Stycket

142.skadan.35 s. 32:42, som anför att en miljöbalken 32 kap. 3 § liknande lindring av beviskravet har förekommit redan i äldre praxis. Lundquist 1998—99 s. 92 däremot anser att den sär­ skilda bevisregeln i miljöbalken är förmånligare för den skadelidande än den bevisregel som tidigare ansetts gälla med stöd av praxis. Från praxis kan hänvisas till t.ex. NJA 1981 s. 622, där HD uttalade bl.a.: ”Full visshet om vad som orsakat fiskdöden kan inte nås på grundval av utredningen i målet. Detta utgör dock inte hinder mot bifall till Åke B:s skadeståndstalan. I en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan partema, får det anses tillräckligt för att man skall godta den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan (jfr NJA 1977 s. 176) och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet.” (s. 632) I praktiken förekommer en sådan avvägning av olika orsaksförklaringar även i finsk rätt: saken avgörs enligt den orsak som anses mera sannolik. Se t.ex. Saxéns ovan citerade uttalande och Majamaas (1996 s. 536) recension av Hollo & Vihervuori 1995. Beträffande norsk rätt kan hänvisas till bl.a. Andersen 2002 s. 68: ”1 sivilprosessen er hovedregelen at overvekt av sannsynlighet er nok, altså mer enn 50% sannsynlighet må til for at man skal legge til grunn et gitt faktum.”s. 243