Jag vill understryka att även om det i förarbetena till 1989 års påföljdsreform angavs att dessa faktorer kunde påverka straffvärdet, så är det enligt mitt förmenande synnerligen problematiskt att inordna dem under straffvärdebedömningen utan att göra våld på defi nitionen av straffvärde såsom en funktion av brottslighetens skada, fara och kränkning och gärningsmannens skuld såsom den kommit till uttryck i gärningen. På vilket sätt som en värdering av den åstadkomna skadan, faran, kränkningen eller gärningsmannens skuld påverkas av utseendet på straffnivåerna i andra länder eller intresset av att ingripa mot brottslighet som statistiskt sett ”blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former” förblir oklart. Jfr Prop. 1987/88:120 s. 37. Även om lagstiftaren inte avsåg att legitimera exemplariska straff, så är det uppenbart att det handlar om att angripa ett strukturellt sam hällsproblem genom att bestraffa enskilda personer hårdare. Det principiellt tvivelaktiga i detta kan givetvis ifrågasättas. Mer naturligt hade kanske varit att - såsom beträffande de övriga straffskärpnings- och strafflindringsgrunderna - inordna dessa faktorer som undan tag till straffvärdeproportionalitet och betrakta dem som vad de är, nämligen undantag som vilar på preventiva överväganden (liknande regeln om återfallsskärpning i BrB 29:4). Emellertid är det med hänsyn till lagstiftningens utformning de lege lata nödvändigt att behandla dem som omständigheter som påverkar straffvärdet, och härigenom blir det klart att omständigheter av detta slag aldrig kan komma att beaktas vid gradindelningen av brott. Att dessa undantag från skade- och skulddimensionerna utgör en del av straffvärde bedömningen har bekräftats i praxis, se bl.a. NJA 1989 s. 870 och NJA 1991 s. 498.
Jag vill understryka att även om det i förarbetena till 1989 års påföljdsreform angavs att dessa faktorer kunde påverka straffvärdet, så är det enligt mitt förmenande synnerligen problematiskt att inordna dem under straffvärdebedömningen utan att göra våld på defi nitionen av straffvärde såsom en funktion av brottslighetens skada, fara och kränkning och gärningsmannens skuld såsom den kommit till uttryck i gärningen. På vilket sätt som en värdering av den åstadkomna skadan, faran, kränkningen eller gärningsmannens skuld påverkas av utseendet på straffnivåerna i andra länder eller intresset av att ingripa mot brottslighet som statistiskt sett ”blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former” förblir oklart. Jfr Prop. 1987/88:120 s. 37. Även om lagstiftaren inte avsåg att legitimera exemplariska straff, så är det uppenbart att det handlar om att angripa ett strukturellt sam hällsproblem genom att bestraffa enskilda personer hårdare. Det principiellt tvivelaktiga i detta kan givetvis ifrågasättas. Mer naturligt hade kanske varit att - såsom beträffande de övriga straffskärpnings- och strafflindringsgrunderna - inordna dessa faktorer som undan tag till straffvärdeproportionalitet och betrakta dem som vad de är, nämligen undantag som vilar på preventiva överväganden (liknande regeln om återfallsskärpning i BrB 29:4). Emellertid är det med hänsyn till lagstiftningens utformning de lege lata nödvändigt att behandla dem som omständigheter som påverkar straffvärdet, och härigenom blir det klart att omständigheter av detta slag aldrig kan komma att beaktas vid gradindelningen av brott. Att dessa undantag från skade- och skulddimensionerna utgör en del av straffvärde bedömningen har bekräftats i praxis, se bl.a. NJA 1989 s. 870 och NJA 1991 s. 498.s. 13