att någon straffmät ning för de enskilda brotten inte behöver göras när domstolen utdömer 198 ett gemensamt straff. Om den utdömda påföljden inte avser fängelse eller böter - vilka måste kvantifieras i en bestämd tid (uttryckt i antal dagar, månader eller år) eller en bestämd penningsumma - föreligger ingen skyldighet att närmare redogöra för straffmätningen. Normalt är det till räckligt att domstolen anger att en till fängelse alternativ påföljd kan väl jas, vilket måste förstås som att straffmätningen inte har hamnat över den utpekade gränsen för när straffvärdet (ensamt) talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse (vilket är då straffvärdet ligger omkring fängelse 1 ar). Om nu domstolar sällan redovisar hur straffmätningen går till kan det vara av intresse att se hur kommentatorerna till brottsbalken uppfattar praxis på detta område. I kommentaren sägs följande: ”Ingår det bland brotten något eller några brott som har ett markant lägre straffvärde än brottsligheten i övrigt torde det vara sällsynt att dessa brott tillmäts någon egentlig betydelse vid straffmätningen.”113 ”De fall då bedömningen av straffvärdet av flerfaldig brottslighet vållar störst problem torde ... vara när de svåraste brotten var för sig har ett någorlunda likartat straffvärde. Domstolarna torde i sådana fall i allmänhet markera det förhöjda straffvärdet i förhållande till om fråga varit om ett brott genom att gå upp i straffmätningen. När det gäller fängelsestraff far en sådan höjning av naturliga skäl relativt störst genomslag vid brott av förhållandevis ringa straffvärde. Har någon exempelvis gjort sig skyldig till två fall av misshandel eller ett fall av misshandel och ett fall av stöld där vart och ett av brotten i sig skulle förskylla en månads fängelse torde det inte vara ovanligt att straf fet bestäms till två månaders fängelse. Är det däremot fråga om misshandelsoch stöldbrott som i sig förskyller exempelvis ett års fängelse är det normalt uteslutet att straffet fördubblas, utan höjningen inskränker sig till kanske ett par månader.”114 ”Av stor betydelse för bedömningen av flerfaldig brottslighet är givetvis också vilken typ av brott som det är fråga om och relationen mellan de olika brotten. Vid vissa brott, t.ex. allvarligare narkotikabrott, torde antalet brott spela en helt underordnad roll i förhållande till karaktären av brottet eller brotten och vilka mängder av narkotika som den åtalade brottsligheten avser ... Förhållandena kan vara likartade vid exempelvis bedrägerier eller förskingring. Allmänt sett är det uppenbart att den relativa betydelsen av varJj e broJtt för s JtJraffmätningen blir mindrJe Jju fler brott soJm förÖeoligger till bedömning.” [Min kursivering] 115 Kommentaren beskriver en praxis som tydligt upprätthåller en princip om mängdrabatt. Intrycket är att man anser att det i viss mån är av betydelse vilken typ av brott som det är fråga om, hur relationen mellan brotten ser ut samt om straffvärdena är likartade. Men av de ovan redovi sade exemplen anges inget annat än att mängdrabatt skall ges generellt (dvs. oberoende av brottens samband). Vidare framgår att det uteslutande är straffvärdet hos brottsligheten som avgör hur stor rabatt som skall ges.s. 49
6.De slutsatser som man kan dra av beskrivningen av praxis i brottsbalkskommentaren är för det första att domstolar är benägna att ge mer rabatt ju fler brott som domstolen har att bedöma i ett sammanhang.s. 51
7.För det andra verkar det som om utrymmet för att ge rabatter är stort då ett brott har ett markant högre straffvärde jämfört med den övriga brottsligheten. Det skulle således finnas ett samband mellan brottens straffvärde och hur stora rabatter som ges. Ju högre konkret straffvärde som brottsligheten har, desto större rabatter ges. Denna - från proportionalitetssynpunkt något motsägelsefulla — slutsats överensstämmer med resultaten av praxisundersökningar som har gjorts i andra länder.116s. 51
8.För det tredje tycks det förhållandet att brottsligheten står i ett särskilt sammanhang inte ha någon avgörande betydelse för om mängdrabatt skall ges. Detta är i och för sig helt naturligt. Sett ur ett rent historiskt perspektiv torde det vara klart att intresset av att beakta sambandet mel lan brotten har sitt ursprung i de hänsyn som motiverade att ideellt kon kurrerande brott skulle särbehandlas. Efter att denna distinktion har av skaffats, upphörde även skälen för att vid straffmätningen särskilt beakta sambandet. Det kan emellertid tänkas att ett samband mellan brotten ändock kan bli aktuellt att beakta vid straffmätningen. Till detta åter kommer jag nedan i avsnitt 5.3.1.s. 51
9.Kommentatorerna nämner därutöver att relationen mellan brotten spelar särskild roll vid t.ex. allvarligare narkotikabrott (och eventuellt be drägerier eller förskingringar) och att domstolar härvid är benägna att lägga större vikt vid t.ex. de sammanlagda mängderna av narkotika än vid antalet brott. Eftersom straffmätning vid narkotikabrott är intimt för bunden med olika mängdresonemang, utgör väl hänvisningen i kom mentaren till denna typ av brottslighet noga taget ett exempel på situa tioner där mängdrabatt inte ges. Om det går att dra några slutsatser utifrån detta låter jag vara osagt.s. 51
10.Däremot kan det parentetiskt nämnas att dylika argument med en tyd lig fokusering på mängdresonemang riskerar att vid straffmätningen för vandla asperationsprincipen till en kumulationsprincip. Liksom på planet för brottslighetskonkurrens, då domstolen skall avgöra vad som vid lik artad konkurrens utgör en brottsenhet, finns det uppenbara problem med 200 att lägga samman ett antal brottsliga moment till en enhet.117 Samma sorts resonemang kan givetvis föras beträffande kumulation av straffvär den då det gäller narkotika. Skillnaden mellan tillskapandet av en brotts enhet och de straffmätningssituationer, där domstolen fäster avseende vid de sammanlagda mängderna narkotika m.m., är att i de sistnämnda fallen kan inte frågan om brottslighetens rubricering påverkas.118 Däremot leder båda lösningarna på konkurrensproblemet till en strängare bestraffning genom att särskilt avseende inte fästs vid att brottsligheten har begåtts vid flera tillfällen. Härigenom kommer straffvärdet för respektive brottsligt moment att adderas, vilket leder till ett strängare resultat jämfört med de situationer där ytterligare brottslighet, utöver det svåraste, endast funge rar som försvårande omständigheter. Den enda slutsats man kan dra av det sagda är att antalet brott långt ifrån alltid tycks vara något avgörande kriterium för om någon skall anses vara mer eller mindre straffvärd. I kommentaren görs inget försök till att förklara praxis på annat sätt än att asperationsprincipen skall tillämpas då en gemensam straffmätning sker inom ramen för en förhöjd straffskala samt att ”av stor betydelse för bedömningen ... är givetvis också vilken typ av brott som det är fråga om och relationen mellan de olika brotten”.119s. 51