Hemvistbedömningen inom den internationella familjerätten utgår från generalklausulen i IÄL 7:2 och den praxis som emanerar från bestämmelsen, se t.ex. NJA 1994 s. 302 och NJA 1995 s. 238. Hemvist anses föreligga om såväl det objek- tiva rekvisitet, att personen ifråga faktiskt har sin vanliga vistelseort i landet, som det subjektiva rekvisitet, att vederbörande har för avsikt att stanna där (animus remanendi) är uppfyllda.
Hänvisas från p. 8 (s. 271)
8.51 II.Några generella internationellt privat- och processrättsliga rättsliga frågor vid elektronisk handel anledning att inte söka vägledning i de bestämmelser som gäller för etablering av tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster enligt e-handelslagen. Konsekvensen vore att Sverige inte kan gälla som hemvist för en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan etableringsstat än Sverige, även om denne bedriver elektronisk handel via en webbplats på en server belägen här i riket. Följaktligen är svensk domstol inte heller behörig att pröva en talan väckt mot en sådan tjänsteleverantör på grundval av RB 10:1. När en tjänsteleverantör är etablerad i flera stater, något som redan påpekats inte är ovanligt vid elektronisk handel, är det enligt direktivet ”den ort där centrumet för leverantörens verksamhet ligger” som skall utgöra etableringsort. Denna uppfattning framförs även i förarbetena till den svenska e-handelslagen. På vilket sätt detta centrum skall fastställas framgår inte av vare sig direktiv eller förarbeten så i avvaktan på rättspraxis från GD kan endast hypotetiska resonemang föras härom. Den för svensk domsrätt väsentliga frågan är om nämnda centrum kan anses beläget i Sverige. Avgörande för om så är fallet bör lämpligen kunna träffas med fortsatt hjälp av e-handelslagens bestämmelser. Enligt denna lags 8 § skall tjänsteleverantören informera om bl.a. namn och adress i etableringsstaten. Såvida ett sådant informationstvång omfattar tjänsteleverantören får svensk domstol också anses behörig att ta upp en talan mot vederbörande på grundval av RB 10:1. I enlighet härmed är således de tekniska aspekterna av underordnad betydelse. Var den tekniska utrustningen är placerad eller vilken toppdomän som används påverkar inte resultatet. Skulle däremot en utländsk, ex. en amerikansk, aktör agera via en svensk server eller en webbplats under .se-domänen och inte omfattas av nämnda bestämmelser är RB 10:1 således inte tillämplig. En alternativ lösning är att låta hemvistbedömningen ske i analogi med de regler som gäller fastställande av hemvist enligt Bryssel I-förordningen. Det finns klara fördelar med ett sådant tillvägagångssätt eftersom det inte är helt lyckat att låta olika kriterier vara avgörande för huruvida svenskt hemvist föreligger eller ej i jurisdiktionsfrågor. En fortsatt tillämpning av RB 10 kap. 1 § 3 st. parallellt med Bryssel I-förordningens bestämmelser då denna är tilllämplig kan leda till en i dessa sammanhang inkoherent förståelse av hemvistbegreppet. Detta är i och för sig inte ovanligt. Olika ämnesområden opererar med olika definitioner och även inom andra delar av den internationella privaträtten finns exempel på hur kriterierna vid fastställandet av svenskt hemvist kan variera.s. 271