Rättsfall

NJA 1989 s. 870

Citera

NJA 1989 s. 870

BibTeX

@misc{nja-1989-s-870,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1989 s. 870}},
  year         = {1989},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 4 artiklar · 4 stycken/fotnoter

En modernare påföljdsreglering?1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 449–462 · 1 ställe

Jfr även NJA 1989 s. 870.fotnot 5 · s. 450

En ny strafflindringsgrund1 hänvisning

Thomas Olsson · SvJT 2010 s. 483–490 · 1 ställe

Vad som menas med att en angivelse är frivillig berörs inte närmare i förarbetena än vad som nämndes tidigare om att ett erkännande inte är frivilligt om det lämnas sedan gärningsmannen blivit upptäckt eller misstänkt. I NJA 1989 s. 870 ansågs det inte föreligga en frivillig angivelse när en person på eget initiativ, som det förefaller, inställde sig hos polisen efter det att hans medgärningsman gripits som misstänkt för rån. Att redan ett skäl att misstänka upptäckt medför att frivilligheten inte anses vara för handen ligger även i linje med den praxis som finns kring reglerna om frivillig tillbakaträdelse enligt 23 kap. 3 § brottsbalken, se t.ex. rättsfallen NJA 1946 s. 306, NJA 1947 s. 212 och NJA 1970 s. 249 rörande rättelse av deklaration.p. 7 · s. 484

Påföljdssystemet — en legal infrastruktur1 hänvisning

Stefan Reimer · SvJT 2010 s. 506–516 · 1 ställe

ning och påföljdsval m.m.) Prop. 1997/98:96 om vissa reformer av påföljdssystemet. Prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. BRÅ. Rapport 1977:7 Nytt straffsystem. Idéer och förslag. BRÅ. Rapport 1980:2 Påföljdsval, straffmätning och straffvärde. Dir. 2009:60 En översyn av påföljdssystemet Rättsfall NJA 1989 s. 870 NJA 1990 s. 84 I och II NJA 2000 s. 314 NJA 2005 s. 690 NJA 2006 s. 339 NJA 2008 s. 359 Övrig litteratur Asp, Petter En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010Litteratur · p. 5 · s. 515

Påföljdskonkurrens - problem och principer1 hänvisning

Magnus Ulväng · 2005, s. 1–1986 · 1 ställe

Jag vill understryka att även om det i förarbetena till 1989 års påföljdsreform angavs att dessa faktorer kunde påverka straffvärdet, så är det enligt mitt förmenande synnerligen problematiskt att inordna dem under straffvärdebedömningen utan att göra våld på defi nitionen av straffvärde såsom en funktion av brottslighetens skada, fara och kränkning och gärningsmannens skuld såsom den kommit till uttryck i gärningen. På vilket sätt som en värdering av den åstadkomna skadan, faran, kränkningen eller gärningsmannens skuld påverkas av utseendet på straffnivåerna i andra länder eller intresset av att ingripa mot brottslighet som statistiskt sett ”blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former” förblir oklart. Jfr Prop. 1987/88:120 s. 37. Även om lagstiftaren inte avsåg att legitimera exemplariska straff, så är det uppenbart att det handlar om att angripa ett strukturellt sam hällsproblem genom att bestraffa enskilda personer hårdare. Det principiellt tvivelaktiga i detta kan givetvis ifrågasättas. Mer naturligt hade kanske varit att - såsom beträffande de övriga straffskärpnings- och strafflindringsgrunderna - inordna dessa faktorer som undan tag till straffvärdeproportionalitet och betrakta dem som vad de är, nämligen undantag som vilar på preventiva överväganden (liknande regeln om återfallsskärpning i BrB 29:4). Emellertid är det med hänsyn till lagstiftningens utformning de lege lata nödvändigt att behandla dem som omständigheter som påverkar straffvärdet, och härigenom blir det klart att omständigheter av detta slag aldrig kan komma att beaktas vid gradindelningen av brott. Att dessa undantag från skade- och skulddimensionerna utgör en del av straffvärde bedömningen har bekräftats i praxis, se bl.a. NJA 1989 s. 870 och NJA 1991 s. 498.fotnot 368 · s. 13