1 · 2.3 Pantsättn ing av panträtten

1.Här förutsätts först att pantsättning av panträtten regleras i återpantbestämmelserna (10 kap. 6 § HB och 3 kap. 3 § LHFI).s. 280

2.Hasselrot, Undén och Lennander, som anser att återpantsättning in­ nebär pantsättning av panträtten, menar att C:s panträtt automatiskt upphör i den utsträckning A återbetalar sin skuld till 5.1000 A skulle alltså - även om denne underrättats om eller eljest känner till att panten är återpantsatt till C - »med befriande verkan» kunna erlägga betalning till B och därefter hämta ut panten hos C.s. 280

3.C:s panträtt skulle därmed minska i den mån A erlägger betalning till B, vilket innebär att C skulle vara beroende av A:s goda vilja att inte betala till B.1001 Om detta skulle vara riktigt saknar kravet på underrät­ telse (liksom rekvisitet om strängare villkor, se kapitel 13.3) konstitutiv verkan i förhållandet mellan A och C; A har ju då alltid - oavsett om underrättelse skett (och oavsett om A är i god tro om »återpantsättningen») - rätt att »med befriande verkan» efter fritt val betala till B eller C.1002 Ett krav på underrättelse eller ond tro skulle därmed - liksom rekvisitet om strängare villkor - te sig i princip meningslöst.1003 Det är uppenbart att C:s »återpanträtt» med ett sådant betraktelsesätt skulle ha ett mycket ringa värde. Möjligen skulle den över huvud taget inte kunna karaktäriseras som en panträtt och i vart fall är det troligt att borgenärsskydd inte skulle kunna uppkomma.1004 C skulle, om en pant­ rätt ens skulle kunna uppstå, få vara beredd på att när som helst ge upp sin panträtt för det fall det klargörs att A har betalat sin skuld till B och detta oavsett om A underrättats om att B »återpantsatt» A:s pant till C. Det kan inte heller vara en lämplig ordning att frågan om vem av B och C som skall ha bästa rätt till stor del kan avgöras av A. C respektive B(:s konkursbo) skulle i sådana fall kunna, t.ex. genom att erbjuda A ekono­ miska förmåner, söka styra dennes betalning till sig själv.1005 Frågan är dock om pantsättning av panträtten skall anses ha den ovan angivna innebörden, att A alltid kan betala »med befriande verkan» till B. Kan man inte, liksom vad som i kapitel 12.2 antagits gälla beträffande pantsättning av pant, anse att A:s kännedom om pantsättning av pant­ rätten - som är ett slags rättighet - avskär denne från att »med befriande verkan» betala till B? Varken Hasselrot eller Lennander har närmare motiverat sin uppfatt­ ning.1006 Lennander har dock angivit att C:s pant i B:s panträtt är en »ofullkomlig rätt», eftersom B även efter »återpantsättningen» är legiti­ merad fordringshavare gentemot A.1007 De författare som förordar att »återpantsättning» innebär pantsättning av panten har å sin sida inte uttryckligen bemött Hasselrots och Lennanders ståndpunkt.1008s. 280

4.Före SkbrL:s ikraftträdande 1937 ansågs det osäkert huruvida pant­ sättning över huvud taget kunde ske av olika slags rättigheter, såsom muntliga fordringar.1009 Hasselrot tillhörde dem, som förordade att pantsättning av muntliga fordringar inte kunde ske.1010 Det synsättet var baserat på uppfattningen att man inte kunde rent fysiskt tradera den muntliga fordringen (jfr kravet på tradition i 10 kap. 1 § HB); gäldenären kunde därför alltid betala med befriande verkan (i uttryckets egentli­ ga betydelse) till pantsättaren. Aven där skulle man alltså kunna tala om en ofullkomlig rätt. Med ett sådant synsätt hade det visserligen varit konsekvent att inta den ståndpunkten att inte heller pantsättning av panträtt kunde ske. Men å andra sidan fanns ju det uttryckliga (special)stadgandet i 10 kap. 6 § HB. Om man som Hasselrot ansåg att muntliga fordringar i allmänhet inte kunde pantsättas och att reglering­ en i 10 kap. 6 § HB avsåg en pantsättning av panträtten, förefaller det tämligen naturligt att A genom en »återpantsättning» inte ansågs kunna hindras att få ut panten efter att ha betalat till B.s. 282

5.Genom SkbrL och dess förarbeten bringades till stor del klarhet be­ träffande pantsättning av muntliga fordringar och andra rättigheter. I motiven till SkbrL anges att dess bestämmelser i 3 kap. om enkla skul­ debrev torde komma att få analogisk tillämpning vid pantsättningar av andra typer av fordringar, även muntliga, än sådana som kommit till uttryck i enkla skuldebrev.1011 Denna förutsägelse har kommit att besan­ nas. I praxis har reglerna i 3 kap. SkbrL, särskilt 31 § avseende borgenärsskydd, i stor omfattning tillämpats analogt. Detta gäller inte endast fordringar utan även olika typer av andra rättigheter.1012 En panträtt är ett slags rättighet och kan även karaktäriseras som, eller anses innefatta, ett slags (icke personlig) fordran (panten ger rätt till betalning genom dess realisation).1013 Man bör med anledning av det ovanstående enligt min mening kunna resonera på följande sätt. Hasselrot ansåg före tillkomsten av SkbrL att en panträtt i t.ex. en muntlig fordran inte var möjlig, eftersom en pant­ rätt i en muntlig fordran aldrig kunde vara mer värd än det belopp som fordran vid var tid uppgick till, och om gäldenären betalade till borgenären/pantsättaren, så var därmed panträtten plötsligt värdelös eftersom fordran då hade upphört. Det förefaller troligt att Lennander resonerat på liknande sätt när hon menade att en »återpantsättning» är en ofull­ komlig rätt: C:s pant består av B:s panträtt och om A betalar till B så minskar automatiskt värdet av B:s panträtt, och därmed även C:s pant. Genom SkbrL:s ikraftträdande klarlades dock genom bestämmelsen i 29 § (och 10 §) och dess förarbeten att en gäldenär som var i ond tro om att pantsättning skett inte längre utan vidare kunde betala till borgenären/pantsättaren. Därigenom kunde, genom analog tillämpning i praxis, konstateras att en pantsättning av en muntlig fordran nu var möjlig och genom underrättelse till gäldenären gavs ett fullgott skydd. Enligt min uppfattning skulle - på de grunder som angivits ovan - motsvarande resonemang kunna tillämpas avseende pantsättning av panträtt. I vart fall genom SkbrL:s ikraftträdande skulle i så fall en pantsättning av panträt­ ten, med iakttagande av bestämmelserna i 29 och 31 §§ SkbrL - inte längre vara en ofullkomlig rätt. Det finns som sagt flera exempel på fall där SkbrL:s bestämmelser om enkla skuldebrev har tillämpats på rättigheter. I NJA 1971 s. 66 fastslogs att det för borgenärsskydd vid överlåtelse av bostads­ rätt krävs att bostadsrättsföreningen underrättas om överlåtelsen. HD hänvisade i domslutet inte till 31 § 1 st. SkbrL, där krav på underrättelse till gäldenären är uppställt för borgenärsskydd. Det råder dock inte någon tvekan om att domslu­ 284 12. A:s betalning till B; B:s »betalningslegitimation» tet var baserat på ett analogislut av den nämnda bestämmelsen (eller på den princip som är uttryckt i bestämmelsen).1014 Motsvarande princip har fastslagits även beträffande gåva (NJA 1993 s. 560) och pantsättning (NJA 1994 s. 668) av bostadsrätt.s. 282

6.I NJA 1972 s. 512 kom HD på motsvarande sätt fram till att förvärvaren av dödsboandel erhöll borgenärsskydd genom underrättelse till dödsboet. Jfr även NJA 1993 s. 34.s. 284

7.NJA 1988 s. 257 avsåg frågan om hur borgenärsskydd uppkommer vid för­ värv av hyresrätt. HD angav att uttryckliga lagregler saknades, men att borge­ närsskydd uppkommer analogt med 31 § 1 st. SkbrL genom att hyresvärden underrättas om överlåtelsen.1015 Visserligen har den analoga tillämpningen av SkbrL avseende andra rättigheter i första hand avsett regleringen av borgenärsskydd i 31 § 1 st. och inte 29 §. Detta torde dock kunna förklaras av att tvister oftare upp­ står om borgenärsskydd än om »betalningslegitimationen». Det fmns inte någon principiell anledning till att vara mer restriktiv till en analog tilllämpning av 29 § än 31 §.1016 Bestämmelserna i SkbrL - inte minst 29 och 31 §§ - hänger väl samman med varandra och bör betraktas som integrerade delar av en sammantagen helhetslösning.s. 284

8.Även om SkbrL:s principer om enkla skuldebrev inte skall tillämpas på alla slags rättigheter finns det, som visats ovan, starka skäl från lämplighetssynpunkt att tillämpa dessa principer på en pantsättning av pant­ rätten. Som kommer att framgå av kap. 14.3.3 talar mycket för att en sådan tillämpning även harmonierar med reglerna om borgenärsskydd.s. 284

9.Att A vid en pantsättning av panträtten alltid skulle kunna betala till B »med befriande verkan» skulle vidare (förutsatt att en sådan pantsätt­ ning, och inte pantsättning av panten, regleras i återpantbestämmelserna) te sig egendomligt med tanke på den särskilda skyddslagstiftning beträffande »återpantsättning» av finansiella instrument som funnits sedan 1919. Nämnda rättsverkan skulle inte vara särskilt betungande för A och skulle knappast motivera en sådan särskild lagstiftning.1017 Det bör också tillmätas betydelse att de som i det praktiska livet - i allmänhet hos banker och värdepappersbolag - handlägger frågor om »återpantsättningar», rimligen inte kan ha utgått från det svaga skydd för C som en pantsättning av panträtten har antagits innebära. Detta gäller även Finansinspektionen, som knappast - till skillnad från vad som idag är fallet - skulle kunna tillåta »återpantsättningar» som säkerhet (annat än som tilläggssäkerhet) hos de företag, bl.a. värdepappersinstitut, över vilka inspektionen utövar tillsyn, om A alltid skulle kunna betala »med befriande verkan» till B.1018 Det verkar således som om det synsättet, eller i varje fall de rättsliga konsekvenserna av det, inte har anammats av praktikerna.1019 Att den allmänna uppfattningen i det praktiska livet kan inverka på bedömningen även av sakrättsliga frågor framgår såväl av rättsfall som av uttalanden i litteraturen.1020 I kapitel 12.2 har angivits starka ändamålsskäl för varför A:s onda tro skall avskära B:s »betalningslegitimation» vid en pantsättning av panten. Motsvarande skäl kan anföras även beträffande pantsättning av panträt­ ten - i vart fall om en sådan pantsättning regleras i återpantbestämmelserna. Allt sammantaget bör enligt min uppfattning (förutsatt att pantsätt­ ning av panträtten regleras i återpantbestämmelserna) A:s onda tro om B:s pantsättning av panträtten medföra att A inte längre »med befriande ver­ kan» kan betala sin skuld till B. 1021 I den fortsatta framställningen antas denna slutsats vara riktig (om inte annat anges).s. 284

10.Vad som angivits i kapitel 12.2 om den närmare betydelsen av en så­ dan regel - bl.a. avseende kravet i 10 kap. 6 § HB på att underrättelse skall ske av B före »återpantsättningen», förhållandet mellan A och B (beträffande både »betalningslegitimationen» och betalningslegitimationen) samt mellan B och C, vad som gäller när C:s fordran på B under­ stiger B:s fordran på A (dvs. A:s betalning av överhypoteket) och avskä­ randet av den aktiva »betalningslegitimationen» - bör gälla i motsvaran­ de utsträckning även vid pantsättning av panträtten om en sådan pant­ sättning kan företas med giltig verkan.1022 Ovan i detta kapitel har förutsatts att återpantsättning avser pantsättning av panträtten. Om detta inte skulle vara fallet, förefaller en analogi med 29 § SkbrL vara mindre angelägen, eftersom det i så fall måste vara pant­ sättning av panten som regleras i återpantbestämmelserna, och en sådan pantsättning i så fall bör erbjuda möjligheter för B att på ett för de in­ blandade parterna tillfredsställande sätt utnyttja den pant som ställts av A. Att B i praktiken inte skulle kunna (enbart) pantsätta även sin panträtt - vilket torde bli konsekvensen av att en sådan analogi inte kan göras, se strax ovan - innebär då knappast någon större olägenhet.1023 1 024 Man bör därför kunna utgå från att en sådan analogi med 29 § SkbrL inte kan göras i detta fall.s. 286

11.En särskild (i praktiken knappast vanlig) situation är när B inte har någon personlig fordran på A (t.ex. på grund av preskription) och den med panträtten följande icke personliga fordran därmed är »manifest» 2™ Som antagits i kapitel 10.4.4.3 bör en pantsättning av panträtten i detta fall ge en fungerande säkerhetsrätt även om en sådan pantsättning inte skulle regleras i återpantbestämmelserna.1025 Här finns typiskt sett inte något problem avseende vare sig B:s betalningslegitimation eller »betal­ ningslegitimation», eftersom A inte längre har någon personlig skuld till B och därför normalt (jfr dock nästföljande not) saknar anledning att betala till B. Den enda existerande fordran följer i stället med panträtten. På samma sätt som har antagits i kapitel 10.3 beträffande enbar överlå­ telse av panträtt bör därmed en enbar pantsättning av panträtten kunna ske i detta fall.1026 Vad som gäller är dock inte helt klart.s. 286

Närmare om kravet på A:s onda tro

1.Resonemanget i detta kapitel bygger på att B:s »betalningslegitimation» avskärs genom att A försätts i ond tro om »återpantsättningen». Såväl pantsättning av panten som av panträtten avses. I kapitel 11.4 har den närmare innebörden av godtroskravet vid C:s godtrosförvärv diskuterats. En stor del av vad som anges där är av relevans även vid bedömningen av A:s goda/onda tro i det här aktuella fallet. Det bör dock som en utgångspunkt vara rimligt att ställa något lägre aktsamhetskrav på A än på C. En betalare (A) hamnar, som Hessler påpekat, i ett slags tvångssituation, där ett »försiktigt» beslut (dvs. att inte betala) i efter­ hand kan visa sig vara felaktigt och leda till dröjsmålspåföljder. Motsva­ rande tvångssituation föreligger typiskt sett inte för en förvärvare (C).1027s. 287

2.En första fråga är om det alltid kan anses tillräckligt att i underrättel­ sen ange att »återpantsättning» skett (respektive att A:s onda tro endast avser att »återpantsättning» skett). Underrättelsens huvudsakliga funk­ tion är att avskära A:s rätt att få ut panten genom att betala sin skuld till B. Det bör därför krävas att A är i ond tro även om att han inte skall betala till B. Huruvida en »naken» uppgift om att panten är »återpantsatt» i sig kan anses tillräcklig för att avskära B:s »betalningslegitimation» får där­ med avgöras från fall till fall. Därvid bör hänsyn tas i första hand till A:s person - vad insåg och borde denne ha insett? - men även till omstän­ digheterna i övrigt.s. 288

3.I NJA 1986 s. 44, som avsåg pantsättning av avbetalningskontrakt, hade köparen, en konsument, på avbetalningskontraktet bekräftat delfåendet av en pantförskrivning av avbetalningssäljarens rättigheter enligt följande förtryckta standardmening: »Av ovannämnda pantförskrivning har jag/vi tagit del». Själva pantförskrivningen, som var intagen i kon­ traktet, innehöll endast att all rätt enligt kontraktet var pantförskriven. HD förklarade beträffande frågan om pantförskrivningens/bekräftelsens rättsverkan följande:s. 288

4.»Det är sannolikt inte ovanligt att avbetalningsköpare i konsumentför­s. 288

5.hållanden inte fäster tillräckligt avseende vid en underrättelse om över­s. 288

6.låtelse eller pantsättning av rättigheterna enligt kontraktet. Särskilt lärs. 288

7.konsumenten stå frågande till betydelsen av en pantsättning... Särskildas. 288

8.krav påtydlighet får därför ställas på en underrättelse tills. 288

9.konsumenten om pantsättning av kontraktet för att dennes rätt att meds. 288

10.befriande verkan betala till säljaren skall vara avskuren [kursiverat här].» Visserligen kan, vilket påpekades av HD, den omständigheten att kö­ paren i avbetalningsförhållanden enligt 10 § i dåvarande KkrL kunde ställa krav gentemot säljaren även efter en pantsättning, bidra till att den rättsliga innebörden av en pantsättning i just dessa förhållanden var sär­ skilt svåra att förstå. Möjligen kan vidare en pantsättning som tas in i ett köpekontrakt vara ägnad att passera mer obemärkt än en pantsättning som sker separat och vid en senare tidpunkt. Rättsfallet visar likväl att det i vart fall i konsumentförhållanden är osäkert om en »naken» denuntiation om en »vanlig» pantsättning håller för att typiskt sett försätta A i ond tro. Ett liknande fall (överlåtelse av leasingavtal, där leasingtagaren var konsument) prövades i NJA 1989 s. 671. HD:s majoritet (tre röster mot två) hänvisade här till NJA 1986 s. 44 och kravet på »särskilda krav på klarhet och tydlighet». Majoriteten fann att den använda överlåtelse­ meningen var »avfattad i klara och koncisa ordalag» och »[a]tt den som förbehållslöst överlåter något till en annan därmed avhänder sig rätten att tillgodogöra sig eller eljest förfoga över det överlåtna torde stå i över­ ensstämmelse med en allmän rättsuppfattning». Majoriteten kom därför fram till att underrättelsen var tillräckligt tydlig för att leasingtagaren borde ha insett att betalning inte längre skulle erläggas till överlåtaren. Dennes betalningslegitimation befanns således vara avskuren. Bl.a. utgången i NJA 1989 s. 671 föranledde, genom införandet av 16 § 2 st. KkrL, en mildring av ondtroskravet vid kreditköp - avbetal­ ning, låneköp samt även, när det är avsett att köparen skall bli ägare till varan, »hyrköp» och leasing1028 1 -0 2n9är köparen är konsument. I bestäm­ melsen, som trädde i kraft den i januari 1993, har för det nämnda fallet gjorts undantag från regeln om betalningslegitimation i 29 § SkbrL, så till vida att köparen (gäldenären) äger betala med befriande verkan till säljaren om inte köparen visste att säljaren saknade rätt att ta emot be­ talningen eller om köparen uppsåtligen eller av grov o akt samhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.^ Genom bestämmelsen har alltså på grund av konsumenthänsyn kravet på underrättelsens kvalitet höjts i förhållande till 29 § SkbrL (kännedom eller skälig anledning att miss­ tänka). Det kan inte uteslutas att den nämnda lagändringen i KkrL kan påverka bedömningen av ondtroskravet (om än inom ramen för skriv­ ningen i 29 § SkbrL) beträffande en överlåtares/pantsättares betalnings­ legitimation även i andra fall än vid kreditköp. Som ovan framgått råder i rättskällorna oenighet både om vad som av­ ses med »återpantsättning» och om dess rättsliga verkningar, bl.a. just avse­ ende huruvida A kan betala till B »med befriande verkan». Mot den bak­ grunden torde det beträffande »återpantsättning» vara viktigare än eljest att det för A uttryckligen påtalas hur framtida betalningar skall erläggas. Det är även troligt, i vart fall i konsumentförhållanden, att underrättel­ sen för att försätta A i ond tro i vissa fall måste innehålla en beskrivning av vilka konsekvenser som en betalning till B kan innebära. C bör därför, för att säkrast tillvarata sin rätt gentemot A, se till att det av underrättelsen klart framgår att A skall erlägga (av- och ränte)betalning antingen direkt till C eller till B endast mot utfaende av panten, och att A annars riskerar att få betala två gånger.1030 I kapitel 18.7.2 anges ett fall där den onda tron bör omfatta att vissa betalningar - i samband med försäljning av aktier i en värdepappersdepå - automatiskt kommer att erläggas till B (genom att en skuld på till depån knutet konto minskar eller att kontots tillgångar ökar) och att dessa därför inte sker »med befriande verkan».1031s. 288

11.Det torde alltså ofta inte vara en tillräcklig förutsättning för avskäran­ det av B:s »betalningslegitimation» att underrätta A blott om (eller att A eljest är i ond tro om) att panten är »återpantsatt». En annan fråga är om information därom utgör en nödvändig förutsättning för ett sådant av­ skärande; måste A:s onda tro för avskärande av möjligheten att betala till B med »befriande verkan» innefatta att panten är »återpantsatt»'! Eller är det kanske tillräckligt att A informerats om att betalning inte längre får erläggas till B, utan att skälet därtill anges?s. 290

12.Som angivits i resonemanget ovan bör det väsentliga vara att A får kännedom om att han inte skall betala till B. Ordalagen i 29 § SkbrL uppställer således inte något krav på upplysning om vilken rättshandling som företagits; det är tillräckligt att den onda tron omfattar att B »inte längre äger uppbära betalning». Det ligger därför nära till hands att anta att det räcker med att A är i ond tro om att denne inte skall betala till B. Det bör i vart fall vara tillräckligt att A utgår från att pantsättning eller över­ låtelse skett. En sådan uppfattning har förespråkats av Helander och Håstad beträffande en underrättelses innehåll för borgenärsskydd, men uppfattningen bör, på grund av det nära sambandet mellan avskuren betalningslegitimation och borgenärsskydd (jfr 29 § och 31 § 1 st. SkbrL), vara av relevans även här.1032 I enlighet med vad som angivits i resone­s. 290

13.12.4 Närmare om kravet på A:s onda tro 291 manget strax ovan bör emellertid den onda tron omfatta att en betalning till B kan medföra risk för att behöva betala en gång till för att få ut panten, eller i vart fall att en sådan betalning kan medföra skada. A bör dock rimligen ha rätt att från B på förfrågan få reda på orsaken till att B ej skall uppbära betalning (har »återpantsättning» skett (med eller utan fordran), har fordran pantsatts eller har den kanske rentav överlåtits?).1033 Är det för »återpantsättningens» giltighet gentemot A nödvändigt att A:s onda tro omfattar kännedom om vem som är »återpanthavare», eller till vem betalningen skall erläggas? Skäl saknas enligt min mening för att kräva detta för att A inte längre skall kunna betala till B »med befriande verkan». Ett sådant krav skulle inte överensstämma med godtroskravet i 29 § SkbrL (och framgår inte heller av underrättelsekravet i 10 kap. 6 § HB). En annan sak är dock att A i egenskap av ägare till det pantsatta objektet bör ha rätt att vid förfrågan få uppgift från B både om vem som är »återpanthavare» och om var panten befinner sig.1034 B har väl å andra sidan normalt inte heller någon anledning att dölja C:s identitet.1035 I 3 kap. 3 § LHFI anges som krav för att »återpantsättning» skall få ske att A och B, när B är ett företag som står under Finansinspektionens tillsyn, avtalar därom i en handling som upprättas särskilt för ändamålet. Avtalet kan betecknas som ett föravtal, där A medger att B framdeles får »återpantsätta».1036 Man kan fråga sig om ett sådant avtal i sig är till­ räckligt för att försätta A i ond tro. Svaret måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Det är vanligt att ett värdepappersbolag re­ gelmässigt avtalar med sina depåkunder om rätten att pantsätta i sam­ band med att depån öppnas och ett depåavtal träffas. De flesta värde­ pappersbolag torde därvid använda sig av det standardiserade föravtal, benämnt förfogandeavtal, som tagits fram inom Svenska Fondhandlare­ föreningen. I förfogandeavtalet anges atts. 291

14.»[b]olaget äger rätt att skilja panten från den fordran för vilken den ärs. 292

15.pantsatt och i sin tur hos annan pantsätta (återpantsätta) de finansiellas. 292

16.instrumenten eller överlåta panträtten avseende dessa instrument. Så­s. 292

17.dan återpantsättning eller överlåtelse får inte ske för högre belopp ellers. 292

18.på strängare villkor än vad som gäller i pantsättningen från kunden tills. 292

19.bolaget.» Kunden, A, medger här en rätt till »återpantsättning», men får därige­ nom inte någon upplysning om att »återpantsättning» faktiskt kommer att ske (och inte när eller till vem). Inte heller upplyses i förfogandeav­ talet om »återpantsättningens» rättsverkningar, t.ex. avseende B:s »be­ talningslegitimation». Det ligger här nära till hands att anta att kunden, inte minst om denne är konsument, inte redan genom förfogandeavtalet vare sig försätts i ond tro eller åläggs viss undersökningsplikt vid framti­ da betalningar till värdepappersbolaget. Därmed bör en särskild underrät­ telse i samband med att rätten att »återpantsätta» utnyttjas i allmänhet krä­ vas. I enskilda fall kan dock det särskilda föravtalet tänkas vara utformat så, att det, eventuellt i kombination med vad som muntligen förevarit mellan parterna, räcker för att försätta kunden i ond tro eller i varje fall för att medföra en undersökningsplikt för denne.1037s. 292

20.I kapitel 11.4.2.5 har frågan om C:s och Bl:s undersökningsplikt i samband med godtrosförvärv diskuterats. Man kan utgå från att stark anledning till misstanke om att »återpantsättning» skett, eller eljest om att en betalning till B inte sker »med befriande verkan», i någon mån kan medföra att A måste förhöra sig närmare om läget - i vart fall ge­ nom att fråga B - innan betalning sker till denne. I enlighet med det lägre aktsamhetskrav som bör ställas på A i förhållande till C/Cl i ett godtrosfall (jfr inledningen till detta kapitel), bör emellertid A:s skyldig­ het att närmare undersöka de faktiska förhållandena vara mindre långt­ gående än vad som gäller för C. Liksom beträffande 29 § SkbrL bör vid en tvist C ha bevisbördan för att A var i ond tro.1038 A skall alltså inte behöva visa god tro.s. 292

Sammanfattning

1.För att en »återpantsättning» skall vara ändamålsenlig kan enligt min mening inte accepteras vare sig att A aldrig eller alltid kan betala till B »med befriande verkan». Att A aldrig skulle kunna betala »med befrian­ de verkan» skulle vara oacceptabelt hårt mot A, och i det motsatta fallet skulle panträtten vara alldeles för osäker (om ens giltig) för C. Detta gäller oavsett om det är pantsättning av panten eller panträtten som reg­ leras i återpantbestämmelserna (och även i ett tredjemansfall, där A befiillmäktigat B att tredjemanspantsätta). Om någon av pantsättningstyperna skulle medföra endera av dessa rättsverkningar, bör detta därför - eftersom man bör kunna förutsätta att en »återpantsättning» är me­ ningsfull och har rimliga rättsverkningar1039 - starkt tala emot att den typen regleras i återpantbestämmelserna. I kapitel 12.2-3 har konstaterats att det mesta talar för att A:s onda tro om pantsättningen av panten respektive panträtten (beträffande pantsättning av panträtten dock endast om den pantsättningstypen re­ gleras i återpantbestämmelserna) bör verka avskärande för dennes möj­ lighet att betala till B »med befriande verkan» samt även avskära B:s aktiva »betalningslegitimation». Dessa slutsatser har i båda fallen moti­ verats av ändamålsskäl, men även av en analogi med 29 § SkbrL. Det kan visserligen inte helt uteslutas att det - mer i linje med ordalydelsen i 10 kap. 6 § HB - krävs att A faktiskt har underrättats om »återpantsättningen». Även en sådan lösning skulle, i vart fall beträffande B:s »betal­ ningslegitimation», kunna fungera med ett någorlunda tillfredsställande resultat. Likheten med den situation som uttryckligen behandlas i 29 § SkbrL, samt ändamålsskälen för den i §:en uttryckta lösningen, utgör dock enligt min mening starka skäl för att låta redan den onda tron räcka för såväl den passiva som den aktiva »betalningslegitimationens» avskärande. Däremot innebär en enbar »återpantsättning» inte att vare sig den passiva eller den aktiva betalningslegitimationen (utan citatteck­ en) avskärs.s. 293

2.Beträffande kravet på A:s onda tro är det väsentliga, att denne är i ond tro om att betalning inte kan erläggas »med befriande verkan» till B. Det torde i och för sig inte krävas att det anges att det skett en »åter­ pantsättning». En »naken» denuntiation om »återpantsättning» - utan att dess rättsverkningar anges - torde ofta vara otillräcklig.s. 294

3.Eftersom det ovan har antagits att båda pants ättningstyperna har samma lösning vad avser A:s möjlighet att betala till B »med befriande verkan», i vart fall om de regleras i återpantbestämmelserna, ger anta­ gandena inte några ledtrådar till frågan om vilken av typerna som regle­ ras i de nämnda bestämmelserna.s. 294