Rättsfall

NJA 2001 s. 800

Citera

NJA 2001 s. 800

BibTeX

@misc{nja-2001-s-800,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2001 s. 800}},
  year         = {2001},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 4 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Svenskt rättsskipningsintresse1 hänvisning

Erik Sinander · SvJT 2019 s. 932–941 · 1 ställe

Se t.ex. Maarit Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 33 f. 1 0 Convention on the recognition and enforcement of foreign judgments in civil or commercial matters 11 Artikel 5 p. 1 (g). Frågan om i vilket land avtalsförpliktelsen har utförts ska bedömas enligt den lag som parterna själva har valt eller den lag som annars är tillämplig på avtalet. 1 2 Det ska understrykas att detta inte är en ny rättssats. Se t.ex. Lennart Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt, 1989, s. 54 och Sigurd Dennemark, SvJT 1950 s. 38 som båda skriver om behovet av ”svenskt rättsskipningsintresse” för att det ska föreligga svensk domsrätt. I äldre HD-praxis har det ibland emellertid förefallit som om svensk domstols internationella behörighet ska följa en ”parallellistisk” analog tillämpning av forumreglerna i 10 kap. RB. Se t.ex. NJA 1989 s. 36. Även underinstanserna i NJA 2016 s. 779 grundade sina behörighetsbedömningar på en tämligen fyrkantig analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap. RB. I Arbetsdomstolens praxis synes svenskt rättsskipningsintresse ha haft ett något starkare fäste, se vidare Erik Sinander, Internationell kollektivavtalsreglering: En studie i internationell privaträtt av den svenska modellen för reglering anställningsvillkor, s. 72 f. med vidare redogörelser för svenskt rättsskipningsintresse i domarna AD 1976 nr 101, AD 1981 nr 24, AD 1983 nr 121, AD 1995 nr 120 och AD 1997 nr 27. 1 3 I NJA 2001 s. 800 fastslog HD att svensk domstol var behörig sedan en behörig företrädare för ett utländskt bolag lämnade ett skriftligt anbud till ett svenskt bolag vid ett besök i Stockholm. 14 Se NJA 1950 s. 469, NJA 1962 s. 354, NJA 1966 s. 450, NJA 1970 s. 487, NJA 1981 s. 386, NJA 1987 s. 790, NJA 1988 s. 440, NJA 1998 s. 361, NJA 1999 s. 16, NJA 2004 s. 891, NJA 2006 s. 354 och NJA 2010 s. 734. 15 Se angående detta samband avsnitt 2 ovan. 1 6 Undantag föreligger visserligen om någon behörighetsregel av lex specialiskaraktär är tillämplig. I Bryssel I-förordningen är detta artikel 24 (exklusiva behörighetsregler), artiklarna 10-23 (för försäkrings-, konsument- och anställningsavtal). 1 7 Se t.ex. Europadomstolens dom av den 21 februari 1975 i målet Golder mot Förenade kungariket (ansökan nr 4451/70) där det uttalas att artikel 6 i EKMR måste läsas i ljuset av bl.a. den ”folkrättsliga grundsats som förbjuder ’deni de justice’”. 18 Se också t.ex. NJA 2014 s. 669. 19 Europadomstolens dom av den 21 juni 2016 i målet Naït-Liman mot Schweiz (ansökan nr 51357/07). 2 0 Se t.ex. Ulf Göransson, A Swedish Centre of Gravity Test? — Law, Fact and Fiction, i Göran Melander (red.), Modern Issues in European Law: Nordic Perspectives: Essays in Honour of Lennart Pålsson, Norstedts Juridik, 1997, s. 47 ff. Ibland kallas samma metod också för Irma Mignon-formeln efter det norska rättsfallet Rt. 1923 II s. 58 i vilket den individualiserande metoden användes särskilt tydligt för att bestämma tilllämplig lag för efterspelet till en kollision mellan fartygen Irma och Mignon, se vidare t.ex. Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 2014, s. 26. 21 RH 2005:1.fotnot 9 · s. 934

Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen2 hänvisningar

Lennart Pålsson · SvJT 2007 s. 722–734 · 2 ställen

Svensk rättspraxis: internationell privat- och processrätt 2001–20051 hänvisning

Michael Bogdan · SvJT 2006 s. 601–644 · 1 ställe

I NJA 2001 s. 800 ansågs svensk domsrätt föreligga p.g.a. analogisk tillämpning av 10 kap. 4 § RB, som stadgar att den, som icke äger känt hemvist inom riket, i tvist om här ingången förbindelse kan sökas där förbindelsen ingicks (s.k. kontraktsforum). I målet yrkade ett svenskt aktiebolags svenska konkursbo att tingsrätten skulle besluta om återvinning av ett mellan det svenska bolaget och ett nederländskt bolag ingånget uppdragsavtal. Det nederländska bolaget (återvinningssvaranden) gjorde jurisdiktionsinvändning och yrkade att talan skulle avvisas. Tvistens insolvensrättsliga karaktär gjorde att den mellan Sverige och Nederländerna då gällande Luganokonventionens domsrättsregler inte var tillämpliga (se konventionens artikel 1) och svensk domsrätt fick således bestämmas med tillämpning av allmänna svenska domsrättsregler, vilket i detta fall innebar en analogisk tilllämpning av den ovannämnda bestämmelsen om kontraktsforum. Det var emellertid tveksamt huruvida avtalet kunde anses ha ingåtts i Sverige eller ej. Avtalet hade upprättats i utlandet av en behörig företrädare för det nederländska bolaget, som undertecknat handlingen och personligen tagit den med sig till det svenska bolagets kontor i Stockholm. Den behörige företrädaren för det svenska bolaget befann sig dock inte där, varför handlingen kvarlämnades på dennas skrivbord. Han undertecknade sedan avtalet i Stockholm, men då hade det nederländska bolagets företrädare redan lämnat landet. Att ett avtal kommit till stånd var ostridigt, men frågan var om det nederländska bolaget vid tillämpning av 10 kap. 4 § RB kunde anses har ingått avtalet i Sverige. Tingsrätten och hovrätten besvarade denna fråga nekande, eftersom de tolkade bestämmelsen så att den krävde att den i utlandet hemmahörande svaranden eller hans ombud uppehöll sig i Sverige när förbindelsen slutgiltigt ingicks, dvs. när avtalet undertecknades av det svenska bolaget. HD var emellertid av motsatt åsikt, trots att den i likhet med underinstanserna menade att regeln om kontraktsforum skall tolkas restriktivt. Eftersom både anbudet och accepten lämnades i Sverige fick avtalet enligt HD anses ha blivit ingånget här, oavsett att anbudsgivaren vid tiden för accepten redan hunnit lämna Sverige. — Omständigheterna i målet var ganska atypiska: det normala vid distansavtal mellan parter hemmahörande i olika länder är att varje part agerar i det egna landet och att anbud och accept utväxlas genom t.ex. brev, telefon, fax eller e-mail. Det är någorlunda klart att svenskt kontraktsforum inte föreligger i dylika fall (se t.ex. NJA 1940 s. 354). Att den i målet aktuella situationen bedömdes annorlunda kan försvaras med att syftet med kontraktsforum är att möjliggöra svensk domstolsprövning när bevisning om avtalets ingående kan förmodas befinna sig här. I detta avseende är det av större betydelse att anbud och accept lämnats i Sverige än att parterna då inte samtidigt befann sig i riket. Avgörandet kommenteras närmare av Bogdan i JT 2001–02 s. 622–624.Civilprocess- och exekutionsrätt · p. 2 · s. 629

Svensk domstols behörighet vid gränsöverskridande varumärkestvister - särskilt om Internetrelaterade intrång3 hänvisningar

Ulf Maunsbach · 2005, s. 2–707 · 3 ställen