Se Pålsson, SvJT 2001 s. 770, 796. Jämför också NJA 2001 s. 800 där HD på tal om användningen av 10 kap. 4 § RB konstaterar att ”[b]estämmelsen har som domstolarna anfört tillämpats restriktivt i rättspraxis. För en restriktiv tillämpning talar också det förhållandet att
Hänvisas från p. 6 (s. 551)
6.Däremot råder det delade meningar om existensen av det etablerade Bryssel-/Luganosystemet också skall innebära en inskränkning i förhållandet till vad som gäller beträffande den svenska domsrätt som grundas på analogier från 10 kap. RB. En utgångspunkt är att Bryssel-/Luganoreglerna inte uttryckligen hindrar en svensk domstol från att grunda sin behörighet på generösare interna svenska regler i de fall Bryssel-/Luganoreglerna inte är direkt tillämpliga. I sammanhanget har Bogdan anfört att ”en analogisk tillämpning [av Bryssel-/Luganoreglerna min anmärkning] torde vara mindre lämplig om den leder till en inskränkning av den svenska domsrätten, eftersom Bryssel- och Luganoreglernas domsrättsinskränkningar är rimliga endast om de kombineras med Bryssel- och Luganoreglerna om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden”. En annan ståndpunkt, som Pålsson ger uttryck för, är att den ”smittoeffekt” på de autonoma svenska domsrättsreglerna som HD, i fallet NJA 1994 s. 81, konstaterat att Bryssel/Luganoreglerna bör ges också borde innebära en att extensiva svenska domsrättsregler tolkas mer restriktivt. För egen del menar jag att en viss 206s. 551