URISDIKTION

Inledning

1.Lagfästa regler med relevans för den gränsöverskridande elektroniska handeln utgörs främst av kapitel II i de tre regelverken Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen samt Luganokonventionen. För det fall att inget av dessa äger tillämpning torde valet för svensk del stå mellan en analog tillämpning av Bryssel I-förordningen eller, såsom Bogdan uttrycker det, ”att man med viss försiktighet” får söka vägledning i de svenska forumreglerna. I sammanhanget bör nämnas att det inom ramarna för Haag-konferensen sedan några år pågår en diskussion kring utformandet av en internationell domsrättskonvention. I skrivande stund synes det oklart vart denna diskussion egentligen är på väg. Oenigheten om vilket innehåll som skall prägla slutresultatet har under förhandlingarnas gång varit omfattande, med den följden att projektets ambitioner med tiden minskats betydligt. När arbetet med denna internationella domsrättskonvention kan slutföras och hur det slutgiltiga resultatet kommer att te sig är svårt att sia om.s. 246

Bryssel-/Luganoreglerna

1.5.2.1 Bakgrund I EG-fördragets art. 293 (ursprungligen art. 220) föreskrivs att medlemsstaterna skall förhandla med varandra i syfte att bl.a. säkra den fria rörligheten för rättsliga avgöranden på den inre marknaden. Mot denna bakgrund ingick EG:s dåtida medlemsstater den 27 september 1968 i Bryssel en konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Den s.k. Brysselkonventionen kom sedan att utökas med ett protokoll (Luxemburgprotokollet) som medförde att GD tillerkändes behörighet att tolka konventionen.s. 246

2.26 I. Inledning och allmän bakgrund Det nära samarbetet mellan EG och EFTA ledde till önskemål om att låta ordningen omfatta även EFTA-staterna. De senare hade dock ingen möjlighet att tillträda Brysselkonventionen eftersom den endast var öppen för EG:s medlemsstater och genom GD:s tolkningsbehörighet utgjorde en del av EG:s rättssystem. I stället utformades Luganokonventionen som kom att gälla mellan EG:s medlemsstater och EFTA-staterna, samt mellan EFTA.- staterna (med undantag av Liechtenstein). Luganokonventionen och Brysselkonventionen blev slutligen i stort sett identiska; det är främst reglerna rörande GD:s tolkningskompetens som skiljer de båda. Noterbart är att även länder utanför EU och EFTA under vissa omständigheter har möjlighet att ansluta sig till Luganokonventionen. Efter att båda konventionerna etablerats med gott resultat för det europeiska rättsliga samarbetet lade kommissionen 2000 fram ett förslag till moderniserade och delvis förbättrade regler. Vid denna tidpunkt hade Amsterdamfördraget trätt i kraft, vilket medförde att EUstaternas civilrättsliga samarbete (till vilket räknas regler om domstols behörighet och om verkställighet av domar) flyttats från unionens tredje till dess första pelare. Därmed blev det möjligt att utfärda reglerna i form av ett direktiv alternativt en förordning. Förslaget om moderniserade regler lades fram i form av ett förslag till förordning och denna – Bryssel Iförordningen – antogs efter vissa ändringar av EU-rådet i december 2002. Reglerna i förordningen baseras i stor utsträckning på Brysselkonventionen och ett flertal bestämmelser har lämnats oförändrade. Sett till förordningens territoriella tillämpningsområde omfattas givetvis endast EU:s medlemsstater, dock med undantag av Danmark som genom särskilda förbehåll har valt att stå utanför det civilrättsliga samarbetet i EU. I förhållande till Danmark gäller oförändrat Brysselkonventionen. Även Irland och Storbritannien har förbehåll liknande Danmarks. Detta förbehåll är dock så utformat, att det innehåller en ”opt in”-klausul som ger rätt att antaga och tillämpa rättsakter på det civilrättsliga området. Både Irland och Storbritannien har utnyttjat denna klausul avseende Bryssel I-förordningen som sålunda blivit gällande i dessa stater.s. 246

3.27 I. Inledning och allmän bakgrund Nuvarande status angående Bryssel-/Luganoreglerna giltighet och tillämpning är sammanfattningsvis följande: För svensk del gäller Luganokonventionen som svensk lag sedan 1993. Brysselkonventionen i sin senaste lydelse införlivades med svensk lag 1998, men förutom i förhållandet till Danmark gäller som sagt numera Bryssel I-förordningen i stället. Som framgår av konventionernas och förordningens namn regleras såväl frågor om domstols behörighet som frågor om erkännande och verkställighet. Det rörde sig alltså redan från Brysselkonventionens början om ett slags dubbel konvention (eng. double treaty) med en rad fördelar för konventionsstaterna. Till dessa hör bl.a. att vissa nationella behörighetsregler, tillkomna i syfte att skapa behörighet vid det egna landets forum och därmed favorisera inhemska borgenärer vid dessas käromål, inte längre är nödvändiga. I fortsättningen kommer ”konventionen” att användas för att beteckna Bryssel- och Luganokonventionerna, medan med ”förordningen” kommer att avses Brysselförordningen. Med termen ”Bryssel-/Luganoreglerna” menas reglerna i samtliga tre regelverk. 5.2.2 De relevanta bestämmelserna För en mera ingående beskrivning och analys av bestämmelserna i Bryssel-/Luganoreglerna hänvisas till de rikhaltiga kommentarerna på området. Nedan följer endast en kort presentation av de bestämmelser som är relevanta för och kommer att avhandlas i den fortsatta studien. Bestämmelserna om domstols behörighet i Bryssel-/Luganoreglerna är begränsade till fall då svaranden har hemvist i en stat som omfattas av reglerna. Huvudprincipen i art 2 innebär att talan mot den som har hemvist i en annan förordnings- eller konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten (actor sequitur forum rei). Det finns undantag från regeln. I vissa fall dås. 247

4.28 I. Inledning och allmän bakgrund föremålet för tvisten har nära samband med en annan sådan stat ges käranden möjlighet att väcka sin talan vid forum där. Sålunda öppnar art. 5.1 för att talan kan väckas på uppfyllelseorten (forum solutionis) och art. 5.5 för att talan kan väckas vid en eventuell etableringsort. Vidare finns det särskilda regler för konsumenttvister, för konventionens del i art. 13-15 och för förordningens del i art. 15-17. Intentionen med dessa regler är att tillförsäkra konsumenter visst skydd genom att i konsumenttvister tillerkänna domstolar i konsumentens hemvistland behörighet i en högre utsträckning än annars. En konsument riskerar därmed sällan olägenheten att behöva söka sig till domstolar i utlandet. De för konsumenten förmånliga reglerna gäller dock endast under vissa förutsättningar. För det fall parterna så önskar kan de på egen hand ingå avtal om domstols behörighet. Konventionens art. 17 och förordningens art. 23 reglerar de närmare förutsättningarna för sådana avtal. 5.2.3 Tolkning av reglerna Gemensamt för reglerna är betoningen på en autonom och för respektive regelverk enhetlig tolkning. Rent praktiskt tar detta sig uttryck på olika sätt. Brysselkonventionen kompletterades som ovan nämnts 1971 av ett protokoll (Luxemburgprotokollet) som trädde i kraft 1 september, 1975 och därmed gav GD behörighet att tolka konventionen. GD har direkt givit uttryck för att konventionen har företräde framför nationell rätt. Vidare har GD slagit fast att många av de begrepp som uppträder i såväl konventionen som i konventionsstaternas interna rättsordningar skall tolkas autonomt vid tillämpning av konventionens regler, dvs. begreppen skall förstås självständigt, utan bindning till den enskilda konventionsstatens tidigare tolkning och förståelse. Endast på så sätt kan en för konventionen i alla konventionsstaterna gemensam tolkning och tillämpning uppnås. Det finns dock undantag från huvudprincipen om autonom tolkning. Så hänvisar konventionstexten t.ex. i vissa fall till att somliga begrepp skall förstås enligt nationell rätt – vid frågan om part har hemvist i den konventionsstat där målet är väckt skall domstolen t.ex. tillämpa sin egen lag, se art. 52 (jfr förordningen art. 59.1 som har samma reglering avseende fysiska personers hemvist). Begreppet hemvist i detta sammanhang skall således inte tolkas autonomt. Vidare har GD i sin praxis påpekat att trots att autonom tolkning är att föredra så måste valet mellan autonom tolkning och referens till nationell rätt företas separat för varje enskild bestämmelse i konventionen. Bryssel I-förordningen är en gemenskapsrättsakt, varför GD:s tolkningsbehörighet följer direkt av EG-fördragets art. 234 (f.d. art.177). Någon självständig behörighetsförklaring liknande Luxemburgprotokollet för Brysselkonventionen är således inte nödvändig. Vid jämfö-s. 248

5.29 I. Inledning och allmän bakgrund relsen mellan Luxemburgprotokollet och art. 234-förfarandet framträder vissa principiella skillnader angående den utsträckning i vilken förhandsavgöranden och tolkningsbesked kan inhämtas från GD, men i huvudsak torde de principer som präglat tolkningen av Brysselkonventionen fortsatt gälla vid tolkningen av Bryssel I-konventionen. Luganokonventionen skall också tolkas och tillämpas så enhetligt som möjligt. Eftersom GD av naturliga skäl inte tilldelats någon tolkningsbehörighet så vitt avser denna konvention har det uttalade målet måst säkras på annat sätt. Detta har skett genom det till konventionen fogade protokoll nr. 2 om en enhetlig tolkning av konventionen. Såväl EG- som EFTAstaterna har i samband med detta protokoll deklarerat att de har för avsikt att leva upp till syftet. Eftersom Luganokonventionen tillkommit med Brysselkonventionen som förebild blir det i praktiken naturligt att GD:s tolkningsavgöranden rörande den sistnämnda i mycket stor utsträckning påverkar tolkning och tillämpning av Luganokonventionen. De avgöranden som meddelats av GD rörande tolkning av Brysselkonventionen fram till underskrivandet av Luganokonventionen (16 september 1988) skall, enligt preambeln till nämnda protokoll vara vägledande för hur reglerna i även Luganokonventionen skall förstås. Eftersom Luganokonventionen och Brysselkonventionen skall tolkas så enhetligt som möjligt kommer GD:s avgöranden meddelade efter nämnda datum också att beaktas, dels pga. det ovan nämnda protokoll nr. 2 om enhetlig tolkning av konventionen, dels eftersom dessa avgöranden leder till enhetlighet inom EU och därmed inom en klar majoritet av de till Luganokonventionen anslutna staterna. Dessutom har Luganostaterna i en till Luganokonventionen fogad deklaration förklarat att när de tolkar konventionen skall de ta ”tillbörlig hänsyn till avgöranden som har meddelats av gemenskapsdomstolen och av domstolarna i de stater som är medlemmar i de Europeiska gemenskaperna i fråga om bestämmelser i Brysselkonventionen som i allt väsentligt har återgivits i Luganokonventionen”. Även EG-staterna har i en liknande, även den till konventionen fogad, deklaration meddelat att även de ”anser det vara lämpligt att gemenskapsdomstolen, när den tolkar Brysselkonventionen, tar tillbörlig hänsyn till avgöranden som meddelats enligt Luganokonventionen.” För att kunna ta hänsyn till domar meddelade i annan konventionsstat har man kommit överens om att informera varandra om avgöranden som meddelats enligt de bägge konventionerna. Detta informationsutbyte baseras på ett samarbete mellan vissa myndigheter i konventionsstaterna och en centralmyndighet, vilken utgörs av justitiesekreteraren vid GD. Några förändringar rörande tolkningen av reglerna och samspelet mellan regelverken torde inte förorsakas av Bryssel I-förordningens tillkomst. I ingresspunkt 19 till förordningen uttrycks att ”Kontinuiteten mellan Brysselkonventionen och denna förordning bör säkerställas” samt att det måste råda kontinuitet ”när det gäller GDs tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen”.s. 249

6.30 I. Inledning och allmän bakgrunds. 250

Svensk domsrätt vid avsaknad av lagfästa behörighetsregler

1.Vid de tillfällen då Bryssel-/Luganoreglerna inte är direkt tillämpliga saknas i här aktuella fall lagfästa regler för fastställande av svensk domsrätt. Härvid är man hänvisad till en, varsamt utövad, analog tillämpning av andra forumregler. Av särskilt intresse i detta sammanhang är HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1994 s. 81 om att Luganokonventionen fick anses ”ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder”. I dag gäller Bryssel I-förordningen och det finns ingenting som talar mot att denna i nuläget skulle kunna tjäna som vägledande regelverk avseende svensk domstols behörighet. En begränsning synes emellertid ligga i att det endast kan ske i utvidgande syfte – någon bevekelsegrund för en eventuell inskränkning av svensk domstols behörighet grundad på förordningen tycks inte vara för handen. Någon möjlighet att även tillämpa Bryssel I-förordningens bestämmelser om erkännande och verkställighet analogt existerar inte. Tidigare, dvs. innan de lagfästa behörighetsreglerna trätt i kraft, var det de interna svenska forumreglerna i 10 kap. RB som bildade utgångspunkt vid eventuella analogiresonemang. Redan vid dessa reglers tillkomst noterades att något allmänt forum för svarande, som ägde hemvist utom riket, inte anvisades av reglerna. I stället gällde för sådan svarande att svensk domstols behörighet var beroende av om någon bestämmelse i 10 kap. RB var tillämplig. Även fortsättningsvis torde reglerna i RB 10 kap. utöva ett visst inflytande, låt vara att de nämnda rättsfallen medför att det blir i en mindre omfattning.s. 251

Jurisdiktion i amerikansk rätt

1.5.4.1 Bakgrund Föreliggande avsnitt har inte för avsikt att utgöra en uttömmande redogörelse för jurisdiktionsproblematiken i det amerikanska rättsväsendet som helhet, utan meningen är att enbart presentera de grundläggande tankegångar som är nödvändiga för att vissa jämförelser med svenska och europeiska bestämmelser skall kunna genomföras. Inledningsvis skall några för det amerikanska rättsväsendet utmärkande detaljer presenteras. Med tanke på att USA utgör en federal statsbildning, bildad av delstater med mer eller mindre från varandra avvikande rättssystem, är det nödvändigt att beakta att ”amerikansk rätt” inte utgörs av någon sammanhängande helhet. Vid jurisidiktionsfrågor uppvisar dock delstaternas bestämmelser inbördes stora likheter, varför dessa tillsammans med federalas. 251

2.31 I. Inledning och allmän bakgrund bestämmelser kan bilda underlag för jämförelser. Tolkningen av nämnda bestämmelser framgår i huvudsak av ledande rättsfall. Den federala statsbildningen medför också att domstolssystemet är invecklat. I huvudsak kan man tala om två domstolssystem, dels det som representeras av delstaternas respektive interna organisation, dels det federala domstolssystemet. Det sätt, på vilket delstaternas rättssystem är organiserat, skiljer sig åt från stat till stat. I huvuddrag kan man dock konstatera några grundläggande likheter. För det första har, helt naturligt, domstolarna jurisdiktion att ta upp en talan rörande en sak- eller ett personförhållande som faller inom respektive delstats geografiska gräns. För det andra, och mer intressant för innevarande arbete, finns också bestämmelser om när och hur domstolarna är behöriga att behandla frågor som rör gränsöverskridande förhållanden. Även utformningen av dessa bestämmelser, s.k. long-arm statutes, skiljer sig åt mellan delstaterna. I processen görs det åtskillnad mellan fall där domstolens behörighet grundar sig på ett förhållande som hänför sig till en person, personal jurisdiction, eller vanligare, in personam jurisdiction och fall där behörighet grundar sig på förhållande som hänför sig till egendom, in rem jurisdiction eller quasi in rem jurisdiction. Uppdelningen tycks ha sin bakgrund i det första fallet av större betydelse för jurisdiktionsproblematiken efter antagandet av det fjortonde tillägget till den amerikanska konstitutionen, Pennoyer v. Neff. Här fastslogs de två grundläggande principerna ”that every State possesses exclusive jurisdiction over persons and property within its territory” samt “that no State can exercise direct jurisdiction and authority over persons and property without its territory”. Mot bakgrund av dessa territorialitetsprinciper har uppdelningen mellan in personam jurisdiction och in rem jurisdiction beskrivits på följande sätt: De båda in rem-kategorierna medför således att en delstats domstolar är behöriga, trots avsaknad av personal jurisdiction över de personer vars intressen berörs, att avkunna domar som rör nämnda personers intressen i viss egendom så länge den behandlade egendomen befinner sig inom den aktuella statens territorium. Vid quasi in rem-fall är behörigheten begränsad till de intressen som åberopats av de personer som uppträder som parter i rättegången. Trots att det föreligger olikheter mellan såväl delstaternas respektive domstolssystem som i dessas förhållande till det federala systemet kan man, grovt förenklat, säga att domstolarnass. 251

3.32 I. Inledning och allmän bakgrund behörighet att ta upp en talan mot en svarande utanför den egna staten är beroende av om tre förutsättningar är för handen. Inledningsvis måste det i domstolsstaten finnas en long-arm statute som etablerar behörighet i det aktuella fallet. Om så är fallet skall domstolen fortsättningsvis undersöka huruvida behörigheten är i överensstämmelse med de federala reglerna om due process. Dessa bestämmelser återfinns i det nyss nämnda fjortonde tillägget och är utformade bl.a. för att tillförsäkra den svarande möjligheter att försvara sig. I fallet Pennoyer var kriteriet att svarandens förfarande betydde att han ”had been doing business” i domstolsstaten, varför så väl rekvisiten i the long-arm statute som reglerna om due process var uppfyllda. Vid tillfällen då så är fallet får domstolen avslutningsvis pröva om den i övrigt är lämpad att ta upp den berörda talan. Utöver ovan nämnda prövningar finns det under vissa förutsättningar ytterligare begränsningar för domstolens behörighet. Hit räknas bl.a. klausuler med prorogations- eller derogationsverkan och fall då domstolen avvisar talan med hänvisning till bestämmelsen om forum non conveniens, antingen grundat på svarandens invändning eller på eget initiativ. Det är av vikt att särskilt betona prorogationsklausulernas betydelse i den amerikanska internationella processrätten. Dessa accepteras i stor utsträckning och även i konsumentsammanhang, något som leder till att spörsmål rörande jurisdiktion i inomkontraktuella förhållanden ofta finner sin lösning i det föreliggande avtalet. 5.4.2 Doktrinen om minimum contacts I det kanske mest omtalade och vägledande rättsfallet rörande jurisdisktionsfrågor, International Shoe Co. v. Washington, frångick högsta domstolen i USA, the Supreme Court, de i fallet Pennoyer fastslagna territorialitetsprinciperna och antog en ny rimlighetsbedömning avseende tillämpningen av bestämmelserna om due process. Frågan om svarandens agerande kunde kvalificeras som ”doing business” i domstolsstaten i enlighet med Pennoyer-principerna besvarades inledningsvis nekande. Svaranden hade nämligen endast via ombud tagit emot beställningar på en framvisad skokollektion, men avtalet slöts slutgiltigt från en annan stat från vilken desssutom leveransen av skorna företogs. Trots detta menade the Supreme Court att domstolen i Washington var behörig. I domskälen återfinns uttalanden som har blivit flitigt citerade och legat till grund i flera efterföljande domar. Domstolen konstaterade först och främst att även om svaranden inte ansågs “had been doing business” i Washington så var hans aktiviteter där tillräckliga för atts. 252

4.33 I. Inledning och allmän bakgrund Genom domen etablerades också begreppet “minimum contacts” genom följande uttalande: Genom dessa uttalanden anses the Supreme Court ha etablerat en två stegs-prövning vid fastställandet av huruvida en delstats domstolar var behöriga att ta upp en talan mot en främmande svarande. Det första steget är att undersöka fakta i målet för att klargöra huruvida de aktiviteter som svaranden har företagit är av sådan art, att de rättfärdigar att domstolen anser sig ta upp ett på desamma grundat käromål. Någon generell vägledning rörande vilka kriterier som skall läggas till grund för en sådan undersökning kan inte ges – de enskilda omständigheterna får bedömas bl.a. med hänsyn till respektive delstats interna lagstiftning. Om en svarande vid denna första prövning anses ha tillräcklig kontakt med staten ifråga, skall domstolen genomföra det andra steget och avgöra huruvida utövandet av jurisdiktion i fallet ”will offend traditional notions of fair play and substancial justice”. Denna fras har en tämligen abstrakt prägel och dess egentliga innehåll har följdenligt blivit omdiskuterat. Efter fallet International Shoe har the Supreme Court i ett antal avgöranden utvecklat minimum contacts-doktrinen och den tillhörande två stegs-prövningen, en process som synes ständigt pågående och som inte minst genom den elektroniska handeln kommit att kompliceras ytterligare. 5.4.3 General and specific jurisdiction Efter det vägledande fallet International Shoe har utvecklingen av jurisdiktionsfrågorna lett till att domstolarna skiljer mellan två olika slags personal jurisdiction, nämligen general respektive specific jurisdiction. Skillnaden mellan de två jurisdiktionsformerna ligger främst i att frågan om behörighet föreligger eller ej besvaras genom två olika bedömningsgrunder. För att en domstol skall ha general jursidiction krävs att svaranden har haft ”systematic and continuous contacts” med den berörda delstaten. Dessvärre har Supreme Court ännu inte givit uttryck för vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att denna form av kontakter skall anses uppfyllda. I doktrinen tycks uppfattningen under alla förhållanden vara att det krävs en mera omfattande aktivitetsnivå för att general jurisdiction skall föreligga än vad som krävs för att domstolen skall vara behörig enligt principen om specific jurisdiction. För att specific jurisdiction skall föreligga har Supreme Court i kölvattnet efter International Shoe genom ytterligare några rättsfall givit uttryck för vilka krav som skall vara uppfyllda för att en domstols behörighet skall vara i överensstämmelse med de federala bestämmelserna om due process. Det ledande fallet är Burger King Corp. v. Rudzewicz där tvåstegsprövningens. 253

5.34 I. Inledning och allmän bakgrund formulerades på så sätt, att först undersökte domstolen om svaranden hade ”purposefully established minimum contacts” med forumstaten. Genom en prövning av om ett ”purposeful availment” av något slag föreligger ges såväl svaranden som andra potentiella svarande en rimlig förvarning om att aktiviteter av ett visst slag kan medföra att den statens domstolar blir behöriga. Det andra steget innebär att man tillämpar ”the reasonableness test”. Enligt denna skall fem förhållanden utvärderas: 1) olägenheten för svaranden att svara inför den berörda domstolen, 2) forumstatens intresse i att döma i tvisten, 3) klagandens intresse av att erhålla passande och effektivt stöd, 4) det mellanstatliga jurisdiktionssystemets intresse av effektiva tvistlösningsmetoder samt 5) delstaternas gemensamma intresse av att utveckla grundläggande sociala principer (furthering substantive social policies). De två stegen i tvåstegsprövningen kompletterar varandra. I Burger King-fallet klargjorde domstolen att om en ”purposeful contact” kan konstateras enligt första steget ställs stora krav på svarandens invändningar för att ”the reasonableness test” skall medföra att domstolen trots allt inte är behörig. Domstolen menade vidare att det andra steget kunde ”establish the reasonableness of jurisdiction upon a lesser showing of minimum contacts than would otherwise be required”. I förevarande arbete skall endast frågan om hur behörigt forum skall utses vid elektronisk handel besvaras. Detta innebär att det i huvudsak är tvister mellan två parter som på elektronisk väg ingått en transaktion som berörs. Därför kommer fortsättningsvis endast frågor om specific personal jurisdiktion att beröras.s. 254